Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet
Publicerat: april 1, 2024 Sparat under: Återhämtning, Missbruk, Samsjuklighet, Självskadebeteende, Sysselsättning, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Ett beroende/missbruk leder oftast till en psykisk ohälsa.
En psykisk ohälsa leder även till ett beroende, vanligare än man tror.
Det blir således en samsjuklighet.
Som för mej med så många fler är en väldigt svår och smärtsam verklighet.
Det är så viktigt att betona att dessa olika tillstånd måste behandlas samtidigt.
Jag har tur sen cirka 10 år tillbaks att ha ett vårdteam inom psykiatrin idag som ser hela mej, som aktivt jobbar för min samsjuklighet.
Men vård ska inte handla om tur.
Det ska vara en rättighet!
Jag hoppas att det blir så snart för alla som behöver vård och stöd.
En rättighet.
Jag väljer att använda ordet ”självmedicinering” för egen del.
För det var exakt så det började.
Med lite hjälp från bup som gav mej bensodiazepiner redan i tonåren.
Ett så kallat vårdrelaterat läkemedelsberoende som det så vackert står i pappren.
Men usch så fult allt kom att bli.
Väldigt snabbt.
Toleransnivån ökade och jag fann andra illegala substanser som fungerade, trodde jag ….
Men jag går inte djupare in på min historia nu utan ägnar texten till ”nutid” och det samhälle som våra barn och unga växer upp i just nu!
Psykisk ohälsa ökar konstant!
Det går längre och längre ner i åldrarna dessutom.
Köerna till Bup är horribla, jag anser att psykisk ohälsa är ett akut tillstånd, så vad händer?!?
Konsumtionen av substanser har oxå krypit ner i åldrarna och det finns tyvärr väldigt lättillgängligt för dem både ute på gatorna och även över nätet.
Jag är allvarligt oroad över hur denna destruktiva utveckling ser ut bara inom några år ….
Eller, jag vet!
För jag var en av dessa unga själar själv en gång.
Jag önskar att jag tagit emot hjälp så mycket tidigare.
Men jag vågade inte.
Fast i den onda cirkeln som blev min livsstil och vardag.
Under alla år som det pågick missade jag utbildning och arbete.
Något jag saknar mycket idag.
Idag när jag är hel och ren i balans så har jag ändå inget riktigt liv.
Jag tror att de som växer upp bland oss idag faktiskt behöver få se och höra baksidan av myntet.
Vad händer när vännerna försvinner?
När man sitter ensam i ett beroende utan en aning om hur att komma vidare?
Vill man ta körkort så blir det svårt om det finns narkotika dokumenterat, till exempel.
Även ett arbete blir långsökt.
En bostad.
Ekonomin bör vara stabil dessutom.
Alla små praktiska ting som faktiskt kan vara rätt avgörande.
Som ett missbruk kan sabba i en kort sekund.
Om man vill må bra psykiskt så måste alla kort fram på bordet!
Beroende är en sjukdom.
Men så starkt stigmatiserat av oss ännu att få vågar söka hjälp.
Media skrämmer även bort folk från beroendevård tyvärr.
Det är tyvärr en risk att söka hjälp.
Och det anser jag är så fel!
Ja, droger är olagligt.
Men ska den beroende då straffas över sin sjukdom?
Inte logiskt nånstans.
Men kommunen tycker om att sätta igång utredningar från anmälningar som till exempel vården måste göra på grund av detta missbruk/sjukdom.
Detta system kan förstöra mer än det faktiskt gör nån nytta.
Framför allt så gör det att många inte får den hjälp de behöver.
De avstår att ens söka nån.
Tragiskt samhälle vi har idag!
Vem ska rädda barnen?
Jag tror inte ett dugg på pekpinnar eller bestraffningar.
Allting måste bygga på ett samarbete!!!
Tillit.
Samarbeta med en samsjuklighet.
Idag finns inte tillräckligt med resurser inom psykiatrin att ta hand om alla hjälpsökande.
Så tillsätt det då!!!
Det här problemet kommer inte att försvinna, tvärtom!
Vi snackar en massa om preventivt arbete inom psykiatri ….
Men gör nåt istället!!!
Dessa barn vi sviker är snart på gatan och söker hjälp istället.
