Institutionens återkomst

Jimmieblogg2Jag har med stort intresse följt en diskussion som startades av Gunnar Wetterberg på Expressens ledarsida. Gunnar Wetterberg skrev bland annat att 24 timmars assistans i egen lägenhet inte kan vara en ovillkorlig rättighet. ”Det rimliga måste vara att kommunen och försäkringskassan i stället kan få erbjuda eget rum i gruppboende, om det behövs alltför mycket arbetstid för att tillgodose ”skäliga” behov. Uppgiften blir då att ordna gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss, och som erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Wetterbergs artikel besvarades snabbt av Vilhelm Ekensten och andra debattörer från funktionshinderrörelsen. I ett debattinlägg i Svensk handikapptidskrift skriver en rad personer: ”FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2008 slår i artikel 19 fast att ingen får tvingas bo i särskilt boende och att människor med funktionsnedsättning har rätt till samma möjligheter som andra att välja var och med vilka man bor. Om Gunnar Wetterberg anser att personer med omfattande funktionsnedsättning inte bör ha samma livsmöjligheter som deras icke-funktionsnedsatta syskon, grannar och vänner, så borde han ha protesterat innan Sverige ratificerade konventionen.”

Diskussionen rör också oss med psykisk ohälsa och hur vi ska leva. Ett av RSMH:s tidigaste krav var att de stora mentalsjukhusen skulle avvecklas och att människor med psykisk ohälsa ska ha samma rättigheter som andra och leva tillsammans med andra människor i samhället. Med psykiatrireformen fick RSMH rätt och mentalsjukhusen kom att avvecklas. Tyvärr utan att fungerande stöd, boende, sysselsättning och öppen vård inte alltid fanns i den utsträckning som behövdes.

Nyligen besökte jag ett boende med 80 platser och slogs då av tanken att institutionen har återkommit. Det jag såg var ett minisjukhus som förde tankarna till ett gammalt mentalsjukhus där förvaring stod i centrum. De boende hade visserligen egna rum med toalett i mindre avdelningar, men hemkänslan infann sig inte. I korridorerna vandrade mer eller mindre medicinerade boende. Bristen på aktivitet var uppenbar. De boendes intigritet var begränsad. Jag frågar mig vilket hopp om återhämtning boende och närstående kan känna i denna situation och miljö. Det är långt ifrån den institution som Gunnar Wetterberg drömmer om, som ”erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Jag tror att boendefrågan kommer att bli nödvändig att prioritera framöver så att människor med funktionsnedsättningar får samma rättigheter som andra till ett eget hem.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


En strike är alltid en strike

kaisvvRak, öppen, ärlig kommunikation var ett koncept jag tidigt uppsnappade när jag gick med i RSMH. Mot paranoida benägenheter, är det här det enda som gäller. Vi mår väldigt dåligt av att bli utsatta för dubbla budskap, gliringar, menande gester/ord mm som kan tolkas på flera sätt. I värsta fall, kan vi inte stå emot dem och det slår knut i vår egen hjärna.

Det känns så befriande att prata med någon, som verkligen menar vad han/hon säger, utan att ha en massa bisyften. Samma befriande, klara känsla kan jag också få, t ex när jag utövar min idrott. Bowling; så konkreta ting som bowlingklot och tio stycken käglor, kan vara så mycket mer än det ser ut att vara. Och jag behöver aldrig tvivla!
En strike är alltid en strike!
/Khai Chau


Är psykofarmaka ”läkemedel”?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAFrån psykiatrins håll påstår man ofta att det har skett en fantastisk utveckling under senare år och att vi har fått så många nya och bra läkemedel. Det har man sagt under alla år sedan 1950-talet, och det har hittills visat sig vara falsk propaganda. Har vi då anledning att tro på vår tids propaganda? Min uppfattning är att vi inte har det, och jag skall peka på några goda skäl.

