Sjukdom eller vad?
Publicerat: oktober 2, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, sjukdom 30 kommentarer
Under 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt
Kvalitetsregister – för vem?
Publicerat: september 17, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Kvalitet, kvalitetsregister, Sekretess 8 kommentarerSom ett led i arbetet för att förbättra kvaliteten i vården införs nu på bred front, i Sveriges kommuners och landstings (SKL) regi, så kallade kvalitetsregister på lokal, regional och nationell nivå. Avsikten med dessa register är givetvis god, men de för också med sig flera allvarliga risker och alldeles särskilt då inom den psykiatriska vården. Jag nöjer mig med att uppmärksamma tre av de viktigaste.
Integritetskänsliga uppgifter
De uppgifter som samlas in rör diagnoser, insatta behandlingar, skattade eller uppmätta behandlingseffekter och mycket, mycket annat. Registreringen sker på individnivå, vilket betyder att uppgifterna blir oerhört integritetskänsliga, i synnerhet för patienter inom psykiatrin. Riskerna handlar inte bara om att känsliga uppgifter kan hamna i fel händer, exempelvis hos arbetsgivare, försäkringsbolag och liknande, utan också att de kan missbrukas av enskilda myndighetsanställda eller andra myndigheter, som begär ut dem. Vad som skulle kunna hända i ett politiskt skymningsläge i landet vågar man knappt tänka på. Det räcker att minnas situationen i Tyskland under trettiotalet.
Vad händer med det omätbara?
Kvalitetsregistren förutsätter att de uppgifter som samlas in kan generaliseras, standardiseras och mätas på ett eller annat sätt. Det låter sig ofta göras i den kroppsliga sjukvården, men svårigheterna är mångfaldigt större i psykiatrisk vård, där både ohälsan i sig och effekterna av behandlingsinsatserna är mer eller mindre omätbara. Som exempel är det omöjligt att betrakta psykoterapi som en standardiserad metod, eftersom behandlingseffekten – kanske till och med i första hand – är beroende av den unika relationen mellan terapeut och patient. Om det då inrapporteras blandade resultat av psykoterapi till ett kvalitetsregister, kan terapin bli bedömd som en otillförlitlig eller till och med dålig metod, trots att den med en god terapeut och terapirelation kanske är den bästa insatsen för en enskild patient. På samma sätt riskerar de viktiga relationerna mellan patient och avdelningspersonal att bli osynliga i det standardiserade kvalitetsregistret.
Brukarens inflytande kan minska
Som en direkt följd av att det unika och individuella faller mellan maskorna i kvalitetsregistren, riskerar den enskilda brukarens inflytande över sin vård att minska. Registren sorterar fram de behandlingar som i någon mening kan mätas och som därför kommer att betraktas som ”evidensbaserade”. Andra behandlingar rensas ut som skadliga eller undermåliga. Vården schabloniseras och brukarens valmöjligheter minskar. En sådan utveckling kan naturligtvis inte beskrivas vara till patientens bästa.
Som patient har du rätt att säga nej till registrering i kvalitetsregister, och du kan också begära att alla personuppgifter om dig raderas. Det finns goda skäl för oss brukare att fundera både en och två gånger på den möjligheten!
/Hannes Qvarfordt
(Ny)liberalismen är fascismens demokratiska kusin
Publicerat: augusti 12, 2013 Sparat under: Demokrati, Hannes Qvarfordt Kommentarer inaktiverade för (Ny)liberalismen är fascismens demokratiska kusinLåt oss först som sist slå fast att det finns väsentliga skillnader mellan liberalism och fascism. Liberalerna bekänner sig till den demokratiska parlamentarismen och accepterar inte våld som konfliktlösningsmetod. I varje fall inte under fredstid. Fascismen är i stället en totalitär ideologi med våldsromantiserande inslag. Om vi sedan jämför liberalismen som samhällssystem med den klassiska (italienska) fascismen finner vi också avgörande skillnader. I det liberala samhället skall staten vara så liten som möjligt och medborgarna och det civila samhället skall vara så fria att styra sig själva som möjligt. I det fascistiska samhället är staten stark och det civila samhället en del av statsapparaten (så kallad korporativism).
När vi har konstaterat dessa viktiga olikheter finns det emellertid också skäl att granska de likheter, som motiverar blogginläggets rubrik. Fascismen och liberalismen är i praktiken båda elitistiska ideologier. De hyllar styrka och framgång och föraktar svaghet. Skillnaden ligger i att fascismen aktivt gynnar de starka, friska och privilegierade grupperna i samhället, medan liberalismen genom att minska statens makt och understödja de fria marknadskrafterna ger samma grupper större svängrum på de försvagades bekostnad. Man låter djungelns lag regera mer eller mindre fritt.
Till skillnad från fascismen driver givetvis inte liberalerna medvetet fascistoida idéer. De säger sig i stället vilja ge varje individ så stor frihet att forma sitt liv som möjligt, utan statlig inblandning. Vad de då emellertid bortser från är att individerna i samhället har getts helt olika förutsättningar att slåss för sin tillvaro och skapa sig ett gott liv. Det gäller allt från kulturella och socioekonomiska förhållanden i den grupp individen tillhör, till den enskildes kroppsliga, psykologiska och intellektuella förutsättningar. Ju mindre reglerade de olika marknadskrafterna är, desto större fördel får den starka, friska, begåvade och kanske redan välbeställda individen och desto tyngre blir kampen för den i något avseende försvagade individen.
När liberalen säger sig ”tro på individens förmåga” gör han sig dels skyldig till att sätta sina egna förutfattade åsikter framför respekten för den enskildes egen upplevelse av sin förmåga, dels tvingas han se på den som misslyckas med förakt. Om den misslyckade nämligen har en sådan förmåga som liberalen ”tror på”, kan misslyckandet endast bero på att han inte har ”ansträngt sig tillräckligt” eller inte insett vilken förmåga han har. Båda synsätten är elitistiska och svaghetsföraktande, dvs. i grunden fascistoida. Detta är bakgrunden till den nedmontering av välfärden och de ökade samhällsklyftor, som den nyliberala vågen över västvärlden har medfört.
/Hannes Qvarfordt
Det är bara att byta jobb…
Publicerat: juli 29, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt 6 kommentarer
Klämkäcka arbetslinjeförespråkare brukar säga att det inte finns anledning att sjukskriva sig för att man vantrivs svårt, blir mobbad eller är på väg att bränna ut sig i sitt jobb. Det är ju ”bara att byta jobb”. Om vi bortser från de svårigheter att följa principen, som gäller alla människor – bristen på arbetstillfällen, dagens stress i alla jobb, byte från det kända till det okända osv. – så är trösklarna av en lång rad andra skäl närmast oöverstigliga för människor med någon form av funktionsnedsättning. Rent allmänt är man i praktiken en mycket oattraktiv arbetskraft på den öppna arbetsmarknaden. Chansen att få jobb, eller annat jobb, är liten. Är funktionsnedsättningen så påtaglig, att den också sätter ned arbetsförmågan, är man i princip helt hänvisad till samhälleliga stödinsatser för att få eller byta jobb. I den situationen råder ingen fri arbetsmarknad och inga fria valmöjligheter. Man får ta vad som bjuds, om något annat jobb över huvud taget kan erbjudas, och resultatet blir lätt att man hoppar ur askan i elden. Lider man av psykisk ohälsa är dessutom själva omflyttningen i sig en stor påfrestning, som kan leda till utslagning eller att man inte klarar att ta steget.
Föreställningen om en fri arbetsmarknad för alla är en ren chimär. Valmöjligheter finns för de starka, friska och välutbildade. För övriga är möjligheterna i varierande grad begränsade, och för de mest försvagade grupperna råder ren livegenskap. Samhället bestämmer vad du får göra, hur du skall må, vilken ekonomi du får nöja dig med osv. I ett sådant läge är det kanske inte helt överraskande att vantrivsel, mobbning eller utbränning leder till sjukskrivning i stället för nytt jobb. Men om alla människor mäts och bedöms efter de förutsättningar friska, starka och välutbildade har, då uppstår den anda av cynism och svaghetsförakt – ”ekonomiska incitament” och ”arbetslinje” – som råder i dagens samhälle.
/Hannes Qvarfordt
Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson
Publicerat: maj 28, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Socialdepartementet och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har nu upptäckt och börjat bekymra sig över, att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa ökar kraftigt. Oron gäller dock inte den ökande ohälsan, utan de ökande kostnaderna i sjukförsäkringen. Redan tidigare har man försökt tvinga tillbaka ”onödigt” sjukskrivna människor i arbete, genom att utförsäkra dem och därmed dra undan deras ekonomiska grund. När detta nu i stor utsträckning har misslyckats – sannolikt i huvudsak för att de sjukskrivna faktiskt har varit sjuka! – blir socialförsäkringsministerns nästa steg, att beordra läkarna att ordinera arbete åt de sjukskrivna. Till stöd för sitt inhopp i läkarrollen hänvisar Ulf Kristersson bl.a. till ett par undersökningar, som enligt honom visar att människor mår bättre och får lättare att återgå i arbete, om de inte blir sjukskrivna. Finns det då någon grund för den typen av tolkningar av de åberopade undersökningarna? Låt oss studera saken närmare.
I den första undersökningen, från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD, sägs det att utanförskap från arbetsgemenskap och sociala kontakter riskerar att försämra psykiska ohälsotillstånd. Konstaterandet är i sig inte svårt att instämma i, men det innebär inte per automatik, att sjukskrivning är destruktivt eller att det generellt är bättre att helt eller delvis fortsätta arbeta på sin arbetsplats. I många fall är arbetet den utlösande faktorn för ohälsan, och det skulle då vara direkt kontraproduktivt att tvingas vara kvar i arbetet. Under en sjukskrivning genomförs ofta också behandlingsinsatser, som innefattar sysselsättning och psykosociala aktiviteter. Sjukskrivning innebär därför inte med någon självklarhet ett utanförskap från arbetsgemenskap eller sociala kontakter.
Den andra undersökningen kommer från inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och gäller de insatser som gjorts inom ramen för rehabiliteringsgarantin. Där har man konstaterat, att personer som inte har sjukskrivits har haft en lägre sjukfrånvaro, (vilket förstås, i sig, är en självklarhet!). Man tolkar statistiken som att de som har varit mindre sjukskrivna har haft lättare att återgå i arbete – en från vetenskaplig synvinkel helt grundlös tolkning. Personerna som har genomgått rehabilitering är inte lottade till olika behandlingsinsatser, och de utgör därför inte ett slumpmässigt och likvärdigt urval till insatserna. Tvärtom har insatser och tillstånd bedömts individuellt, och sjukskrivning har därför skett utifrån graden av ohälsa. Det betyder att de med fler eller längre sjukskrivningar helt enkelt har haft en allvarligare ohälsa, vilket ganska självklart har gjort det svårare för dem att återgå i arbete. Med vetenskapsstridiga tolkningar av det här slaget försöker alltså socialdepartementet konstruera argument för att skära i sjukförsäkringen!
Det är slutligen oerhört viktigt att hålla i minnet, att sjukskrivning inte i sig är en behandlingsinsats och att den därför inte heller skall bedömas på sådana grunder. Sjukskrivning är en åtgärd som vidtas, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Tanken att ordinera arbete som behandling är i ett sådant läge direkt bisarr!
/Hannes Qvarfordt
Läkemedelspengar ger tolkningshegemoni
Publicerat: maj 13, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag 5 kommentarerSom jag antydde i mitt förra blogginlägg satsar läkemedelsindustrin stora pengar på genetisk och biokemisk forskning kring psykisk ohälsa, både i egen regi och i form av stöd till forskning vid universiteten. Låt det stå fullständigt klart: det sker inte av oegennytta och i det oberoende kunskapssökandets namn, utan för att tillgodose industrins ekonomiska intressen. Man understöder kraftfullt och mycket medvetet genetiska och biokemiska tolkningar av ohälsan. I den mån miljöorienterad forskning alls bedrivs, sker den på det offentligas knappa, ekonomiska villkor. Till sådan forskning går inga pengar från industrin. (Därutöver har det flera gånger framkommit, att den forskning som bedrivs i egen regi ofta manipuleras, så att behandlingseffekten av läkemedel framstår som bättre än den egentligen är.)
Eftersom även den offentliga, medicinska forskningen till mycket stor del är beroende av industrins pengar, får den i motsvarande grad en inriktning som ligger i linje med industrins intressen. Många doktorander skulle aldrig kunna genomföra sina studier, och skriva sina avhandlingar, utan stipendier från industrin, vilket förstås i hög grad styr avhandlingarnas innehåll. Dessa ”industristyrda” studenter och läkare besätter sedan de tunga maktpositionerna inom psykiatrin och förmedlar där, medvetet eller omedvetet, industrins synsätt på förklaringsmodeller och ”bästa” behandlingar.
När de styrande, politiska organen inom sjukvården behöver underlag för sina beslut, vänder de sig – naturligt nog – till de ledande befattningshavarna inom forskningen och den kliniska verksamheten. Följden blir att de matas med samma industristyrda perspektiv, som präglar dessa befattningshavare, och deras beslut angående den psykiatriska vården blir därefter.
Den relativt nyligen tillsatta psykiatrisamordnaren, som skall leda regeringens PRIO-satsningar på psykiatrin fram till 2016, får på samma sätt sitt huvudsakliga beslutsunderlag från psykiatrins ledarskikt. Så skedde även under den tid han satt i Anders Miltons psykiatrisamordningsutredning (SOU 2006:100) och som jurist hos Socialstyrelsen. Självklart får det stor betydelse för samordnarens uppfattning om psykisk ohälsa och om hur psykiatrin skall utformas i framtiden, vilket med mina ögon sett är djupt beklagligt.
Sammanfattningsvis måste vi sorgligt nog konstatera, att vi har den psykiatri som läkemedelsindustrin vill att vi skall ha. Andra tolkningar av psykisk ohälsa, och alternativ forskning och behandling, ges mycket begränsat utrymme, såväl ekonomiskt och medialt som i den konkreta vården. Money talks – här som i så många andra sammanhang!
/Hannes Qvarfordt
Är arv smakligare än miljö?
Publicerat: april 22, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Uppväxtvillkor 8 kommentarerAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.
Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)
Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.
Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.
Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!
/Hannes Qvarfordt
Det psykiatriska gen-spöket går igen
Publicerat: mars 18, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 17 kommentarer
Eftersom det inte minst den senaste tiden har regnat ned forskningsstudier, som vill nagla fast den psykiska ohälsan i det genetiska sjukdomsspektrumet, finns det anledning att åter granska hur stabil grund man har för sina påståenden. Bland de nya studier som har refererats i medierna finns den som hävdar, att flera av de vanligaste, psykiatriska tillstånden har gemensamma, genetiska orsaker, och den som gör gällande, att en särskild genvariant ligger bakom psykos hos bipolära patienter. Ger då fynden grund för att uttrycka sig på det beskrivna sättet. Jag påstår att de inte gör det och att forskarna gör övertolkningar, som passerar gränsen för vad som kan kallas vetenskap.
De studier som på löpande band presenteras har i stort sett alla samma karaktär. Man upptäcker någon eller flera oftast mycket vanligt förekommande genvarianter, som i olika grad är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa av något slag. Därur drar man slutsatsen, att genvarianterna markerar sårbarhet för att utveckla psykisk sjukdom. Det händer till och med att man påstår, att fynden visar att generna orsakar sådan sjukdom. Låt oss då se om de har rätt.
Genvarianterna är, som sagt, oftast mycket vanligt förekommande i befolkningen. Det innebär att det blir svårt att beskriva dem som ”genetiska avvikelser” som ”predisponerar” för psykisk sjukdom. Det handlar snarare om genetiska uttryck inom den mänskliga normalvariationen, som därmed kan avspegla normala och kanske till och med viktiga egenskaper hos stora delar av befolkningen. Om egenskaperna inte självklart kan betraktas som ”sjukliga”, är det heller inte givet att de bör motverkas med biokemisk behandling.
Vidare är korrelationen mellan genvarianterna och psykisk ohälsa ofta relativt svag, vilket innebär att det finns många människor med generna men utan ohälsa och likaså många människor utan generna men med ohälsa. Annorlunda uttryckt är genvarianterna varken tillräckliga eller nödvändiga för att ohälsan skall uppstå. Det krävs andra påverkansfaktorer, vare sig en människa har generna eller inte. Det betyder – strikt logiskt – att generna inte är orsaken till ohälsan!
Den slutsats man möjligen kan dra av studier av det här slaget är att helt vanliga människor av olika skäl – bland annat genetiska – är olika känsliga för påverkan från destruktiva krafter i miljön. Därmed borde forskningen huvudsakligen inriktas mot att identifiera dessa miljöfaktorer, snarare än att upptäcka ”riskgener” inom den mänskliga normalvariationen.
