Hur har du haft det i sommar?

Själv har jag delvis varit isolerad i mitt hem.  Jag har valt att göra det i coronatider. Jag har inte varit på musikfest, nästan inte träffat några vänner, vare sig i hemmet eller ute. Jag har suttit på min uteplats, när vädret och hälsan tillåtit, njutit av min kaffekopp och min katts sällskap. Pratat med grannarna lite på avstånd, när de har gått förbi.

Det här är inget ovanligt beteende för mig. Min budget tillåter inga festivaler, att gå på krogen eller sådant. Jag är låginkomstpensionär efter ett liv som låginkomsttagare och mycket förtidspensionering. Ekonomiskt har jag det trots allt bättre än hemmafruarna och kan unna mig grönsaker, frukt och näringsrik mat som diabetiker.

Att det nästan varit som vanligt denna sommar beror också på att jag ofta isolerar mig på grund av ångest och psykos. Deprimerad är jag nästan aldrig på sommaren, men under vinterhalvåret. Med åren har jag lärt mig att inte ha dåligt samvete för att jag inte är social med andra och att inte förakta mig själv för att jag är annorlunda – det blir det inget bättre av utan tvärtom sämre.

Som ålderspensionär är det därtill normalt att vara hemma. Det var det däremot inte när jag var 32 år och fick sjukbidrag efter många års sjukskrivning. Jag känner mig inte så annorlunda längre, även om var och en utav oss är unik.

Jag försöker att hitta det i vardagen som är bra till exempel en god kopp kaffe, en smörgås eller en tallrik gröt. Jag hoppas också på en framtid när jag kan hitta det som är bra lättare i form av ett vänligt ord, ett leende från någon eller en kelen katt.

Det här sommaren har utan tvekan varit tuff. Jag har legat på sjukhus i nästan en och en halv månad, isolerad på grund av fysiska orsaker. Jag hoppas att du har haft en bättre sommar än jag, även om det periodvis varit underbart. Vi får, det valet har vi, att göra det bästa av den stund och dag som är och förstora det för då blir livet bättre och det blir lättare att hålla den psykiska ohälsan i schack. Det är en daglig kamp, men det är värt.

Jag mår nu mentalt bättre så jag orkar vistas bland folk. Igår var jag och handlade fysiskt för första gången sedan den sjätte mars. Det var en stor frihetskänsla. Jag hade handsprit och munskydd och åt en härlig surdegsräkmacka i sällskap av min bästa kompis.

Kramar på avstånd
/Ann Sofie Höij


Den livsviktiga andningen

Varför är andningen viktig? Att inte förstå och uppleva hur ett normalt andetag uttrycks i kroppen kan leda till ohälsa. Utan att förstå nackdelarna med att hålla in magen för att se smal ut begränsade jag min hälsa. Inte heller insåg jag att trauman uttrycktes i hur jag andades – med små in och utandningar genom bröstkorgens framsida. Med medveten närvaro och kunskap om andningens normala förlopp förlöstes de tillbakahållna reaktionerna från mitt traumatiska förflutna och tillfrisknandet kunde börja.

Med hämmad andning utvecklas ångest, dissociation och tillståndet freeze som djur och människor använder för att undkomma död. Trauma kan påverka andningen i decennier eller tills du är trygg nog att våga möta reaktioner och upptäcka att alla reaktioner kommer och går. Som liten höll jag omedvetet andan när någon skrek eller bråkade och slogs, kanske i föreställningen att jag inte existerade eller kunde synas när jag inte andades och jag överlevde mentalt på det sättet.

Med yoga och fokus på andningen, meditation och acceptans över alla känslor en människa kan bära har jag tagit kontrollen över depression, trauma och ME/CFS. Med den kontrollen har jag återfått tron om att kunna må bättre och återfått hoppet om att kunna fylla livet med något meningsfullt. Jag har till och med lärt mig att livet inte ens behöver vara meningsfullt för att leva ett fullt ut, i medveten närvaro.

Läkare har hånat mig när jag försökt beskriva mina besvär med andningen då jag försökt beskriva den med ”att jag har svårt att få luft”, varpå de testat syresättningen och påstått att det inte var något fel på mig. Som den dumbom jag var trodde jag dem och kallade mig själv för inbillningssjuk istället för att ta mig på allvar. Istället fortsatte jag att gå med hämmad andning i decennier tills en fysioterapeut berättade att jag hade väldigt tight andningsmuskulatur och att det var ett resultat av att jag inte andats rätt i decennier – trots att jag alltid gillat att träna och dessutom har tränat mycket i mer än ett decennium.

Fysioterapeuten konstaterade att de små musklerna i buken var svaga trots mina synliga starka och smidiga yttre muskler. Jag började med mediyoga, yin yoga, restorative yoga och kundaliniyoga som jag under lång tid försämrades av för att mina trauman bidrog till upplevelser av skräck, dissociation och sjukdom – utan att jag kunde uttrycka det. Utan traumainformerad personal kan yoga bli en trist upplevelse men jag visste att jag var något på spåret och har återkommit till övningarna och lärt mig att intuitivt lyssna på kroppen för att inte drabbas av dissociation och på så sätt sakta bygga motståndskraft (resiliens) och slippa återtraumatisering. Ibland möter jag så kallade professionella som uppmanar till övningar jag inte är beredd att utforska för stunden och kan då helt enkelt låta bli.

Den som kan yoga vet att det inte är en tävling med andra utan en inkännande aktivitet för att utforska och fördjupa kontakten med kroppen och sinnena. Det har lett till att jag har en stark och uthållig kropp och samtidigt lärt mig hantera mina upplevelser genom att kunna känna igen dem, acceptera dem och reglera styrkan på dem när jag behöver – genom långa och lugna utandningar.

Att andas lugnande kan börja med att ligga på rygg och att observera andningen och sen pröva att expandera nedre buken och fortsätta med en vågrörelse mot nyckelbenen samtidigt som du expanderar sidorna och bakre bröstkorgen ända till nedre delen av halsen – långsamt. Lungorna fylls väl men inte maximalt för att kort hålla andan och sen dubbelt så långsamt andas ut genom näsan, för att i slutet hosta till eller dra in anus och dra in naveln. Släpp sen all ansträngning och låt inandningen komma spontant. Det finns många andningsövningar att välja mellan för att djupandas

Jag andas
jag känner
jag lever
nu återfödd

I utmanande miljöer med buller och många samtidiga intryck eller skrämmande miljöer kan jag fokusera med andningsövningar och på så sätt inte bli så mottaglig för yttre eller ens inre stress och med den här kunskapen har livet blivit enormt annorlunda. Jag vet bättre om mina gränser och kan avgöra när andra lägger sig i eller beter sig illa, tror på vad jag upplever utan tvivel och med det kan jag skydda mig, med min personliga mentala ryggsäck.

Till en början hade jag bråttom och ville bli frisk snabbt och trodde det skulle bli bättre genom att träna ofta, men det blev kontraproduktivt med obehandlade trauman. Vården hade inget att bidra med inom psykiatrin utan det var en för mig välkänd, välutbildad och tålmodig fysioterapeut som visade vägen, liksom mina kontakter bland annat med en traumainformerad yogaterapeut i Los Angeles som kunde tipsa om rätt sorts yogaövningar att börja med – tills jag hade lärt mig att lyssna på kroppen, utveckla min intuition och resiliens.

