Dags att ställa hårdare krav!

RSMH har beslutat att under 2018 fokusera det intressepolitiska arbetet på tre huvudfrågor:

1. Ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa.
2. Brukarinflytande på individ- och organisationsnivå.
3. Meningsfull vardag till exempel daglig verksamhet för sjukskrivna/sjukpensionerade.

Jag stöder inriktningen, eftersom det definitivt är tre av de viktigaste frågorna för våra medlemmar. I det här blogginlägget skall jag dock enbart uppehålla mig vid brukarinflytandet.

Vi och andra brukar- och anhörigorganisationer lägger oerhört mycket tid och kraft på att försöka styra sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter i en riktning som är till gagn för våra medlemmar och som överensstämmer med deras behov och erfarenheter. Min egen erfarenhet av denna kamp för inflytande är att den är föga framgångsrik. Tvärtemot vad många påstår – och kanske vill intala sig själva – anser jag att samhällets insatser för människor med psykisk ohälsa har utvecklats i negativ riktning de senaste decennierna. Tillgängligheten har försämrats. Vårdtiderna har kortats, när de snarare borde ha förlängts. Kontinuiteten i personkontakterna har blivit sämre. Tonvikten ligger numera helt på biopsykiatriska behandlingar, medan psykoterapi och andra psykosociala insatser i det närmaste har skalats bort. Kort sagt gör inte brukarinflytandet på organisationsnivån sitt jobb! Egentligen är det ju heller inte på den nivån vi skall ha vårt inflytande. Det är den enskilde brukarens makt över sin egen vård och sitt eget liv vi skall kämpa för, dvs. vår målsättning skall vara att göra oss själva överflödiga.

Det är ett faktum, att psykiatrin som helhet vilar på synnerligen lös, vetenskaplig grund. Såväl diagnostik som behandlingar, och utvärdering av behandlingar, bygger på subjektiva symptombeskrivningar och -bedömningar i flera led. Det saknas helt objektiva sjukdomskriterier. Den bästa kunskap som finns att tillgå om en människa med psykisk ohälsa är hennes egna livserfarenheter och självupplevda behov. Min uppfattning är därför, att vi inte längre snällt skall be om ”samverkan” för att ”förbättra” brukarnas inflytande över sin egen vård, utan vi skall ställa mycket tydliga och skarpa krav. Vill sedan politiker och myndigheter inte lyssna på våra krav, så skall vi föra väsen i media! Det har visat sig vara den enda vägen till verkligt inflytande i dagens samhälle.

Några av de krav vi bör ställa är följande:

  • En acceptans för tillfälliga, kortvariga tvångsomhändertaganden, men generellt förbud mot psykiatrisk tvångsbehandling.
  • En ovillkorlig rätt till medicin- och ECT-fri vård för de patienter som önskar det
  • En reell rätt att välja den behandlingsform man föredrar, i enlighet med Patientlagen och Hälso- och sjukvårdslagen.
  • En rätt till självinläggning och sviktboende för människor, som periodvis behöver mer kontinuerligt stöd i sin vardag.

På det rättspsykiatriska området bör vi ställa följande ovillkorliga krav:

  • Ett avskaffande av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Vård skall erbjudas, när en brottsdömd behöver eller önskar sådan.

/Hannes Qvarfordt


Att flytta som fattig

Jenny K LundgrenEn del hävdar kokett att de ”Hemnet-knarkar”. Jag är möjligtvis lika beroende av lägenhetsannonserna på Boplats Syds och likheten mellan oss är väl att jag också bara drömmer och aldrig kommer till skott med mitt bostadsbyte, för att flytta och leva på existensminimum är inte lätt. Jag har stått i den allmänna bostadskön i fyra år och nu har det äntligen börjat trilla in inbjudningar till lägenhetsvisningar från olika fastighetsföretag som lägger ut lägenheter till allmännyttan. Det som finns kvar av allmännyttan vill säga.

Det kommunala fastighetsföretaget i min stad, MKB, har sålt ut en del av sina lägenheter men har fortfarande kvar orenoverade, billiga lägenheter till uthyrning i många områden i stan.

