Bidrag – en fråga om människosyn?

Fredrik-allvarig1-låg1Jag har på sista tiden reflekterat över bidrag. Och inte bara bidrag utan människosynen som ligger bakom alla bidrag. Det finns olika typer av bidrag. Det är sant som sägs att när rika personer ska få bidrag kallas det för avdrag och när fattiga får det kallas det för bidrag. Eller ta fallen med skatteplanering. Det anses då som smart att undvika att betala skatt. Om en skatteplanerare får ner sina skatter under 10 procent anses denna person som smart. Varför?

Sanningen är att om en person skatteplanerar så kan denna givetvis välja vilken nivå skatterna ska hamna på. Om en sådan person anser att skatterna är för höga kan ju denna person välja att betala 30 % i skatt likaväl som 10 %. Det är bara att planera annorlunda. Då skulle denne person ligga i nivå med övriga Sverige men av någon anledning väljer man att skatteplanera ”smartare”. Detta är givetvis accepterat av nästan alla i Sverige.

Tänk sedan på barnbidraget. Så att barnfamiljer ska få det ekonomiskt hållbart. Det betalas ut till alla som har barn. Ett av skälen som ges är att det görs för att inte särbehandla någon att bara ge bidrag till fattiga barnfamiljer utan detta bidrag har alla rätt till – rika som fattiga. Och det är ingen som ser något fel i det.

Tänk sedan på pensioner. Ett av skälen det betalas ut är att personer som förvärvsarbetat hela livet ska få det ekonomiskt hållbart på ålderdomen. Eller vänta nu…. Där blev det något fel i tankegången. Pensioner ses som en utgift för staten som är på väg att bli för kostsam. Det ska sparas. Jag har läst om äldre som blivit hemlösa då deras pension inte räckt till att betala hyra, mat, kläder och övrigt.

Tänk sedan sjukersättning. Varför betalas det ut till folk? En anledning tycker jag borde vara att personer med funktionsnedsättning eller som är sjuka får en inkomst som de kan leva på. Det borde räcka till mat, hyra, kläder och lite övrigt. Så att det går att leva på det och ha det bra.

Nu är det dock så att om en person lever på sjukersättning behövs också ofta andra bidrag för att det ska gå runt. Bostadstillägg till exempel. Det beror på att sjukersättningen i sig själv ofta är för låg att kunna leva på.

Är det inte så att bristande skatteintäkter på grund av skatteplanering, synen på barnbidrag där alla ska kunna få tillräckligt med inkomst för att kunna försörja sina barn och synen på personer med psykisk funktionsnedsättning (läs sjukersättning) skiljer sig åt. Sjukersättning ses inte längre som en rättighet som ges för att personer ska kunna leva ett bra liv. Synen på olika bidrag skiljer sig alltså åt och detta har nog i grunden med synen på människor att göra.

Själv anser jag att alla i samhället ska kunna leva ett gott liv. Om någon har en funktionsnedsättning ska denna person också få resurser och hjälp om det behövs för att kunna leva ett gott liv. Men synen på personer med sjukersättning fungerar inte så och det är av någon anledning naturligt och normalt för alla.

Själv har jag hamnat i ett dilemma med dessa bidrag. Själv lever jag på sjukersättning just nu. Jag har jobbat i några år och sparat en liten slant. Det gör att jag inte får bostadstillägg. Så nu får jag ut ungefär 6000 kronor efter skatt som jag ska leva på och som ska räcka till allt. Det räcker ungefär till hyran och sedan går jag back resten av utgifterna i månaden då jag nu har en sparad slant. Se det som ett privilegium att ha en liten slant på banken. Men det gör att jag kommer att spendera allting av mina besparingar då jag går back varje månad och kan inte pensionsspara eller dylikt utan allting kommer att gå åt till mat för dagen. Sedan när jag gjort slut på besparingarna kommer jag få bostadstillägg igen. Då blir inkomsten så låg att jag inte vet om det kommer att gå runt i långa loppet.

Sjukersättning idag ses inte som en inkomst som ska gå att leva på –precis som pension. Varför är det så? I mitt ställe kommer jag att knappt kunna leva på sjukersättning för att sedan gå över till pension som kommer att bli ännu lägre och som jag i nuläget inte tror mig kunna leva på. Vilka framtidsutsikter, va? Och detta gäller inte bara mig. Det gäller många. Och får vi något lättare break någon gång i livet och kommer över lite pengar blir vi särbehandlade och får vackert spendera våra besparingar på mat och husrum. Sedan är vi fattiga igen.

