Ett självförvållat underbetyg för Sverige 

En av årets viktigaste rapporter har nu kommit från Institutet för mänskliga rättigheter. Läs den på institutets hemsida->.

Det svenska Institutet för mänskliga rättigheter inrättades så sent som år 2022. Institutet ska fullgöra de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).  

RSMH har medverkat i den rapport som är institutets skriftliga bidrag till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättnings granskning av Sverige 2024 och som publicerades i dagarna. Institutets rapport återspeglar inte alla Sveriges utmaningar och förbättringsbehov inom tillämpningsområdet för CRPD men RSMH välkomnar att flertalet av våra synpunkter tagits med.  

Trots att Sverige är ett rikt land med en historia av inkludering av personer med funktionsnedsättning uppfyller landet inte sina skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Civilsamhällesorganisationerna rapporterar gemensamt att implementeringen av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning står stilla eller till och med går tillbaka, men politikerna verkar ha fastnat i en retronostalgisk bild av Sverige som ett föregångsland för funktionsrätt. Denna felaktiga uppfattning är en rejäl stötesten för genomförandet av människorättsperspektivet i lagstiftning och politik. FN:s rekommendationer för genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ignoreras för det mesta, och revidering av lagstiftning till konventionen kommer främst från EU, inte från nationella initiativ i Sverige. 

Nu år 2024 har det gått 15 år sedan CRPD trädde i kraft i Sverige. Varken i lagstiftning, policy eller praxis har förtydligandet om vad mänskliga rättigheter är för människor med funktionsnedsättning fått något större genomslag.  Den samlade funktionsrättsrörelsen, inklusive RSMH, delar bilden att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning snarare backar.  

Det paradigmskifte som konventionen bär med sig har alls inte satt sig generellt i den svenska verkligheten och flera av de allmänna åtagandena och specifika rättigheterna är ännu inte implementerade eller förverkligade. Det gäller exempelvis människors möjligheter till självbestämmande, delaktighet, hälsa, utbildning, arbete, fritid, demokrati och frihet. Levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i Sverige är fortfarande generellt sämre än för den övriga befolkningen. Utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den fysiska och psykiska hälsan är sämre. Tillgången till individualiserat stöd är begränsad och förutsättningarna för reellt självbestämmande och fullt deltagande i samhället brister. Individens fulla rättskapacitet är inte fullt ut säkerställd och personer med funktionsnedsättning utsätts fortfarande för olika former av tvång och begränsningar i vård och omsorg. Sedan kommitténs senaste granskning 2014 har de ojämlika levnadsvillkoren ökat på flera områden och diskriminering rapporteras i högre utsträckning. Trenden är tydlig, men oförsvarbar. 

Inom områden som bostad, utbildning och sysselsättning utgör strukturer som är segregerande till sin karaktär fortfarande betydelsefulla delar i de system som syftar till att möta behoven hos personer med funktionsnedsättning. När det gäller särskilda boendeformer finns det i en del verksamheter tydliga institutionella drag, bland annat i form av tvång, begränsningar och våld. Samtidigt saknas en diskussion om systemens utformning utifrån ett rättighetsperspektiv. Personer med funktionsnedsättning vittnar också om en delvis återgång till den medicinska modellen, där personens egna behov, intresse och rätt till självbestämmande inte respekteras utan individen tvingas ensidigt anpassa sig till institutionen former och utbud. Inom socialförsäkring och funktionshinderstöd ställs krav på omfattande medicinsk bevisning och personer med funktionsnedsättning beskriver upplevelser av att känna sig misstrodda, misstänkliggjorda och som en belastning, snarare än att bemötas som personer med rättigheter och kapacitet att ge värdefulla bidrag till samhället.  

Sverige behöver höja ambitionsnivån i arbetet med att genomföra CRPD och i betydligt högre utsträckning än idag arbeta strukturerat och systematiskt för att säkerställa rättigheterna. 