Det gigantiska fastighetsföretaget Akelius har i någon slags raid köpt upp mängder av fastigheter i Malmö och jag bor i en av dessa. Företaget genomför en omfattande uppgradering av samtliga lägenheter i sin ägo, den nya standarden kallar de för Akelius Lyx. Denna standard innebär att allt ser nytt och blankt ut och framför allt, att hyrorna höjs betydligt, såklart, det är hela poängen med renoveringen, inte att det ska bli mer trivsamt för de boende utan för just, pengarna. Det ska in nytt kök, bad och golv vare sig det är nödvändigt eller ej, allt ska bort av det gamla och det nya, blanka ska in. Det strösslas med vitvaror som diskmaskin, egen tvättmaskin och torktumlare samt mikrovågsugn för att öka känslan av verkligt lyxliv.

När jag en gång frågade en av deras lägenhetsförmedlare om folk verkligen har råd med dessa höga hyror svarade hon att det hade de, de är unga och har arbete allihopa och är villiga att betala. Jo, tänkte jag, de som ni accepterar som hyresgäster har ju det och det finns heller inga alternativ i bostadsbristens Sverige, man tvingas att betala hutlöst mycket för sitt boende vare sig man vill eller ej om man inte kan köpa en lägenhet vilket hade varit mer ekonomiskt. Men utan fast arbete – inga bostadslån.

Jag lämnade en mycket fin etta i ett Akeliusägt hus, med ett originalkök från 30-talet med stora, platsbyggda köksluckor som nådde ända upp i taket, riktigt trägolv och ekparkett i fiskbensmönster för dryga tretusen i månaden. När männen från firman kom in för ta mått för det nya, av Akelius standardiserade köket fick jag hålla ilsketårarna tillbaka. Det kändes som ett övergrepp i det fina lilla köket som jag älskat. Hela huset genomgick denna renovering, bit för bit.

Jag hade hela tiden känslan av de höll på med att försöka sminka en gris, eftersom så mycket annat samtidigt missköttes, till exempel var det lätt att slita upp porten till trapphuset och det var inte ovanligt att det låg någon som sov ruset av sig i trappen som vi fick kliva över när barnet skulle följas till skolan och huset hade många familjer med stora sociala problem. Det var krossade rutor i parti och minut som ingen plockade upp skärvorna från, det var rökning och fimpar i tvättstugan, bråk i lägenheterna och sopberg bildades på gården. Jag hittade flera gånger länsade handväskor i trappen, ingen plockade upp hundskiten och gårdsplanen bestod enbart av sprucken asfalt.

Jag står även i Akelius egen bostadsförmedling och får annonser när något är ledigt. Tyvärr börjar de uppgraderade tvåorna på åttatusen i månaden och treorna ligger på omkring tio, elvatusen till hur dyrt som helst. Det går inte. Jag har ensam vårdnad om en 12-åring som behöver ett eget rum, så en tvåa med dörr mellan rummen är nödvändigt och kanske vågar man drömma om en trea, ett kök man kan stänga dörren till, ingen öppen planlösning mellan vardagsrum och kök som är det nya heta i trångboddheten men otroligt opraktiskt och otrivsamt.

Jag är beredd att flytta ut från centrum, faktiskt är det precis vad jag längtar efter, men drömmen om ett boende som ”alla andra har” har är full av förhinder.

Åter till den allmänna bostadskön där jag nu kommit fram så pass att jag får gå på visningar: Samtliga lägenheter som ligger ute ger minst en dubbel hyra om man har en lägenhet man själv måste säga upp med tre månaders uppsägningstid. Jag har alltså upptäckt att det inte bara är pris och läge som är viktigt att notera i annonsen, utan även datum för inflyttning. Det kan nämligen bli en, och upp till så många som tre, dubbla månadshyror vid inflyttning. Till detta tillkommer såklart hyra av flyttbil. Ja, och flyttgubbar också eftersom jag inte känner någon som jag skulle kunna fråga om hjälp att bära. Det blir några tusen till. Vet ärligt talat inte hur det ska gå till med min inkomst som ofta understiger existensminimum.