Jag är medveten att detta inlägg kan ses som ett personligt gnällinlägg. Men jag vill betona att RSMH i valtider som nu är vill lyfta fram personer med psykisk ohälsas ekonomi. Och då vill jag propagera för att det är anledningen till att bidrag betalas ut som bör lyftas, Synen på bidrag bör förändras. Jag är medveten om att det finns familjer som får barnbidrag som utan detta inte skulle kunna försörja sina barn. Men om man inte kan försörja sig på sjukersättning – och det är en stor grupp så får man glatt gå under. Och det är accepterat.

Nej människor är människor oavsett ålder och om man förvärvsarbetar. Det är inte bara bidragen som bör höjas lite utan synen på människor som bör förändras. Människor är inte bara kostnader. Vi är individer som bör ha ett (ekonomiskt) värdigt liv. Oavsett. Så det så.
Fram för barnbidragstanke för personer med sjukersättning!!!!

/Fredrik Gothnier

 

 


Arbete ger bättre psykisk hälsa – men inte vilket arbete som helst

Vad är det egentligen som gör att en människa återhämtas från psykisk sjukdom? Den allmänna vården har en viss, liten repertoar de kan erbjuda en patient, det finns några få olika former av terapi: det är KBT, i viss mån psykodynamisk terapi och ibland kan även gruppterapi finnas som ett alternativ.

Förutom att gå i terapi kommer personen att behöva anpassas tillbaka till arbetslivet, det betyder att en blir uppmuntrad att pröva på att åka ut till ett arbetsplatsliknande ställe och utföra någon form av mer eller mindre styrd aktivitet i grupp, som alltså ska simulera arbetslivet. Det föregår under varierande grad av förnedring, vilket förstås är beroende på vad brukaren har för bakgrund och önskningar, något som inte alltid kan tas hänsyn till, en arbetsplats är en arbetsplats, liksom.

Jag skulle vilja säga att det även är tid som ska till för att en människa ska tillfriskna. Helt vanlig tid. Tid för att vila på riktigt, att mogna, att få praktiska saker på plats och att låta en egen önskan om att verkligen vilja delta i livet växa fram.

Finns det ens någon som inte vill gå från att vara tärande till att vara närande i samhället? Arbetslinjen står som en kniv rakt igenom samvetet på den som har varit sjuk länge.

Själv har jag har då aldrig någonsin vågat tacka nej när arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommit med sådana förslag om aktivitet. Då är det är inte läge att tacka nej, och det är där ersättningen kommer i från, och den är vi alla beroende av, sjuk som frisk.

Under min svåraste sjukdomsperiod som varade i flera år hann jag gå igenom fyra sådana här påtvingade återanpassningsförsök till arbetslivet. Det är så pinsamma, förnedrande saker de har tvingat mig att göra där att jag tvekar att ens skriva om det nu, så plågsamt har jag upplevt det.

Förutom att kämpa mot sjukdomen hela dagarna skulle jag alltså även prestera något för den sjukpenning som betalades ut (när den nu kom och när den nu var beviljad). Efter en kort period har det varje gång börjat gå dåligt för mig, jag har tvingat mig in i det längsta att klara av att komma dit och se normal ut, jag har proppat i mig benso på daglig basis för att klara av att gå till låtsasjobbet för att sedan gå sönder totalt hemma, rasat ihop igen, fallit tillbaka i sjukdom, lagts in.

Det gäller både terapi som erbjudits och arbetslivsorienterade insatser, jag har aldrig vågat klaga, det har liksom ingått i min sjukdomsbild, jag har aldrig tyckt jag var värd något, värd att göras ändringar för.

Den mest kritiska punkten för mig, den viktigaste, var när jag drabbades av känslan av att det inte fanns något mer att förlora; ”nu kan ni kasta ut mig om ni vill era jävlar, för här går det inte att försöka göra rätt”. När jag nåddes av den insikten började jag klara av att säga stopp. Vågade kräva att få lov att vila precis så länge det behövs och att under den tiden inte tänka på att göra rätt för någon annans skull. Det har jag inte fått någon som helst hjälp med även om jag har bett om det flera gånger; ”hjälp mig att säga stopp innan det går för långt”, men nej, det har aldrig hörsammats.