RSMH har belyst hur det bristande genomslaget för CRPD i lagstiftning och rättstillämpning ser ut för de vi organiserar och andra med funktionsnedsättning i Sverige i att det: 

  • saknas ett sammanhållet strategiskt arbete för att genomföra konventionen,  
  • finns stora brister avseende delaktighet och principen om barnets bästa,  
  • förekommer utbredd användning av psykiatrisk tvångsvård och brister i det förebyggande arbetet, användning av tvångsåtgärder och bristande möjligheter till självbestämmande i den psykiatriska tvångsvården, bristande rättssäkerhet och kontroll i den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatriska vården, tvångsåtgärder och våld på de statliga ungdomshemmen,  
  • råder bristande likvärdighet i tillgången till insatser, ojämlikhet i hälsa och bristande tillgång till vård och hjälpmedel, brister i den psykiatriska vården,  
  • att patientmedverkan och delaktighet i vården behöver stärkas så mycket mer,  
  • fortfarande råder sämre ekonomiska förutsättningar för personer med funktionsnedsättning och lägre sysselsättningsgrad, diskriminering och bristfälliga arbetsförhållanden för vår målgrupp.   

Exempel på rekommendationer som ges som särskilt berör RSMH:s målgrupper är 

  • Förbjud användningen av tvångsåtgärder i form av isolering och fastspänning av barn.  
  • Ta initiativ till en översyn av den psykiatriska tvångsvårdens och rättspsykiatriska vårdens regelverk och rättstillämpningens förenlighet med rättigheterna för personer med funktionsnedsättning  
  • Säkerställ att användning av ECT inte sker utan fritt och informerat samtycke.  
  • Vidta åtgärder för att säkerställa ändamålsenligt och systematiskt tvångs- och våldsförebyggande arbete inom den psykiatriska tvångsvården, den rättspsykiatriska vården och den sociala tvångsvården. Arbetet bör inkludera att systematiskt inhämta erfarenheter från personer med funktionsnedsättning om upplevelsen av tvångsvård, tvångsåtgärder och stöd efter utskrivning.   
  • Vidta åtgärder för att identifiera och komma till rätta med strukturella brister som leder till våld, tvång och begränsningar i särskilda boendeformer för personer med funktionsnedsättning. 
  • Etablera en strategi för avinstitutionalisering inklusive en övergång till stöd för levnadsvillkor som präglas av självbestämmande och samhällsgemenskap på jämlika villkor med personer utan funktionsnedsättning. 
  • Stärk kraven på systematisk medverkan av personer med funktionsnedsättning vid planering, utformning, uppföljning och utvärdering av tillgänglighet, vårdprocesser och arbetssätt inom hälso- och sjukvården. 
  • Vidta åtgärder för att säkerställa att ersättningsnivåerna i socialförsäkringen samt det övriga ekonomiska skyddsnätet är tillräckliga för att uppfylla rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för alla personer med funktionsnedsättning. Åtgärderna behöver inkludera insatser för att motverka ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning. 

En resa har påbörjats mot det som – enligt vad RSMH tror – kommer att vara absolut nödvändigt för att åstadkomma verklig genomslagskraft och mänskliga rättigheter för alla oavsett funktionsvariation. Nämligen att göra CRPD till svensk lag i likhet med Barnkonventionen. Innan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige genomfördes flera utredningar. Det är nu dags att starta en liknande process mot ett införlivande av Funktionsrättskonventionen i svensk lag. 

Jenny Wetterling, intressepolitisk talesperson RSMH 


Jag är både skör och stark 

En smärtsam påminnelse från svunna tider uppenbarar sig för mig. Saker jag trodde var bearbetade och inte längre påverkar mig.  
Men tydligen var det inte så. Det är jobbigt att bli påmind om det som har varit. Jag vill leva mitt liv och inte hållas kvar av det förflutna. Men det finns en osynlig kedja som binder mig till mitt förflutna.  