Sen är karusellen igång, många liv förstörs redan i tonåren av samsjuklighet för att det saknas resurser.
I vårat välfärdssamhälle?!?
När jag ser mej omkring där ute så kan det ibland kännas så sjukt overkligt att detta kan ske så öppet utan att nån gör något åt det.
Och jag skäms.
Jag skäms över att vara vuxen idag och bara titta på ….
Hur faan ska det här gå?!?
/Ylva Kristina Larsson
När min värld rasade behövde jag bygga upp en ny
Publicerat: november 27, 2023 Sparat under: Dennis Landén, Kultur, livskriser, sjukskrivning, Sysselsättning Lämna en kommentar
Hej!
Eftersom jag är ny på RSMH-bloggen tänkte jag ägna mitt första inlägg åt en presentation av mig själv.
Dennis Landén heter jag och är bosatt i Staffanstorp som ligger i Skåne. Jag är 29 år gammal.
Jag gör musik och går under mitt namn Dennis Landén och finns på alla streamingtjänster, det vill säga Spotify med mera. Jag gör hiphop/pop, men går min egen väg, så det är kanske inte likt annan musik i samma stil. Jag har gjort musik under flera år och varit ute och lirat live runt om i Sverige, från Staffanstorp upp till Dalarna.
Jag är ambassadör åt en fotbollsakademi i Kenya. Det innebär att jag köper upp fotbollsmaterial och skickar ner till dem, samt att jag donerar mina intäkter från Spotify till dem. Jag har även donerat ur egen ficka för att ge mat på bordet till familjerna.
Jag köper även presenter, det kan vara allt från en penna till en målarbok, och packar in det och skickar till barnsjukhuset. När barnen har klarat en operation, kanske fyller år eller liknande, får de ett paket av mig.
Parafotboll är fotboll för personer som har funktionsnedsättningar. Eftersom parafotboll finns i Lund är jag med dem och hjälper dem med det jag kan. De hade varit i Danmark och spelat en turnering och vann den. Då åkte jag till träningen veckan därpå och köpte en pokal till dem och pratade lite allmänt med laget. Jag hjälper dem så mycket jag kan.
Varför gör jag allt detta?
Jag har tidigare idrottat mycket, men 2020 skadade jag mitt knä i en fotbollsmatch. Det slutade med tre operationer. Idag kan jag inte spela fotboll, padel, badminton eller liknande. Det resulterade i att jag hamnade i en svacka och skadorna ledde även till att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Jag kan nämligen inte bära för tungt eller till exempel sitta på huk.
Så det blev bara att börja handskas med det och försöka göra det bästa av det hela. När en hel värld rasade, behövdes en ny värld öppnas.
Eftersom jag varit arbetssökande i några år fick jag börja arbetsträna på RSMH Lund, vilket jag gör idag.
Hur jag fick kontakt med RSMH Lund?
Min farbror Pelle Landén hade varit med i föreningen i många år. Efter att jag och Pelle gjort ett reportage till tidningen Faktum, möttes vi på RSMH Lund för att ta bilder just till det reportaget.
Det var då allting började.
Ordnade evenemang för hemlösa
Jag fick gästa RSMH Lunds podd Radio Galen och därefter fick jag bättre kontakt med RSMH Lund. Tiden gick snabbt och kort därpå somnade min farbror Pelle in efter en kort sjukdom. Då blev jag ungdomsansvarig för föreningen. Så för att hedra Pelle och alla andra skrev jag ihop ett mail till RSMH och berättade att jag ville göra ett event för hemlösa, eftersom Pelle hade varit hemlös i sina dar (dock flera år sedan, på senare år hade han allt man behövde).
Jag fick ett datum och en tid av föreningen när det skulle bli av, då började allt annat jobb.
Jag ordnade sponsring av hygienprodukter, kläder, mat och dryck till alla som kom, men framför allt till dem som var hemlösa. För mig blev det otroligt viktigt att allting skulle vara helt gratis, vilket det var också!
Jag hade börjat repa lite med husets band, som numera är mitt band. Så när eventet kom så blev vi huvudnumret. Vilken kväll det blev!
Det slutade med att föreningen fick en del nya kontakter. Det kom runt 70–100 personer under hela dagen/kvällen. Det blev en sådan succé att vi efteråt bestämde vi oss för att det skulle bli ett årligt event. Vilket jag är otroligt hedrad och tacksam över.