Att direkt höra av sig till fastighetsförvaltare är inte att tänka på. Med den hårda konkurrensen är jag chanslös, jag har ju inte en anställning, ingen lön att komma med och ingen i sikte heller.

Många som tror sig vara hjälpsamma kommer ofta med det käcka förslaget att jag ska anmäla mig till de privata bytesförmedlingar som finns, där hyresgäster kan byta sinsemellan och till och med få till triangelbyten för att få tag på just den där drömlägenheten de längtat efter. Jag har försökt och förnedringen det innebar när jag var den i byteskedjan som blev nekad att ta över kontraktet till lägenheten jag försökte byta mig till på grund av avsaknad av just lön och fast arbete, avhåller mig från att utsätta mig för detta igen.

Tittar även på Blocket och hittar några radhus och liknande utanför stan som verkar fina och hyrs ut av privata ägare. I annonserna så står det att vill ha barnfria hyresgäster med fast anställning som helst veckopendlar och som kan och vill ställa upp på att fixa huset vid behov och som givetvis inte har någon hund. Alltså, absolut inte jag.

/Jenny K Lundgren


Vi bör stå på barrikaderna för de utsatta

Fredrik-allvarig1-låg1RSMH har funnits i 50 år och verkat för att förbättra livssituationen för personer med psykisk ohälsa. På de 50 åren har man verkat för att stänga mentalsjukhusen och för att personer efter stängningen ska få stöd och hjälp i hemmet.

RSMH har också generellt velat verka för sin utsatta grupp med att dessa personer ska ha en jämlik hälsa och jämlika levnadsvillkor. (Personer med psykisk ohälsa dör tidigare än ”vanliga” människor och har under dessa åren ofta ett ”sämre liv” ur samhällelig synpunkt).

Om RSMH behövs de 50 kommande åren beror mycket på samhällsutvecklingen. Kanske kommer inte RSMH att behövas om 20 år? Men med den samhällsutvecklingen som finns nu skapas problem fortfarande med utanförskap, fattigdom och sämre levnadsår. Samhällsutvecklingen idag går allt mer mot att människor med bidrag som gruppen psykisk ohälsa tillhör börjar ses som snyltare, fuskare och folk som man kanske inte borde hjälpa. Likaså sänks bidragen och priser höjs så att det blir svårt att överleva på bidrag.

Bidragen idag är ekonomiskt bestämda – de utgår inte som jag ser det från ett behov utan bestäms av Försäkringskassan och regeringen utifrån besparingsbeting. Lagen följs inte i bidragssystemet utan bedömningar avgörs av nämnda besparingsbeting.

Jag har haft och har vänner med psykisk funktionsnedsättning som antingen lever på bidrag eller insatser från kommun och landsting eller de som inte gör det men har rätt till bidrag och insatser. Jag har sett människor som är i desperat hjälpbehov och verkligen vill ha hjälp som ändå inte har fått den/de bidrag eller insatser de har rätt till.

Jag har sett desperationen i deras ansikten eller den totala hopplöshet som kan infinna sig när de sökt insatser de har rätt till men nekats med någon idiotisk och ibland lagstridig formulering. Jag har upplevt deras ekonomiska utsatthet när myndigheter inte verkar bry sig och när de hotar att svälta ihjäl på grund av dålig eller obefintlig ekonomi på grund av nekade bidrag.

Jag har ibland själv agerat medmänniska och försökt att hjälpa dessa människor. Ibland har min hjälp varit skillnad mellan liv och död. Men nu har jag sett detta hända alltför många gånger. JAG ÄR UPPRIKTIGT TRÖTT på att dessa människor av kött och blod – verkliga människor – bara har blivit en lyckad bock i statistiken för någon myndighets ekonomiska kalkyler, medan de i verkligheten får simma på oändligt djupt vatten för att KANSKE få uppleva livet någon mer gång. Och sedan se myndighetspersoner tala om den lyckade socialtjänsten eller om Försäkringkassans intentioner och insatser. För att inte tala om de som vill arbeta men på grund av regler inte har råd att arbeta – då de inte klarar av att arbeta heltid. Det krävs kanske att någon granskar levnadsvillkoren i sin helhet för denna grupp.