Jag tänker på de tröstlösa möten där jag har försökt stå på mig när handläggare förklarat för mig att jag nog inte kommer klara av det jag påstår att jag kan, tittat klentroget på mig när jag försökt hävda min värdighet och dragit en djup suck när de lyssnat på svaret jag ger, när de tvingat mig svara på vad det är jag skulle vilja göra.

På en tidpunkt när jag var vaken och öppen nog att intressera mig för min omvärld och för mig själv, började jag titta på jobbannonser och fundera på vad jag skulle kunna göra och det föll sig helt naturligt.

Nu har jag börjat mitt nya deltidsarbete på NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa), ett jobb inom brukarrevision, där jag ska samla in och förmedla åsikter om vården på två öppna psykiatriska mottagningar i Skåne. Ett helt riktigt jobb som jag har hittat och sökt själv.

Det ska bli underbart att trycka upp det i ansiktet på arbetsförmedlaren.

/Jenny K Lundgren


Jag vägrar skämmas mer

Paulina Jag har praktiskt taget aldrig kunnat jobba på grund av mina funktionsvariationer. Detta har lett till att jag har fått höra kränkande avhumaniserande kommentarer hela mitt liv. Hur jag tar från samhället och aldrig ger tillbaka. Att jag är en parasit som kostar pengar. I många debatter har jag blivit nedtryckt och ombedd att hålla käften. Jag skall vara tacksam att människor som jobbar gör det för att jag skall kunna slippa och få min lön varje månad helt gratis.

Jag har under största delen av mitt liv, lyssnat och skämts! Skämts över att jag var en sån börda för detta samhälle. I många år har jag visat inget annat än tacksamhet medan samhället successivt har tryck ner mig mer och mer.  Den bördan och skammen jag har känt har vägt tungt på mina axlar. Inte förrän några år sedan insåg jag att den bördan och skammen samhället lagt på mina axlar faktiskt inte är mitt ansvar att bära.

Idag inser jag att man visst kan bidra till samhället på många olika sätt. Idag förstår jag att det finns mer sätt att bidra på än att betala skatt via ett avlönat arbete. Och det är kanske den skammen som har lett till att jag hela mitt liv känt att jag vill ge något tillbaka. Att jag vill bidra för att jämna ut skammen.  Att jag genom att bidra kan påverka hur folk ser på mig, hur folk bemöter mig. Att jag på något sätt kan köpa mig respekt av resten av dom utvalda arbetande människorna. Än idag måste jag försvara mig konstant i olika sammanhang. Jag förstår inte varför jag gång på gång måste försvara min existens och rätt till att leva. Och hur mycket jag än har bidragit har vågen aldrig lutat lika. Stenarna var alltid fler på ”du är skyldig”- sidan. För alla där ute som tror att ni har rätt att bemöta folk med sådana nedvärderande påståenden har jag bara en sak att säga. SLUTA GENAST!

Jag har fått nog! Under min livstid har jag bidragit mer för att förbättra detta samhället till en bättre plats än de flesta av er. Det är inte tjockleken på plånboken efter löning samt skatten som är inbetalad till stadskassan som enbart definierar om jag bidragit till detta samhälle. Inte heller definierar ett jobb min värdighet i detta samhälle. För er andra som är upptagna med era liv och finner lite tid till någon mer än er själva, är att betala skatt ett bra skräddarsytt alternativ. För övrigt betalar jag skatt med, men det tycks aldrig spela någon roll.

Det går att bidra till samhället genom att engagera sig frivilligt i olika organisationer för att förbättra livet för olika utsatta grupper av människor i samhället. Det gör man via intressepolitiskt arbete eller bara att betala medlemsavgift till en förening. Bara det kan stärka en förening och påverka deras makt i samhället. Man kan engagera sig i sin kyrka eller jobba som volontär för att hjälpa människor som har inget och som har det värre än jag. Man kan bemöta en annan människa med förståelse och ett leende, man kan plocka upp skräp från de allmänna utrymmena…listan kan fortsätta. Vid detta lag borde ni förstå mitt argument och huvudsyfte med detta inlägg.

Jag har blivit trött på att ständigt försvara en grupp människor vars kontinuerligt får stå ut med andra människors korkade påståenden och kommentarer. Jag är sjukt trött på att människor som har ett privilegium i samhället såsom ett jobb tar sig friheten att trampa på svaga människor. (Med detta menar jag inte att alla som jobbar gör så.) Att förminska någon människas existens och värdighet bara för att den människan/ gruppen av människor i samhället av olika anledningar inte kan jobba är vidrigt!