Men det är inte jag som tar åt mig äran, utan den ger jag till de personer som har det svårt men som faktiskt ändå kom dit och visade upp sig, de förtjänar all kärlek och credd!
Vi har även filmat hela eventet som kommer att komma ut också inom snar framtid.
Jag är en enkel person, brinner för att hjälpa alla andra och bidrar med det jag kan.
Det lilla kan göra mycket
Tanken är att jag kommer att skriva inlägg på RSMH-bloggen om olika saker som hänt i livet och hur jag har bearbetat saker och ting, men först ville jag berätta lite för er vem jag är och vad jag gör, så ni kan få en liten uppfattning om mig!
Då vi alla känner något, vissa lever med psykisk ohälsa och andra har andra problem, är det viktigt att kunna bolla med varandra och hjälpa varandra. För det lilla kan göra mycket, det är just det man inte får glömma!
Jag brukar säga: ”om jag inte kan döma mig själv, så kan jag inte döma någon annan” samt ”jag må va 29, men har ett bagage som jag vore 59”.
Det ska bli otroligt intressant att berätta mina historier för er och hur det är att jobba i RSMH Lund!
Jag finns också på alla sociala medier där jag heter @dennislandenmusic (länk till Instagram).
Tack för ni valde att läsa, det betyder mycket.
Hoppas vi hörs inom kort, må bäst under tiden!
/Dennis Landén
30 år som återfallsfri!
Publicerat: november 20, 2023 Sparat under: Återhämtning, fattigdom, Gemenskap, Kamratstöd, Khai Chau, Psykiatri, Psykos, Sysselsättning Lämna en kommentar
Snart firar jag 30-årsjubileum som återfallsfri, då det var sista inläggning i Uppsala mitt under studietiden.
Vägen har varit lång, samtidigt som det också har gått fort, känns det som – nu efteråt med facit i hand! Inte kunde jag lova på rak arm, den dagen jag fattade beslutet, att aldrig mer bli inlagd …
Min taktik har bland annat varit som så att jag köpte en årskalender, och bläddrade fram till den 25 november …1994, där jag skrev återfallsfri – och målet då, var alltså att klara av ett år i taget.
Och så har jag gjort, varje år, sedan dess och än idag.
Jag har också fått acceptera att medicin måste man ha, om inte mycket så lite grann, bara så att man har något slags skydd i sig, som min läkare uttryckte det hela.
Det har också gått åt pengar, i klarspråk: mestadels till min stora hobby, bowling. Det är inte gratis att bowla, men det behövde jag väl inte säga? Eller!?
Det verkar som om till exempel Försäkringskassan utgår från att jag ska kunna återhämta mig, med en tom plånbok!!? Vilket är helt absurt!!
Med det menar jag att det borde finnas någon form av återhämtningsbidrag, alltså avsatta pengar för att bekosta återhämtning!
Jag ska även nämna min andra stora livlina genom åren: Jag blev engagerad i RSMH, som jag egentligen också kom i kontakt med genom en slump. Kamratstödet där och mina förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare, har varit till stor hjälp. Jag har kommit på att det mesta i mitt liv har hänt av en slump!
Upplysningsvis, kan jag avsluta med att berätta att denna lilla bloggtext har jag suttit och knåpat ihop under tiden som jag sitter och ”hänger” i bowlinghallen. Vilket jag gjort i 26 (!) års tid.
Så. Återhämtning är möjlig: med lite tur i livet, och man får komma in meningsfulla sammanhang och absolut med hjälp av pengar, i klarspråk! Glöm aldrig det!
Trevlig höst!
/Khai Chau
Lena, 72, vill göra mer än att bara sitta och fika
Publicerat: oktober 9, 2023 Sparat under: Arbetsmarknad, Diagnos, ensamhet, Gästbloggare, Hobby, livskriser, RSMH, Stöd, Sysselsättning Lämna en kommentar
Äldre med psykisk ohälsa är en diskriminerad grupp som riskerar stor ensamhet. Arvsfondsprojektet Visam har skapat en utbildning för vårdpersonal.