I yogan fanns inslag av meditation och den väckte nyfikenhet som jag använder för att finna närvaro i kroppen och fortsätta lära känna mig själv allt bättre. Dåliga dagar har jag bara fokus på andningen så länge det finns utrymme på morgnarna men inte heller för länge och sämre dagar använder jag andningsövningar eller kombinerar yoga med andningsövningar. Bra dagar kan jag nyfiket betrakta olika stadier av andningen, känna tacksamhet över livet i stort och smått, nära vänlighet till mig och andra, uppleva lugn och glädje eller leka med föreställningar som att flytta klot av värme i kroppen med kroppslig närvaro och vilja. Meditation och yoga kommer jag att fortsätta med till mina sista andetag.

/Ulrika Westerberg


Corona och psykisk ohälsa

Nu tänker jag ta upp ett allvarligt ämne och det är coronaviruset och psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan och antalet självmord kommer att öka enormt den närmsta tiden, vad jag har hört, men jag tror det själv också. I stor skala mister personer sina arbeten, men även sina verksamheter att gå till och det kommer göra att fler kommer gå ner sig kraftigt i psykisk ohälsa och vad jag tror så är det en stor del som inte kommer att klara av det och tyvärr avslutar sina liv, om ingenting görs.

Vår regering måste verkligen göra en storsatsning för att samhället ska klara av krisen. Många som alltid har försörjt sina familjer klarar helt plötsligt inte av det. Det kan knäcka vem som helst och jag har egen erfarenhet av detta nu när jag insjuknade igen och fick sjukersättning. Det var inte lätt och jag mådde väldigt dåligt av det, kan jag berätta.

Hela familjer blir drabbade och även om jag tycker att regeringen har gjort väldigt mycket för att rädda arbeten tror jag inte att de har räknat med denna kraftiga ökning av personer som kommer hamna i psykisk ohälsa. Verksamheterna går redan på knä inom psykiatrin och jag tror att det kommer bli katastrof om det inte kommer satsas mer på detta område.

Jag ser också framför mig att fler kommer hamna hos inkasso och att antalet uteliggare och bostadslösa kommer att öka. Det är hemskt om det är så att även små barn kommer drabbas och bli hemlösa. Det måste vi förbjuda i vårt land anser jag, det är fruktansvärt.

Vi måste alla gå ihop och agera och sätta press så att det inte blir verklighet av det som jag beskrivit för er nu. Vi vet att ju fler vi är som går ihop, ju starkare blir vi tillsammans. Regeringen måste hantera biverkningarna från coronaviruset i samhället nu, och inte sen när allt är gått för långt.

Vad jag och många läkare som jag har pratat med tror är att den stora stormen till psykiatrin kommer till hösten. Man märkte en viss ökning av patienter till psykiatrin precis när coronaviruset bröt ut, men det var bara så en kort tid. Blir anstormningen till psykiatrin i höst en realitet, måste regeringen och regionerna hjälpas åt att gå in med mer pengar till psykiatrin för det lär behövas både fler slutenvårdsplatser men framförallt att man bygger ut öppenvården.

Vad jag tror så riskerar många i vår befolkning att drabbas av djupa depressioner. Människor har mist sitt arbete, sina företag och närstående. Bara när stormen Gudrun drog in över landet märkte man i Småland, som drabbades värst, en stor ökning inom psykiatrin så hur kommer det bli då efter coronaviruset, kan man fråga sig.

Det här viruset har verkligen drabbat alla i hela landet på något sätt. Hur blir det med alla de personer som redan har det svårt i skolan och som ska ha hemmaundervisning? Det är inte det lättaste kan jag säga. Sen finns det en större risk för att barn blir slagna och att familjer får ännu mindre pengar än vad de hade innan krisen.

Det ska bli intressant när coronaviruset är över med jobb och skola med mera. Jag hoppas på att samhället snabbt kommer på benen igen men även ekonomin för det lär att behövas. Men vad tror ni om det hela?

Med vänlig hälsning

/Jonas Andersson


Vårterapi

 

Det är skumt. Jag tror inte att det finns ett annat ord för det. Situationen vi befinner oss i, världen som den ser ut för tillfället; det är skumt, allt är skumt. Som ett grått moln hänger den över mig vad jag än gör. Det är klart att man på något sätt vänjer sig, men varje gång som jag ser på nyheterna, eller något nytt händer, så är det som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag vet aldrig riktigt om det är okej att slappna av så länge jag följer alla rekommendationer eller om jag egentligen borde vara helhypokondriker konstant.

Våren är generellt sett alltid en svår period för mig. Min största depression sker på våren och jag är allmänt upp och ner. Det är svårt att hålla rutiner, jag tål ingen stress och min bipolaritet går bananas. Inte lika bananas som den gjorde innan min medicinering blev komplett, men jag är ändå sjukskriven nu. Jag klarar inte av att plugga på våren, jag får inte in något i huvudet hur mycket jag än försöker, vilket leder till stress som triggar depressionen. Även om antidepressiva tar den största biten av smärtan, så blir det fortfarande omöjligt för mig att avsluta saker eller få mig själv att göra något användbart överhuvudtaget. Och med corona hängande över oss alla så blir det sista droppen som får bägaren att inte göra något alls, för halvdeprimerade bägare har inte motivationen att rinna över. Istället spenderar jag och min bägare våra dagar med att försöka göra en massa av allt som vi absolut inte behöver göra medan vi stirrar på det tomma dokumentet på datorn som om vi förväntar oss att det ska börja skriva sig själv, eller snarare som att jag lever på hoppet att min hjärna helt plötsligt ska bli samarbetsvillig. Hoppet är ju det sista som lämnar kroppen.

Den här våren hade varit ovanligt svår även om Covid-19 inte hade existerat. Jag går igenom en terapi nu som nog är den jobbigaste terapin jag någonsin genomfört, trots att jag gått i terapi sedan jag var 15 år. Traumat jag arbetar mig igenom nu är inte det första, jag har så många nu att jag ofta glömmer bort vissa när jag ska räkna upp dem i början av någon behandling, men jag hoppas att det ska vara det sista jag behöver gå terapi för. Hittills är det nog det största traumat jag upplevt.

Man vet inte alltid hur mycket en händelse som skedde för länge sedan kan påverka en genom hela livet. Så har det varit för mig med detta. Jag överdriver inte när jag säger att den dagen det hände så dog hälften av den personen jag var. Jag var 16 år, jag var en extrovert och självsäker tjej med alldeles för mycket att säga och som trodde att jag visste allt om det mesta. Världen var svartvit, mina föräldrar hade fel om allt och de bästa personerna att få råd från var mina vänner som hade lika stor koll på livet som jag. Jag trodde på mig själv och litade på min förmåga att försvara mig själv och andra och även om bipolär sjukdom, ADHD och PMDS fick mina sömmar att brista, så ansåg jag att jag var värd att försvara och att stå upp för. Jag var aldrig rädd för att gå in i ett rum och möta hundra personer; de som gillade mig var sjysta och de som inte gillade mig brydde jag mig inte om. När jag minns den människan så saknar jag henne.