Ni kan inte ens ana vad detta gör med en människas självförtroende. Att växa upp i en värld där man blir avhumaniserad, förlöjligad, och exkluderad. Jag har växt upp största delar av mitt liv och känt utanförskap, jag har aldrig känt att jag hör hemma i samhället när samhället kontinuerligt har påpekat hur värdelös jag har varit (om du undrar vad jag pratar om läs gärna mitt förra blogginlägg.)

Därför vill jag ge plats till debatt här på RSMH:s blogg! För att skapa medvetande och utmana dina tankar.

Hur ser du på människor som jag? Är det möjligt för en människa som inte kan relatera till mitt lidande att känna empati och förståelse för den situationen jag och andra befinner oss i? Kan du sätta ditt ego åt sidan och förstå att jag har lika rätt att kräva en förbättring som du? Kan du inkludera mig och mina behov i dina vardagliga kamper?

Vi med psykisk ohälsa är en minoritet i Sverige. Missförstå mig inte, vi som lever med eller känner någon som lider av psykisk ohälsa är definitivt inte en minoritet. Men vi som är så sjuka att vi aldrig kan jobba och behöver någon form av ekonomiskt stöd eller andra typer av hjälp och stöd i samhället har rätt att delta i debatten, höja våra röster och be samhället och politikerna att lyssna.

Jag har tröttnat på att skrika! Jag har gjort det under så många år! Den energin och tiden jag har lagt ner har varit så stor jämfört med resultatet. Det lönar sig inte att försöka övertala andra människor, jag har misslyckats fast jag försökt under så många år. Dina åsikter och fördomar får du ta ett eget ansvar för, utbilda dig själv. Ta reda på fakta innan du nästa gång spyr ut korkade, sårande och skadande påståenden. Mitt ansvar är inte att utbilda alla och jag har börjat tröttna på att kämpa i en kamp som tycks vara förlorad.

Nu till huvudsyftet med detta inlägg.

Jag önskar att fler ser mitt och andras lidande, att folk ser oss som människor med behov och rätt att finnas i samhället. Människor som i lika stor omfattning har rätt att tillgodose sig den välfärden vi alla byggt upp. Människor som glöms bort och tystas ner, människor som inte orkar kämpa eller skrika just på grund av sin psykiska sjukdom. Människor som glöms bor allt för ofta och underprioriteras av kommunal politiker. Människor som alltid får betala först så fort man ska spara in på något.

Jag behöver er hjälp! Hjälp att sprida detta vidare, hjälp att visa medmänsklighet och förståelse. Hjälp att ta ett eget ansvar och utbilda er själva! Hjälp att inte glömma bort oss i viktiga debatter. Hjälp att inkluderas i de förbättringar politiker vill åstadkomma.

När jag föddes och var en minut gammal valde jag inte frivilligt alla mina diagnoser och psykiska funktionshinder bara för att leva ett gött liv där jag slipper jobba och leva på ekonomisk stöd. Jag valde inte frivilligt att vara en del av ett samhälle som ser mig som en börda. Jag valde inte frivilligt att för resten av mitt liv slita med dom psykiska och fysiska hinder jag har. Det jag däremot väljer är att aldrig mer ta på mig all den skulden och skammen jag burit under så många år.

Mitt liv är svårt och kommer alltid vara det och jag har kommit till freds med det. Jag har accepterat att mitt liv, likt ditt, är unikt och annorlunda, det måste vara så. Men jag kommer aldrig acceptera att jag inte förtjänar att finnas till bara för att jag är en börda.

/Paulina Tarabczynska


Dags att ställa hårdare krav!

RSMH har beslutat att under 2018 fokusera det intressepolitiska arbetet på tre huvudfrågor:

1. Ekonomiska villkor för människor med psykisk ohälsa.
2. Brukarinflytande på individ- och organisationsnivå.
3. Meningsfull vardag till exempel daglig verksamhet för sjukskrivna/sjukpensionerade.

Jag stöder inriktningen, eftersom det definitivt är tre av de viktigaste frågorna för våra medlemmar. I det här blogginlägget skall jag dock enbart uppehålla mig vid brukarinflytandet.

