Välkommen vackra höst!

KhaiChau1 (1)Äntligen är min favoritårstid här: Hösten! Luften blir klarare och himlen blir djupblå, träden får rödgula blad som även täcker marken.

Så småningom blir det kyligare, lite mörkare och disigt, vilket är bättre, fysiologiskt. För att våra ögon reagerar olika, när det är mörkt respektive ljust. Mörkt betyder att kroppen kan varva ner, medan ljuset triggar upp hjärnan.

Och kanske är ändå det bästa att saker och ting är igång igen efter ett långt sommaruppehåll. Allt kommer i sina gängor igen och olika verksamheter är åter öppna. Till exempel Bowlinghallen på min ort, då serien och träningen rullar åter.

Ett mycket grundläggande faktum, som ofta viftats bort hittills är sambandet mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi.  För oavsett höst eller sommar – vi behöver alla pengar, i klarspråk, för att kunna unna oss det lilla men goda i vardagslivet. Annars är det inget liv – inget komplett sådant! Jag brukar nämna, lite på skämt, att även för att kunna använda toaletten på Stockholms central, så kostar det pengar (10 kr) och att inte mycket är gratis i dagens samhälle.

Och är det för tidigt att tänka på att snart så kommer vi fram till julen, om några månader faktiskt!? Vissa saker är bättre att ha framför sig, för att man ska kunna ha något att se fram emot. Numera har det blivit min tradition, att jag åker till min bror i Märsta över julen. I början av min sjukdomstid tyckte jag att julen var en pina. Jag satt ensam hemma och inbillade mig att ”alla andra har det så bra och är så lyckliga”.

Ha en bra höst, ni därute – gamla och nya medlemmar! RSMH behöver er!

/Khai Chau

 


En absurd situation att inte få rätt medicin

Det är soligt ute, jag hör några barn skratta. Jag sitter inne i lägenheten för att en inlämningsuppgift måste in, men jag var och simmade igår så det är okej. Idag är jag i balans. Jag försöker generellt sett att inte tänka på när nästa episod ska ta sin början, man kan inte leva så.

Jag har bipolär sjukdom med hallucinationer, jag har adhd, jag har pmds (premenstruellt dysforiskt syndrom) och jag är högkänslig. Det är en speciell kombination; som om livet designat min hjärna för att döda mig så snabbt som möjligt. Många gånger har den nästan lyckats, men idag är jag stabil.

Jag har de senaste månaderna varit på gränsen att bli manisk, men det börjar lägga sig nu. Jag har en bra medicinering för både min bipolaritet och min adhd, vilket gör att jag både kan leva och plugga. Min medicin för min adhd, amfetamin, hjälper mitt arbetsminne vilket gör det möjligt för mig att lämna in mina uppgifter i tid. Få vet hur lång tid det kan ta att ta sig igenom kurslitteratur med adhd utan rätt medicin, och amfetamin är bokstavligt talat den enda som har funkat för mig – jag har provat alla utom en. Staten gör det mer och mer besvärligt för läkarna att skriva ut den, men efter mycket kämpande så har jag fått tillbaka den. Efter att ha läst på halvtid i sex år på grund av min bipolaritet och adhd har jag precis fått reda på att jag kommit in på kandidatuppsatsen till hösten – livet är rätt bra.

Ovetandes som jag är där jag sitter, pluggandes och väntandes på ett samtal från en leverantör av en madrass jag beställt, svarar jag glatt i telefonen när det ringer. På andra sidan av luren är en läkare jag inte känner, men jag är inte förvånad. För någon vecka sedan så ringde en ursäktandes sjuksköterska för att meddela mig att min vanliga läkare vägrar skriva ut recept på amfetamin och att de ska ta upp mitt fall på det gemensamma läkarmötet senare, detta trots att jag redan har licens. Detta förvånar mig inte heller, min läkare har en tendens att bli på gränsen till hysterisk när det kommer till narkotikaklassade mediciner. Hon har redan varit nära att sabba min tidigare fullt fungerande medicinering för att exkludera alla mediciner som staten ger henne panik över. Jag hr fått lugna henne flera gånger förut.

Men när jag börjar lyssna på läkarens röst i telefonen får jag en dålig känsla i magen. Han är nervös, ursäktande och jag kan till och med höra skam i hans röst. Detta kommer inte vara bra. Han meddelar mig att SAMTLIGA läkare på hela mottagningen, den största mottagningen i min stad, känner att de saknar kompetens för att skriva ut den enda medicinen som gör mig till en fungerande människa i samhället. Han börjar gå igenom andra alternativ för mig, men jag avbryter honom och säger att jag redan provat alla mediciner utom Ritalin. Jag tar inte Ritalin för jag har blivit avrådd av en av Sveriges främsta läkare när det kommer till medicinering av bipolaritet och adhd, då Ritalin ger ångest och det är grov ångestproblematik jag får av fel adhd-medicin. Han vet vem läkaren är, han säger inte emot.