Idag har jag haft social ångest i flera år. Ett tag var det så illa att jag knappt kunde träffa mina släktingar. Under två år umgicks jag till största del med min familj och två av mina närmsta vänner. Det gick så långt att vissa av mina andra vänner började tro att jag inte ville umgås med dem även om det inte var sant. Jag hade också agorafobi, vilket är en blandning av dödsskräck och social ångest, vilket gör att man i princip inte vågar gå ut. Jag var rädd hela tiden. Jag fick problem med någon form av mild ansiktsblindhet vilket har gjort och fortfarande gör att jag inte alltid känner igen personer när jag ser dem i nya sammanhang. Det har lett till att jag nuförtiden aldrig tittar på människor jag går förbi. Jag räknar mer eller mindre med att människor jag känner ska ta tag i mig och säga: ”Jorden till Lovisa. Hallå? Hej, hur mår du?” och jag har gått förbi familjemedlemmar och vänner utan att märka dem för att jag inte hört dem för musiken i mina öron och inte sett dem för att jag går runt i min egen lilla icke-tittande värld. Att jag inte vågade se på människor gjorde den sociala ångesten värre och vice versa. Jag förstår nu att det berodde på att jag var trasig, att händelsen förstört vissa delar av mig och att det påverkat hela mitt liv, varje relation och de flesta av mina val.

Under terapins gång har jag ifrågasatt allt från gud och universum till mig själv och jag försöker fortfarande lista ut vilken världsbild jag har. Vissa dagar är jag glad och energisk, andra dagar sjunker jag ner i deppighetsträsket, så som processen brukar se ut när man bearbetar något jobbigt. Jag försöker hitta någon form av lösning, jag gillar att ha lösningar på saker så att jag vet hur jag ska hantera olika situationer i framtiden. Ofta är det rörigt i huvudet och osäkerheten kommer och går vilket skapar förvirring både hos mig och hos de i min närhet. Men jag vet att det kommer bli bättre, det är därför jag går i terapi, det har alltid blivit bättre förut. Jag kanske aldrig blir den människan jag var igen och även om det är sorgligt så är det okej. ”Allting har sin gång,” som min mamma brukar säga. Jag tvekar ibland på om jag kommer kunna resa mig överhuvudtaget, men innerst inne så vet jag att jag kommer göra det. Ett av de största irritationsmomenten i mitt liv har varit att jag alltid reser mig, även när jag inte vill. Jag tror inte att det, som vissa av mina nära och kära ibland sagt, beror på att jag är starkare än någon annan. Jag tror snarare att det handlar om att jag inte har tålamodet att ligga kvar. Och ju mer man går igenom, desto lättare blir det att ställa sig upp igen. Kanske har allt jag gått igenom fram tills nu hänt för att jag skulle ha förmågan att ställa mig den här gången också.

Jag träffar ofta både nära och kära och nya bekantskaper som jag inser skulle behöva söka hjälp. De gör det inte för att det är jobbigt, för att de redan har så mycket de stressar över, eller för att det känns som att man behöver vara mer ”skadad” för att gå i terapi. Det kan också kännas skrämmande att stå öga mot öga med det som man försöker glömma och att hitta saker inom sig som man inte vill se. Ofta när jag försökt prata med dem om det och försökt visa dem att terapi skulle kunna hjälpa dem så har jag tagit upp den terapi jag gått igenom av den anledningen att de ska förstå att det går att få det bättre. Att det finns en väg ut ur allt det jobbiga där man kan lämna mörkret bakom sig. När jag pratat med dem har de ofta använt: ”Du är starkare”-argumentet och om de inte sagt det högt har jag sett det i deras ögon. Argumentet går ut på att jag är starkare så det är enklare för mig, att jag på något sätt är annorlunda än dem och därför så klarar jag det men de gör det inte. Jag förstår varför de gör det; tanken på hur jobbigt det kan bli kan vara skrämmande och de är helt enkelt inte redo. Men jag kan inte låta bli att bli frustrerad när personer i min omgivning inte förstår att de kan göra precis samma sak som jag, de är lika starka som jag – de flesta av dem är mycket starkare. Saker man går igenom i livet som är traumatiska eller påverkar en negativt skapar ringar på ytan som breder ut sig över stora delar av ens liv och som kan komma att påverka på sätt som man själv inte ser eller förstår. Jag hade ingen aning om hur mycket mitt trauma påverkade mig förrän jag började terapin som jag nu går, men det påverkade allt. Jag visste inte var min sociala ångest kom ifrån, jag visste inte varför jag hade agorafobi eller helt plötsligt inte kände igen människor, jag visste inte varför många av sakerna som hände i mina relationer hände i varje relation eller varför jag hade svårt att hantera vissa saker eller att prata om vissa saker högt. Jag förstod inte varför något som verkade som en liten sak ständigt dök upp i mina tankar. Jag förstod inte förrän jag började få flashbacks och insåg precis hur stor saken varit och hur mycket jag hade tryckt undan.

Det är jobbigt, det är svårt och det är orättvist att vi möter saker som vi måste söka hjälp för. Vi vill låtsas att det inte hänt och gå vidare utan att tänka på det. Men ringarna bildas och sprider sig vare sig vi vill det eller inte, de följer oss var vi än går. Att inte möta det svåra gör inte att det försvinner, det gör att det är med överallt i varje stund och när det står obehandlat får det plats att växa sig större. Men det kan bli bättre om vi bara vågar möta det. Att gå i terapi betyder inte att man är svag eller galen, det betyder att man är smart. Man löser problemen. Och generellt sett är det inte så jobbigt som man fasar över att det ska vara, även om det inte alltid är lätt. Det är som att dra ut en sticka ur foten, det gör ont att dra ut den men det är värre att gå runt med den konstant. Det är viktigt för oss alla som mår dåligt, vare sig det är coronatider eller inte, att vara noggranna med att ta hand om oss själva och att söka hjälp om vi behöver det, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Det som påverkar oss påverkar alla runtom oss och vi förtjänar alla att må bra. Och det finns ingen som inte är stark nog att klara det, vi har alla mycket mer styrka än vi tror.

Tusen kramar på två meters avstånd,

/Lovisa Rydén


Livet kan vända – trots psykisk ohälsa

Ända sedan jag fick min första diagnos, bipolär sjukdom, har jag levt med ett dilemma: vad svarar jag på frågan ”Hur är det att vara psykiskt sjuk?”. I denna blogg skriver jag för att andra ska kunna förstå hur det är att vara psykiskt sjuk, om de aldrig upplevt det själva. Jag vill också visa att det går att nå en plats i livet där man är i balans och mår bra.

Jag har under mina år inom psykiatrin lärt mig att jag inte är min sjukdom, att den inte definierar vem jag är, vad jag kan eller hur min framtid kommer att se ut – jag är inte min sjukdom, utan den är något som påverkar mig. Lika sant är att under cirka en tredjedel av mitt liv har den varit min sjukdom, och den har haft en nästan konstant närvaro sedan jag var liten. På många sätt har det varit mycket positivt, men det har också ofta varit väldigt svårt.