1. Biverkningar

Även de som anser att psykofarmaka har god effekt är tvungna att medge, att de flesta preparat som används har mer eller mindre allvarliga biverkningar. Somliga av dessa är dessutom direkt skadliga och bestående. Ämnesomsättningen påverkas, och oerhört många patienter drabbas av s.k. metabolt syndrom. Man går kraftigt upp i vikt, vilket kan ge de för övervikt typiska följdsjukdomarna. En av de allvarligaste är diabetes, som i sin tur kan förkorta livet ett antal år. Andra kroppsliga biverkningar är illamående, hjärtklappning, darrningar, ofrivilliga rörelser, nedsatt sexuell förmåga m.m. Mentalt upplever man ofta en känslomässig avtrubbning och avskärmning från omvärlden. Man får en sänkt vitalitet och kognitiv förmåga. (Det senare innebär att man helt enkelt får svårare att tänka och minnas.)  Jag skulle lätt kunna fylla hela det här blogginlägget med fler svåruthärdliga biverkningar, men dessa exempel får räcka för stunden.

2. Ger psykofarmaka ”behandling”?

Psykiatrin hävdar att man får väga biverkningarna mot den goda behandling medicinerna ger. Är det då sant att de ger behandling? Svaret är beroende av hur man tolkar symptom och psykisk ohälsa. Ser man symptomen som uttryck för en biologiskt betingad sjukdom, kan man möjligen säga att psykofarmaka i varje fall ger symptomlindring. Någon ”behandling” i egentlig mening rör det sig däremot inte om, eftersom det medicinerade tillståndet oftast återkommer, förr eller senare, om läkemedlen sätts ut.

Ser man i stället symptomen och ohälsan som uttryck för ett traumatiserat och instängt känsloliv, innebär medicineringen endast en bedövning och konservering av det ohälsosamma tillståndet. I stället för att omvärlden tar emot och försöker förstå de känslomässiga uttrycken, stänger man för överskådlig tid av dem med psykofarmaka. Den ”behandlade” patienten plågas mindre, men blir också permanent ”funktionsnedsatt”.

I nyare forskning har man funnit indikationer om att psykoterapi kan åstadkomma samma sorts ”normalisering” i hjärnans funktioner, som behandling med psykofarmaka avser att göra. Utifrån dessa fynd likställer man psykoterapi med farmakabehandling. Är det en hållbar analys? Naturligtvis inte, eftersom kroppen själv ”rättar till” hjärnans funktioner under en god psykoterapi, medan farmakabehandling tvärtom innebär en påtvingad förändring, i strid mot den ”sparlåga” hjärnan har ställt in sig på, som svar på ogynnsamma livsvillkor. När medicinerna sätts in försöker hjärnan motverka deras effekt, med påföljd att tillståndet kan vara förvärrat när medicinerna sätts ut igen. (Detta beskrivs bra 33 min och 20 sek in i en dokumentärfilm, producerad av filmaren Jan Åkerblom. Se här.)

3. Blir psykoterapi effektivare med medicinering?

En vanlig uppfattning inom psykiatrin är att effekten av psykoterapi förstärks om patienten samtidigt medicinerar. Man hävdar t.o.m. ibland, att läkemedelsbehandling är nödvändig för att alls kunna upprätta kontakt med vissa patienter. Verkligheten är den rakt motsatta. All framgångsrik psykoterapi förutsätter att terapeuten, och patienten själv, kan få kontakt med den senares oförvanskade känslor. Det är dessa som avspeglar patientens verkliga relation till omvärlden. Med medicinernas hjälp skapar man en annan person, än den terapeuten skall nå fram till. Det kan jämföras med att försöka bedriva terapi med en alkoholberusad människa.

Uppfattningen att psykofarmaka gör terapin effektivare bygger på en vantolkning av den symptomlindrade skenförbättring, som också en rent medicinsk behandling kan ge upphov till. I ett längre perspektiv ger psykoterapi under samtidig medicinsk behandling ett sämre och mindre beständigt resultat, än om en långsiktigare terapi genomfördes utan mediciner.

Slutsatser

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.)

/Hannes Qvarfordt


På besök i Tanzania

Jimmieblogg2Förra veckan reste jag tillsammans med Gunilla Brändström från RSMH i Umeå till Dar Es Salam i Tanzania. Syftet med resan var att besöka RSMHs systerorganisation TUSPO som RSMH tillsammans med My Right (tidigare Shia) samarbetat med under en tid inom ramen för ett biståndprojekt. TUSPO har vuxit och omfattar idag 7 föreningar runt om i Tanzania. Tre av dessa finns i Dar Es Salam.