Lena Forsheden är 72 år och har diagnoserna adhd och Aspergers syndrom (högfungerande autism). Hon har inte kunnat ha ett arbete som andra men hon har haft många drömmar. Först vid 60 års ålder fick hon möjlighet att vara med i en teatergrupp. Teatergruppen var en del av ett arbetsmarknadsprojekt för personer med funktionsnedsättning. Där kom hon till sin rätt. Men när hon var 67 år tvingades hon att sluta eftersom hon blev folkpensionär.
– Så länge du inte är över pensionsåldern har du något slags hopp. Sedan förväntas du bara vilja sitta och fika. Veteranpoolen finns, men är inte till nytta för mig som saknar CV, säger Lena.
En sak hade hon hoppats att hon skulle slippa när hon blev pensionär: den ständiga frågan om vad hon jobbar med. Men istället får hon frågan om vad hon har jobbat med.
– Det är lika illa det.
Lena vill göra något som är meningsfullt för henne, som teater. I teatergruppen kände hon att hon kunde göra skillnad. Aktiviteter för pensionärer där man bara fikar och flätar korgar eller något liknande passar inte henne.
– Det hade kanske varit annorlunda om jag hade jobbat i 30–40 år och ville ta det lugnt, men när man hittar det man vill göra vid 60 år är man inte färdig, säger Lena.
Hon har provat amatörteatergrupper där även “neurotypiker” (personer utan neuropsykiatriska diagnoser) deltog, men hon kände inte att hon passade in.
– De tyckte nog att jag var knepig. Jag vet inte heller vad som är mobbning och vad som är inbillning, men jag blev mobbad under hela skoltiden.
Lena är inte ensam om sin situation. Att ha psykisk ohälsa är stigmatiserande oavsett ålder. Lenas erfarenhet visar också att den äldre gruppen löper ovanligt stor risk att förlora ett socialt sammanhang den dag de inte längre förväntas stå till arbetsmarknadens förfogande.
Jonas Bredford är ordförande för RSMH:s lokalförening i Lund och arbetar även med arvsfondsprojektet Visam – Tillsammans för välbefinnande och värdighet för äldre med psykisk ohälsa. Projektet, som startades i januari 2022 och ska avslutas i januari 2025, ska utveckla en kunskapsplattform med syftet att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. En utbildning för anhöriga och vårdpersonal håller på att prövas just nu.
Jonas Bredfords mångåriga erfarenhet av att arbeta på äldreboenden har varit en stor tillgång i projektet.
– Jag har samlat på mig mycket kunskap om äldre med psykisk ohälsa. De flesta blir faktiskt friskare med åren eftersom de ofta mognar och lär sig att hantera sina problem och leva med sin funktionsnedsättning, säger han.
Gruppen äldre faller mellan många stolar. Förutom att de riskerar ensamhet så fort de inte längre finns på arbetsmarknaden, riskerar de också att bli mycket fattiga eftersom de inte får någon tjänstepension. En del blir dessutom dömda för sitt utseende.
– Jag känner en kvinna som får bära skulden för att det har infunnit sig vägglöss i hennes hus. Anledningen är att hon ser ut som en “bag lady” och utan bevis påstås ha rotat i containrar. Men hon är en högintelligent person, så döm inte folk efter utseendet, säger Jonas Bredford.
Foto: Jonas Bredford
Efterlyses: Anpassade utbildningar på RSMH
Publicerat: mars 13, 2023 Sparat under: ekonomi, Gästbloggare, sjukskrivning, Sysselsättning, utbildning 1 kommentar
Denna text är skriven av en RSMH-medlem som tvingas vara anonym för att inte bli av med sin sjukersättning.
RSMH anordnar många utbildningar och sammanträden för de aktiva medlemmarna i vår organisation. Medlemmarna i sin tur mår bra och stärks av att kunna delta i arbetet och att driva våra frågor. Något som RSMH tyvärr missar är att ta höjd för att större delen av oss som är aktiva och vill fortsätta vara det, är hel- eller deltidssjukskrivna, eller lever på sjukersättning. Ändå har kurserna som annonseras för oss medlemmar inte en kursplan som är speciellt anpassad för oss med funktionshinder. Det finns idag studieförbund som har kurser i olika ämnen men där kursplanen är anpassad för de med psykisk ohälsa. Det borde vara självklart att RSMH också erbjuder en sådan anpassning, men det görs inte idag.
