Internationella bipolärdagen är en bra dag för mer kunskap

Publicerat: mars 30, 2023 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Diagnos, Min berättelse, myter om psykisk ohälsa, sjukdom, Ylva Kristina Larsson |1 kommentar

Det finns dagar att uppmärksamma det mesta på numer.  

Kanelbullens dag, npf-dagen, och så vidare …. 

Ett väldigt brett spektrum av olika ämnen.  

30/3 är det internationella bipolärdagen.  

Jag tänker mej att det är en bra dag för kunskap om bipolär sjukdom.  

Hellre att genuint vilja veta mer om sjukdomen än att på något sätt hylla den.  

Jag lever bland annat med en bipolär sjukdom sedan många, många år och jag upplever det som ett ganska lurigt tillstånd.  

Jag har varit svårmedicinerad och inte riktigt hittat balansen ännu.  

Men det är ett mål jag har att få göra.  

Förhoppningsvis.  

Det är otroligt påfrestande för både kropp och själ att pendla mellan depressioner och manier.  

Det tar tid att återhämta sej från dessa episoder.  

Jag kan känna mej rädd och osäker ibland att vara på väg mot ett skov.  

Aldrig riktigt säker i min tillvaro.  

Det påverkar allt vill jag påstå.  

För mej.  

Tyvärr.  

Men jag lägger mer energi på fokus åt annat än att fastna i att analysera hur jag mår dag för dag.  

Jag tror att det är en bra strategi.  

Jag planerar in olika uppdrag och slutför dem oftast, i mina uppdrag ingår att föreläsa som hjärnkollambassadör, främst om samsjuklighet men bipolariteten ingår i paketet som det evigt störande momentet.  

Jag ägnar tid åt mina husdjur då djuren genom alla år haft så stor betydelse.  

Jag finns för mina barn och gör vad som krävs i min mammaroll, mer därtill.  

Lycklig åt en fin bekantskapskrets av nära vänner och en fin familj.  

Alla dessa bitar hjälper mej att leva.  

Jag skriver och målar.  

Jag har den där klassiska bipolära biten i mej av kreativitet helt enkelt.  

Läkemedel hjälper en stor del, men det jag upplever omkring mej hjälper mest.  

Det finns stunder där jag rusar fram i livet, shoppar loss både stort och smått och har inte tid ens för mina egna andetag för allt måste hända NU! 

Jag är rolig att umgås med då, energin sprudlar ju i och omkring mej.  

Men jag kan också bli ”för mycket”, jobbig.  

Sen tar bränslet slut väldigt plötsligt och jag kraschar.  

Blir sängliggandes i allt från ett till flera dygn.  

En depression kan komma i det som varar längre och ganska nattsvart.  

Ärligt talat så hatar jag den här sjukdomen! 

Men eftersom jag har den så har jag lärt mej att acceptera den.  

Att försöka samsas i mej.  

Kompromissa lite.  

Försöka få det att fungera.  

Ångest är en daglig besökare i mitt liv.  

För allt och inget.  

En vidrig känsla att behöva bära, men något som jag lite lärt mej att hantera.  

Det pendlar.  

Allting rör sej fort och mkt i den här berg- och dalbanan till bipolär sjukdom.  

Det gäller att hålla takten.  

Alla med bipolär sjukdom har självklart sin individuella upplevelse och erfarenhet.  

Helt skilda världar med en gemensam nämnare i sjukdomen då som kännetecknas just av mani och depp, så kallade skov som finns i sjukdomsbilden.  

Utöver det varierar ju allt.  

Vi är människor.  

Och allt med det som är en hel del.  

En sjukdom är en del till.  

Jag har fler diagnoser vilket är rätt vanligt. 

Även ett beroende i remission som också är rätt vanligt faktiskt men sällan pratas om.  

Jag gör.  

Jag pratar om min historia helt öppet.  

För det finns ingen skam i att ha olika diagnoser med sej.  

Och det är viktigt att komma ihåg.  

Att spräcka stigman och tabun är särskilt bra en sån här dag tänker jag.  

Att lyfta sjukdomen och vad det är.  

Neutralisera eventuella fördomar, och så vidare.  

Alla vill väl vara ”lite crazy”?!? 

Tänk om alla bara var sej själva och allt med det utan att bli dömda eller placerade i olika fack? 

Så enkelt det skulle vara.  

Att slippa förklara.  

Acceptera mera!!! 

Kram till alla bipolära och kram till alla andra som läst.  

Till alla medmänniskor vi är.  

Tack.

/Ylva Kristina Larsson 

---