Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet 

Publicerat: april 1, 2024 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Återhämtning, Missbruk, Samsjuklighet, Självskadebeteende, Sysselsättning, Ylva Kristina Larsson |Lämna en kommentar

Ett beroende/missbruk leder oftast till en psykisk ohälsa.  

En psykisk ohälsa leder även till ett beroende, vanligare än man tror.  

Det blir således en samsjuklighet.  

Som för mej med så många fler är en väldigt svår och smärtsam verklighet.  

Det är så viktigt att betona att dessa olika tillstånd måste behandlas samtidigt.  

Jag har tur sen cirka 10 år tillbaks att ha ett vårdteam inom psykiatrin idag som ser hela mej, som aktivt jobbar för min samsjuklighet.  

Men vård ska inte handla om tur.  

Det ska vara en rättighet! 

Jag hoppas att det blir så snart för alla som behöver vård och stöd.  

En rättighet.  

Jag väljer att använda ordet ”självmedicinering” för egen del.  

För det var exakt så det började.  

Med lite hjälp från bup som gav mej bensodiazepiner redan i tonåren.  

Ett så kallat vårdrelaterat läkemedelsberoende som det så vackert står i pappren.  

Men usch så fult allt kom att bli.  

Väldigt snabbt.  

Toleransnivån ökade och jag fann andra illegala substanser som fungerade, trodde jag …. 

Men jag går inte djupare in på min historia nu utan ägnar texten till ”nutid” och det samhälle som våra barn och unga växer upp i just nu! 

Psykisk ohälsa ökar konstant! 

Det går längre och längre ner i åldrarna dessutom.  

Köerna till Bup är horribla, jag anser att psykisk ohälsa är ett akut tillstånd, så vad händer?!? 

Konsumtionen av substanser har oxå krypit ner i åldrarna och det finns tyvärr väldigt lättillgängligt för dem både ute på gatorna och även över nätet.  

Jag är allvarligt oroad över hur denna destruktiva utveckling ser ut bara inom några år …. 

Eller, jag vet! 

För jag var en av dessa unga själar själv en gång.  

Jag önskar att jag tagit emot hjälp så mycket tidigare.  

Men jag vågade inte.  

Fast i den onda cirkeln som blev min livsstil och vardag.  

Under alla år som det pågick missade jag utbildning och arbete.  

Något jag saknar mycket idag.  

Idag när jag är hel och ren i balans så har jag ändå inget riktigt liv.  

Jag tror att de som växer upp bland oss idag faktiskt behöver få se och höra baksidan av myntet.  

Vad händer när vännerna försvinner? 

När man sitter ensam i ett beroende utan en aning om hur att komma vidare? 

Vill man ta körkort så blir det svårt om det finns narkotika dokumenterat, till exempel.  

Även ett arbete blir långsökt.  

En bostad.  

Ekonomin bör vara stabil dessutom. 

Alla små praktiska ting som faktiskt kan vara rätt avgörande.  

Som ett missbruk kan sabba i en kort sekund.  

Om man vill må bra psykiskt så måste alla kort fram på bordet! 

Beroende är en sjukdom.  

Men så starkt stigmatiserat av oss ännu att få vågar söka hjälp.  

Media skrämmer även bort folk från beroendevård tyvärr.  

Det är tyvärr en risk att söka hjälp.  

Och det anser jag är så fel! 

Ja, droger är olagligt.  

Men ska den beroende då straffas över sin sjukdom? 

Inte logiskt nånstans.  

Men kommunen tycker om att sätta igång utredningar från anmälningar som till exempel vården måste göra på grund av detta missbruk/sjukdom.  

Detta system kan förstöra mer än det faktiskt gör nån nytta.  

Framför allt så gör det att många inte får den hjälp de behöver.  

De avstår att ens söka nån.  

Tragiskt samhälle vi har idag! 

Vem ska rädda barnen? 

Jag tror inte ett dugg på pekpinnar eller bestraffningar.  

Allting måste bygga på ett samarbete!!! 

Tillit.  

Samarbeta med en samsjuklighet.  

Idag finns inte tillräckligt med resurser inom psykiatrin att ta hand om alla hjälpsökande.  

Så tillsätt det då!!! 

Det här problemet kommer inte att försvinna, tvärtom! 

Vi snackar en massa om preventivt arbete inom psykiatri …. 

Men gör nåt istället!!! 

Dessa barn vi sviker är snart på gatan och söker hjälp istället.  

Sen är karusellen igång, många liv förstörs redan i tonåren av samsjuklighet för att det saknas resurser.  

I vårat välfärdssamhälle?!? 

När jag ser mej omkring där ute så kan det ibland kännas så sjukt overkligt att detta kan ske så öppet utan att nån gör något åt det.  

Och jag skäms.  

Jag skäms över att vara vuxen idag och bara titta på …. 

Hur faan ska det här gå?!? 

/Ylva Kristina Larsson 

---