En medlem har hört av sig till RSMH:s anställda kursledare för att höra hur den annonserade kursen är upplagd, för att se om hen kommer att orka med, men fått svaret att om hen är sjukskriven kanske det är bäst för hen att stanna hemma och vila.
Många är vi som kan vara sjukskrivna för tionde året i rad eller liknande, det ska inte en behöva förklaras i en organisation som vår, vi ska ändå kunna ta del av utbildningarna som är till för oss. I RSMH:s principprogram står det att vi med psykisk och social ohälsa ska skaffa makt och kontroll över våra liv och vår vardag men om utbildningarna inte är anpassade så vi kan ta åt oss innehållet så fallerar detta. Vår organisation måste känna till villkoren som medlemmarna lever under, vi med sjukersättning ska heller inte riskera förlora vår ersättning genom att delta för att programmet är för omfattande.
Alla RSMH:s kurser och sammankomster borde självklart vara till för oss som har olika typer av funktionsvariationer och inte är fullt arbetsföra. Om vi inte kan delta i kurser på grund av att upplägget inte är anpassat så är det inte en bra kurs att hålla för våra medlemmar.
Att inte kunna delta strider mot organisationens anda, RSMH ska stärka oss som lever med livslånga funktionshinder, det är vi medlemmar som är föreningen och måste få lov att ta plats i både utbildningar, aktiviteter och påverkansarbetet.
RSMH måste börja utbilda sina kursledare och anställda i att arbeta med funktionshindrade människor. Vi bör ta fram utbildningsprogram som är speciellt anpassade för människor med funktionshinder och alltid använda dem.
/Anonym RSMH-medlem
Tips på läsning om anpassad utbildning: Habiliteringens kartläggning av kurser och studiecirklar med anpassad utbildning och Folkbildningsrådets rapport om anpassade kurser inom folkbildningen.
Bilden har inte direkt med texten att göra. Foto: Pixabay
Välfärden har fokus på annat än patienterna
Publicerat: januari 2, 2023 Sparat under: Forskning, Maria Nilsson, Sysselsättning, utbildning, Vård Lämna en kommentar
Detta är Maria Nilssons första inlägg på RSMH-bloggen. Läs en presentation av henne här (scrolla ner till N).
Det finns mycket jag vill skriva om! Bland annat för att jag ser så mycket som kunde vara bättre för människor med funktionshinder i samhället! Många gånger har välfärden fokus på allt annat än personer som har behov av hjälp, stöd och vård. Det var i relativ närtid det fanns bestämmelser att personer med kroniska diagnoser inte skulle vårdas av sjukhus.
Jag gick högskolekursen “patientperspektivet och egen förmåga”, 25 procent på distans på högskolan i Lund. Men jag var tvungen att hoppa av en bit in i den för det blev för mycket när jag försökte läsa en annan kurs på halvtid, samtidigt som jag lever med kronisk huvudvärk och har ett barn med en hoper diagnoser.
Det var en bra kurs som alla som jobbar inom vården borde läsa. Även patienter inom vården borde läsa den. Kursen var inriktad på cancer och cancervård, men oavsett diagnos kan man gå den för hela sjukvårdsapparaten fungerar på samma sätt, och den ger en något även om man har annan diagnos. Jag minns (fritt ur minnet) när vi i ett av forumen på kursplattformen skrev om cancerveckan som pågick då! En deltagare hade suttit och lyssnat nästan hela dagen på föreläsningar och seminarium och reagerade bland annat på detta genom att säga att år 2021 borde väl patientdelaktighet vara något självklart i vården. Jag refererade till en etnolog jag har kontakt med. Hans forskning handlar om patientdelaktighet och att lyssna på brukare och patienter. Han har forskat om detta på olika sätt i rätt många år och har genom åren hört rätt många historier från patienter och brukare som kommer i kläm och inte blir lyssnade på. Han börjar bli trött på att man i så många år pratat om patientdelaktighet och brukarmedverkan men vi är fortfarande inte där! När jag skrev om detta som svar på en tidigare kurskamrats inlägg, svarade kursledaren med ett inlägg. Jag kommer inte ihåg ordagrant men något om att hon är rätt trött på dessa fina ord om patientmedverkan och brukarinflytande. För så länge standarder, ekonomiska kalkyler och behandlingsprogram, med mera, anses vara viktigare kommer det aldrig bli någon patientmedverkan fullt ut. Och brukarinflytande kommer inte bli viktigt fullt ut när olika kalkyler för avdelningens arbete blir viktigast. Då är det mer ärligt och rätt att säga att vi jobbar med patientdelaktighet och brukarinflytande utifrån att vi har standarder, behandlingsprogram, ekonomiska kalkyler att förhålla oss till och det är de villkoren vi har att förhålla oss till. Det tycker jag var rätt klokt ärligt och tänkvärt.
