Varför kan man inte jobba OCH få bidrag?

Synen på personer med psykisk ohälsa och synen på bidragstagare eller personer med svårigheter i vardagen har hårdnat. Det börjar kastas onda blickar på bidragstagare, samtidigt som det ofta verkar som om man lätt fastnar i systemet och blir beroende av bidrag för alltid. Samtidigt talar staten om sparbeting och att de vill minska sina utgifter. Det betyder sänkta bidrag eller att fler utförsäkras och blir helt utan ersättning.

Måste det vara så? Vem skapade denna krassa materialistiska syn på människor? Vi är alla värdefulla. Nästan alla vill leva ett fullödigt liv med partner, jobb, familj, barn och vänner. Det finns de som i samhället klarar sig bra på egen hand och det finns de som har svårigheter och som behöver hjälp på vissa områden.

Alla människor bör kunna leva ett bra liv efter sin egen potential och förmåga. Kanske är funktionsförmågan eller arbetsförmågan nedsatt, men även dessa människor borde få chansen att leva ett rikt liv. Som till exempel att få ekonomisk hjälp till hyra, mat och nöjen. Alltså leva på bidrag.

Det är ett faktum att om man alltid måste oroa sig för ekonomin och aldrig kan unna sig något extra så mår man sämre. Pengar spelar alltså en viss roll för att man ska kunna leva ett glädjefyllt liv.

Låt oss se närmare på en bidragstagare med psykisk ohälsa. Det innebär ofta att man har nedsatt arbetsförmåga/funktionsnedsättning men det innebär inte nödvändigtvis att man inte vill arbeta eller göra något meningsfullt på dagarna. Men med det system vi har så innebär det ofta att antingen arbetar man och tjänar pengar – eller så lever man på bidrag. Om personen kan/vill arbeta till exempel halvtid så innebär ofta detta för nyinsjuknade att man får pröva på att arbeta och när tiden gått ut måste man försörja sig på arbete eller återgå till att leva på bidrag.

Vad är det för ett system? Det borde spela roll att man både har förmågor och nedsättningar men att livet är dyrt. Vill man till exempel jobba halvtid så har man svårt att betala för hyra, mat och nöjen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Alltså har man inte råd att jobba.

Är det ingen som tänkt tanken att man borde kunna leva på bidrag OCH jobba. Det borde löna sig att jobba så personen kan få en högre inkomst av kombinerade bidrag och lön än innan denna började arbeta. Pengar som inte ska gå till bara det nödvändiga utan också till ett rikare liv.

Samtidigt får personen ett mindre bidrag än innan den började arbeta. Se där! En besparing för staten. Och en lön som arbetsgivaren betalar. En win-win situation. Staten betalar ut mindre i bidrag och personen får mer pengar över än tidigare. Hur ser man på det? Är man en bidragstagare eller en person som arbetar?

Det här är bara ett sätt att se annorlunda på människor och anpassa systemen efter verkligheten istället för individen till systemet. Och början att få en annan syn på människor än att de bara ”kostar”.

Försöker vi tillsammans hitta andra lösningar än att människor ska vara hundra procent bidragstagare eller inte kan vi nog hitta fler sådana lösningar.

Fram för fler möjligheter!

/Fredrik Gothnier

PS Med bidragstagare menar jag människor som har bidrag per se. Och då menar jag inte barnbidrag, skolpeng – eller löner till politiker (Sveriges högsta bidrag). DS


Älskade, hatade samhälle

Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?

Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.

Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.

Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!

2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.

Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.

Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.

/Paulina Tarabczynska


Marknadens mörka baksida

Hannes 4Vad karaktäriserar en marknad? Mycket förenklat att varor och tjänster fritt tävlar med varandra om sina köpare och användare. Vissa blir vinnare, andra blir förlorare. Det är ett mycket effektivt system för att stimulera utvecklingen av goda varor och tjänster. Effektivt, men inte helt idealiskt, eftersom det också stimulerar snabba genvägar, genom fusk och bedrägerier. Om vårt samhälle enbart bestod av robotar, som utvecklade och sålde varor och tjänster till varandra, skulle den fria marknaden vara en idealisk konstruktion. Robotarna kunde programmeras att avstå från girighet, fusk och bedrägerier, och det vore heller ingen tragedi, att robotar som inte klarade sig i konkurrensen slogs ut och hamnade på skroten.

Nu är det dock inte så vårt samhälle ser ut, utan det består av levande människor, vars välbefinnande borde vara samhällets yttersta mål, snarare än utvecklingen av varor och tjänster. I ett samhälle med levande människor får den fria marknaden fascistoida konsekvenser, vilket jag skall ge några exempel på.