Det börjar med smärta, att vara psykiskt sjuk. Den tar olika form, beror på olika saker, men den är en återkommande närvaro. Speciellt när man inte har en fungerande behandling, och precis som i de flesta fall tog det tio år av symtom innan jag fick min diagnos.

Min första depression kom när jag var åtta år, du vet den åldern när man leker häst med kompisarna i klassen och precis håller på att lära sig minus i skolan. Depressionen då var inte vad den skulle komma att bli men redan då innebar den smärta, även om den inte nådde samma djup som den når idag. Då var det en känsla av att vara ensam, det fanns en oro för att något dåligt skulle hända, och jag kände mig ledsen. Jag var medveten om att jag inte visste varför jag var ledsen, men som barn ifrågasätter man inte så mycket – jag antog att det jag kände var normalt. Efter det skulle det bara bli värre, depressionerna blev djupare och återkom allt oftare.

Första gången tanken for genom mitt huvud att jag skulle slippa smärtan om jag inte levde var det bara en flyktig tanke. Som att den gled förbi i mitt sinne men inte fastande på riktigt. Smärtan var där regelbundet och jag ville bara att det skulle sluta. En knuta av smärta i bröstet, tankar att man är ensam, fel, att man inte är bra nog. Jag var på väg hem från skolan efter att ha lärt mig några av mina första engelska ord. När jag kom hem gick jag in på mitt rum, grät tills tårarna tog slut och satte mig med en bok för att fly från verkligheten – det enda sättet jag hittills hittat att fly undan smärtan. Jag var tio år.

Självskadebeteendet började senare. Jag fick idén av en kompis som också mådde psykiskt dåligt. Hon föreslog inte det, hon bara lättade sitt hjärta om vad hon hade gjort själv. Den skammen som hon kände då skulle också komma att bli en del av mitt liv. Jag skar mig för att det tog bort smärtan tillfälligt, bedövade den en liten stund. Senare skulle jag få reda på att anledningen till det är att det skickar endorfiner (kroppens morfin) till hjärnan, precis som droger. Detta är anledningen till att jag, som många andra, blev beroende av att skära mig och det tog mig flera år att sluta. Men när jag gjorde det för första gången var jag tolv.

När jag var fjorton år började mina första hypomanier. På den tiden innebar de mest att jag pratade för mycket, hade för mycket energi och gjorde impulsiva saker – inget allvarligt, mest saker jag skulle skämmas för senare. Det kan tyckas som en liten sak, men när man är deprimerad runt 60 procent av tiden så gör det rätt mycket om man har verkliga saker att skämmas för också. Små saker blir stora. Lägg till detta att hypomanier ofta (och i mitt fall nästan uteslutande) kan skapa fler depressioner och göra depressioner djupare så börjar nu situationen bli allt mer komplicerad. Smärtan växer, självskadebeteendet ökar och självbilden blir allt sämre – jag hatar mig själv. Signalerna i min hjärna säger till mig att jag är ful, värdelös, att ingen älskar mig och att om de älskar mig så är det för att de inte vet vem jag egentligen är. Jag är fel – jag är en börda. Jag tror på det, jag tror på det för att när ens hjärna bestämmer att det är så, så blir det inte bara en tanke, det blir en verklighet.  Min sjukdom kväver mig långsamt och smärtsamt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Första gången gör jag det tre månader före min 15:e födelsedag. Jag hatar mig själv. Jag ser mig själv som bördan som förstör andras liv. Jag är ful, jag är dum, jag klarar ingenting och jag ser nu ingen framtid. Jag tror att jag kommer dö innan jag är 18 år, jag har trott det rätt länge nu. Jag bestämde mig igår, något måste förändras. Om jag försöker ta livet av mig så kanske de runt omkring mig ser min smärta; om jag dör så räddar jag dem från den börda jag är, jag slutar förstöra deras liv. Om jag överlever kanske jag äntligen får hjälp.

Jag gör det på väg till skolan, spenderar en lektion med att betrakta hur hela rummet snurrar medan cocktailen av mediciner jag tagit börjar verka, får hjälp till sjuksyster – nästa minne jag har är när jag vaknar upp åtta timmar senare i en sjukhussäng. Sjukhuspsykologen säger att det är ett mirakel att jag överlevt, min familj har panik och vet inte vad de ska göra, och jag försöker hantera skulden när jag ser deras smärta. Jag är fortfarande en börda, men kanske kan jag få hjälp nu – kanske blir det bättre. Jag är inte 15 år än, jag förstår inte att det finns bättre sätt att få hjälp på. Att jag kunde sagt till någon att jag behövde hjälp, att jag kunde bett dem att rädda mitt liv utan att riskera att förlora det samtidigt. Jag var inte gammal nog för att veta.

Nu blir min nya metod för att få kontroll över situationen att inte äta, för även om hjälpen kommer är den inte snabb. På tre månader går jag ner 20 kilo, jag vill bara kontrollera smärtan. Jag hade tur att det inte gick längre tid innan mina nära och kära ingrep, jag vet andra som inte haft samma tur. Och tankarna går aldrig bort helt, inte riktigt, inte ens idag.

Under kommande år förvärras situationen ytterligare. Jag går från att ha cyklotomi (ett förstadie till bipolär) till fullt utvecklad bipolär typ 2. Min hypomani blir värre och skapar större konsekvenser, depressionen blir ännu djupare och min PMDS är nu fullt utvecklad. Jag går över gränsen regelbundet nu och den ena relationen efter den andra förstörs på grund av min sjukdom. Jag hatar mig själv allt mer.

Efter ännu ett självmordsförsök kommer jag äntligen till den läkare som kommer att rädda mitt liv och då händer det otänkbara: Min faster som jag står väldigt nära, som är en av de vackraste och mest godhjärtade människorna jag någonsin träffat, min faster som är bipolär precis som jag, tar livet av sig. Hennes sjukdom dödar henne och jag går sönder. Jag får för första gången se vad som faktiskt händer med en familj när någon av dess medlemmar tar livet av sig. Jag ser, att om man som psykiskt sjuk är en börda då och då för dem man älskar, så går det inte att jämföra med bördan man blir när man begår självmord, när man inte orkar kämpa emot mer. Det är en smärta som inte försvinner, det är värre än smärtan vid död på grund av sjukdom, det är värre än smärtan vid mord – jag har upplevt både och – självmord är något man bär med sig alltid, resten av sitt liv. Det försvinner aldrig.

Utöver den uppenbara oändliga sorg och smärta som inträffar när någon man älskar djupt går bort så ger denna tragedi den 17-åriga mig en insikt: hon dog av sjukdomen jag har, vilket betyder att den kan döda mig med. Det hade inte funnits en tidpunkt under mitt liv fram tills den punkten där jag faktiskt insett att min sjukdom kunde döda mig. Detta ändrar min sjukdom och mitt sätt att hantera min sjukdom och skapar den nya formen av depressioner som jag lever med idag. Jag ska försöka beskriva hur en sådan depression ser ut.