Utifrån detta tänkte jag nu berätta att jag är med i ett projekt som stöds av europeiska socialfonden. Coompanion är huvudprojektledare och Funktionsrätt i Kalmar län är delprojektledare för projektet som håller på att avslutas men ska gå över i någon annan form av verksamhet, för vi behövs och fyller ett viktigt syfte. Projektet går under namnet “Alla har något att berätta” och har sin bas i Kalmar län. Vi har en hemsida, https://minaberattelser.se/ och har även konton på Facebook och Instagram. Vi är människor med olika diagnoser och funktionshinder som har utbildats i retorik och storytelling och som håller föreläsningar om att leva med olika funktionshinder och diagnoser. Allt för att krossa fördomar, bidra till ett socialt hållbart samhälle och jobba för en normbrytande värld . Det ligger ju i tiden med brukarmedverkan och patientdelaktighet.
Naturligtvis kan vi även har föreläsningar digitalt på distans också, det lärde vi oss under Coronapandemin. Följ gärna våra konton på Facebook och Instagram.
//Maria Nilsson
Tid – ingenting att slösa bort
Publicerat: december 19, 2022 Sparat under: Återhämtning, Caroline Nilsson, Hobby, Sysselsättning 1 kommentar
Hur tid är kopplat till psykisk ohälsa kan man fundera över och med andra ord kan man undra hur det ämnet hör hemma på RSMH-bloggen, men jag tycker det är viktigt att skriva om tid för det berör oss alla oavsett om man är frisk eller sjuk och jag tror det är viktigt för alla att ibland fundera över vad man gör med sin tid för det man gör med sin tid är snarlikt det man gör med sitt liv. Det hänger ihop ganska mycket.
Jag har funderat på vad tid kan vara och vilka olika sorters tid det finns. Det är en hel del visade det sig, och ändå har jag kanske fått med alla sorters tid.
– Ställtid – tid för att ställa iordning, ställa av och ställa om. Det missar i ofta, så blir det stressigt.
– förflyttningstid. Hittade jag på själv. Det glömmer vi också ofta bort, så blir det jäktigt. Ju närmare vi är målet, desto knivigare kan det bli..
– arbetstid
– studietid
– fritid ➡️ fri tid
– egen tid, det vill säga tid för sig själv. ”Ladda batterierna”.
– tid som arbetssökande
– sjukskrivningstid
– tid med sjukersättning
– tid som föräldraledig
– tid som pensionär
– timing – saker sker i ( precis) rätt tid. Ibland till och med tur, timing och talang
– deadline
– spilltid – tid i onödan till exempel sitta i telefonkö, omständigheter, med mera
– dötid, då vi har tråkigt, vilket kan vara trist eller bitterljuvt, men nog rentav nödvändigt för att uppskatta det roliga (mer)
Kanske finns det fler sorters tid.
