”Medicinfri”

khai-bild-bloggDen 23 april, var jag äntligen på väg att uppfylla en gammal dröm: att bli medicinfri – med läkarens medgivande! Det var också första besöket, hos denna ”nya” doktorn, eftersom doktorerna byter arbetsplats hela tiden. Ändå kunde han gå med på att lyfta frågan med mig.

Jag minns i början på 1990-talet, då jag insjuknade första gången: på min fråga om hur länge jag måste äta anti-psykotika, svarade man att det skulle vara ett år. I verkligheten blev det alltså istället från 1990 fram till nu.
Jag gjorde ett par tappra men ogenomtänkta försök att sluta med medicin då, vilket omedelbart ledde till nya allvarliga återfall. Så jag lärde mig att acceptera det faktum att jag måste göra som doktorn sa, när det gällde min medicin.

Och äntligen, nu idag, 24 år senare, har jag i alla fall läkarens ord på tungan, att han inte har något emot det! Samtidigt känns det naturligtvis kluvet inombords på mig, som om någonting jag vårdat så ömt, så länge, håller på att försvinna. Och vad händer om jag skulle få ett återfall idag? Men…men, jag tror säkert att den här gången, så har jag i alla fall oddsen på min sida!

Trevlig sommar
/Khai Chau


Bowling som återhämtning

kaisvvFör cirka 16-17 år sedan, halkade jag in på bowlinghallen, på ett bananskal, som man säger…och det var tack vare en kamrat på RSMH-lokalen. På många konferenser pratas det om ”Meningsfull daglig sysselsättning”…någonstans att vara/gå till…vänner att prata/umgås med…och så vidare…Allt detta har jag, med tiden, hittat just i bowlinghallen!

Bowlinghallen har blivit mitt andra hem, tillsammans med RSMH-lokalen. Jag har också blivit hallens Allt-i-allo. Det kan handla om allt ifrån att gå till mataffären för att köpa mjölk till köket, posta brev eller vara funktionär på tävlingar. Ja, allt! Det kanske inte ger mig så mycket värde i pengar, men känslan att man kan hjälpa till och bidrar, att vara behövd.

Redan från allra första början valde jag att öppet tala om min psykiatriska bakgrund. Det togs emot på ett positivt sätt och sedan så var det bara att bowla, och må bra! Bowlinghallen har generösa öppettider nästan alla dagar på året. När jag kommer ner dit, så är det liksom på mina villkor, både drop-in och drop-out, ingen registrering, inga bestämda tider att hålla. Kort sagt, jag kommer som Kund eller Gäst.

Och här tar man verkligen vara på det friska, det positiva! Det är klart att jag får ta upp och prata om min grundsjukdom ibland. Men eftersom alla är fokuserade på Bowling så finns det inga behov av att älta det negativa. Alla känner alla, alla strävar åt samma mål att bli bättre på bowling, och faktiskt: alla hjälper varandra att bli bättre, utan att konkurrera! Det känns som vi är en enda stor familj. Jag tror man här kan prata om KASAM, Känsla av sammanhang.

Men bowling har kostat pengar ! Utan pengar, hade jag inte kunnat sätta min fot där och utvecklas och komma till den punkt där jag är idag. Pengar är inte allt – men det underlättar…

Ha en trevlig vår!
/Khai Chau


Gör något med händerna

kaisvvDet kan vara en otrolig avkoppling för hjärnan när vi sysselsätter oss med händerna, rent mekaniskt!

Jag brukar spela bowling, faktiskt, denna ädla sport att fälla käglor. Kanske ligger det en dold krigisk känsla bakom, lusten att ”förstöra/rasera”, fast här är det under kontrollerade former förstås.

Andra sätt kan vara: plocka återvinningspapper, hänga tvätt, stryka kläder, diska, knappa på datorn, träna (kampsport, om man orkar).
/Khai Chau


Ändrad syn på svaghet

khai-bild-bloggJu tryggare vårt samhälle blir, desto mer växer förakt för det ”svaga”. Det ges inte tillräckligt med tid, resurser för att sörja, bearbeta, rehabilitera… det ska helst ske rekord-snabbt! Varför kan man inte bara låta saker och ting vara som de är, låta dem utvecklas i egen takt? Då blir det också mycket bättre i längden! ”Don´t push the river – let flow by itself!”

Först när man accepterat saker och ting, då går det också mycket lättare att hantera dem. Framför allt den som blivit drabbad av psykisk sjukdom, måste tillåta sig själv att vara i det tillståndet, åtminstone för en tid. ”Äkta skärpa kommer utan möda!”

När man slappnar av, tänker man också bättre – och kroppen fungerar över huvudtaget bättre då också. Det är fullt med intolerans och fördomar mot psykisk ohälsa ute i samhället, men det är inte därute som vi ska börja förändra – det är inom oss själva! Då får vi den bästa kontrollen över vår situation.

/Khai Chau


En liten gnutta tolerans

khai-bild-bloggFolk är så snabba på att döma efter yttre beteenden, som ofta inte är vad jag egentligen menar. Dessa beteenden som syns utåt, styrs oftast av inre tankar och känslor, som i sin tur inte behöver ha med den aktuella situationen att göra.

Jag kan lika gärna skriva i pannan, att idag har jag inre oro och spänningar i kroppen – och det är inte er som jag är spänd på! Så låt mig vara ifred med mina problem!

Hur ska folk egentligen kunna ta hänsyn till funktionshinder, som de inte känner till, eftersom det inte syns? Det är därför vi också får lida i det tysta, istället för att bli avhjälpta. Gång på gång blir vi missbedömda, till slut orkar man inte bry sig om att förklara eller ens försvara sig. Jag går in i mitt skal igen, helt enkelt. Jag kör på vägen med både gas och broms för att återhämta mig.

Det jag har byggt upp, varar inte särskilt länge, utan rivs ner gång på gång, och egentligen helt på grund av okunskap hos folk.

/Khai Chau


Tidsbegrepp

khai-bild-bloggDet kanske låter konstigt, men till psykiska funktionshinder hör också svårigheter med tidsbegrepp, åtminstone jämfört med andra människor.

Vi upplever inte tiden, dygnsrytmen m.m. som alla andra. Det är lite grann som vi är offside tiden och därmed för det mesta kommer i konflikt med andra.

Vi är inte i samma tidsfas, vilket också leder till att vi blir missförstådda, när vi kommer med våra funderingar, olämpligt i tiden. Ibland är vi väldigt långt före, ibland är vi istället kvar i forntiden…

/Khai Chau


Det var nog bra att jag gjorde det, i alla fall

khai-bild-bloggKänns tanken igen? Ibland känns allting bara motigt och jävligt, så att man inte har minsta lust med att sysselsätta sig med någonting. Men så blir man tvungen att genomlida en sak i alla fall – och EFTERÅT, om man har tur, så kan man med lyckokänsla konstatera: ”Det var nog bra jag gjorde det i alla fall!” Denna tanke har hjälpt mig många gånger, att ”bita i det sura äpplet”, för att få ett visst arbete utfört, när ingenting annat hjälper. Det känns som om hjärnan och kroppen inte är i fas med varandra, vad gäller det som är bäst att göra för stunden. Därför får man faktiskt försöka sätta känslorna ur spel ibland, därför att de inte alltid ”vet bäst”.
/Khai Chau