I en marknadsstyrd skola, vars yttersta mål är överlevnad och vinst för det enskilda skolföretaget (eller snarare dess ägare), blir det överordnade målet att vara eller åtminstone framstå som bättre än andra skolföretag. Man behöver ”effektiva” lärare, vilket leder till utgallring av de mindre effektiva, men kanske inte nödvändigtvis sämre lärarna. Man behöver också produktiva elever, vilket ger en drivkraft att undvika svagpresterande och störande elever. Konkurrensen mellan skolorna ökar benägenheten att sätta högre betyg, än som motsvarar elevernas prestationer, för att gynna skolans marknadsföring. Slutligen uppstår en drivkraft att pressa kostnaderna så långt som möjligt, vilket leder till minskad lärartäthet och sämre utrustning. En skola av det här slaget sorterar fram de lojalaste lärarna och de starkaste eleverna och sorterar ut de övriga.

På en fri arbetsmarknad är arbetsgivarnas intresse inriktat mot den starkaste och effektivaste arbetskraften. Ju mer försvagade människor är, i relation till arbetsmarknaden, desto svårare har de att hitta ett arbete åt sig. Allra svårast är det för funktionsnedsatta och för människor som inte har eller har kunnat fullfölja en högre utbildning. När samhället ställer samma självförsörjningskrav på alla människor, står kravet inte i samklang med den arbetsmarknad de försvagade skall försöka slå sig in på. Effekten blir ett förtryck av utsatta människor.

Samma sorts drivkrafter byggs in i en marknadsanpassad sjukvård. Kroniskt sjuka och multisjuka människor undviks, därför att de blir en för hög kostnadsbelastning. Man söker hellre patienter med lättare och mer snabbehandlade åkommor. Man skär också ned på provtagningar och utredningar och pressar in fler patientbesök per läkare och dag. De starkaste och friskaste patienterna gynnas, medan de mer utsatta och krävande sätts på undantag.

Till marknadsanpassningen av sjukvården hör också den tilltagande oviljan att via skattesedeln bekosta en gemensam sjukvård för alla och de ökande, privata sjukförsäkringarna, som ger välbeställda snabbare tillgång till vård. Sammantaget återigen en utsortering av svagare grupper i samhället, till förmån för de starka och väletablerade.

I ett mänskligt och människovärdigt samhälle måste därför marknaderna regleras. Ju mer verksamheterna direkt berör människors väl och ve, desto hårdare måste regleringen vara, och i de allra viktigaste samhällsfunktionerna bör marknad och vinstintresse helt rensas ut.

/Hannes Qvarfordt


Välfärden behöver inte falla samman

 

Ni har säkert någon gång kommit i kontakt med påståenden som: sjuka människor vill inte jobba för de papril3-litenär lata och våran välfärd kommer att gå under om folk inte jobbar och betalar skatt. Eller kanske så har du till och med hört argumentet att utan jobb skall man inte ha rätt att ta del av välfärden. Sådana påståenden är inte bara osanna, utan visar även på att de som argumenterar inte vet vad de pratar om.

Jag kommer väldigt enkelt och kortfattat beskriva hur ekonomin i Sverige påverkar välfärden. Man tänker på statlig budget som ett företag. Det är väl egentligen här som det blir fel. Till skillnad från företag som är begränsade till sina ekonomiska tillgångar så kan inte den principen riktigt gälla för staten. När budgeten går på minus så tänker politiker direkt att man måste dra ner på utgifterna. Vilket är rätt i ett företagssammanhang men kunde inte varit mer fel i ett statligt sammanhang. Skillnaden är att staten äger ekonomin, att de styr ekonomin, vilket skiljer sig avsevärt från att vara företagare.

Man har under många år fört en debatt om att människor som inte jobbar är lata. Det argumentet är irrelevant. Man kan inte argumentera så när man har misslyckats i sin jobbpolitik och inte får ut ens de som vill jobba i arbete.

Men varför är vi så rädda att människor som lever på välfärden skulle vara arbetsskygga? Och är det nödvändigtvis så farligt att vissa människor väljer att inte arbeta? Låt mig tydliggöra en sak: Att leva på välfärden är en kamp. Med en minimal ekonomi som leder till att man bland annat inte har råd att köpa busskort, kläder, gå på bio med sina vänner. På det beloppet kan man överleva, men det blir inte mycket kvar till att faktiskt leva.

Att spara konstant på de som är fattiga påverkar en hel nations ekonomi. Om befolkningen blir fattigare i ett samhälle blir följderna att en större andel människor inte har råd att köpa saker och då går olika firmor/företag under.

När ekonomin är blomstrande i ett samhälle så köper folk tjänster för att de har råd, dessa tjänster i sin tur levererar inkomster till staten i form av skatt, momsavgift, skatt på dom som jobbar och så vidare. Ju sämre ekonomin desto större sannolikhet att människor sparar. När man ger människor bra ekonomiska förutsättningar återinvesterar de i samhällets ekonomi.

Därför är det dummaste man kan göra från statens sida att spara! När man skär ner på välfärden så tar man bokstavligen bort en bit av sin egen inkomst. Där börjar den onda cirkeln som leder till att staten tror att de måste spara för att det går dåligt men egentligen skär dom bara ner på sina egna intäkter.

Man skulle kunna tror att våra politiker och finansministrar borde veta hur det här fungerar, men när man ser hur ekonomin har skötts under alla dessa år så kan jag inte låta bli att undra… Om man vågar investera i välfärden och ger utsatta människor tryggare ekonomi, så satsar man ju bara på sig själv i slutändan.

Men varför är det då så viktigt att ha en fungerande välfärd? Av humanitära grunder först och främst. Men det är även viktigt att ge människor möjlighet till ett stabilt samhälle med en fungerande ekonomi. Vi har kommit till en punkt där jobben blir mer och mer automatiserade (fler och fler jobb tas över av robotar och datorer), och där vi faktiskt har råd att jobba mindre. Och de som har ett jobb och ekonomisk trygghet jobbar samtidigt på tok för mycket. Det är faktiskt rätt så sinnessjukt att man jobbar lika mycket idag som förr. Vi behöver hitta andra sätt att lösa jobbproblemen på. I och med automatiseringen kommer fler och fler människor att tvingas leva på välfärden, då jobbtillfällena minskar. Vilket i praktiken händer redan idag. Vi behöver hitta lösningar som alstrar en dräglig inkomst för alla.

Skall vi låta samhällsmodellen vi har nu falla samman eller skall vi försöka hitta en lösning som fungerar för alla och vara rädda om välfärden som vi har byggt upp? Till en viss grad genererar automatiseringen nya jobb, men det som begränsar en stadig jobbtillväxt är möjligheten till innovation. Det finns många lösningar på problemet, men en av de skulle kunna vara medborgarlön.

Låt oss leka med tanken att man i framtiden lyckas frånta människor möjlighet och rätt till välfärden. Vad skulle det innebära? Att föra sådan debatt är korkat. Välfärd är mycket i vårt samhälle, men en av dom viktigaste sakerna är möjligheten till utbildning. Om man fråntar människor rätten till utbildning kommer Sverige att gå tillbaka till att bli ett underutvecklat land.

Är det vad man strävar efter i smyg, att låta Sverige bli ett otryggt land att leva i, där människor dör på grund av man inte har råd med sjukvård? Eller är det så att det är lite förvirrande för politikerna att förstå hur ekonomiflödet fungerar i ett samhälle. Jag hoppas att det är det sistnämnda för i så fall kan man faktiskt utbilda de ansvariga i hur man sköter en statlig ekonomi.

/Paulina Tarabczynska


Är vi lika inför lagen?

Får du den hjälp du behöver av socialtjänsten? Är du lika inför lag? Det finns fakta som visar att socialtjänsten behandlar oss olika – trots att vi har samma behov, sammaAnne Sofie Höij inkomst, samma förutsättningar. Det vill säga om vi inte hävdar vår rätt till likabehandling! Men samtidigt ska bistånd beviljas individuellt, för vi har ju alla olika villkor och förutsättningar.

2012 orkade jag inte begära det som heter ’bistånd över norm’. Då hade jag haft höga kostnader för nya glasögon, mediciner, hemtjänst, färdiglagad mat och dyra sjukhuskostnader (jag låg inlagd sex veckor för sjukhussjukan). Jag var tvungen att ta banklån, och betalar fortfarande av varje månad för det. Det här är inget ovanligt. Vi är många som gör det – om vi nu får låna alls. Andra har fått kronofogden efter sig, och ibland även förlorat bostad och annat.

