Verkställande av intelligens: Att smutta, sippa och skriva samtidigt

Publicerat: november 29, 2021 | Författare: | Sparat under: Ångest, Det är vi som bloggar!, Livya Nordberg, Min berättelse | Lämna en kommentar

På senare tid har min psykiska ohälsa bokstavligen infekterat mitt huvud mer än någonsin tidigare. På gott och ont börjar jag inse hur djupt rotad min problematik ligger, att den praktiskt taget ligger begravd under ett årtiondes helt skilda händelser. För att bryta upp i detta krävs det från min sida förändring och viljestyrka. Är det så jävla svårt verkligen? Svaret är ja, annars hade jag ju redan tagit mig ur den här situationen. Men varför? Varför är det så svårt att lämna den inrutade vardagen när man så innerligt vet att roten till destruktiviteten kommer ur destruktiviteten själv.  

Jag behöver samtidigt påminna mig själv om mina goda kvaliteter, det som gör mig framgångsrik. Kanske är det språket som är min kvalitet eller så är det min ihärdiga känsla för analys, möjligen en kombination av båda två. Jag har precis i skrivande stund avstyrt ett destruktivt möte med en man, jag sa nej även då mitt gamla väsen skrek ja. Den inrutade vardagen blir på så vis, sakta men säkert, förhoppningsvis mer uppluckrad och genom detta, enklare att hantera på längre sikt.  

Tror att de flesta av oss människor har samma kapacitet av intelligens, med den enda skillnaden att intelligensen fördelats ut på olika sätt beroende på vem du är. Jag skulle med handen på hjärtat se mig själv som väldigt skarpsinnad på ett flertal områden, kanske skulle jag till och med kunna utklassa många inom en rad av olika specifika fält. Problemet med detta är att mina resurser möjligen slutar där i viss mån, jag kan föra en diskussion under ordnade former men blir det för mycket folk så tappar jag bort mig själv i massan. Jag kan mycket om lite, därefter blir det emellanåt blankt och känslan av hopplöshet infinner sig ganska omgående. Att jag som 25-åring inte ser till mina mest basala behov, att jag inte tar vara på mina kvaliteter och rättigheter frustrerar mig till det yttersta. Jag kan ta hand om mig själv men energin som jag gör slut på från idé till verkställande och sedermera genomförande känns sällan värt besväret. Resultatet blir mig, sittandes i morgonrock, framför min datorskärm alternativt mig framför en tv-skärm tittandes på tv-serier som jag ibland redan sett. Resultatet att få mig att gå ut, röra på mig, städa mitt rum, allt det där som ”alla” andra gör, försvinner bort. Istället blir jag lämnad med alla måsten som i sin tur för med sig trötthet och håglöshet, det är en väldigt komisk paradox att jag inte bara gör det jag borde göra, när jag ändå hela tiden tänker på vad jag skulle behöva göra, varför gör jag det inte bara?!  

På köksbordet framför mig står det fortfarande en skål, osthyvel, smörkniv och glas från morgonens frukost. På köksbordet står också en halvt uppdrucken kopp med kallt kaffe som jag sippar på då och då medan jag nu sitter och skriver. På köksbordet ligger det en dosa med snus, varpå en prilla ligger utanför dosan eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill snusa eller inte, jag för upp den under läppen ibland och sen tar jag ur den för att åter lägga den på locket. Inte vill jag slänga prillan, den är ju knappt använd, låt oss säga att jag smuttar snus och sippar kaffe medan jag skriver krönika. Smutta, sippa, skriva, det får bli ett bra avslut för dagens funderingar och tankar. Ha en fortsatt fin dag/kväll, ett fortsatt bra liv/död och ”efterliv”, ha det bra på alla vis du kan oavsett stadium i livet och tidsperiod!  

/Livya Nordberg 

Tvångsvård inom psykiatrin behöver utredas

Publicerat: november 22, 2021 | Författare: | Sparat under: Jimmie Trevett, Psykiatri, Tvångsvård | Lämna en kommentar

I Svenska Dagbladet pågår just nu en debatt om tvångsvård, som startades på initiativ av dramatikern Stina Oscarson. I en brevkorrespondens med ledarskribenten Maria Ludvigsson skriver Oscarson om hur hon blev tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning till följd av sin anorexi. Skribenterna diskuterar om det är rätt att låsa in en vuxen människa mot hennes vilja för att ge vård. Oscarsons inlägg har fått flera svar ur olika perspektiv.

Jag känner igen mycket från tidigare debatter i det som skrivs i SvD, och jag kan konstatera att det är dags att repressalier inom den psykiatriska vården läggs till historien. En del institutioner är uppbyggda efter en förlegad militärisk modell där lydnad ska råda och där brukarna inte blir lyssnade på. Redan 2013 visade projektet Bättre vård – mindre tvång, från Sveriges kommuner och Regioner, att det går att kraftigt reducera tvånget inom psykatrivården. Många tvångsåtgärder används på ren rutin, istället för att man försöker arbeta på andra sätt och hitta andra lösningar. 