Min psykiska ohälsa består till stor del av depression och prestationsångest.  Det har blivit en självuppfyllande profetia, jag är värdelös och misslyckad. Dessa tankar är så oerhört jobbiga att tampas med. Om min uppväxt varit annorlunda kanske jag hade sluppit må så dåligt.  
Men samtidigt har det gjort mig stark och orädd. Jag prövar gärna nya saker och går min väg.  

Hur jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det som har varit.  Frågan är om jag egentligen vill det. Det har ju gjort mig till den jag är idag. En stark men ändå skör kvinna.  

/Lindha Holmqvist 


Ekonomisk ojämlikhet måste bekämpas politiskt 

Stefan Wallerek iklädd rutig skjorta, stående vid ett bord med broschyrer från RSMH.

Stefan Wallerek har levt som bostadslös med skulder i ungefär 20 år. Nu ska han hålla en presentation inför våra riksdagspolitiker om problemen som uppstår när man lever i ekonomisk utsatthet. Mötet kommer att ske inom ramarna för EAPNs verksamhet. 

Den 28 februari åker RSMH Skånes ordförande till Stockholm för att hålla en presentation om ekonomisk utsatthet inför våra beslutsfattare. Mötet sker på initiativ av EAPN (European Anti Poverty Network), en organisation där personer i utsatthet skriver sina egna motioner. Dessa tas sedan upp lokalt, i riksdagen, och i EU. RSMH Skåne är en av EPANs medlemsorganisationer.  

Människor med psykisk ohälsa lever i större ekonomisk utsatthet och har högre levnadskostnader än andra grupper. Den ekonomiska utsattheten är ett resultat av samhällets organisering och av att skyddsnäten fungerar dåligt. Forskning visar också att ekonomisk utsatthet i sig är en starkt bidragande faktor till att människor blir psykiskt sjuka. Att leva i ständig stress och otrygghet gör återhämtning omöjligt. Samtidigt som situationen förvärras för personer i ekonomisk utsatthet, hemlösheten ökar och föreningar som delar ut mat inte har tillräckligt för att mätta dem som är hungriga, så växer förmögenheterna hos dem som har mest. Sedan 2020 har 99 procent av Sveriges befolkning blivit fattigare, men de rikaste svenskarna har ökat sina förmögenheter med 29 %procent. Världens fem rikaste personer har under samma tid fördubblat sina förmögenheter. (Källa: Oxfam). 

Bostadslös i 20 år 

Stefan har varit bostadslös i 20 år. Med skulder hos Kronofogden och betalningsanmärkningar är det hopplöst att få en egen lägenhet. Inom RSMH Skåne har vi ofta anledning att undra om makthavarna förstår hur hårt den ekonomiska ojämlikheten drabbar dem som är mest utsatta. Om de förstår hur många omöjliga situationer man befinner sig i dagligen, om de har insikt i hur litet handlingsutrymmet är, hur höga kraven är, och hur mycket tid och energi som går åt till att lösa problem som ofta ändå inte blir lösta.  

Lämnat in motion om inkomstfördelning 

Frågorna är så många och stora att de känns svåra att driva. Fokus hamnar på vad samhället ska kräva av personer i utsatthet, trots att vi alla egentligen förstår att det inte går att straffa någon ur ett underskott. Frågan om ekonomisk fördelning är en av de allra viktigaste politiska frågorna när det gäller människors vardag och livskvalitet. Ändå finns det inte någon plan eller strategi för att hantera ekonomisk ojämlikhet, varken lokalt, regionalt eller nationellt. Detta är något EAPN vill förändra. I samband med mötet i riksdagen har EAPN lämnat in en motion där man kräver förbättrad statistik när det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning och att regeringen tar fram en årlig ojämlikhetsrapport där ojämlikheten och dess konsekvenser kartläggs och åtgärdsförslag presenteras. 

“Detta borde såklart redan finnas” säger Stefan “men det gör det inte, och därför måste vi organisera oss och kräva det.” 

Text: Anna-Maria Olsson, RSMH Skåne 

Fotot föreställer Stefan när han är ute och representerar RSMH Skåne. Fotograf: Privat.