• jagas för det mesta av de flesta. Vi strävar nästan ständigt efter mer tid. Men, vi som jagar den borde istället sluta stoppa in mycket saker på liten tid. För att citera Bodil Jönsson; ”man kan tänka att tid kommer till en”. Den inte bara försvinner, man får ny tid hela tiden
• kan vi aldrig förlora helt. Varje nytt dygn har vi 24 nya timmar att förfoga över och möjlighet
• är demokratiskt fördelad
• är avgörande och viktigt
• kan prioriteras
• kan användas effektivt
• kan lätt slösas bort
• kan upplevas både ändlig och oändlig
• uppfattas olika av oss alla
• skapar minnen
• tid är pengar. Ja, det slitna uttrycket stämmer faktiskt, men nog inte alltid. Ingen varken mår bra av eller tjänar på att slita ut sig
• tidsbesparare finns till exempel robotgräsklippare. Mobiler, etc. och Internet anses vara tidsbesparande, men ibland är det tvärtom
• tid för att inhämta ny kunskap/fakta är bra och ofta utvecklande och inspirerande
• långsamhet är bra ibland, så man hinner stanna upp och reflektera, till exempel i en kö
• ”bara vara” – tid är viktigt för att ”ladda batterierna” och för att kunna välja vad man vill göra/vad man vill lägga den del av sin tid på då alla plikter och måsten är utförda för stunden/dagen/veckan
• tiden är utmätt för var och en. Vi vet alla att vi ska dö en dag, men vi vet inte när, med andra ord vet vi inte hur lång livstid vi får
• livet uppfattas nog kort av många, det gäller att ta chansen om/när den ges om man har möjlighet och vill, så man inte ångrar sig efteråt/när det är för sent. Den upplevs nog ännu kortare om vi stressar (på) hela tiden eller kanske om vi har fått en dödlig sjukdom eller så ser man inte tiden som kort när man är dödligt sjuk eftersom man uppskattar de små ögonblicken mer
• ju äldre man blir, desto mer funderar man nog på vad man gjort med sin tid under livstiden. Troligtvis samma sak om man har fått en dödlig sjukdom
• möjligen tycker äldre människor att åren rullar på allt fortare än förut. Det kan bero på att det tar längre tid att uträtta saker.
• apropå tid och död menar Bodil Jönsson att vi kan tänka på årsringar. Vi har ju inte det så som träden, men vi kan tänka lite i de banorna, menar hon. Att vi har immateriella årsringar. År läggs till, tiden går och fler och fler minnen skapas, tänker jag
• ett andetag är också tid
Vår tid är NU, det gäller att passa på att leva! 😉 🙂 För inte vill vi väl känna såhär när ättestupan är nära?!; ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson).
//Caroline Nilsson
Vilket stöd behövs för att anställa någon med npf?
Publicerat: oktober 3, 2022 Sparat under: Arbetsmarknad, Diagnos, Lindha Holmqvist, Stöd, Sysselsättning Lämna en kommentar
Mina hjärtefrågor handlar mycket om personer med osynliga funktionsnedsättningar och deras rättigheter. Jag läser väldigt mycket för att vara insatt.
Riksförbundet Attention har gjort en enkätundersökning riktad till personer med npf om hur de upplever arbetsmarknaden och de stödinsatser som finns att få. Tyvärr visar undersökningen att väldigt få faktiskt får stödinsatserna beviljade och bland dem som får är det ändå svårt att få en anställning. Jag tycker det är skandal att så mycket arbetskraft går förlorad i vårt samhälle.
Jag har funderat mycket kring vad orsaken skulle kunna vara och vill därför rikta frågan till företag och kommuner. Vad behöver ni för stöd för att anställa någon som har npf och har fått beviljat lönebidrag?
Min teori är att om arbetsgivaren får rätt stöd och verktyg så skulle fler våga anställa någon med npf. Samhället måste bli tydligare med vilket stöd som finns.
Alla som kan ska jobba är något man ofta hör. Men då måste samhället skapa rätt förutsättningar så att fler får den möjligheten. Potentiella arbetsgivare behöver rätt stöd, men även Arbetsförmedlingen behöver se över sitt sätt att arbeta med klienter som har npf. Det borde vara särskilda handläggare som har mer tid och resurser att lägga på varje enskild klient. En handläggare med kompetens kring npf.
Tillsammans måste vi se till att detta blir verklighet.
/Lindha Holmqvist
Läs mer om npf-diagonser på Attentions hemsida.
Inget mellanting – rapport från en läkeprocess
Publicerat: september 26, 2022 Sparat under: Återhämtning, Marina Sångängel, Sysselsättning, upprättelse, utbildning Lämna en kommentar
Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.
Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne.
Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.
Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls.
Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.
Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.
När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig.
I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack!
En läkeprocess har inletts!
/Marina Sångängel
Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang
Publicerat: september 6, 2022 Sparat under: brukarinflytande, Gemenskap, Jimmie Trevett, makt, NSPH, Sysselsättning Lämna en kommentar
Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier.
Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem.
Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang.
I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.
Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en.
Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället?
//Jimmie Trevett
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.