Välfärden har fokus på annat än patienterna

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Detta är Maria Nilssons första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till N).

Det finns mycket jag vill skriva om! Bland annat för att jag ser så mycket som kunde vara bättre för människor med funktionshinder i samhället! Många gånger har välfärden fokus på allt annat än personer som har behov av hjälp, stöd och vård. Det var i relativ närtid det fanns bestämmelser att personer med kroniska diagnoser inte skulle vårdas av sjukhus.   

Jag gick högskolekursen “patientperspektivet och egen förmåga”, 25 procent på distans på högskolan i Lund. Men jag var tvungen att hoppa av en bit in i den för det blev för mycket när jag försökte läsa en annan kurs på halvtid, samtidigt som jag lever med kronisk huvudvärk och har ett barn med en hoper diagnoser.  

Det var en bra kurs som alla som jobbar inom vården borde läsa. Även patienter inom vården borde läsa den. Kursen var inriktad på cancer och cancervård, men oavsett diagnos kan man gå den för hela sjukvårdsapparaten fungerar på samma sätt, och den ger en något även om man har annan diagnos. Jag minns (fritt ur minnet) när vi i ett av forumen på kursplattformen skrev om cancerveckan som pågick då! En deltagare hade suttit och lyssnat nästan hela dagen på föreläsningar och seminarium och reagerade bland annat på detta genom att säga att år 2021 borde väl patientdelaktighet vara något självklart i vården. Jag refererade till en etnolog jag har kontakt med. Hans forskning handlar om patientdelaktighet och att lyssna på brukare och patienter. Han har forskat om detta på olika sätt i rätt många år och har genom åren hört rätt många historier från patienter och brukare som kommer i kläm och inte blir lyssnade på. Han börjar bli trött på att man i så många år pratat om patientdelaktighet och brukarmedverkan men vi är fortfarande inte där! När jag skrev om detta som svar på en tidigare kurskamrats inlägg, svarade kursledaren med ett inlägg. Jag kommer inte ihåg ordagrant men något om att hon är rätt trött på dessa fina ord om patientmedverkan och brukarinflytande. För så länge standarder, ekonomiska kalkyler och behandlingsprogram, med mera, anses vara viktigare kommer det aldrig bli någon patientmedverkan fullt ut. Och brukarinflytande kommer inte bli viktigt fullt ut när olika kalkyler för avdelningens arbete blir viktigast. Då är det mer ärligt och rätt att säga att vi jobbar med patientdelaktighet och brukarinflytande utifrån att vi har standarder, behandlingsprogram, ekonomiska kalkyler att förhålla oss till och det är de villkoren vi har att förhålla oss till. Det tycker jag var rätt klokt ärligt och tänkvärt.  

Utifrån detta tänkte jag nu berätta att jag är med i ett projekt som stöds av europeiska socialfonden. Coompanion är huvudprojektledare och Funktionsrätt i Kalmar län är delprojektledare för projektet som håller på att avslutas men ska gå över i någon annan form av verksamhet, för vi behövs och fyller ett viktigt syfte. Projektet går under namnet “Alla har något att berätta” och har sin bas i Kalmar län. Vi har en hemsida, https://minaberattelser.se/ och har även konton på Facebook och Instagram. Vi är människor med olika diagnoser och funktionshinder som har utbildats i retorik och storytelling och som håller föreläsningar om att leva med olika funktionshinder och diagnoser. Allt för att krossa fördomar, bidra till ett socialt hållbart samhälle och jobba för en normbrytande värld . Det ligger ju i tiden med brukarmedverkan och patientdelaktighet.  

Naturligtvis kan vi även har föreläsningar digitalt på distans också, det lärde vi oss under Coronapandemin. Följ gärna våra konton på Facebook och Instagram

//Maria Nilsson 
 


Tid – ingenting att slösa bort

Hur tid är kopplat till psykisk ohälsa kan man fundera över och med andra ord kan man undra hur det ämnet hör hemma på RSMH-bloggen, men jag tycker det är viktigt att skriva om tid för det berör oss alla oavsett om man är frisk eller sjuk och jag tror det är viktigt för alla att ibland fundera över vad man gör med sin tid för det man gör med sin tid är snarlikt det man gör med sitt liv. Det hänger ihop ganska mycket.  