Kanske borde vi inom RSMH idag på grund av hur bidragssystemet ser ut inte bara tala om psykiatrisk vård och återhämtning utan ta ett bredare grepp på personer med psykisk ohälsas levnadsvillkor. Kanske borde vi inom RSMH med hårdare kraft kräva att man följer gällande lag och arbeta hårdare för att personer med psykisk ohälsa och/ eller psykisk funktionsnedsättning får sina samhälleliga rättigheter tillgodosedda. Kanske borde man vända sig hårdare mot det krav på besparing och så länge inte lagen ändras se till att personer får de bidrag de har rätt till.

Personer bör kanske inte leva på bidrag men så länge det är svårt med det rådande systemet att ha råd att arbeta om man lever på bidrag – att arbeta deltid och få sänkta bidrag är en vinst för staten – så borde kanske vi inom RSMH arbeta starkare för en strategi där man kraftigare syns i debatten om människors lika värde, rätt till liv och arbete, att verka för minskad diskriminering, jämlik hälsa och att ens rättigheter tas tillvara? Det skulle vara en utökning av att arbeta för bra levnadsvillkor och skulle kunna göras politiskt neutralt genom att man vänder sig mot ”systemet” och inte ett enskilt politiskt parti.

Vi inom RSMH borde kanske än en gång stå mer på barrikaderna och verka för ett samhälle där synen på psykisk ohälsa även borde inkludera synen på bidragstagare och allas lika rätt att ta del av samhället.

Kanske bör vi inom RSMH ändra inriktning då samhället svänger.

/Fredrik Gothnier

 

 


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta


När jag skickade faktura till kommunen

Det är inte alltid personalen på myndigheter och i vården besitter kompetensen att kunna bedöma vad som är rimligt. Det har jag råkat utför många gånger, och har därför också slutat förvåna mig. Till exempel har personal ställt krav på medicinering för att bevilja en stödinsats, utan att det finns någon tvångsvård (med medicinering) utfärdad av läkare. Detta är såklart orimligt och helt felaktigt. Endast en läkare har behörighet att tvångsmedicinera.

Det som sker är att man ofta får rätta sig efter orimliga regler, och kämpa på det bästa man kan för att beivra dessa. Klassikern är att man beivrar djävligt dåligt – och blir arg och otrevlig i sitt underläge och blir inlagd på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) eller liknande. Hur som helst, sådan är världen. Du har aldrig mer rättigheter än du kan tala för själv.

När jag en gång fick en lös tand akut utdragen, ville inte socialsekreteraren räkna hela ingreppet som akut. Kostnad för bedövning, röntgen med mera fick jag inte igen. Denna gång lyckades jag faktiskt beivra beslutet via tandläkare. Han fick förklara för socialsekreteraren att självklart var hela besöket akut, med alla delar av ett sådant ingrepp.

Jag tyckte att jag gjort ett bra jobb, och att jag också hjälpt socialsekreteraren att förstå vad som var en rimlig åtgärd. Jag testade då att skriva en faktura till kommunen (se nedan). Fick inte ens ett svar…

FAKTURA

Till Helsingborgs kommun, fakturaavdelningen.

Utbildning av personal.

Som sökande av bistånd för ett akut tandläkarbesök, fick kompetens-coach Henrik Larsson möjlighet att utbilda socialsekreterare NN, i vad som menas med akut tandvård. Vidare bedömde kompetens-coach Larsson, att det skulle passa i utbildningen att delegera en del av arbetet åt socialsekreterare NN. Arbetet som delegerades var att själv ringa till Folktandvården för att ta reda på vad som egentligen gäller vid akuta tandläkarbesök.
Arbetstimmar: 30 (schablon)
Timarvode 300 kr
Totalt 9000 kr

Pengarna skall sättas in på bankkonto 8381-XXXXXXXXXX-5
Förfallodatum 2016-06-13

/Henrik Larsson


Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?

Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.

Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.

Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.

Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.

Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.

Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.

Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.

Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?

Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.

Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.

Fram för fler möjligheter!

/Fredrik Gothnier

PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS


Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska