Ekonomisk ojämlikhet måste bekämpas politiskt 

Stefan Wallerek iklädd rutig skjorta, stående vid ett bord med broschyrer från RSMH.

Stefan Wallerek har levt som bostadslös med skulder i ungefär 20 år. Nu ska han hålla en presentation inför våra riksdagspolitiker om problemen som uppstår när man lever i ekonomisk utsatthet. Mötet kommer att ske inom ramarna för EAPNs verksamhet. 

Den 28 februari åker RSMH Skånes ordförande till Stockholm för att hålla en presentation om ekonomisk utsatthet inför våra beslutsfattare. Mötet sker på initiativ av EAPN (European Anti Poverty Network), en organisation där personer i utsatthet skriver sina egna motioner. Dessa tas sedan upp lokalt, i riksdagen, och i EU. RSMH Skåne är en av EPANs medlemsorganisationer.  

Människor med psykisk ohälsa lever i större ekonomisk utsatthet och har högre levnadskostnader än andra grupper. Den ekonomiska utsattheten är ett resultat av samhällets organisering och av att skyddsnäten fungerar dåligt. Forskning visar också att ekonomisk utsatthet i sig är en starkt bidragande faktor till att människor blir psykiskt sjuka. Att leva i ständig stress och otrygghet gör återhämtning omöjligt. Samtidigt som situationen förvärras för personer i ekonomisk utsatthet, hemlösheten ökar och föreningar som delar ut mat inte har tillräckligt för att mätta dem som är hungriga, så växer förmögenheterna hos dem som har mest. Sedan 2020 har 99 procent av Sveriges befolkning blivit fattigare, men de rikaste svenskarna har ökat sina förmögenheter med 29 %procent. Världens fem rikaste personer har under samma tid fördubblat sina förmögenheter. (Källa: Oxfam). 

Bostadslös i 20 år 

Stefan har varit bostadslös i 20 år. Med skulder hos Kronofogden och betalningsanmärkningar är det hopplöst att få en egen lägenhet. Inom RSMH Skåne har vi ofta anledning att undra om makthavarna förstår hur hårt den ekonomiska ojämlikheten drabbar dem som är mest utsatta. Om de förstår hur många omöjliga situationer man befinner sig i dagligen, om de har insikt i hur litet handlingsutrymmet är, hur höga kraven är, och hur mycket tid och energi som går åt till att lösa problem som ofta ändå inte blir lösta.  

Lämnat in motion om inkomstfördelning 

Frågorna är så många och stora att de känns svåra att driva. Fokus hamnar på vad samhället ska kräva av personer i utsatthet, trots att vi alla egentligen förstår att det inte går att straffa någon ur ett underskott. Frågan om ekonomisk fördelning är en av de allra viktigaste politiska frågorna när det gäller människors vardag och livskvalitet. Ändå finns det inte någon plan eller strategi för att hantera ekonomisk ojämlikhet, varken lokalt, regionalt eller nationellt. Detta är något EAPN vill förändra. I samband med mötet i riksdagen har EAPN lämnat in en motion där man kräver förbättrad statistik när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och att regeringen tar fram en årlig ojämlikhetsrapport där ojämlikheten och dess konsekvenser kartläggs och åtgärdsförslag presenteras. 

“Detta borde såklart redan finnas” säger Stefan “men det gör det inte, och därför måste vi organisera oss och kräva det.” 

Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne 

Fotot föreställer Stefan när han är ute och representerar RSMH Skåne. Fotograf: Privat. 


Jag vill kunna ge mina barn ett riktigt sommarlov

Det har börjat bli sommar och skolorna slutar.  

Sommarlov.  

Jag tycker det är svårt, väldigt svårt.  

Med kraven och pressen.  

Den oändliga stressen.  

Alla pratar om sin semester, stugor och resor.  

Jag sitter tyst.  

Funderar mer på hur jag skall få min fjuttiga sjukpension att räcka till en mjukglass åt barnen.  

Nån semester lär vi aldrig få.  

Men det blir ju sommar ändå.  

Fläktarna på i vår bastulika lägenhet konstant.  

Det ångar från asfalten utanför.  

Och det är långt till närmsta badplats.  

Busspriserna är för höga att vi ska kunna ta oss iväg ens.  

Men vi är vana.  

(tyvärr) 

Att ha det ”så här”. 

Det är som det är.  

Vi gör vad vi kan och har liksom aldrig klagat eller gnällt över situationen.  

Drömmar i tystnad.  

Om nåt annat, nåt annat än det här.  

Sen gör vi det vi brukar och skakar av oss tanken på nån semester från vardagen.  

Det finns alltid nåt att göra.  

Men jag som ensamstående mamma här känner ju såklart en stor skuld och skam att jag inte kan ge mina barn en upplevelse.  

Jag vill kunna! 

Och önskar att jag kunde.  

Men verkligheten ser annorlunda ut.  

Beroende av Försäkringskassan som är snåla och dessutom nu kräver pengar tillbaka, pengar som inte finns.  

Det handlar om några tusen, egentligen ingenting.  

Men det är allting, när kronan inte finns.  

Sommarlov med bad och glass är bara att glömma, än mindre ett äventyr.  

Jag är ledsen att jag är sjuk och inte förmår så mycket som andra kan.  

Ledsen att bidraget är så tight att det inte tillåter nån guldkant på tillvaron.  

Ja, det är svårt med denna samvetets skuld som slår hårt emot mej att inte kunna ge det jag vill till mina fina barn.  

Som dessutom själva kämpar med sina måenden i dagsläget.  

En semester för oss tre kanske skulle vara det absolut bästa för oss just nu.  

Att få ett miljöombyte och vara tillsammans att utforska nånting nytt.  

Tänk om …. 

Jag tror tyvärr vi alla tre är lite avtrubbade i våra drömmar på grund av vetskapen om hur omöjligt det är.  

Det är synd.  

Drömmar är viktiga! 

Jag är ledsen att jag inte kan boosta deras drömmar och framtidstro.  

De känner som jag att samhället sviker.  

På många olika plan.  

Men vi finner oss i det och vår verklighet fungerar på sitt märkliga vis ändå.  

Det bara är så.  

Ja, nu är den förbannade sommaren här! 

Det är nu vi sprudlande glada skall smida planer över olika aktiviteter och resor.  

Det blir inte alltid som man tänkt sej.  

Att få en psykiatrisk diagnos känns många gånger som ett straff, berövad på livets guldkorn.  

Måendet sviker, ekonomin krisar och solen bränner.  

Det är så mycket som jag känner.  

Hela tiden.  

Det är lätt att falla i mörka tankar tyvärr.  

Att liksom fastna där.  

Men jag skall fokusera på det som är bra.  

Överleva.  

Det är väl ändå det viktigaste tänker jag.  

Och kanske får jag doppa tårna i vattenbrynet en dag. 

//Ylva Kristina Larsson 


Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH

Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.

RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.

En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila. 

Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.

Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar. 

Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet. 

RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.

/Anonym RSMH-medlem

Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.

Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay


Julen närmar sig och det ger mig ångest

Julen närmar sig med stormsteg och det ger mig ångest. Både över att vara ledig och hemma så länge med familjen och hur liten plånboken är. Det är tungt att bara ha en inkomst i familjen. Jag arbetar och min man är hemma utan någon ersättning alls. Men vår inkomst är för hög för att vi ska kunna få ekonomiskt bistånd från kommunen. Det är frustrerande att det ska vara så. Att människor ska hamna utanför skyddsnätet för att de enligt normen tjänar för mycket. Men ska pengarna verkligen bara räcka för mat och husrum? Vi som lever på marginalen har ingenting över till att sätta guldkant på vår tillvaro.  
Ofta har vi på marginalen psykisk ohälsa och att leva med dålig ekonomi leder knappast till att måendet förbättras.  
Inte konstigt att många inte orkar och ger upp livet.  

Jag är trött på att kämpa, men jag har livsvilja och mina älskade söner. Det är för deras skull jag kämpar. Men det skulle vara skönt om allt bara kunde flyta på någon gång.  

Men jul blir det ändå och jag ska försöka njuta ändå.  

//Lindha Holmqvist 


17 oktober – FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen

Idag den 17 oktober 2022 är det FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen. Som många sådana dagar sveper den snabbt förbi i flödet om man inte själv står utan jobbskatteavdrag, fast inkomst eller långsiktig försörjning på vettig nivå eller i sin bekantskapskrets har någon som inte får ihop det ekonomiskt. Att leva på pension eller sjukersättning på garantinivå är ingen lek, inte heller att stå länge utanför arbetsmarknaden som utförsäkrad eller med minimal sjukpenning.

Rent krasst säger Statistikmyndigheten SCB att andelen människor som är 16 år eller äldre och lever i materiell och social fattigdom legat konstant mellan 3 till 4 procent i Sverige länge vilket framhålls som den lägsta andelen i något EU-land. Men, i grova drag rör det sig om över 300 000 människor varav många varken får snabb eller effektiv hjälp med sin psykiska hälsa eller vettigt stöd till en långsiktig försörjning.

RSMH är främst en organisation för psykisk hälsa, men våra medlemmars erfarenheter är entydiga; fattigdom främjar inte psykisk hälsa utan ökar riskerna för motsatsen inte minst i oro, ångest och depression. På våra medlemmars uppdrag vill vi verka mot fattigdom och samverka med alla goda krafter som delar uppfattningen att i ett samhälle för alla kan fattigdom faktiskt fås att försvinna.

RSMH är medlemmar i EAPN Sverige och stödjer helhjärtat våra gemensamma krav och ståndpunkter:

att målet måste vara ett samhälle utan fattigdom och socialt utanförskap, ett samhälle som bygger på demokrati och delaktighet, solidaritet och jämlikhet i levnadsvillkor.

att det effektivaste sättet att motverka fattigdom och utslagning är en generell välfärds- och socialpolitik som omfattar alla medborgare. En generell välfärdspolitik är därför en viktig hörnsten i kampen mot fattigdom och utslagning.

att kampen mot fattigdom och social utslagning kräver en aktiv socialtjänst som utifrån ett ”brukarperspektiv”, demokratiska och solidariska värden, tillgodoser människors grundläggande behov, när dessa inte kan tillgodoses på annat sätt.

att ökade resurser behövs för att utveckla stödformerna, t.ex. olika former av rekryteringsstöd, lönebidrag etc., för att människor med sociala, psykosociala eller fysiska arbetshandikapp ska ha möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Liksom att satsning på verksamheter som bygger på en ”social ekonomi” är viktiga resurser för att tillgodose behovet av meningsfull sysselsättning, oavsett det handlar om arbetstillfällen eller andra sociala behov.

att ett annat viktigt ansvar för samhället är att tillgodose rätten till en god bostad för alla, till en rimlig kostnad för den enskilde.

att det är viktigt att man motverkar segregation genom att tillföra resurser till resurssvaga områden i form av nya arbetstillfällen, upprustning av bostadsmiljöer och utbyggnad av den kommunala servicen. Det finns också ett stort behov av mötesplatser och gemenskaps- och identitetsskapande verksamheter i folkrörelse- och organisationsregi i dessa områden.

Så tycker jag, så tycker RSMH och så tycker EAPN Sverige. Vad tycker du och vad tycker vår nya regering?

/Jimmie Trevett,
Ledamot av RSMH:s Förbundsstyrelse och aktiv inom EAPN Skåne


Alla har rätt till en hållbar vardag

Hur ser en hållbar och meningsfull vardag för alla ut? Hur ser en hållbar skola ut? En hållbar arbetsplats? Och om man varken har skola eller arbete, hur får man då en hållbar vardag? 

En hållbar skola är en plats där eleven får växa utan att bli utsatt för alltför mycket stress. På en hållbar arbetsplats bör det finnas en öppen diskussion om hur arbetsmiljön ska vara utformad för bästa möjliga hälsa. Människor far ju ibland illa på arbetsplatser.  

Fackförbund, arbetsgivare och elevhälsan på skolan behöver diskutera detta mer.  

Många företag har krav på sig att vara ekonomiskt lönsamma. Men om man tänker efter finns det ju flera sätt att tänka på lönsamhet. Lönsamhet borde inte bara handla om pengar, utan om mänskliga värden också. 

Jag har hört berättas om en metod, en tjänstedesign, där man först pratar med dem som är brukare på arbetsplats eller en skola – arbetstagare, brukare, elever – och frågar dem hur de vill ha det för att arbetsplatsen eller skolan ska vara psykiskt hållbar. Detta brukarinflytande gäller inte minst personer som till exempel arbetstränar eller deltar i olika former av kommunala insatser. Många av våra medlemmar arbetar i den sortens insatser.  

Först när brukarna har gett sin bild av arbetsmiljön tillfrågas de ansvariga, till exempel cheferna och rektorerna. 

Att människor med psykisk ohälsa inte ska få arbeta alls är ett gammalt stigma från förr. Det börjar förändras nu, men för att psykiskt sårbara människor ska kunna arbeta krävs ofta en anpassad miljö. 

Basinkomst – räddad ekonomi? 

Vi vet idag att dålig privatekonomi är en vanlig orsak till att många inte mår bra. Vi vet att en trygg ekonomi gynnar den psykiska hälsan. Vi vet också att många med psykisk ohälsa saknar pengar som räcker till för ett meningsfullt vardagsliv. 

Därför har RSMH länge drivit frågan om möjligheten till basinkomst. Vår medlemstidning Revansch hade i fjol ett temanummer om basinkomst (nummer 2 2021). Där tillfrågades de politiska partierna vad de tyckte om basinkomst. Miljöpartiet var det enda parti som var solklart för en basinkomst, men inget partierna sa absolut nej till basinkomst för grupper med särskilda behov. Det behöver inte vara en höger-vänster-fråga. Jag tror det är läge för en diskussion om basinkomst idag, då vi ser att det finns människor med stora funktionsnedsättningar som inte kommer att förändras, eller som har haft försörjningsstöd i flera år. De behöver ett tryggare system, en något bättre levnadsnivå än idag, så att de mår bättre psykiskt.  

Spanien, Italien, Holland, Finland och USA har prövat olika system med basinkomst. Jag tycker vi kan lägga diskussionen om vem som är nyttig i samhället och vem som är onyttig åt sidan.  

Många arbetsplatser har höga krav på ekonomisk vinst, och skolan är stressig för många unga. Det behöver vi också diskutera mer. Det är en viktig framtidsfråga, för såväl individen som för samhället. 

Läs mer i några av RSMH:s artiklar om basinkomst: 

Revansch: Röster om basinkomst

Revansch: Positiva hälsoeffekter i test av basinkomst

Debattinlägg: Trygg inkomst och socialt stöd är rätt väg till färre självmord

//Jimmie Trevett


Ekonomiska tankar under full sjukersättning

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag har i grunden ingen kompetens från skola eller nån karriär på jobbsidan utan insjuknade tidigt och från början av mitt vuxna liv beroende av Försäkringskassan.  

Jag är medveten om att jag inte har förmågan att arbeta 100 procent, men jag vill kunna ägna mej efter min kapacitet åt de ideella föreningarna och den intressepolitik som kommit till mej.  

Men där känner jag en stor press från FK att min sjukersättning (trygghet) kan ryka.  

Även då jag har lägsta möjliga ersättning så är det ju min ekonomiska trygghet.  

Jag är dessutom ensamstående med två barn och ett ansvar för dem ekonomiskt.  

I de brukarföreningar som jag är aktiv i nu händer det att jag får arvoden eller timpeng, där summan ligger under vad jag faktiskt får tjäna enligt FK:s egna regler.  

Men då blir bostadstillägget drabbat.  

Så jag tjänar personligen inga pengar utan mer den livskvalitet jag känner som en engagerad brukare.  

Jag brinner för ämnet psykisk ohälsa på grund av egna erfarenheter och chansen att kunna bidra till förändring/förbättring.  

Särskilt nu inom samsjukligheten som varit en stor del av mitt liv, men som jag sent i livet fått hjälp med.  

Jag är referensperson och brukarrepresentant i frågan.  

Föreläser.  

Samt deltar i andra givande event med Hjärnkoll Uppsala län.  

Dock finns tvivlet som gnager inuti att jag inte får medverka på grund av FK.  

Känner en rädsla.  

Fast jag håller mej inom regelverket så stressar det mej oerhört.  

Att få vara med och bidra i ett sammanhang ger mej så otroligt mycket som medmänniska.  

Det får mej att känna ett större värde.  

Det är roligt.  

Och jag har en plats i samhället ändå.  

Jag vill bara hjälpa andra, med risken att stjälpa mej själv.  

Jag tycker att det är svårt att nå fram till FK numer, jämfört med tidigare år.  

Slussas fram och tillbaka mellan olika handläggare på olika enheter.  

Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara och hjälpa mej i frågan.  

Ett lugnt och stilla samtal.  

På grund av min problematik är jag otroligt lättstressad och minsta feltolkning blir en otrolig börda för mej i onödan.  

Jag har inte råd att riskera min lilla inkomst och det gör mej ledsen.  

För det innebär att jag inte vågar prova livet utanför sjukdomen.  

Jag förlorar en stor bit av min självkänsla.  

”Man vet vad man har men inte vad man får” helt enkelt.  

”Kära försäkringskassa.  

Du håller min tillvaro i din hand och jag är tacksam den hjälp jag får, men ledsen att ni håller mej för hårt att jag inte kan prova på livet lite mer av rädsla att förlora er.” 

/Ylva Kristina Larsson 


Tänderna är en del av kroppen


Hejsan igen!

Nu kommer jag ta upp ett ämne som jag tycker är så viktigt. Ska våra tänder vara en klassfråga och ska man behöva ta lån för att kunna ta hand om sina tänder? Jag förstår bara inte varför inte tandvården ska ingå i den vanliga vården och i högkostnadsskyddet. Jag anser att tänderna också är en kroppsdel så jag kan inte se någon skillnad här.

Kollar man bara inom vår målgrupp så är tandvården mycket viktig. En anledning är att våra mediciner verkligen förstör våra tänder, något jag själv har erfarenhet av. Jag kan bara säga tack till min tandläkare som hjälpte mig så att jag slapp att betala allt det som man hade gjort och som såg till att jag har fått protes både uppe och nere. Får man inte den hjälpen som jag fick så kan man fråga sig hur många av oss som får ta lån för att göra sina tänder.

Jag anser att man behöver informera mer om tandvårdskortet som finns till för personer som har mediciner som skadar ens tänder. Men det krävs mer – man måste ta bort skillnaden mellan tandvård och vanlig sjukvård. Skadar jag min höft och måste operera den så kostar det 100 kr per dygn när jag är inlagd. Men går en tand sönder så kan det kosta mig tusentals kronor. Jag hoppas att ni hör hur fel det både låter och är.

En skada är väl en skada så då kvittar det väl var skadan sitter, men tydligen är det inte så enligt våra styrande politiker. Det här är en fråga som vi alla måste gå ihop och arbeta för på olika sätt för att ändra på det. Det fungerar inte att vi har det så här längre.

Vad är det som gör att tandvården måste vara så mycket dyrare än den andra sjukvården i samhället? Min egen fundering är om den verkligen är så mycket dyrare material och behandlingar? Eller är det för att alla privatkliniker ska tjäna pengar på oss som redan har det dåligt ställt i vårt samhälle?

Beslutsfattarna måste verkligen börja tänka om. Vi kan inte försvara de här kostnaderna länge till och vi som ska ha så bra sjukvård i vårt land! Visst har vi en bra sjukvård men inte ett rättvist tankesätt när det gäller hur man tar ut olika avgifter för sjukvård och tandvård som det är nu.

Sen kan det gå så långt att en riktigt dålig tandhälsa kan gå över och bli somatiska problem också, det få vi inte glömma bort.

Jag börja tröttna på att allt ska delas upp i de här olika kostnadsfacken som hela samhället är uppbyggt på. Jag hoppas att det snart blir en ändring på det här med tandvårdskostnaderna och att de kan ingå i högkostnadsskyddet.

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson


Utfasning av mediciner och coronasommar

Ann Sofie Höij
Det har faktiskt varit en ovanligt bra sommar i år, trots att jag haft väldigt ont och skakningar som jag inte vet vad de orsakas av. På grund av covid-19 har jag inte heller kunnat träffa mina barn i Stockholm och det är ju en sorg. Vi är visserligen vaccinerade alla tre men det är ett riskmoment att åka tåg, flyg eller buss för mig dit eller för dem hit.

Katten pojken och jag har varit ute mycket i sommar. Han har gått ut och in som han har velat och jag har ätit frukost och intagit förmiddagskaffe, lunch och middag utomhus. Jag har odlat, men har misslyckats med luktärter, krasse, sockerärtor och vaxbönor. De angreps av ohyra och jag vägrar använda gifter, men övriga blommor har klarat sig.