Jag har funderat på vad tid kan vara och vilka olika sorters tid det finns. Det är en hel del visade det sig, och ändå har jag kanske fått med alla sorters tid.  

– Ställtid – tid för att ställa iordning, ställa av och ställa om. Det missar i ofta, så blir det stressigt.  

– förflyttningstid. Hittade jag på själv. Det glömmer vi också ofta bort, så blir det jäktigt. Ju närmare vi är målet, desto knivigare kan det bli..  

– arbetstid  

– studietid  

– fritid ➡️ fri tid  

– egen tid, det vill säga tid för sig själv. ”Ladda batterierna”. 

– tid som arbetssökande  

– sjukskrivningstid  

– tid med sjukersättning  

– tid som föräldraledig  

– tid som pensionär  

– timing – saker sker i ( precis) rätt tid. Ibland till och med tur, timing och talang  

– deadline  

– spilltid – tid i onödan till exempel sitta i telefonkö, omständigheter, med mera   

– dötid, då vi har tråkigt, vilket kan vara trist eller bitterljuvt, men nog rentav nödvändigt för att uppskatta det roliga (mer)  

Kanske finns det fler sorters tid. 

• jagas för det mesta av de flesta.  Vi strävar nästan ständigt efter mer tid. Men, vi som jagar den borde istället sluta stoppa in mycket saker på liten tid. För att citera Bodil Jönsson; ”man kan tänka att tid kommer till en”. Den inte bara försvinner, man får ny tid hela tiden  

• kan vi aldrig förlora helt. Varje nytt dygn har vi 24 nya timmar att förfoga över och möjlighet   

• är demokratiskt fördelad  

• är avgörande och viktigt  

• kan prioriteras  

• kan användas effektivt  

• kan lätt slösas bort  

• kan upplevas både ändlig och oändlig  

• uppfattas olika av oss alla  

• skapar minnen  

• tid är pengar. Ja, det slitna uttrycket stämmer faktiskt, men nog inte alltid. Ingen varken mår bra av eller tjänar på att slita ut sig  

 
• tidsbesparare finns till exempel robotgräsklippare. Mobiler, etc. och Internet anses vara tidsbesparande, men ibland är det tvärtom  

• tid för att inhämta ny kunskap/fakta är bra och ofta utvecklande och inspirerande  

 
• långsamhet är bra ibland, så man hinner stanna upp och reflektera, till exempel i en kö  

• ”bara vara” – tid är viktigt för att ”ladda batterierna” och för att kunna välja vad man vill göra/vad man vill lägga den del av sin tid på då alla plikter och måsten är utförda för stunden/dagen/veckan  

• tiden är utmätt för var och en. Vi vet alla att vi ska dö en dag, men vi vet inte när, med andra ord vet vi inte hur lång livstid vi får  

• livet uppfattas nog kort av många, det gäller att ta chansen om/när den ges om man har möjlighet och vill, så man inte ångrar sig efteråt/när det är för sent. Den upplevs nog ännu kortare om vi stressar (på) hela tiden eller kanske om vi har fått en dödlig sjukdom eller så ser man inte tiden som kort när man är dödligt sjuk eftersom man uppskattar de små ögonblicken mer  

• ju äldre man blir, desto mer funderar man nog på vad man gjort med sin tid under livstiden. Troligtvis samma sak om man har fått en dödlig sjukdom  

• möjligen tycker äldre människor att åren rullar på allt fortare än förut. Det kan bero på att det tar längre tid att uträtta saker.  
 

• apropå tid och död menar Bodil Jönsson att vi kan tänka på årsringar. Vi har ju inte det så som träden, men vi kan tänka lite i de banorna, menar hon. Att vi har immateriella årsringar. År läggs till, tiden går och fler och fler minnen skapas, tänker jag  

• ett andetag är också tid  

Vår tid är NU, det gäller att passa på att leva! 😉 🙂 För inte vill vi väl känna såhär när ättestupan är nära?!; ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson). 

Caroline porträtt

//Caroline Nilsson 


Vilket stöd behövs för att anställa någon med npf?

Mina hjärtefrågor handlar mycket om personer med osynliga funktionsnedsättningar och deras rättigheter. Jag läser väldigt mycket för att vara insatt.  
Riksförbundet Attention har gjort en enkätundersökning riktad till personer med npf om hur de upplever arbetsmarknaden och de stödinsatser som finns att få. Tyvärr visar undersökningen att väldigt få faktiskt får stödinsatserna beviljade och bland dem som får är det ändå svårt att få en anställning. Jag tycker det är skandal att så mycket arbetskraft går förlorad i vårt samhälle.   

Jag har funderat mycket kring vad orsaken skulle kunna vara och vill därför rikta frågan till företag och kommuner. Vad behöver ni för stöd för att anställa någon som har npf och har fått beviljat lönebidrag? 

Min teori är att om arbetsgivaren får rätt stöd och verktyg så skulle fler våga anställa någon med npf.  Samhället måste bli tydligare med vilket stöd som finns.  

Alla som kan ska jobba är något man ofta hör. Men då måste samhället skapa rätt förutsättningar så att fler får den möjligheten. Potentiella arbetsgivare behöver rätt stöd, men även Arbetsförmedlingen behöver se över sitt sätt att arbeta med klienter som har npf. Det borde vara särskilda handläggare som har mer tid och resurser att lägga på varje enskild klient. En handläggare med kompetens kring npf.  

Tillsammans måste vi se till att detta blir verklighet. 

/Lindha Holmqvist 

Läs mer om npf-diagonser på Attentions hemsida.


Inget mellanting – rapport från en läkeprocess

Marina Sångängel porträtt

Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.  

Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne. 

Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.  

Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls. 

Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.  

Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.  

När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig. 

I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack! 

En läkeprocess har inletts! 

/Marina Sångängel


Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang

Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier. 

Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem. 

Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang. 

I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.  

Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en. 

Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället? 

//Jimmie Trevett


Att inte passa in – en udda pusselbit

Att livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat. 

Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos. 

 
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.  

 
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre. 

Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com 

Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i. 

Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt  för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt. 

 
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!  

 
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning. 

 
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling. 

 
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :). 

 
//Caroline Nilsson  


Äntligen kan jag känna att jag hör till

Marina Sångängel porträtt

Bara två veckor kvar till skolstart och det är den bästa skolstarten i hela livet! 

Jag börjar den 24 augusti men den 13 augusti börjar min assistent My. Jag har inte träffat henne ännu men hon har tagit tjänstledigt ett år för att vara med på mitt äventyr i folkhögskolemiljö! 

Det underbaraste är att det inte är något annat än mitt BEHOV som styr, alltså inget socbeslut eller läkarintyg! 

Skolan ligger cirka 300 meter hemifrån och miljön är fantastisk för mig som har så mycket jobbigt med allt möjligt. Just nu går jag ner dit och äter lunch och jag bara insuper med alla sinnen den miljö som ska bli min vardag alldeles snart! 

Fler och fler känner igen mig och nu när jag fått klart med My och antagningsbeskedet kommit hälsar de mig välkommen! 

En så  fantastisk mångfald jag kommer att få vara en del av när jag börjar på Hemse Folkhögskola. 

Jag har verkligen förtjänat detta som jag har kämpat. Äntligen kan jag känna att jag hör till. 

Jag kommer ju att få många fler verktyg att jobba med nu! 

//Marina Sångängel 


Ge oss en andra chans!

Hej igen! 

En intressant fråga nu till valet i höst är att utöka och satsa på lärlingsplatser igen. Det finns så många personer som skulle gynnas av det utbildningssättet. Enligt min mening kan man inte få en bättre utbildning i ett yrke än den man kan få när man får lära sig på en fungerande arbetsplats. 

Jag vet efter alla mina arbetsamma år att skolan verkligen inte fungerar för alla, för en del har stora problem just med att sitta och studera i skolbänken. Men de är himla duktiga på att lära sig på ett praktiskt sätt, så varför inte ge de personerna den chansen då? 

Jag hade väldigt gärna kunnat hoppa på en lärlingsutbildning för det skulle underlätta mina chanser till en hel utbildning. Alla personer har inte det läshuvudet som man behöver av olika orsaker och olika svårigheter i livet. 

Vad händer om man nu inte klarar av att få en utbildning? Jo, man får väldigt svårt att komma ut i arbetslivet och det finns en stor risk för att man hamnar i en långvarig arbetslöshet. Där vet vi vad det kan göra med en person. Man kan förlora den sociala biten för man har inga pengar så att man kan följa med sina vänner på olika saker som de ska göra. Men det kan gå så långt att man känner sig mindre värd som människa och hamnar i en depression med tiden. 

Då kan man se vad inte det kostar samhället i längden och får man en diagnos så kan jag själv se att det är mycket svårare att komma ut i arbetslivet om man har fått vara en del sjukskriven. Jag själv kan känna av det att jag har svårt att få ett arbete för nu har jag varit sjukskriven i flera år. Men jag är verkligen redo för att komma ut och arbeta igen för jag har kontroll över sjukdomen nu och det är inget hinder för mig som det är nu. 

Men det känns som att samhället är så rädda för att ge personer en andra chans i livet. De anser väl att en gång sjuk alltid sjuk men så är det inte. Fast jag har varit väldigt sjuk så kan jag återhämta mig så att jag kan klara av ett arbete igen. För det är en sak som verkligen har drivit mig i min återhämtning just att mitt mål har varit att klara av att få ett arbete igen. 

Jag har verkligen fått lära mig den tuffa vägen och det är inga dåliga arbeten som jag har haft. Det har varit verksamhetschef, brukarinflytandesamordnare, verksamhetsansvarig, vårdare, med mera. Så jag har ändå en bred kunskap och det har jag verkligen RSMH:s förbundskansli att tacka för. De har verkligen arbetat med att lära upp mig så att jag har klarat av att de här yrkena. Det har blivit som en lärlingsplats för mig och jag har lärt mig så mycket på det och det är kunskap som verkligen sitter kvar hos mig. Sen har jag fått lära mig så mycket som jag inte skulle kunnat lärt mig i en skolbänk. 

Så min förhoppning är verkligen att lärlingsplatser verkligen kommer tillbaka som förr och det skulle hjälpa många i vår målgrupp. 

/ Jonas Andersson 


Ekonomiska tankar under full sjukersättning

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag har i grunden ingen kompetens från skola eller nån karriär på jobbsidan utan insjuknade tidigt och från början av mitt vuxna liv beroende av Försäkringskassan.  

Jag är medveten om att jag inte har förmågan att arbeta 100 procent, men jag vill kunna ägna mej efter min kapacitet åt de ideella föreningarna och den intressepolitik som kommit till mej.  

Men där känner jag en stor press från FK att min sjukersättning (trygghet) kan ryka.  

Även då jag har lägsta möjliga ersättning så är det ju min ekonomiska trygghet.  

Jag är dessutom ensamstående med två barn och ett ansvar för dem ekonomiskt.  

I de brukarföreningar som jag är aktiv i nu händer det att jag får arvoden eller timpeng, där summan ligger under vad jag faktiskt får tjäna enligt FK:s egna regler.  

Men då blir bostadstillägget drabbat.  

Så jag tjänar personligen inga pengar utan mer den livskvalitet jag känner som en engagerad brukare.  

Jag brinner för ämnet psykisk ohälsa på grund av egna erfarenheter och chansen att kunna bidra till förändring/förbättring.  

Särskilt nu inom samsjukligheten som varit en stor del av mitt liv, men som jag sent i livet fått hjälp med.  