Jag börjar bli frustrerad. Jag känner (konstigt nog) att läkaren jag pratar med borde veta att jag provat alla förslag han pratar om. Jag avslutade den kampen för bara ett år sedan, det står i min journal. Nej, han säger att han inte känner till det – min vanliga läkare som tvingat mig att prova alla mediciner har inte nämnt detta under mötet. Han säger med skam i rösten att jag kanske borde fundera på att söka mig till en annan mottagning, men verkar ändra sig när han hör hur absurt det låter.

Och liksom hans uttalande så är situationen absurd, att läkare ska behöva bete sig så här. Nu är det upp till mig att hitta en mottagning som kan skriva ut min medicin innan jag får slut på den och innan min adhd sabbar min kandidatuppsats – samtidigt som jag har en students budget. Allt för att staten blev sur på att några idioter har sålt sin medicin på gatan och prioriterar det framför oss människor som faktiskt försöker bidra till samhället. Vi är psykiskt sjuka, vi lever med ett stigma som gör att de kan sätta oss åt sidan och förstöra våra liv – och ingen märker något. Vi får slåss mot vår sjukdom och mot samhället samtidigt. Lord knows att vi är gjorda av det starkaste materialet, men jag tror inte syftet med det var att samhället skulle testa hur mycket vi kan stå emot innan vi brister.

/ Gästbloggare


RSMH bör söka nya allianser

Hannes 4Sedan många år har både psykiatrin och brukarrörelsen glidit mot ett alltmer biologiskt synsätt på psykisk ohälsa, och idag dominerar helt medicinsk behandling och begrepp som ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” (eller ”funktionsvariation”). De allra senaste åren har emellertid en ny opposition* väckts mot dessa perspektiv av flera skäl. Dels kommer det alltfler rapporter om allvarliga biverkningar, för att inte säga direkta skadeverkningar, med de kroppsinriktade behandlingarna psykofarmaka och ECT. Dels visar alltfler studier, att dessa behandlingar i varje fall långsiktigt har mycket dålig effekt. Samtidigt visar andra nyare studier, att traumatiska erfarenheter eller långsiktigt ogynnsamma livsbetingelser, under framförallt barndomen, lägger grunden för både psykisk och kroppslig ohälsa. Det är helt enkelt ett stort paradigmskifte på gång i synen på psykisk ohälsa, och som vanligt är Sverige dessvärre bland de sista länderna att upptäcka det.

Genom åren har jag tyvärr också kunnat konstatera, att RSMH steg för steg har glidit med i det biologiserande perspektivet. Numera inte minst genom samarbetet i paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), dominerad av bland andra anhörigföreningar, som stöder den traditionella psykiatrin. Både NSPH och dess medlemsorganisationer, nu senast Suicide Zero, har exempelvis ett nära samarbete med Psykiatrifonden, som står den biopsykiatriska forskningen och därmed också läkemedelsindustrin nära.

Det är dags även för RSMH att bryta sig loss från det förlegade, biopsykiatriska paradigmet och söka modernare och mer brukarförankrade allianser. Jag föreslår att förbundet lämnar NSPH och i stället söker samverkan med den nya men trots det väletablerade Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP). Denna förening utgår från det kanske framförallt i USA framväxande traumaperspektiv, som söker ECT- och psykofarmakafria behandlingsalternativ i psykvården och som tolkar psykisk ohälsa på ett helt annorlunda sätt än biopsykiatrin. Inte minst menar man att det är brukarnas egna livserfarenheter som skall styra förståelsen av deras tillstånd och de behandlingsinsatser som görs. Det handlar alltså om en helt annan brukarförankring, än både biopsykiatrin och NSPH står för.

Visa nu var vi hör hemma, RSMH!

/Hannes Qvarfordt

* Mad in America – en god startpunkt för att bekanta sig med dagens psykiatrikritiska forskning och debatt.


Våga släppa din fånge loss. Våga ta emot…

dsc_0600Jag vill kräkas ur mig obehaget som bosatt sig i min kropp. Känslan är långt ifrån främmande. Jag vill skrika men det liksom går inte. Det kittlar i kroppen, bröstet trycks ihop och ett hårt draget spännband sitter runt huvudet. Det susar i öronen. Det svindlar. På insidan styr kroppen över sina sammandragningar och hulkningar så diskret att den som står och pratar med mig inte ens märker krusningarna på ytan. Jag har en kropp av gelé. Jag kan inte falla ihop, vad skulle andra säga? Det värsta är ju att se någon bli orolig. Skulle det hända krävs ett stryptag om den där slingriga ångestormen för att lyckas brotta ner den. Sedan krävs att jag plockar upp den tyngsta av masker att dölja det blödande såret som blottades för en stund.