Tvångsåtgärdsutredningen från 2018 visade att ungdomarna själva ansåg att det i vissa extrema situationer kan vara befogat med tvång. Det kan till exempel handla om barn som är svårt sjuka i anorexia och måste sondmatas för att inte dö. Och hur gör man när någon uttalar starka självmordstankar? Jag tycker vi ska utgå från att man kan ta bort tvånget, men sedan diskutera individuella fall. Om åtgärder görs i tid kan tvång ofta undvikas.

Det finns forskare som tycker att man ska ha en enda tvångslag i samhället och inte specifikt en tvångslag inom psykiatrin. 

Trots att mycket har hänt historiskt, förekommer tyvärr fortfarande våld och tvång inom psykiatrin. För några år sedan läste jag i Sydsvenskan om en Malmöavdelning där personalen slog patienterna. Jag minns att tidningens ledarsida skrev ”de ska inte få stryk, de ska få vård”.

Det är dags att politikerna reflekterar över det som kom fram i SvD:s debattserie och utreder vuxenpsykiatrins arbetssätt och historia kring tvånget.

Lyssna gärna på senaste avsnittet av Radio Galen där jag talar med utredaren och RSMH:s styrelseledamot Kerstin Evelius om tvångsvård.

/Jimmie Trevett

Jag vet att du kommer att lämna mig

Publicerat: november 12, 2021 | Författare: | Sparat under: ensamhet, Livya Nordberg | Lämna en kommentar

Någonstans vet jag redan att du kommer lämna mig, om det nu inte är så att du skulle vänja dig vid mina påstridiga kontaktförsök via sms eller telefon. Skulle du nu acceptera min person, det vill säga den person som känner alla känslor lite väl mycket, ja då skulle du kanske inte lämna mig, då du faktiskt ser till all den kärlek jag kan ge och uttrycka, men då skulle jag högst troligt lämna dig istället! 

Den här texten skildrar en grov generalisering av mina relationserfarenheter. Jag har valt att fokusera på en slags tragikomisk vinkel av min historia av kärlek och förälskelse. Jag har tyvärr i efterhand insett att min förståelse, eller min mentalisering, brustit ett x-antal gånger i mina relationsförsök. Jag har inte förstått idén om att jag varit för påstridig och snabb. Ibland kanske jag har förstått men inte velat lägga band på mig, även om risken för att han skulle tröttna på mig varit överhängande stor.  

Jag vet inte om det handlar om en störning eller om det bara är bristen på impulskontroll (vilket å andra sidan kan liknas vid störning i någon mening) men att vara konsekvent och hålla på mina känslor har varit nästintill omöjligt.  

Detta blir som ett slags ”erkännandebrev” till dessa killar som jag skrivit till under årens lopp, där jag inte förstått eller velat förstå deras ointresse gentemot mig. Det är ett erkännande med en bitter eftersmak, i den mening att jag skäms över hur jag betett mig. Vad jag kan komma ihåg har jag väl inte betett mig ohövligt på något vis, det handlade mer om att jag inte förstått hinten i signalen eller uteblivandet av en eventuell signal.  

Min ensamhet har under åren blivit en slags skyddsmur för mig själv, jag har intalat mig själv att ensamheten paralyserar mitt väsen. Att ensamheten resulterar i ett sökande till destruktivitet och att den också aktiverar en spaning i hur jag kan eliminera tiden med mig själv allena. Den här spaningen har i sin tur resulterat i oräkneliga sms till killar/män i min närhet, om denne eventuellt ville komma över för att hålla mig ”sällskap”. ”Sällskap”? Vad är sällskap då? Närhet, något som jag inte tycktes få från mina allra närmaste tjejkompisar, åtminstone inte på det sättet jag eftersträvade.  

Någonstans vet jag redan att du kommer lämna mig, om det nu inte är så att du skulle vänja dig vid mina påstridiga kontaktförsök via sms eller telefon. Skulle du nu acceptera min person, det vill säga den person som känner alla känslor lite väl mycket, ja då skulle du kanske inte lämna mig, då du faktiskt ser till all den kärlek jag kan ge och uttrycka, men då skulle jag högst troligt lämna dig istället! Jag verkar föredra destruktiva, snabba förbindelser där jag återkommande lämnas i ovisshetens mörker efter ännu ett uppbrott åsamkat av ihärdighet.  

”Vill du ha mig? Vill du ha mig frågade jag?! Säg det då! Svara snälla! Jag lovar att jag inte ska höra av mig något mera! Hallå är du kvar?”  

/Livya Nordberg

Ge dig tid att bearbeta döden

Publicerat: november 5, 2021 | Författare: | Sparat under: Stöd, Ulrika Westerberg | 1 kommentar

Döden.
Vi har alla tänkt på den någon gång. De flesta av oss skyr den och undviker därför att tänka på den. Undantagen är när vi tvingas på den eller gör den till ett tema som med den ursprungliga irländska traditionen Halloween, med en skräckfylld och festlig kväll. 