Vi och andra brukar- och anhörigorganisationer lägger oerhört mycket tid och kraft på att försöka styra sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter i en riktning som är till gagn för våra medlemmar och som överensstämmer med deras behov och erfarenheter. Min egen erfarenhet av denna kamp för inflytande är att den är föga framgångsrik. Tvärtemot vad många påstår – och kanske vill intala sig själva – anser jag att samhällets insatser för människor med psykisk ohälsa har utvecklats i negativ riktning de senaste decennierna. Tillgängligheten har försämrats. Vårdtiderna har kortats, när de snarare borde ha förlängts. Kontinuiteten i personkontakterna har blivit sämre. Tonvikten ligger numera helt på biopsykiatriska behandlingar, medan psykoterapi och andra psykosociala insatser i det närmaste har skalats bort. Kort sagt gör inte brukarinflytandet på organisationsnivån sitt jobb! Egentligen är det ju heller inte på den nivån vi skall ha vårt inflytande. Det är den enskilde brukarens makt över sin egen vård och sitt eget liv vi skall kämpa för, dvs. vår målsättning skall vara att göra oss själva överflödiga.

Det är ett faktum, att psykiatrin som helhet vilar på synnerligen lös, vetenskaplig grund. Såväl diagnostik som behandlingar, och utvärdering av behandlingar, bygger på subjektiva symptombeskrivningar och -bedömningar i flera led. Det saknas helt objektiva sjukdomskriterier. Den bästa kunskap som finns att tillgå om en människa med psykisk ohälsa är hennes egna livserfarenheter och självupplevda behov. Min uppfattning är därför, att vi inte längre snällt skall be om ”samverkan” för att ”förbättra” brukarnas inflytande över sin egen vård, utan vi skall ställa mycket tydliga och skarpa krav. Vill sedan politiker och myndigheter inte lyssna på våra krav, så skall vi föra väsen i media! Det har visat sig vara den enda vägen till verkligt inflytande i dagens samhälle.

Några av de krav vi bör ställa är följande:

  • En acceptans för tillfälliga, kortvariga tvångsomhändertaganden, men generellt förbud mot psykiatrisk tvångsbehandling.
  • En ovillkorlig rätt till medicin- och ECT-fri vård för de patienter som önskar det
  • En reell rätt att välja den behandlingsform man föredrar, i enlighet med Patientlagen och Hälso- och sjukvårdslagen.
  • En rätt till självinläggning och sviktboende för människor, som periodvis behöver mer kontinuerligt stöd i sin vardag.

På det rättspsykiatriska området bör vi ställa följande ovillkorliga krav:

  • Ett avskaffande av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Vård skall erbjudas, när en brottsdömd behöver eller önskar sådan.

/Hannes Qvarfordt


Att flytta som fattig

Jenny K LundgrenEn del hävdar kokett att de ”Hemnet-knarkar”. Jag är möjligtvis lika beroende av lägenhetsannonserna på Boplats Syds och likheten mellan oss är väl att jag också bara drömmer och aldrig kommer till skott med mitt bostadsbyte, för att flytta och leva på existensminimum är inte lätt. Jag har stått i den allmänna bostadskön i fyra år och nu har det äntligen börjat trilla in inbjudningar till lägenhetsvisningar från olika fastighetsföretag som lägger ut lägenheter till allmännyttan. Det som finns kvar av allmännyttan vill säga.

Det kommunala fastighetsföretaget i min stad, MKB, har sålt ut en del av sina lägenheter men har fortfarande kvar orenoverade, billiga lägenheter till uthyrning i många områden i stan.

Det gigantiska fastighetsföretaget Akelius har i någon slags raid köpt upp mängder av fastigheter i Malmö och jag bor i en av dessa. Företaget genomför en omfattande uppgradering av samtliga lägenheter i sin ägo, den nya standarden kallar de för Akelius Lyx. Denna standard innebär att allt ser nytt och blankt ut och framför allt, att hyrorna höjs betydligt, såklart, det är hela poängen med renoveringen, inte att det ska bli mer trivsamt för de boende utan för just, pengarna. Det ska in nytt kök, bad och golv vare sig det är nödvändigt eller ej, allt ska bort av det gamla och det nya, blanka ska in. Det strösslas med vitvaror som diskmaskin, egen tvättmaskin och torktumlare samt mikrovågsugn för att öka känslan av verkligt lyxliv.