Personer med psykisk ohälsa är en utsatt grupp i Tanzania något som bland annat visar sig i att en människa som fått en psykiatrisk diagnos förlorar sin rösträtt. För denna och andra mänskliga rättighetsfrågor kämpar TUSPO.

Ett mål med resan var att knyta en av RSMHs lokalföreningar närmare projektet och en av lokalföreningarna i Dar Es Salam. TUSPO bedriver påverkansarbete och kamratstöd precis som RSMH, men äger dessutom en bit land där de planerar att odla grödor och sälja för att finansiera verksamheten.

Två saker som Gunilla och jag ville förmedla till medlemmarna i TUSPO var dels idén om att hålla studiecirklar, både självhjälpscirklar och mer lärande cirklar samt tankar om attitydarbete. Vi pratade om möjligheten att gå ut i skolor och informera om psykisk ohälsa för att bryta fördomar och stigmatisering.

I Tanzania råder stor brist på psykiatrisk vård samtidigt som okunskapen och fördomarna om psykisk ohälsa är mycket utbredda. TUSPO bedriver ett viktigt arbete på ett bra sätt och vi hoppas kunna resa tillbaka hösten 2013 för att följa upp och lära ytterligare av varandra.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Att vara behövd

kaisvvVem kan ha behov av en människa som är psykiskt funktionsnedsatt? Finns det någonting/någonstans där jag kan göra nytta, känna mig nyttig? Även om jag varit sjuk och fortfarande har kvar vissa handikapp. Låt mig bidra med någonting som jag också kan – för då kan jag också känna människovärde inom mig! Kraven i samhället har drivits upp mer och mer. Människan ska bara vara effektivare och effektivare. Vi får mindre tid för varandra, speciellt tid att han hand om de svaga.

Min räddning har istället var ideellt arbete, inom RSMH och min idrott/hobby Bowling. Här har jag fått känna mig behövd, uppskattad för det jag gör och jag kan känna viss nytta av det jag gjort, känna mig ”viktig”!

/Kai Chau


Sahlgrenska tar steget fullt ut

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAHär på Sveriges framsida – som också kan beskrivas som psykiatrins baksida (Valiumkusten m.m.) – tycks man nu ha tagit steget fullt ut mot en helt biologiserad psykvård.  Det har funnits många tecken de senaste åren, och vid två möten i det brukarråd där jag deltar har ordföranden/sjukvårdsrepresentanten tydligt deklarerat, att ”vi befinner oss i en medicinsk verksamhet som bygger på naturvetenskap, och vi måste hålla oss till evidensbaserade behandlingsmetoder”. Att psykiatri egentligen är en beteendevetenskap, och att ”evidensen” i sådan vetenskap i princip alltid grundar sig i subjektiva tolkningar, har man med en enkel, språklig manöver suddat bort. Likaså att ”evidens”, enligt Socialstyrelsens normer, står på de tre benen (1) bästa tillgängliga forskning, (2) professionens erfarenhet och (3) brukarnas erfarenhet och önskemål.

Jag skall ge några exempel på biologiseringens konsekvenser:

Ökat förmynderi och ”expertvälde”
I en biopsykiatrisk vårdmodell är läkare och personal ”experter” på den ”sjukdom” patienten lider av. Brukaren hamnar per automatik i underläge, som ”lekman” i fråga om sin egen ohälsa. I det socialpsykiatriska perspektivet möts i stället två jämbördiga individer (subjekt) i ett samtal om vad som i grunden är allmänmänskliga krisreaktioner. Brukaren blir ”experten” på sin egen situation, medan behandlaren blir katalysatorn för att locka fram och härbärgera de upplevelser och händelser, som kan ha skapat ohälsan.

Ökad subspecialisering
Självklart är det bra om vårdpersonalen har goda kunskaper om de olika symptombilder som förekommer. Kanske är det t.o.m. motiverat, att viss personal har specialiserad kunskap i särskilt karaktäristiska syndrom. Samtidigt är det ett faktum, att all psykisk ohälsa har många gemensamma drag, att symptombilderna gränslöst lappar över varandra och att symptombilden hos den enskilda individen ofta varierar över tid. Vid psykisk ohälsa kan man därför inte, som vid kroppslig sjukdom, hävda att man har med skarpt avgränsbara ”sjukdomar” eller ”diagnoser” att göra. Ändå är det med just en sådan biologiserad ”sjukdomslära” man motiverar subspecialiseringen!

