Jakten på minuskilon – djävulens sjukdom 

Denna text handlar om ätstörningar och kan upplevas som triggande. Om du behöver hjälp med ätstörningar, kontakta Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk & Fri. Du kan även få kamratstöd i din lokala RSMH-förening. 

I och med mobbingen kände jag aldrig att jag dög, jag vågade inte gå in i skolmatsalen och det gjorde ju att jag drog ned på maten. I början fick jag en ”kick”, sedan började panikångestattackerna, alla dagboksinlägg som där jag skrev hur mycket jag åt, hur mycket jag vägde, och så vidare. För det hade jag fått beröm för. Först när jag var 16 år fick jag hjälp, eller vad man ska kalla det. Jag kom till Bup och de visste vad jag gjorde, men ingen sa något för om de inte pratade om det, så kanske det skulle försvinna trodde de. 

Lånade kilovis med kokböcker 

Jag flyttades till Bup:s behandlingshem och där tog anorexin ordentlig fart. Jag gick överallt, åt inget, luktade dock gärna på maten, och lånade kilovis med kokböcker, så att jag kunde äta ned ögonen åtminstone. Jag har alltid varit smal men nu närmade det sig utmärgling. Jag gick hos en dietist som var snäll, men vars schema jag inte kunde följa, då skulle jag ju bli tjock. Sommaren gick mot höst och jag joggade, gymmade och gick ner mer. De försökte verkligen hjälpa mig men det hade gått för långt. Jag gick på sjukhuset varje vecka för blodprov, och för varje vecka blev det svårare för dem att få tag i något blod. Jag upplevde eufori, orkade allt, åt inget och likväl tyckte jag att jag var tjock. En dag när jag varit i skolan så kom jag till behandlingshemmet och där stod en ambulans och väntade på mig, mitt hjärta orkade inte med de XX kg jag gått ned. Nu gällde inläggning. Jag förstod ingenting. Inte ens när de satte i en sond och jag hade ständigt sällskap. Jag ville ju bara bli smal. Mina ben fungerade inte, så rullstolen blev mina nya ben. Efter mycket diskussioner så skickades jag tillbaka till Bup med sond och rullstol. När min behandlare bar mig ur bilen bad han om förlåtelse för hur de hade varit sist jag var där. Ständigt vak, sondning och förvirring blev min nya vardag, för jag fattade inte att jag var sjuk.  

Hos hästarna hade utseendet ingen betydelse 

Tiden på Bup varade länge men tack vare en sjukgymnast blev jag bättre. Först fick jag gå till henne för att lära mig att gå igen. Sen när jag vägde lite mer började jag i hästunderstödd terapi. Jag älskade det, och det fick mig att kämpa för att få rida mer. Visst hatade jag hur jag såg ut, men hos hästarna hade det ingen betydelse. När jag sen började vuxenpsykiatrin glömdes anorexin bort igen… 
Därför lever jag fortfarande med djävulens sjukdom, där varje dag är en fight, och jakten efter minuskilon fortsätter. Syns det inte så finns det inte, så upplever jag behandlingen nu. För mig känns det som om jag ska behöva gå ner ännu mera i vikt för att få någon hjälp. Ska det vara så? 

/Maria Fradelos