En sak som alltid varierar är ju vilken hyra du har. Du kanske har hyresbidrag på halva hyran som jag? Har du äganderätt på ditt boende eller en hyresrätt, bor du ensam som jag eller har du sambo och har kanske barn?  Eller en sjuk anhörig som kanske har flyttat in för att de inte haft råd med hyran i sitt tidigare boende. Du har kanske jobb på deltid, men dåligt betalt så du inte kommer upp i bruttonormen, när skatten är betald. Du kanske inte kan lägga om dina lån för att få lägre kostnader, eftersom du tjänar för dåligt. Kanske behöver du bil till jobbet då inga kommunikationer fungerar, på dina arbetstider? Du kanske har ångest så du inte kan åka kommunalt, men heller inga läkarintyg som ger dig rätt till färdtjänst.

Vi får inte den socialbidragsnorm vi ska ha vid samma behov, till exempel får invandrare ofta lägre än den av staten bestämda normen. Och, skulle jag förmoda, även vi med psykisk ohälsa får inte heller rätt hjälp.

Räknar verkligen biståndsbedömaren in dina vård- och hjälpmedelskostnader? De kan bli höga på en och samma månad. Det är inte frivilligt att behöva vare sig vård, medicin, hjälpmedel eller inläggning på sjukhus. Vi har faktiskt rätt till bistånd över norm, de där dyrare gångerna om året. Upp till högkostadsnivårerna, och ofta även varje månad … Kom ihåg att ange merkostnader! Du har inte valt att behöva vård. Du har enligt lag rätt få bistånd över norm. Vet du om det? Socialtjänstemännen och andra sparivrare på kommunerna verkar inte alltid veta detta.

Jag har varit förbannad på mig själv för att jag inte orkade be om hjälp 2012. För man får ju skylla sig själv… Jag har slutat med det nu. Och jag vägrar skämmas! Undvik att komma i samma situation om du kan.

Lycka till och vara rädd om dig!

Kram

/Anne-Sofie Höij


En hektisk dag med rullcigg och cisordinol

regnNu har jag vaknat. Klockan är tre på eftermiddagen. Har hunnit fixa bröd, kaffe och kyckling från Ica. Tisdagar klockan elva bakom butiken, på lastkajen, för behövande. Kommunen trilskas som vanligt. Ska ringa socialsekreteraren nu för att be om busskort så jag slipper planka, torska och sen bli avslängd mitt ute i ingenstans. Eller ännu värre, att konduktören ringer snuten och jag hamnar i fyllecell i Flempan.

Jag försökte sälja ditt silver, I Men gubbarna på bänken sa att det behövde putsas först. A spottade och gnodde. Det blev resultat, men jag tror nysilvret har oxiderat på vissa ställen, så fatet blir nog svårt att få som nytt. Det ligger för tillfället gömt bland soporna under lastkajen vid Konsum i Nynäshamn. Dessutom var jugoslaven som har loppisen inte intresserad av att köpa nysilver. Hur som helst lånade han mig 100 spänn. Jag måste betala tillbaka 130 inom tio dagar.

Jag hade flax på morgonkvisten idag då J, hemlös, skänkte mig ett parti tobak. Så det blev lite fest i kuren vid pendeltåget för mig, då jag kunde rulla mina egna cigg, utan att behöva tigga från mina lika. För hundringen schackrade jag bira, och bjöd om det var någon som var utan. Det kändes skönt, även om jag fattar att det var pengar jag inte har. Så är det. Men grabbarna på bänken är de som räddar mig gång på gång, när det kommer till mitt behov av stimulansmedel. Det behovet är för övrigt inte särskilt stort längre, men om jag är helt och hållet utan så blir jag tvungen att planka på pendeln mitt i natten eller tidigt på morgonen, för att tjåla och tigga på annan ort.

Var och hämtade min cisordinol på Capio, och prickar min medicinering rätt bra. K på dispensären erbjöd sig till och med, efter min klagan, att följa med till banken för att hjälpa mig att få ett kontoutdrag som soc behöver för att göra en nödprövning. Men hon hade inte tid förrän på torsdag, så jag tror att jag försöker låna kommunens dator med skrivare imorgon för att göra ett kontoutdrag som försörjningsstödet vill ha.

Fan vet när jag ska bli synkad med kommunen. Men om jag är nykter i morgon så ska jag försöka mig på att närvara handikapprådet, där jag fortfarande är ordinarie representant för RSMH Hamnen. Efter handikapprådet har jag tid hos A, personligt ombud. Hoppas hon kan hjälpa mig med en plan för hur jag skall gå till väga för att få ett busskort från kommunen.

[Not: Händelserna den här specifika dagen inträffade för några år sedan.]

 

 

 


Vi är också lyckade

Anne-SofieJag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.

Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).

Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.

Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”

Var stolt över dig själv och ta vara på dig.

Kram

/Ann-Sofie Höij