Ökad centralisering
Många, lokalt placerade och ändå subspecialiserade mottagningar skulle kräva långt större resurser än vården har till förfogande. Man tvingas då väga geografisk tillgänglighet mot specialisering, och i den matchen prioriterar Göteborgspsykiatrin nu alltså den biologiserade specialiseringen, med påföljd att lokala mottagningar läggs ned. Resvägarna till stora, centrala enheter ökar påtagligt för psykiskt bräckliga människor.

Försämrad behandlingskontinuitet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset organiserar nu psykiatrin med kroppssjukvården som förebild. Det innebär att personal och mottagningar delas in efter sina ”expertfunktioner”. Konkret handlar det dels om olika, specialiserade mottagningar och dels om en uppdelning efter ohälsans allvarlighetsgrad. Patienter med ”lättare ohälsa” eller med ”stabilt tillstånd” hänvisas till primärvården (vårdcentralerna), som inte alls har resurser att svara mot behoven. De patienter som finns kvar i specialistvården tvingas upprätthålla sina kontakter via en nystartad telefonsluss, ”Kontaktpunkt Psykiatri”, som, trots att den inte bedriver någon som helst behandlingsverksamhet, själv förväntas klara 80 procent av de inkommande ärendena.

Resultatet av denna uppstyckning av verksamheten blir att patienterna aldrig kan räkna med långsiktiga och kontinuerliga behandlingsrelationer. Dessutom riskerar de att gång på gång falla mellan stolarna, dvs. att de olika vårdenheterna bollar patienterna mellan sig, utan att ta ett helhetsansvar.

Minskade möjligheter till psykoterapi
I den pågående processen skärs med jämna mellanrum ett antal psykologtjänster bort från organisationen. Möjligheten att få samtals- eller psykoterapi, och terapiernas längd, minskar steg för steg. I slutenvården finns t.ex. snart inga psykologer kvar alls.

Med sitt brukarperspektiv, och sin mångåriga, socialpsykiatriska förankring, borde RSMH skarpt protestera mot den pågående totalbiologiseringen av psykiatrin. Den är särskilt tydlig här i västra Sverige, men den fortgår sedan minst ett par decennier i hela landet.

/Hannes Qvarfordt


Vädret påverkar vissa mer än andra

Anne-SofieJag har tidigare varit inne på det här med att må sämre när mörkret kommer om hösten, det har alltid varit så för min del. Vi är väldigt många människor som påverkas av vädret, en del tycker dagen är bättre när solen lyser, andra när det är grått och mulet. Vissa av oss mår sämre när våren är på väg, men då jag brukar må bättre.

Människor talar mycket om vädret och hänvisar till vädret, även om det inte gör dem deprimerade eller påverkar livsgläden i tillvaron. Det gäller den lyckliga del av befolkningen som inte lider av psykisk ohälsa. Lycklig eftersom de slipper att vara styrda av psykisk ohälsa. Det är outhärdligt när det är som värst och det kan leda till självmordstankar. Inte så få avlider varje år i självmord, i Sverige är det cirka 1600 året och innan har man ofta plågats av ensamhet och tyvärr av skam och skuld. Det anses opassande att var riktigt sjuk i själen år 2012…

Varför är det skamligt att ha en funktionsnedsättning? Alla vet ju att det är inte är något man väljer att ha? Eller vet man inte det?

Jag har farit mycket illa i mitt liv och det har gjort att jag känner mig otrygg, framför allt med män, men även med kvinnor. Och med mig själv. Eftersom mina reaktioner och känslor kunde leda till att jag blev utsatt för våld, hot och förakt utvecklade jag en rädsla för mina egna känslor och ett förakt för mig själv.

Till sist upptäckte jag i alla fall att det går att få vara jag utan att bli straffad eller utsatt för våld. Det var skönt och nu fortsätter jag på den vägen tillsammans med andra människor som inte gillar förtryck och för det mesta inte förtrycker någon.

Jag kan önska att var tryggare än vad jag är, men jag är i alla fall tryggare idag än förr skönt nog.

 

Var rädd om dig.

/Anne Sofie Höij