När jag en gång frågade en av deras lägenhetsförmedlare om folk verkligen har råd med dessa höga hyror svarade hon att det hade de, de är unga och har arbete allihopa och är villiga att betala. Jo, tänkte jag, de som ni accepterar som hyresgäster har ju det och det finns heller inga alternativ i bostadsbristens Sverige, man tvingas att betala hutlöst mycket för sitt boende vare sig man vill eller ej om man inte kan köpa en lägenhet vilket hade varit mer ekonomiskt. Men utan fast arbete – inga bostadslån.

Jag lämnade en mycket fin etta i ett Akeliusägt hus, med ett originalkök från 30-talet med stora, platsbyggda köksluckor som nådde ända upp i taket, riktigt trägolv och ekparkett i fiskbensmönster för dryga tretusen i månaden. När männen från firman kom in för ta mått för det nya, av Akelius standardiserade köket fick jag hålla ilsketårarna tillbaka. Det kändes som ett övergrepp i det fina lilla köket som jag älskat. Hela huset genomgick denna renovering, bit för bit.

Jag hade hela tiden känslan av de höll på med att försöka sminka en gris, eftersom så mycket annat samtidigt missköttes, till exempel var det lätt att slita upp porten till trapphuset och det var inte ovanligt att det låg någon som sov ruset av sig i trappen som vi fick kliva över när barnet skulle följas till skolan och huset hade många familjer med stora sociala problem. Det var krossade rutor i parti och minut som ingen plockade upp skärvorna från, det var rökning och fimpar i tvättstugan, bråk i lägenheterna och sopberg bildades på gården. Jag hittade flera gånger länsade handväskor i trappen, ingen plockade upp hundskiten och gårdsplanen bestod enbart av sprucken asfalt.

Jag står även i Akelius egen bostadsförmedling och får annonser när något är ledigt. Tyvärr börjar de uppgraderade tvåorna på åttatusen i månaden och treorna ligger på omkring tio, elvatusen till hur dyrt som helst. Det går inte. Jag har ensam vårdnad om en 12-åring som behöver ett eget rum, så en tvåa med dörr mellan rummen är nödvändigt och kanske vågar man drömma om en trea, ett kök man kan stänga dörren till, ingen öppen planlösning mellan vardagsrum och kök som är det nya heta i trångboddheten men otroligt opraktiskt och otrivsamt.

Jag är beredd att flytta ut från centrum, faktiskt är det precis vad jag längtar efter, men drömmen om ett boende som ”alla andra har” har är full av förhinder.

Åter till den allmänna bostadskön där jag nu kommit fram så pass att jag får gå på visningar: Samtliga lägenheter som ligger ute ger minst en dubbel hyra om man har en lägenhet man själv måste säga upp med tre månaders uppsägningstid. Jag har alltså upptäckt att det inte bara är pris och läge som är viktigt att notera i annonsen, utan även datum för inflyttning. Det kan nämligen bli en, och upp till så många som tre, dubbla månadshyror vid inflyttning. Till detta tillkommer såklart hyra av flyttbil. Ja, och flyttgubbar också eftersom jag inte känner någon som jag skulle kunna fråga om hjälp att bära. Det blir några tusen till. Vet ärligt talat inte hur det ska gå till med min inkomst som ofta understiger existensminimum.

Att direkt höra av sig till fastighetsförvaltare är inte att tänka på. Med den hårda konkurrensen är jag chanslös, jag har ju inte en anställning, ingen lön att komma med och ingen i sikte heller.

Många som tror sig vara hjälpsamma kommer ofta med det käcka förslaget att jag ska anmäla mig till de privata bytesförmedlingar som finns, där hyresgäster kan byta sinsemellan och till och med få till triangelbyten för att få tag på just den där drömlägenheten de längtat efter. Jag har försökt och förnedringen det innebar när jag var den i byteskedjan som blev nekad att ta över kontraktet till lägenheten jag försökte byta mig till på grund av avsaknad av just lön och fast arbete, avhåller mig från att utsätta mig för detta igen.

Tittar även på Blocket och hittar några radhus och liknande utanför stan som verkar fina och hyrs ut av privata ägare. I annonserna så står det att vill ha barnfria hyresgäster med fast anställning som helst veckopendlar och som kan och vill ställa upp på att fixa huset vid behov och som givetvis inte har någon hund. Alltså, absolut inte jag.

/Jenny K Lundgren


Vi bör stå på barrikaderna för de utsatta

Fredrik-allvarig1-låg1RSMH har funnits i 50 år och verkat för att förbättra livssituationen för personer med psykisk ohälsa. På de 50 åren har man verkat för att stänga mentalsjukhusen och för att personer efter stängningen ska få stöd och hjälp i hemmet.