Jag är referensperson och brukarrepresentant i frågan.  

Föreläser.  

Samt deltar i andra givande event med Hjärnkoll Uppsala län.  

Dock finns tvivlet som gnager inuti att jag inte får medverka på grund av FK.  

Känner en rädsla.  

Fast jag håller mej inom regelverket så stressar det mej oerhört.  

Att få vara med och bidra i ett sammanhang ger mej så otroligt mycket som medmänniska.  

Det får mej att känna ett större värde.  

Det är roligt.  

Och jag har en plats i samhället ändå.  

Jag vill bara hjälpa andra, med risken att stjälpa mej själv.  

Jag tycker att det är svårt att nå fram till FK numer, jämfört med tidigare år.  

Slussas fram och tillbaka mellan olika handläggare på olika enheter.  

Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara och hjälpa mej i frågan.  

Ett lugnt och stilla samtal.  

På grund av min problematik är jag otroligt lättstressad och minsta feltolkning blir en otrolig börda för mej i onödan.  

Jag har inte råd att riskera min lilla inkomst och det gör mej ledsen.  

För det innebär att jag inte vågar prova livet utanför sjukdomen.  

Jag förlorar en stor bit av min självkänsla.  

”Man vet vad man har men inte vad man får” helt enkelt.  

”Kära försäkringskassa.  

Du håller min tillvaro i din hand och jag är tacksam den hjälp jag får, men ledsen att ni håller mej för hårt att jag inte kan prova på livet lite mer av rädsla att förlora er.” 

/Ylva Kristina Larsson 


Oschysst bemötande på Samhall

Hejsan igen alla läsare!
Idag kommer jag ta upp ett ämne som gör mig arg och ledsen. Jag har fått in många berättelser från personer som blir dåligt bemötta och inte känner sig värda något eller utnyttjade på Samhall. Jag tycker att det gamla tankesättet inte fungerar längre om att det ska vara en skyddad arbetsplats för de som har ett funktionshinder.

Jag har fått höra väldigt allvarliga berättelser som man inte ska acceptera i dagens samhälle. Bara för att man har ett funktionshinder så kan man inte göra hur man vill med de här personerna och behandla dem hur som helst. Flera personer som jag har talat med berättar att de nästan känner sig mobbade av cheferna och att tempot de ska arbeta i är detsamma som på en vanlig arbetsplats. Då anser jag att man inte tar hänsyn till den anledningen som man har när man är på Samhall. Det gör mig så frustrerad och arg.

Ett exempel är när det har blivit bråk så har någon gått emellan för att stoppa bråket och då är det den personen som har fått sluta på Samhall. Vilka vibbar ger inte det kan man tycka. Då anser jag att man ska ta tag i de som slåss och inte de som försöker förhindra det.

Nu säger jag inte att det är så på alla Samhall men enligt de berättelser som jag har fått ta del av så är det en spridning i hela landet. Varför har det blivit så kan man fråga sig. Tar de in fel personer på de ansvariga posterna som inte vet mycket om olika funktionsnedsättningar eller har de en taskig attityd mot den här målgruppen och nedvärderar dem?

Jag har även fått in berättelser där det fungerade men det var ett fåtal om man ser till alla negativa berättelser som jag fått ta del av.  Jag känner att det är för lätt att bete sig hur man vill mot de som kanske redan är svaga i samhället istället för att erbjuda dem en trygghet och förståelse.

Många av de personer som har ett funktionshinder kan vara en väldig resurs för samhället så ta vara på det istället för att sparka bort benen på dem. Om vissa av de sakerna hade hänt på en vanlig arbetsplats så hade man gått vidare med det till facket med mera. Men många i den här målgruppen orkar inte det och de tror att det är fel på dem som personer. Men så är det verkligen inte.

Jag tycker att vi nu i brukarrörelsen måste markera mot de här bristerna för gör vi inte det så kommer det bara att fortsätta och fler att bli utsatta för deras dåliga bemötande.

/ Jonas Andersson