Jag har inte ätit ute på restaurang heller utan de dagsutflykter jag brukade göra med färdtjänsten har jag inte vågat mig på så det har varit en ensam sommar.

Jag har i alla fall pratat med min dotter varje dag i telefon och minst ett par gånger i veckan med min yngsta dotter och ibland använder vi Facetime. Sen har jag en bästa kompis och en vän som jag pratar med varje dag och det gör att jag inte känner mig så ensam.

Semester hemma är ingen nyhet för mig som låginkomsttagare. Vi är många som har det som alternativ så det har jag hunnit vänja mig vid. Men det är synd att sommaren snart är slut för det är då jag mår som bäst.

Nu kommer ju hösten med höstdepressioner och mörker och jag har fått ta bort en hel del psykmediciner eftersom de misstänker att de framkallar skakningarna, bland annat Risperdal och Sertralin, så jag är lite orolig för hur jag ska hantera mitt psyke i höst och i vinter. Nu ska jag ju få hjälp att trappa in något annat snart och jag hoppas och vill att det ska gå bra. Det är ju så med många psykmediciner att det tar långt att trappa ner från 200 mg per dygn till noll för det finns många biverkningar med att sluta med dem.

Jag är faktiskt oroad men inte rädd efter att ha ätit psykofarmaka sen 1953. Jag har upplevt upptrappning och utfasning av preparat flera gånger. Och att jag måste se över den dos jag ätit fram tills idag är kanske inte så konstigt för den dosen har jag haft sedan 1999. Ibland tycker jag att psykläkarna och även andra läkare kunde överväga att se över och byta ut medicin lite oftare för alla mediciner som har verkat har också biverkningar.

Annars mår jag bra, utöver ryggvärken, men är man reumatiker med diskbråck så är man ju. Jag ser fram emot att coronasmittan ska minska så att man vågar att träffa folk. I dagsläget har jag munskydd, visir och glasögon när jag går utanför dörren fortfarande, för säkerhets skull. Det tycker jag nog att du också ska överväga för tyvärr är det inte smittofritt ännu, om det någonsin blir det.

Tipset som jag vill ge till dig och andra är att göra vad du kan för att förstora det som är bra i vardagen. Det tror jag att du kan må bättre av, liksom jag.

Ha det så bra som du kan och var rädd om dig.

/Ann Sofie Höij


”Du borde vara tacksam”

”Du borde vara tacksam för det du har.” Denna fras har jag, kanske inte så olikt dig som läser detta inlägg, hört ett antal gånger i mitt liv. Den används flitigt av människor i situationer då jag försöker få dem omkring mig att förstå hur svårt det är att vara fattig. Varendaste argumentation jag hittar mig själv i, där jag försöker visa på dagens Sverige och utanförskapet, samt det ständigt växande polariseringen som sker i en oroväckande takt, så kommer den där frasen alltid förr eller senare.

Man ska ju vara tacksam för det man har, tacksam för att man bor i Sverige för det finns människor där ute som har det mycket värre. Jag har väl länge böjt mig för den ideologin av någon slags tacksamhet och skuldbeläggning. Kanske har jag till och med gjort det största delen av mitt liv, jag ska inte ljuga heller. Den typen av tankesätt har gjort mig mindre arg och mer underkastad ett system som ser människor som jag som parasiter. Såna som jag, utan arbete och utan möjlighet att via skatt kunna bidra till den gemensamma ekonomiska kassan. Som om ekonomi vore det enda sättet man kan bidra till samhället, men det är ett blogginlägg för en annan gång.

Idag tänker jag istället fokusera mer på detta tankesätt om tacksamhet som jag har fått förhålla mig till under hela mitt liv. Ett tankesätt som jag vet att människor som jag, utan jobb och inkomst, människor utan trygghet, sjuka och fattiga och dom som levet i utanförskap får höra kanske oftare än resten av medborgarna i detta land.

Var helt ärlig med dig själv – hur många gånger har du inte hamnat i en diskussion där du argumenterat mot människor som klagar och sagt att de ska vara mer tacksamma? Du kanske oftast gör det av välvilja men jag skulle här och nu avråda dig från att någonsin göra det igen.

Är det inte poetiskt komiskt att människor man försöker få att förstå hur jävla jobbigt det är att leva utanför samhället – otryggt och fattigt, att de alltid förr eller senare ber oss att vara tacksamma?! Speciellt när människor som säger det har hus, villor bilar, jobb och någon form av trygghet. Här kommer vi tillbaka till delen som rör skuldbeläggning och skam.

Jag har varit tacksam större delen av mitt liv tills jag insåg att jag inget har att vara tacksam för! Mina ord ska eka högt och folk ska lyssna. Det handlar inte om att vara otacksam när man kämpar för att ha samma rättigheter som människor med trygghet, jobb och inkomst har. Det är inte att klaga när man påpekar att man inte har råd att åka buss eller köpa kläder. Det är inte gnäll att önska sig få samma respekt och trygghet som alla dom människor som ständigt tycker jag skall vara tacksam, har. I grund och botten är det en omedveten härskarteknik.  

Det kanske är så att ni borde vara tacksamma. Tacksamma för era bilar, hus, villor. För era jobb och inkomster, för  hälsan och trädgården ni har. Dom tillfällena ni går på afterwork, bio och fika. Dom semestrar ni ändå har råd med och kläder och skor ni kan köpa. Om någon ska vara tacksam så är det ni! Ni med trygghet och position. Hur egoistiskt och privilegierat är det inte av just er att bemöta en utsatt människa i samhället med just ett argument om tacksamhet.

Jag tycker att ni ska hålla käften, hårt med sant. Inte förrän ni får avstå bussresor eller lappa ihop kläder med hål. Inte förrän ni väljer mellan receptbelagda mediciner eller receptfria, inte förrän ni själva får ljuga för era vänner och ställa in möten för 100:e gången för att ni skäms över att ni inte har råd till bussresan, biobesöket eller fikat. Inte förrän ni får kriga med alla myndigheter för att få det ni har rätt till men ändå inte får det ni lagligen har rätt till. Inte förrän eran hälsa aldrig blir bättre för att ni underprioriteras. Inte förrän ni förstår det utanförskap som det innebär att leva i utkanten anser jag att ni borde ha någon rätt att tycka att människor som jag ska vara tacksamma.

Som jag skrev innan, jag har i hela mitt liv levt med någon form av skuld. Skuld och skam för att jag måste vara tacksam för att jag snyltar på samhället. Skulden och skammen jag burit på under så många år hindrade mig från att se sanningen- att denna skuld och skam inte är min att bära. Den är designad för att förslava mig så jag håller käften. Men jag har fått nog av att hålla käften. Hur kan det sticka i ögonen på folk så mycket att jag kämpar för att ha trygghet? Hur kan jag anses vara otacksam när jag klagar på ett system som kostar människor som jag livet? Hur privilegierad måste man vara och hur länge kan vi förneka det faktum att det enda jag klagar på och det enda jag kämpar för är bara samma respekt och trygghet som många tar för givet. Inget mer, inget mindre.

Hur länge ska detta skadliga tankesätt få användas som någon form av härskarteknik när människor som lever i fattigdom och utanförskap står upp för sitt människovärde och sin rätt till exakt samma mängd trygghet och värdighet som alla andra? När ska vi börja lyssna på dom mest utsatta utan att tillrättalägga deras rop på hjälp och förväxla det med gnäll och otacksamhet?

Hur många fler generationer kommer det ta innan dom som har mer börjar kriga för dom som inte har lika mycket? Varför begår vi alltid samma misstag och agerar först när vi själva ligger nere? När ska vi rösta på politiker och partier som värnar om dom som lever utanför, för att vi förstår att det kan drabba oss själva när som helst? Är vi dömda att repetera våra egna misstag?

Jag har inga svar på alla dessa frågor utan bara fler frågor.   

Jag väljer att avsluta med att berätta att jag är tacksam för att jag idag inser hur skadligt detta tankesätt om tacksamhet har varit för mig som människa. Att den skulden jag tvingats bära har hindrat mig från att faktiskt se sanningen om hur komplext utanförskapet och klyftorna faktiskt är. Tills vidare är jag också tacksam för min intelligens och förmåga att reflektera över saker. Tacksam över att jag inte bara köper allt utan kan skapa mig en mer friskare syn på saker som är mer humanitär och medmänsklig. Det är ett synsätt som får mig att inse att det inte är min börda att bära att ett välfärdssamhälle misslyckas att distribuera välfärden rättvist till alla sina medborgare.

/Paulina Tarabczynska