RSMH har också generellt velat verka för sin utsatta grupp med att dessa personer ska ha en jämlik hälsa och jämlika levnadsvillkor. (Personer med psykisk ohälsa dör tidigare än ”vanliga” människor och har under dessa åren ofta ett ”sämre liv” ur samhällelig synpunkt).

Om RSMH behövs de 50 kommande åren beror mycket på samhällsutvecklingen. Kanske kommer inte RSMH att behövas om 20 år? Men med den samhällsutvecklingen som finns nu skapas problem fortfarande med utanförskap, fattigdom och sämre levnadsår. Samhällsutvecklingen idag går allt mer mot att människor med bidrag som gruppen psykisk ohälsa tillhör börjar ses som snyltare, fuskare och folk som man kanske inte borde hjälpa. Likaså sänks bidragen och priser höjs så att det blir svårt att överleva på bidrag.

Bidragen idag är ekonomiskt bestämda – de utgår inte som jag ser det från ett behov utan bestäms av Försäkringskassan och regeringen utifrån besparingsbeting. Lagen följs inte i bidragssystemet utan bedömningar avgörs av nämnda besparingsbeting.

Jag har haft och har vänner med psykisk funktionsnedsättning som antingen lever på bidrag eller insatser från kommun och landsting eller de som inte gör det men har rätt till bidrag och insatser. Jag har sett människor som är i desperat hjälpbehov och verkligen vill ha hjälp som ändå inte har fått den/de bidrag eller insatser de har rätt till.

Jag har sett desperationen i deras ansikten eller den totala hopplöshet som kan infinna sig när de sökt insatser de har rätt till men nekats med någon idiotisk och ibland lagstridig formulering. Jag har upplevt deras ekonomiska utsatthet när myndigheter inte verkar bry sig och när de hotar att svälta ihjäl på grund av dålig eller obefintlig ekonomi på grund av nekade bidrag.

Jag har ibland själv agerat medmänniska och försökt att hjälpa dessa människor. Ibland har min hjälp varit skillnad mellan liv och död. Men nu har jag sett detta hända alltför många gånger. JAG ÄR UPPRIKTIGT TRÖTT på att dessa människor av kött och blod – verkliga människor – bara har blivit en lyckad bock i statistiken för någon myndighets ekonomiska kalkyler, medan de i verkligheten får simma på oändligt djupt vatten för att KANSKE få uppleva livet någon mer gång. Och sedan se myndighetspersoner tala om den lyckade socialtjänsten eller om Försäkringkassans intentioner och insatser. För att inte tala om de som vill arbeta men på grund av regler inte har råd att arbeta – då de inte klarar av att arbeta heltid. Det krävs kanske att någon granskar levnadsvillkoren i sin helhet för denna grupp.

Kanske borde vi inom RSMH idag på grund av hur bidragssystemet ser ut inte bara tala om psykiatrisk vård och återhämtning utan ta ett bredare grepp på personer med psykisk ohälsas levnadsvillkor. Kanske borde vi inom RSMH med hårdare kraft kräva att man följer gällande lag och arbeta hårdare för att personer med psykisk ohälsa och/ eller psykisk funktionsnedsättning får sina samhälleliga rättigheter tillgodosedda. Kanske borde man vända sig hårdare mot det krav på besparing och så länge inte lagen ändras se till att personer får de bidrag de har rätt till.

Personer bör kanske inte leva på bidrag men så länge det är svårt med det rådande systemet att ha råd att arbeta om man lever på bidrag – att arbeta deltid och få sänkta bidrag är en vinst för staten – så borde kanske vi inom RSMH arbeta starkare för en strategi där man kraftigare syns i debatten om människors lika värde, rätt till liv och arbete, att verka för minskad diskriminering, jämlik hälsa och att ens rättigheter tas tillvara? Det skulle vara en utökning av att arbeta för bra levnadsvillkor och skulle kunna göras politiskt neutralt genom att man vänder sig mot ”systemet” och inte ett enskilt politiskt parti.

Vi inom RSMH borde kanske än en gång stå mer på barrikaderna och verka för ett samhälle där synen på psykisk ohälsa även borde inkludera synen på bidragstagare och allas lika rätt att ta del av samhället.

Kanske bör vi inom RSMH ändra inriktning då samhället svänger.

/Fredrik Gothnier

 

 


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta