Döden och jag.

Publicerat: februari 28, 2022 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Min berättelse, självmord, suicid, Trauma, Ylva Kristina Larsson |Lämna en kommentar

Det är sällan vi talar om döden.  

Kanske inte det muntraste av samtal men ändå en så naturlig del av livet.  

Tror vi oss lura döden genom tystnaden? 

Det som inte syns finns inte. 

Döden och jag har en märklig relation.  

Jag har varit vid gränsen och vänt.  

Just då ville jag stanna på andra sidan.  

Jag är inte rädd.  

Tvärtom.  

Men jag är tacksam för livet.  

Jag har aktivt valt bort livet och jag har även blivit fråntagen det med våld.  

Dråpförsök.  

Självmordsförsök.  

Men vad jag undrar över är vad vi räds för? 

Jag tror att behovet att få tala öppet är stort bland oss.  

Plötsligt är ett liv slut.  

Borta.  

Man vänjer sej.  

Bilden bleknar.  

Men här står jag mitt i livet, livrädd.  

Jag ser tiden gå via alla omkring mej.  

Själv står jag stilla stel av skräck.  

Betraktar.  

Blundar.  

Vill inte.  

Vill.  

Jag ser mina nära och kära åldras.  

De är vackra alla.  

Men det är hemskt!!! 

Det kommer att komma en dag jag inte vill uppleva när mina föräldrar går bort.  

De åldras ju som du och jag.  

Vad gör jag då? 

Hur ska det gå? 

De har alltid funnits här.  

De finns! 

Jag ser barnen växa upp till unga vuxna.  

Vart ska de ta vägen? 

Vart är jag?!? 

Förvirrad.  

Livet dansar omkring och förbi mej.  

Jag inser allvaret i att faktiskt leva i nuet och investera i framtiden.  

Jag vill oxå våga närma mej mörkret för att kanske ge det ett annat perspektiv, ljus.  

Jag önskar ge luft till orden som kväver våra röster.  

Död 

Död 

Död 

Döden och jag. 

/Ylva Kristina Larsson

---