Samtidigt som allt fler upplever sig sakna mening med livet och Sverige har avkristnats ökar mängden av grupper som arbetar för att öka känslan av sammanhang. Det senaste exemplet är prästen Olle Carlssons tolvstegsprogram i sitt Kontempel, som likt AA-rörelsen berör frågor från att vi ingår i sammanhang som är större än oss själva till praktiska steg för att forma en bättre vardag. Andra exempel på att vi behöver tala mer om döden är antalet poddar, böcker och rentav retreater i buddhistisk anda som berör de viktiga ämnena kring mening, liv och död.

Döden är en del av livet och när vi förnekar den genom att tiga om den med våra närmaste blir det en dålig förberedelse på det vi alla drabbas av. Psykiatrin berör inte heller existentiella frågor med rutin vilket är en stor miss av densamma för vi som grupp kanske lider av att inte lyfta döden mer i vardagen som förberedelse och för att sörja våra bortgågna. De enda som vinner på att vi tiger är medicinindustrin.

Jag ägnade nyligen en helg med andra kring temat döden och upptäckte vilken befrielse det vara att dela erfarenheter, familjeberättelser, begravningar, förluster och sorg, med andra delvis främmande människor. Temat döden förenade oss och jag lärde mig hur läkande det kan vara för alla berörda att dela dödenupplevelser utan dömanden. Till min förskräckelse upptäckte jag också hur många obearbetade förluster jag bär för att jag inte talat om dem eller ens haft kontakt känslomässigt i nära relationer – i form av självmord, försök till självmord, mord, död av sjukdom och olyckor, skilsmässor, och så vidare. Tänk dig själv vilken tickande bomb av elände det blir av att bära svårigheter för sig själv. 

Mitt råd till dig är att inventera vad du bär, fundera hur du berör och berörs av döden i dina nära relationer och börja prata. Kan du inte prata, så skriv. Ge dig tid under tystnad att känna de förluster du upplevt. Blir arbetet för tufft kan du starta en studiecirkel och prata i grupp, gå en kurs i sorgebearbetning eller kontakta en präst. Allt blir bättre än att tiga och tränga bort. 

/Ulrika Westerberg

Människor med psykisk ohälsa står rättslösa inför Försäkringskassan

Publicerat: november 2, 2021 | Författare: | Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning | 4 kommentarer
Hannes

I en debattartikel i Dagens Nyheter beskriver sociologen Roland Paulsen hur en patient med kroniskt trötthetssyndrom har fått upprepade avslag på sina ansökningar om sjukpenning, trots att hon vid överklagan har fått rätt i förvaltningsdomstolen. Den avgörande frågan har varit Försäkringskassans krav om ”objektiva undersökningsfynd”. Domstolen har slagit fast dels att kravet saknar stöd i lagstiftningen, dels att det inte vid alla ohälsotillstånd går att ta fram objektiva fynd.

Sedan kritik i början av 2000-talet riktades mot att behandlande läkare hade blivit för generösa med sjukintyg, har makten över besluten om sjukpenning i allt högre grad överförts från läkarna till medicinskt okunniga handläggare vid Försäkringskassan. Förändringen har skett både som resultat av flera regeringars politiska beslut och genom att Försäkringskassan själv – utan hållfast stöd i lagen! – har ställt upp allt striktare formella krav på läkarnas sjukintyg.

Ett av de krav som särskilt hårt drabbar människor med psykisk ohälsa är just kravet om ”objektiva undersökningsfynd”. Som varje människa med bara rudimentära kunskaper i psykiatri och psykologi vet, är det mycket sällan det går att peka på sådana fynd vid psykisk ohälsa. Tankekonstruktionen kan jämföras med om man skulle kräva ”objektiva belägg” för att en människa är tillfreds med livet eller för vad hon tycker om att äta. Det är faktiskt svårt att förstå hur man kan gå så vilse i sin föreställningsvärld.

Resultatet av Försäkringskassans absurda krav är att framför allt människor med psykisk ohälsa i växande omfattning har nekats sjukpenning, trots sjukintyg från behandlande läkare. Det har redan fört med sig ett stort antal mänskliga tragedier, inklusive självmord.

Begreppet ”objektiva undersökningsfynd” måste tas bort i bedömningen av psykisk ohälsa, och behandlande läkares intyg måste åter tillmätas större tyngd i Försäkringskassans beslut om sjukpenning. Om myndigheten anser att intyget behöver kompletteras med ett ”försäkringsmedicinskt” yttrande, bör det utfärdas av en oberoende instans, som vid behov tar hjälp av lika oberoende sakkunniga. (De försäkringsmedicinska ”rådgivarna” är idag anställda av Försäkringskassan.) Det bör också vara ett krav, att även den rådgivande instansen träffar försäkringstagaren i ett personligt möte. På det här sättet kan maktförhållandet mellan den sjukskrivna och Försäkringskassan i någon mån jämnas ut.

/Hannes Qvarfordt