Det första som sker när en ny depression börjar är att jag blir tystare vilket i sin tur beror på att jag omedvetet försöker gömma mig. Jag vet inte att jag är deprimerad än vid denna tidpunkt, detta är inget jag märker själv och smärtan har inte börjat än. Det är bara en tyst inre oro som jag inte medvetet lägger märke till. Snart börjar jag känna mig tung, som om något fysiskt tungt väger ner mig och inuti börjar jag känna mig ihålig. När jag rör på mig känns det som att jag försöker gå genom lera, det känns långsamt och ansträngande. Känslan av att vilja gömma mig, vara ensam och isolera mig och oron över att inte alltid kunna göra det börjar skapa en konstant inre stress – som när man har ett möte och man är sen, fast hela tiden. Det finns inget möte jag kan ta mig till för att få bort den. Nu börjar också tankarna mörkna och det är lite som att världen tappar sin färg. Med det menar jag att allt som jag vanligtvis tycker är kul blir tråkigt och sedan jobbigt och allt som gör livet värt att leva börjar förvandlas till något som skadar mig. Min verklighetsuppfattning börjar ändras och jag blir övertygad om att mina nära och kära inte älskar mig och känslan av övergivenhet och ensamhet tar över.

På ett känslomässigt plan börjar depressionen med känslan av att vara den mest värdelösa människa som någon gång vandrat på jorden. Jag vet inte om du någonsin varit i en situation när något har hänt, till exempel att någon har skadats för att du inte gjort något som du skulle eller gjort det som du kunde göra för att stoppa det, men om du kan föreställa dig hur det känns så känns depression likadant. Tungt, man vill inte att någon ska se en, att man ska se hur motbjudande man är i deras ögon. Till detta kommer också det faktum att depressionerna slår ut min överlevnadsinstinkt. Jag tror att det kan vara svårt för dem som inte har samma upplevelser som jag eller är som jag, att förstå hur komplicerat allting blir utan överlevnadsinstinkt, jag tror i alla fall att jag skulle ha svårt att förstå det.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att det ens var överlevnadsinstinkten det handlade om. Överlevnadsinstinkten är det som för dig framåt, vilket betyder att det får dig att fortsätta och inte ge upp så fort du stöter på minsta problem. Det betyder att när man är deprimerad blir minsta lilla problem ett berg att ta sig över. Stressen tar vid och jag rasar samman, det känns som att någon precis bett mig slåss i ett krig med 40 graders feber. Det är inte att jag bara är dramatisk, det är att signalerna i min hjärna är programmerade så att de kopplar ihop fel respons med fel situation. Det blir omöjligt och jag kommer inte överleva.

Den mest centrala känslan under depressionerna är sorgen och smärtan. Det närmaste jag kan komma att beskriva känslan vid den tidpunkten är att jämföra med när någon som du stått väldigt nära dör och det ögonblicket när du helt och fullt inser att personen aldrig kommer tillbaka. Det är som att leva i det ögonblicket varje minut, dag efter dag, vecka efter vecka och ibland månad efter månad. Med denna känsla följer alltid den fysiska smärtan – ja, man kan ha fysisk smärta som psykiskt sjuk. Tyngden i bröstkorgen, som om någon dragit en snara runt den och dragit åt så hårt att man kan känna smärtan av hjärtat som dunkar mot revbenen. När hjärnan bestämmer att du har fysiskt ont så har du det, på samma sätt som att den bestämmer att himlen är blå och att vatten är vått. Din hjärna bestämmer vad verkligheten är, och när den bestämmer att du har fysiskt ont utan anledning så har du det.

Den fysiska smärtan är den delen av sjukdomen som det inte går att fly från. Det psykiska kan man ofta blockera ut med olika metoder, som att kolla på film eller att läsa, men så fort den fysiska smärtan sätter igång blir jag medveten om depressionen vad jag än gör. Varje sekund, varje minut. Upplevelsen av den är först som att någon genomborrat min bröstkorg med ett spjut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Rakt igenom hjärtat. I början känns det som att spjutet sitter kvar och ofta vid det stadiet sitter jag ihopkrupen med bröstkorgen som om det faktiskt skulle varit ett spjut där, tills jag kommer på mig själv och rätar på mig. Man får inte visa att man är sjuk om det gäller psykisk sjukdom.

Sedan går den fysiska smärtan in i nästa fas, vilket ofta samspelar med att den psykiska smärtan av att personen inte kommer tillbaka bryter ut i all sin prakt. Nu känns det som att någon slitit ut spjutet och att hela insidan av bröstkorgen där mitt mosade hjärta ligger glöder. Som att såret glöder och bit för bit förkolnar. Nu ligger jag generellt ensam i mitt rum och gråter, skriker så tyst jag kan. Förtvivlan. Smärta. Som att allt dåligt som någonsin hänt samlats i ett och samma ögonblick. Det gör ont och jag vill att det ska sluta. Från åtta års ålder och fram tills nu, 17 år senare, är resonemanget likadant. Och det är samma resonemang som de flesta som upplever kraftig smärta, fysisk eller psykisk, har; det gör ont, snälla bara gör så att det slutar.

Det går att bli frisk och nå en punkt när man mår bra. Jag har efter sju års arbete med min medicinering, samt med träning och bra kost, blivit nästan helt stabil. Med stöd och sjukvård som tar en på allvar och med empati, förståelse och engagemang kan vem som helst blir frisk – jag tror på det med hela mitt hjärta. Men när man lever i ett samhälle där man måste gömma sig och skämmas för sin smärta och sin kamp, där läkare tror att du är hypokondriker och inte lyssnar, där staten tycker att du kan behandlas hur som helst och dina medmänniskor kan komma att se dig på ett helt annat sätt om du berättar att du är sjuk, så blir det svårare att bli stabil.

Det har länge funnits en diskussion utifrån argumentet att psykiska sjukdomar är påhitt och fysiska sjukdomar de enda riktiga, trots att man vet att psykiska sjukdomar också är fysiska och bara symtomen är psykiska. Men kanske bråkar vi om fel saker? Låt mig med en snabb övning visa dig vad jag menar: sätt klockan på att ringa var 40:e sekund. Sätt dig ner och blunda och försök att slappna av. När det ringer gör du samma sak igen. Efter du upprepat detta 3–4 gånger vill jag att du ska fundera över en tanke. Varje ringning motsvarar en person som tagit livet av sig. Vi kan omformulera detta till en fras som jag föredrar: de har dött av psykisk sjukdom. 800 000 personer/år på vår vackra planet dör av psykisk sjukdom.

Det kanske är dags att sluta prata om och faktiskt skapa ett samhälle där alla kan vara sig själva och där alla tar hand om varandra. Vi är inte perfekta, jag förstår också det, och livet är svårt. Men jag vet också att alla människor är fantastiska och kan ta sig över de största bergen när deras vilja och deras hjärtan för dem framåt. Jag vet att det finns empati och kärlek, medmänsklighet och hopp. Vi har tagit oss förbi ofantliga hinder under vår tid på jorden, och detta är bara ännu ett som väntar på att bli besegrat. Vi har styrkan att göra detta, och vilken tid för det är bättre än nu?

