Patientcentrerad vård – en skillnad?

Fredrik-allvarig1-låg1Inom psykiatrin talas det om att vården ska vara patientcentrerad. Det vill säga att patienten ska vara med och utvärdera sin vård. Om man drar resonemanget till sin spets kommer patienten att vara den som avgör om behandlingen fungerar eller inte. Det här får som jag ser det en rad följder på den psykiatriska vården av personer med psykisk funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa och psykiatriska ”sjukdomar” skiljer sig en hel del från kroppsliga tillstånd. I allmänhet är psykisk ohälsa mer eller mindre långvarig, och både vad som är orsak till tillståndet och vad som hjälper är ofta omdiskuterade.

Låt mig få ta ett exempel. Jag hamnar i en depression – jag får antidepressiva – jag blir bättre. Men samtidigt som detta är en långvarig behandling så träffar jag en partner och blir kär under behandlingen. Är det då behandlingen med antidepressiva som gjorde mig gladare eller är det faktumet att jag blev kär och träffade någon som hjälpte mig må bättre?

Eller ett annat exempel – jag får en depression och får antidepressiva och mår bättre. Men under den här behandlingen vann jag 50 miljoner på lotto och behöver inte längre bekymra mig om att få pengarna att räcka till och unnar mig en resa till Bahamas. Vad gjorde att jag blev gladare? Var det behandlingen eller att jag vann pengar och fick en chans till förbättrade livsmöjligheter?

Brukare inom psykiatrin talar inte ofta om att bli botade – man talar om att återhämta sig. Och när jag talar med återhämtade personer är det sällan en ensam sak som hjälpt dem utan ofta är det en rad faktorer som hjälper personer att återhämta sig. Det kan till exempel vara gemenskap, kärlek och besök på RSMH som har varit hjälpande och är anledningen till att personen har ett fungerande liv. För med återhämtning är inte bot det enda som hjälper utan brukaren vill ha ett fungerande liv. I korthet kan man säga att man vill göra saker som får en att må bättre.

Efter denna inledning kommer jag till kärnfrågan med patientcentrerad vård. Jag målar upp ett scenario. Tänk er ett psykiatriskt stödboende. Ska vården här vara inriktad på bot eller återhämtning? OM den ska vara återhämtningsinriktad och patientcentrerad ska den boende får ett bra liv och få göra saker som denne mår bra av enligt egen utsago samtidigt som det är en fördel om man har så lite symptom som möjligt. Tänk er en boende som säger: ”Jag går hemma med begränsad ekonomi och mår dåligt men jag fick följa med mina föräldrar på en resa till Italien och därnere glömde jag mina problem och mådde bättre. Än idag tänker jag på denna resa och blir glad”.

Så resan till Italien gjorde att denne mådde bättre, glömde symptomen och fick en gladare tillvaro även efteråt. Då blir frågan – ska vi med återhämtningsinriktat fokus låta resor vara en del av vården och tillhandahålla en resa för de boende? Exemplet är kanske inte helt lyckat men tanken kan väckas. Eller om jag mår bättre av att vinna 50 miljoner ska vi då ge alla 50 miljoner och därmed lösa stora delar av vårdbehovet på det sättet?

Tankeväckande att fråga vad som hjälper en att må bättre med psykisk ohälsa. Ett sådant exempel som prövas förut och inte är lika provocerande är kontakt med djur. Om man lider av psykisk ohälsa och får chansen att vara med djur till exempel vårdhund och man då mår bättre – ska vården tillhandahålla det?

En annan sak som slår mig är att det ofta menas att det ska finnas evidens på vården. Men om till exempel patienter menar att en viss terapi hjälper dem – ska vi då tillhandahålla terapin även om den anses ha lägre evidens är andra terapier?

Är det så att patientcentrerad vård ställer alla vårdbegrepp idag på huvudet? Och hur långt ska vi våga driva frågan?

/Fredrik Gothnier


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?

Fredrik-allvarig1-låg1Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.

Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:

A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.

B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.

C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.

Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)

Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.

För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.

Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.

Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.

Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?

/Fredrik Gothnier


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier


Delat beslutsfattande – delad journalföring

Henrik LarssonJag var en heldag på ett Nationellt möte: Bättre psykosvård på Norra latin i Stockholm. Det missionerades mycket. Bland annat om delat beslutsfattande. Patienten skulle fullfölja sin behandling bättre om han var delaktig i beslutet om sin behandling. Men inte ett ord sas om delad journalföring! Hur kan man komma till ett ömsesidigt beslut om behandling om man inte är överens om historiken, om vad som har hänt?

/Henrik Larsson