Just den där masken, den tyngsta, gör något med själen. Med tilliten och rädslan att överhuvudtaget visa sig sårbar igen. Tvivlet som slår ut en rot till. Vem skulle ändå förstå?

Det är det där också att jag inte vet vad den där ormen kan få för sig om den som vill hjälpa gör på ett annat sätt än det som krävs just då. Rädslan för att det ska hända ligger också där och väser när någon sträcker fram en hjälpande hand. Redo att hugga. Redo att försvara den lilla trygghet som finns kvar.

När jag tittar tillbaka minns jag en modig vän, ett par kära släktingar och en föreläsare som berättade hur han hade mött sin dotters ångest när hon var inlagd. De klarade det. Det finns människor som vågar möta ormen, smärtan och det där blödande såret.

Jag kommer inte ihåg vad som utlöste det den där gången. Jag minns bara att plötsligt kunde jag inte stå emot och att jag kände mig inträngd i ett hörn och trodde att jag skulle explodera ut inälvorna medan han, en vän, såg på. Kroppen vred sig i ångestspasmer för att försöka hålla kvar smärtan och gråten i kroppen men den här gången gick det bara inte. Jag vet att det tog tid när allt till slut vällde ut. För mot slutet hann jag tänka att jag inte ville spara på något. Han höll modigt om mig tills varje tår var utgråten.

Jag övertalade honom att inte ringa efter hjälp när oron smög sig in för en stund. När jag var trygg i hans närhet och med ett löfte om att jag inte skulle hamna på psyket, släpptes ormen fri. Inbäddad i en kärleksfull famn som aldrig gav vika befriades många nedbrottade ångestattacker. Att bli sedd och hållen när jag var som mest sårbar och inför mig själv som fulast, eller till och med skrämmande, var mer läkande än något annat jag känt.

En annan gång var jag på trav med min underbara gammalfaster och hennes man. Relationen hade redan då hunnit bli unik och speciell efter flera års brevväxling om allt vad som hände i livet hos en tonåring respektive en nybliven pensionär. När ett undanstoppat minne väcktes upp av en alkohollukt bredvid travbanan började världen först att snurra men sedan fick jag precis det jag behövde. Jag blev tagen på allvar och jag verkade inte skrämma någon.

Min gammalfasters man är en av de finaste människor jag träffat och tryggheten till honom byggdes upp tidigt. Eftersom jag aldrig varit bekväm med att blotta min sårbarhet hann jag så klart tveka när min gammalfaster såg min galopperande ångest och pekade på sin man. ”Ställ dig här och låt Åke hålla om dig. Han har en stor och trygg famn, stå där tills det känns bättre.” Jag blev omsluten. Gammalfaster Irma visste där och då vad den famnen betytt för henne och att den även skulle kunna hjälpa mig. Sen rann tårarna av både smärtan för minnet och förvirringen i stunden. Jag skämdes för att jag tyckte att jag förstört en rolig och planerad aktivitet för oss. Egentligen ville jag fly men jag upptäckte att jag försvann i den där stora och trygga famnen som kändes så skyddande runt mig. Det pratades på som vanligt utanför min skyddsmur och jag eller situationen verkade inte konstig i deras ögon. Skammen lättade lite. Jag fick bara stå där och möta det som behövde komma ur mig. Värmen och lugnet i hans mullrande röst sökte sig in till mina muskler och fick mig att slappna av och bara låta tårarna rinna tills det hade lugnat sig. Skammen slog till igen när jag skulle försöka signalera att jag var klar och samtidigt inte hade koll på var min mascara hade hamnat, men till och med det löste sig smidigt.

Jag fick det bekräftat att det ibland på samma gång kan vara just så svårt och så enkelt att våga möta ens inre demoner. En föreläsare och före detta lärare som jag haft, berättade gripande om hur han med sin famn och sitt lugn lyckats hjälpa sin dotter i stunden.

Om vi bara kunde tillåta varandra att få känna alla känslor och att vi kunde se oss för allt det vi är. Att fulgråt, ångestormar, inre demoner och blödande sår egentligen är sunda reaktioner på något smärtsamt som drabbat oss. Jag önskar att skammen för att visa oss sårbara kunde minska bland oss. Vår historia har präntat in att det kan vara farligt men jag vill tro att vi vet mer idag. Vi behöver ge vår egen tillåtelse att vara de människor som vi egentligen är.

/Linda Fändriks