/ Lovisa Rydén


Eliminera psykisk ohälsa med objektiva fynd

I läkaren Mark Hymans  populära radiosändning med 250 000 prenumeranter och youtubeavsnitt ”How to End Mental Illness” intervjuas psykiatrikern Daniel G. Amen om hur psykisk ohälsa kan förebyggas och framförallt behandlas på nya sätt. Tillsammans ger Mark och Daniel traditionell psykiatrisk behandling hård kritik och menar att de har bättre lösningar för att befria människor från psykisk ohälsa. Psykiatrin idag behandlar en människas hjärna utan objektiva fynd som t ex hjärnscanning. Daniel Amen har den största samlingen hjärnbilder (160 000 stycken) i relation till beteende och anser att det blir adekvat vård och ett bättre alternativ än konventionell psykiatrisk behandling. Daniel har även skrivit flera böcker om hjärnhälsa, åtskilliga vetenskapliga artiklar i ämnet liksom startat ”Amen Clinics” i USA.

”What other doctor dont look at the organ they treat?”

Schizofreni som exempel har olika orsaker och kan uttrycka sig på olika sätt för en patient liksom för en patienter med t ex ODD enligt Amen. Att veta sina riskfaktorer för sjukdom genom scanning kan vara avgörande för att inte sjukdomen ska bryta ut. Att ta hand om sin hälsa på alla plan är också att se till att de egna barnen, födda eller ofödda inte ska drabbas av samma utmaningar.

Kostnaderna för skattebetalarna är kanske större när sjukdom redan brutit ut än att arbeta preventivt. Personer som råkat ut för trauma, har föräldrar med sjukdomar eller är utsatta för mycket stress skulle kunna scannas (i primärvården: min anmärkning).

Drabbad av depression är det lätt att tro att det orsakats av fel tankar, beteenden eller problem men det kan också vara allergier, känslighet för vissa matgrupper , läckande tarm som leder till autoimmun sjukdom och kemikalier, för mycket tungmetaller i levern osv.

Amen talar om fyra områden i livet för god hälsa och därmed bra hjärnhälsa. Biologin är hårdvaran för hjärnan, psykologin är beroende av vilka tankar du väljer att följa, sociologin påverkar hälsan utifrån vilka du umgås med och vad du gör (hitta den friskaste personen du känner till som vän) och andligen behöver du finna meningsfull gemenskap och öppna för att det finns något som är större än oss själva.  Var nyfiken på vad som är viktigt i ditt liv.

”If you dont know the Why, its hard to do the What.”

Att gå till en psykolog och delta i terapi kan vara bra när din hjärna fungerar väl men kan vara demoraliserande om biologin inte är bra. Kanske är du alltför rastlös, orkar inte lyssna, har dåligt minne eller fysiska besvär liksom alltför starka smärtor.

Amen riktar hård kritik mot vår nuvarande diagnossystem för psykiatriska besvär i DSM som inte baseras på neurovetenskap. Mark som också deltar i podden replikerade snabbt med att dagens psykiatri är hjärnlös (fritt översatt) på grund av att diagnoser sätts subjektivt.

En annan orsak till de epidemier av sjukdomar som till exempel depression beror på är den sjuka matindustrin som lett till utarmade jordar, näringsfattiga grödor, hormonförstörande tillsatser, utfiskningen av fet fisk som vildfångad lax mm. Trots att dietister anser att det räcker med mat enligt tallriksmodellen är det fel enligt dessa herrar (och många, många fler) för det behövs också ett batteri av näringstillskott om du är vegetarian, äter snabbmat, äter omega 6-dominerande spannmålsfödda kor osv. Därför är det så viktigt att din doktor t ex håller koll på dina omega 3-värden, D, C, magnesium osv.

Amens erfarenheter i sitt arbete har lett honom till att tro:

  • du kan bli bättre oavsett vad du drabbats av.
  • huvudskador förstör drabbades liv på ett omfattande sätt.
  • vi behöver inte mer pengar till nuvarande psykiatri.
  • om hjärnor scannas är det lättare att förstå människors beteenden bättre och deras förmåga att göra beteendeförändringar, som en äkta man med relationsproblem med missbrukarhjärna men som visade sig vara kemikalisk påverkan på arbetsplatsen vilket paret inte kunde veta före scaningen.
  • att det är mycket lättare att förstå varför medicinering inte alltid är lyckad och rätt medicinering är enklare att finna.
  • att balansera kosten med vilken typ av hjärna du har kan vara mer framgångsrik än att tro att en kost passar alla.
  • sjukdomar består inte av ett problem utan flera. Om du till ex sätter alla missbrukare i samma tolvstegsgrupp kommer inte alla att lyckas beroende på deras hjärntyp.
  • det finns ett stort forskningsfält i vitaminer och mineraler som kan prövas innan medicinering som kan vara giftig som t ex benzodiasepiner.  Vitaminer och mineraler bör tas balanserade i förhållande till varandra och utifrån vilka behov du har och bör föregås av adekvat testning.

För att hålla dig frisk bör du:

(1) Se till att du har dagligt blodflöde genom att röra på dig dagligen, äta ginko, rödbetor, peppar för blodkärlens status är A och O. Vill du leva till exempel länge ska du ägna dig åt bollsporter utom fotboll och hockey som leder till många skador. Du blir smartare, piggare och drabbas inte av hjärnskador som i fotboll, slalom, höghastighetssporter, boxning osv.  Lågt blodflöde är associerad med depression, ADHD, alzheimers, schizofreni, erektionsproblem mm.

(2) Utmana hjärnan med utmaningar intellektuellt, nya intressen, sporter, hantverk, konst mm.

(3) Undvik allt som ger insulinsvängningar som socker, alkohol, vetemjöl, processad mat som majs och soja för de är fullproppade med inflammatoriska effekter i kroppen på grund av t ex dåliga kemikalier för hjärnan, lektiner mm.

(4) Överkom din föreställning att dina gener bestämmer hur frisk du kan vara för de triggas inte av hälsosam mat och ett i övrigt hälsosamt liv.

(5) Undvik huvudskador, somatiskt trauma mot huvudet vilket utgör den största risken för sjukdomar som depression enligt Amens studier och forsknngsresultat. Rehabilitera dig när du fått en smäll på huvudet även om du inte fått allvarliga skador.

(6) Se till att du sover bättre för miljarder celler dör varje natt av dålig sömn. Gå till en sömnskola eller läs på nätet för att kontrollera om du sover tillräckligt bra.

(7) Före du tar ett beslut bör du ställa dig frågan om ditt beslut eller beteende är bra för din hjärna..

(8) Ta tillskott och testa dig med en funktionsmedicinare för blodtesterna i vården är inte tillräckliga eller så får du avslag för att du inte har några symtom på sjukdom.

(9) Testa dig för vilka gener som du bär och kan vara en risk

(10) Bly som du får i dia via läppstift, badrumsprodukter, städartiklar kan bidra till skador som påminner om missbruk på din hjärna. Ät därför fiber, drick och svettas för att reglera överskott. Ketogen kost kan också minska sådana besvär.

(11) Se till att dricka tillräckligt med vatten varje dag (före dina måltider: min anmärkning).

/Ulrika Westerberg

——————————————————————————————-

Kommentar från RSMHbloggens redaktör:

OBS! Det finns inte belägg för att hjärnscanning, som här refereras till, fungerar. Hjärnscanning är inte heller någon metod som Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, förespråkar.


Härda ut en minut till – livet kan bli bättre

Fredrik-allvarig1FÄRGPå nyårsdagen begås flest självmord under året. Till er som tänker på självmordsförsök vill jag med bestämdhet säga: Gör det inte! Livet kan vända till det bättre, även om det inte känns så nu. Jag talar utifrån egen erfarenhet, skriver Fredrik Gothnier, aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH i en debattartikel på Expressen Debatt som publiceras idag på nyårsdagen.

Under en period på 15 år försökte jag ta mitt liv i snitt en gång om året. Jag hade ingen ekonomi, inga vänner, inget jobb. Jag hade inte heller någon förhoppning om att få vänner, bättre ekonomi eller något jobb som kändes meningsfullt. Efter en psykos 1999 fick jag svårigheter med minnet och blev mer trögtänkt, vilket ledde till att jag klandrade mig själv ännu mer.

Jag vårdades i den psykiatriska slutenvården under längre perioder, som längst två år i sträck. Sedan hamnade jag på ett stödboende, eftersom jag annars riskerade att bli hemlös. Läkarna var rent sagt fördjävliga emot mig, liksom folk i allmänhet, bortsett från viss personal och andra i boendet där jag bodde.

Särskilt jul och nyår var pest. Jag blev påmind om att alla andra hade vänner och familj. 1992 firade jag nyårsafton inlagd i den psykiatriska slutenvården, men det gjorde mig bara glad eftersom jag då slapp att vara ensam.

Hela min existens kändes meningslös, och det gjorde fruktansvärt ont inuti. Jag ville bli av med smärtan, och såg självmordet som enda utvägen. Men det vände. 2007 var sista gången jag gjorde ett självmordsförsök och nu vill jag aldrig göra det igen.

Det går inte att peka ut någon enskild avgörande händelse utan snarare en rad tillfälligheter som tillsammans ledde till återhämtning. En av dessa var att jag av en slump träffade Ulrika Fritz, som jobbade som personligt ombud med att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar. Hon såg något mer hos mig än bara det negativa, bemötte mig på ett bra sätt och såg mina styrkor. Det var också hon som tipsade mig om att söka mig till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, eftersom hon förstod att jag ville förbättra psykiatrin. Där fick jag ett socialt liv. Jag mötte människor som delade samma värderingar som jag, vi gjorde saker som var kul och strävade mot ett gemensamt mål. Äntligen kunde jag göra något bra av mina dåliga erfarenheter och kämpa för att ingen skulle bli utsatt för det jag hade blivit utsatt för.

Ulrika Fritz, det personliga ombudet, hjälpte mig också att få praktikplats som brukarinflytandesamordnare, BISAM. Det ledde till att jag senare fick flera jobb som berörde brukar- och patientinflytande.

Allt detta betydde mycket, men det som nog haft den allra största effekten på min psykiska hälsa är min flickvän. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon, men för två år sedan vågade Elisabet stöta på mig och jag föll. Hon har haft en enorm påverkan på mitt liv. Hon gör vardagen så uppfylld av lyckliga stunder att jag kan hantera svackorna. De kommer fortfarande, men mer sällan och de går över. Jag har fått någon att älska och bry mig om. En person som jag vill dela hela livet med och åldras med.

Det här kan lika gärna hända dig. Jag förstår att det kanske inte känns så nu, men de flesta människor som överlever ett självmordsförsök vill faktiskt leva vidare. Du vet inte hur framtiden kommer att bli. Det som ser mörkt, stereotypt och beständigt ut kommer inte alltid vara så. Livet förändras ständigt. Härda därför ut en minut, en timme, en dag till. När du får positiva upplevelser börjar livet se annorlunda ut. Förändringen kommer. Och när den är här är du nog rätt glad att du är vid liv.

/Fredrik Gothnier
Aktiv i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och RSMH:s representant i regeringens patientråd.

Läs fler av våra debattartiklar här.


Sommar med komplex PTSD

Ulrika Westerberg - beskuren störreLjuset flödar utomhus från tidig morgon till sen kväll under sommaren och med det blir livet bättre socialt, bidrar till utomhusaktiviteter och mer energi. För mig är det den enda tiden som känns meningsfull för så fort mörkret infinner sig isolerar jag mig hemma, ensam.

Med komplex traumatisering (Complex Post Traumatic Stress Disorder) som resultat av en dysfunktionell uppväxt, sexuellt våld och kunskapsbristen om hur det påverkar hälsan senare i livet när den inte bearbetas har resultatet blivit att nervsystemet sänder signaler om fara 24-7. Trots alla verktyg jag har och förmågan att förstå reaktioner som ett resultat av mitt förflutna har den starka och långvariga stressen försatt mig i ständigt ”flight/fight/freeze”-tillstånd.

Det är bara med kombinationen att vara utomhus i naturen och i rörelse med tryggt sällskap som jag får återhämtning. Tacksam är jag för att jag äntligen hittat det som stärker mig istället för att öka stressen. Att få vara intill en strand i tystnad, få återkomma till samma plats, simma i öppet vatten, cykla en kort tur över ett öppet fält, yoga på en brygga eller vandra med många pauser är min smala lycka.

Hjälpen från den offentliga vården är usel. Det tog år innan jag själv insåg hur jag mådde och kunde förmedla hur jag reagerar i olika miljöer. Jag kan inte ens minnas att en läkare frågat mig om det förekommit sexuellt våld i mitt liv och hur effekterna av det förstärkts av en uppväxt där det blev en fördel att inte ha kontakt med känslolivet för att överleva mentalt. När jag väl insett vad jag behöver finns inte hjälpen och kompetensen saknas. Diagnosen CPTSD blir officiell i Sverige först tidigast sent i år eller nästa år efter påtryckningar från FN:s världshälsoorganisation WHO.

På grund av skammen och skulden för att jag varit utsatt för både våldtäkt och flera sexuella övergrepp av kollegor på arbetsplatser, blottare och tafsare har jag inte berättat allt för någon – men om någon hade gett mig ett formulär eller vågat ställa flera frågor till exempel som standardfrågor på en vårdcentral hade mina besvär blivit synliga. Jag har inte heller förstått hur mycket det påverkat mig förrän jag läste på och sökte svar då jag inte blev frisk från nästintill  livslång depression, utmattning och felaktig diagnos i borderline (emotionell instabil personlighetsstörning).

Det finns mycket forskning kring dessa besvär men i Sverige saknas kompetensen och effektiva metoder. Dessutom förnekar den offentliga vårdens beslutsfattare i politiker att kompetensen redan finns som gör det besvärligt. Stockholms läns landsting har till exempel sagt upp avtalet med Kris- och Traumacenter, som numera bara erbjuder behandling för personer som får den betald via företag eller försäkringsbolag,  och den enda enhet där det finns specialister; WONSA (World Of No Sexual Abuse), är privat. Specialistkliniken som drivs med den till synes oförtröttliga verksamhetschefen Gita Rajan har ändå gett mig hopp om att det finns metoder som just kommit till landet och bedrivs av få som ”Neurofeedback” och ”Somatic Experiencing”.

