”Jag byggde små världar som ingen förstod”

Första gången jag kände mig utanför och annorlunda gick jag på dagis. De andra lekte mamma, pappa, barn och jag ville bara vara ensam, för jag förstod inte vad meningen var. Jag kunde inte fokusera utan gick från sak till sak om vartannat. Sen hittade jag pärlorna, de kunde jag sysselsätta mig med i timmar. När jag blev orolig och ledsen satte jag mig i kuddrummet, bara satt och vaggade fram och tillbaka, medan Sofia (en praktikant) spelade gitarr för mig, musik var lugnande för mig.

När jag var 8 år så fick jag min första panikångestattack, jag fick för mig att min mamma skulle dö om hon gick på bussen till jobbet. Jag rusade ut från skolan i strumplästen, och kom fram precis när mamma skulle gå på bussen. Jag gallskrek och grät om vartannat. Mamma fick hoppa av bussen, gå hem med mig och sjukanmäla sig från jobbet, och mig från skolan. Detta hände cirka 3-4 dagar av 7.

Paniken kom från ingenstans, var vi hemma så lade jag mig i leksakslådan som jag hade under sängen. Jag drog den in under sängen för där var det helt mörkt, ingen kunde få tag i mig och den tanken lugnade mig. Hos skolpsykologen försökte de fråga mig vad det var som var fel, men jag visste inte. Det var som om något var inuti min hud och skrapade på skinnet.

Jag hade det jättesvårt med kläder, och det var ofta källan till bråk. De fick inte sitta för hårt, och det fick inte finnas några lappar som störde. Jag trivdes bäst i mjukisbyxor, och det blev uppstarten till mobbningen. Vad jag än hade på mig så var det fel. För att slippa undan allt bråk gick jag till en glänta i skolan mitt emot vår skola. Där satt jag med mina låtsaskompisar, och mina färgade glasbitar som fascinerade mig. Jag byggde små världar som ingen förstod.

Jag hade specialintressen och det spelade ingen roll vad vi än gjorde i skolan, för jag höll alltid på med dem på olika sätt. Jag har alltid fascinerats av rymden, böcker, havet, grekisk mytologi, och fotboll. Min lärare tyckte att jag var obekväm, och jobbig. Varje kvartsamtal började med samma sak, även senare under åren. Att jag skulle ge mer, inte ge upp när det gällde att få kompisar. Men hon visste ju att jag var mobbad, varför sa hon så?

Jag blev inskickad till specialläraren ofta för jag fick panikångest i klassrummet, hos henne var det lugnare och hon ställde inga frågor. Det jag minns därifrån är att hon var den enda som försökte att lugna mig, och kunde finna lugnet åter, en trygg punkt.

Jag ville hem hela tiden, för där var jag trygg, där hade jag mina saker, och chansen att gömma mig om jag ville. Min mormor var ofta hemma hos oss, och jag rymde också till henne från skolan. Hon var min trygghet, hon ställde aldrig några frågor, hos henne fick jag vara som jag var, och det var där jag upptäckte min kärlek till böcker.

Jag hann börja fjärde klass, men 2 veckor senare så flyttade vi till Lilla-Edet och där började mobbningen på riktigt. Jag har skrivit i ett annat blogginlägg om detta och hur det fortlöpte. Jag var så konfunderad hela tiden, och förstod inte hur andra inte kunde känna mig eller tycka om mig ibland. Inuti hade jag ett svart trassel av osäkerhet, och rädslor som ingen förstod. De kallade mig DAMP-barn men det var ju autismen, ingen ifrågasatte om jag ens hade det, inga tester gjordes och inte ens skolpsykologen förstod något.

När jag var 38 år fick jag min autismdiagnos, det var skönt att få svar, samtidigt som jag sörjde den lilla flickan som inte förstod något, och varför ingen annan förstod? Jag lär mig att leva med det nu, och försöker att göra det som är bäst för mig och acceptera att det är ok. Men jag är högkänslig och får jobba på att inte ta på mig för mycket. Jag är glad att alltmer kvinnor får mer hjälp med NPF-diagnoser.