Det är nämligen så, att när nervsystemet låst sig i ständigt försvar (hyper arousal) spelar det ingen roll hur förnuftig en individ är och hur mycket hen gör. Det enda jag har att göra är att minimera triggers eller situationer när stressen ökar, som att inte titta på våld, nyheter där våld kan ingå, undvika mörka platser, platser med mycket folk, tal om övergrepp eller att ha dysfunktionella kontakter som inte förstår eller har förmågan att stötta. Tyvärr är de flesta i vården inte traumainformerade så bara att få en injektion kan vara en trigger då personalen tar på mig utan att först göra mig uppmärksam på att hen som exempel behöver ta tag i mina fotleder för att justera min liggställning före injicering.

Utan internet hade jag kanske inte levt för jag trodde den offentliga vården visste bäst och när den visade sig till och med förvärra mitt tillstånd så letade jag efter svar i hundratals timmar. En läkare som lyft hur mycket trauma påverkar en individs hälsa och har fått mycket mediauppmärksamhet är  Nadine Burke Harris om hur barndomstrauma och hälsan i vuxenlivet. Precis som Nadine har psykiatrikern Bessel van der Kolk och Peter Levine oförtröttligt under decennier bidragit till att lyfta allvaret med obehandlad trauma för både samhälle och individ. I den omtalade nyzeeländska longitudinella dunedinstudien finns alla bevis för vad som händer med individers hälsa med tuff uppväxt ekonomiskt och mentalt utan behandling – som sannolikt resulterar i en mängd sjukdomar och inte enbart mentala problem utan också hjärt- och kärlbesvär, stroke, diabetes för att nämna några.

Trauma är inte enbart av sexuell eller psykologisk natur utan även fysisk trauma påverkar hälsan när de kombineras eller upprepas. Detta har äntligen börjat komma till allmänhetens kännedom. Stockholmspolitikernas landstingsrepresentanter däremot verkar efterblivna, alltför stressade för att sätta sig in i frågan eller kanske bara dåligt informerade och prioriterar fel.  Jag hoppas situationen är bättre på någon annan plats i landet för drabbade.

/Ulrika Westerberg


Gemenskap kan minska självmordsrisken på storhelgerna

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågOm bara några dagar är det midsommar. För en del innebär det en härlig storhelg med vänner och familj. För andra leder det till en tydlig påminnelse om ens egen ensamhet.

Under storhelgerna ökar antalet självmord, troligtvis på grund av man känner sig utesluten ur sammanhang och ensam. Nyligen uppmärksammade Aftonbladet att regeringen, oavsett politisk färg, inte har minskat antalet självmord, trots att riksdagen haft det som mål sedan över tio år tillbaka.

Det är fruktansvärt. Staten måste se till att göra rejäla fungerande satsningar på att minska självmorden. Även vården har ett ansvar att bli bättre på att fråga om självmordstankar vid minsta misstanke. Det räcker inte att bara förlita sig på att personen har kryssat nej på frågan om självmordstankar i ett formulär.

I det lilla kan även vi som medmänniskor försöka förhindra självmord genom att vara uppmärksamma på tidiga tecken.

Ökad risk finns till exempel i samband med att du börjar med vissa antidepressiva mediciner men också en del läkemedel mot epilepsi kan öka risken för självmord i inledningsfasen. Då gäller det att vara observant på ens känslor och söka hjälp i fall det blir värre.

Som anhörig är det också viktigt lyssna och prata med personen ifall hen uttrycker minskad lust att leva. Förr trodde man att det bästa var att släta över. Men det har visat sig vara helt fel. Det är bättre att gå in i det, och om du törs, till och med fråga personen hur hen tänkt att självmordet skulle gå till. Har personen en färdig plan är det fara och färde. Då måste ni söka professionell hjälp med en gång, det vill säga hos en vårdcentral, psykolog, närakuten eller psykakuten.

Att bryta ensamheten är också väldigt viktigt för att minska självmorden. Gemenskapen som många av våra lokalföreningar erbjuder gör att våra medlemmar får vänner, stöd och ett meningsfullt sammanhang.

På just midsommar är det flera lokalföreningar som anordnar egna tillställningar. RSMH Falun arrangerar till exempel ett stort midsommarfirande för alla medlemmar i RSMH:s lokalföreningar i Dalarna med catering, trubadur, lekar, tävlingar och lotterier, till ett subventionerat pris på bara 100 kronor.

På Gotland, där jag är aktiv, har vi istället under en del storhelger samlat ihop några bilar och åkt till offentliga firanden tillsammans. Andra dagar hittar vi på andra aktiviteter, till exempel åker och fikar. Vanliga caféer är för dyra, men på vissa storköp eller Röda korsets fik finns ofta lågbudgetalternativ med kaffe och en bulle för bara 10 kronor, och det har de flesta råd med. Om någon är ensam och isolerad åker vi hem till hen för att stötta.

Gemensamt kan vi bryta ensamheten och därmed minska risken för självmord. I bästa fall leder föreningslivet även till djupare vänskap.

Hoppas du får en fin midsommar, oavsett var du är eller befinner dig i livet!

/Barbro Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

OBS! Har du självmordstankar?
Här finns telefonnummer och chattar din du kan vända dig!

 

 

 


Har samhället råd med våldsverkare?

anne-sofie2FÄRGJag frågar mig vilket pris vill samhället betala för livsnjutarnas (våldsverkarnas) nöjen och njutningar.

Tänker på den man som misshandlade och förföljde Josefin Nilsson, vilket till slut ledde till hennes död.

Det ständiga hotet och rädslan 24 timmar om dygnet är skitjobbigt mentalt och socialt. Josefin, hon och många med oss, fick skador som gav värk resten av livet efter misshandeln, trots operationer och värklindrande. Dessa skador bevisas i domstol och trots att hon opererades flera gånger för att laga skelettet kvarstod skadorna.

Som reumatiker tar  jag ständigt värkmediciner och lugnande piller mot rädslan, för jag är också ett offer. Det ger skador och biverkningar. Vi tar pillren trots riskerna och kunskapen om det är farligt, då vi behöver dem för att stå ut att leva vidare över huvud taget. Vi är många kvinnor och barn som har det så här. Inte för att vi vill. Utan för att vi har haft otur och mött en våldsman. Eller flera.

Vi klandras ofta för att vi inte står till arbetsmarknadens förfogande. Vi har för ont och är för rädda. Vi nedvärderas och kallas tärande. Och lever på sjukpenning, sjukersättning eller försörjningsstöd.

Hur länge har samhället råd med misshandlarnas, våldsverkarnas njutningar? Våldet påverkar inte bara oss som har varit utsatta, så att vi får låga inkomster och svårigheter att fungera i vardagen och på arbetsmarknaden. Det kostar också vården och socialtjänsten.

Rädslan styr oss. Vi tänker – det får inte hända igen. När är jag trygg? När kan jag gå ut genom dörren? Fast dörren är låst – är jag verkligen trygg i mitt hem? Vem kan jag lita på? Kan jag lita på mig själv? Jag valde ju den här förövaren.

De som har gett domarna, utredningarna, straffen  verkar inte tycka att det är så farligt. Varför är det så?

Och varför fortsätter förövaren sitt liv med nya kvinnor och barn, och går trygg i samhället – medan jag lever bakom låst dörr och neddragna persienner? Isolerad i ensamhet.

Var rädda om varandra! Så här borde vi inte ha det någon av oss.
Du är bättre!

/Anne-Sofie Höij