/Hannes Qvarfordt
Samverkan till döds
Publicerat: februari 6, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Samverkan 5 kommentarerFrågan om att som förening/förbund agera på egen hand för sina intressen, eller att i stället samverka med närliggande föreningar/förbund, är alltid en svår avvägning. I första fallet kan man vara sina ideal trogen, men man får då också konkurrera med andra föreningar, som följer sina egna helt eller delvis avvikande ideal. I andra fallet vinner man en gemensam och starkare röst, men man tvingas också kompromissa med sina ideal. Ibland så mycket att den egna profilen mer eller mindre går förlorad. (Ett illustrativt exempel är de små partiernas situation i alliansregeringen.)
Sedan några år har RSMH valt att gå i samverkan med ett antal andra brukar- och anhörigorganisationer inom Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Den ökade röststyrkan i detta samarbete är givetvis tilltalande, och till en början var det heller inte svårt att se fördelen i att en gemensam organisation kunde föra medlemsföreningarnas talan i just gemensamma frågor. Situationen har emellertid efterhand förändrats. NSPH blir gemensam röst i allt fler frågor, och våra motparter – sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter – uppfattar i allt högre grad NSPH som den enda organisation inom den psykiatriska brukar- och anhörigrörelsen man behöver vända sig till. Både nationellt och i Göteborg har NSPH och dess lokala motsvarighet fått kraftigt ökade anslag för sina verksamheter, vilket jag i och för sig inte missunnar någon av organisationerna. Effekten blir emellertid att samverkansorganen får en allt starkare tyngd i jämförelse med medlemsförbund och -föreningar, och att de senares särskilda intresseområden hamnar alltmer i skymundan. Det är också värt att beakta, att samverkansorganen saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare.
Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.
I samband med medieprojektet inom RSMH, för några år sedan, fördes en diskussion om just fördelar och risker med samverkan med angränsande organisationer. I den diskussionen varnade jag för att ett förbund som RSMH, utan tydlig ”diagnosprofil”, riskerade att hamna i bakvatten, bli osynliggjort och förlora medlemmar i en omgivning av just samverkande diagnosföreningar. Vad skulle vi representera i ett sådant sammanhang? Jag tycker mig nu se att farhågan börjar besannas. Min uppfattning var då – och den är fortfarande – att vår särart borde vara det socialpsykiatriskt förankrade brukarperspektivet, där det biopsykiatriska sjukdoms- och diagnostänkandet är nedtonat. Det perspektivet borde vi också stå för på egen hand, utan organiserad samverkan med diagnosföreningarna, för att på det sättet få en tydligare profil gentemot allmänheten och våra motparter. Min övertygelse var och är att vi skulle vinna på en sådan strategi. Det hindrar givetvis inte, att vi söker samarbete med andra organisationer i frågor där vi faktiskt har gemensamma intressen.
/Hannes Qvarfordt
Inflytande för brukaren eller företrädaren?
Publicerat: januari 24, 2013 Sparat under: brukare, brukarinflytande, Hannes Qvarfordt 1 kommentarJag sökte en gång för många år sedan personligt stöd genom socialtjänsten. Socialsekreteraren erbjöd ledsagare för att kunna gå på evenemang, göra inköp och liknande. Inget fel i det, men vad jag efterfrågade var en person att träffa och prata med för att lätta hjärtat en smula. Sekreterarens svar blev att ”det här är vad brukarorganisationerna säger att brukarna behöver”. Om hon hade rätt i det – på den tiden – undandrar sig min bedömning, men uttalandet ger en bild av hur ett brukarinflytande på organisationsnivå kan minska den enskilda brukarens inflytande över sin egen situation.
Det är oerhört viktigt att RSMH som organisation tar ställning i olika frågor på övergripande nivå. Som säkert har framgått vid det här laget pläderar jag själv för att förbundet skall framhålla det socialpsykiatriska perspektivet – och brukarnas egna livserfarenheter! – som motvikt mot den i samhället i övrigt helt dominerande, biopsykiatriska bilden av psykisk ohälsa.
Samtidigt är det lika viktigt att vi tar strid för den enskilda brukarens rätt att styra över sin egen vård och behandling, oavsett vilken inriktning han eller hon föredrar att denna skall ha. Man kan säga att RSMH:s yttersta mål bör vara att göra sig självt överflödigt, och det målet är uppnått när varje enskild brukare har möjlighet att bestämma över sitt eget liv.
Ett ganska nytt och tilltagande fenomen är att ”brukarrepresentanter” skall medverka i en mängd sammanhang, ända ned på den nivå som berör enskilda brukare. I Göteborg – och med medverkan från nätverket för brukar- och anhörigorganisationer – skall det t.ex. startas ett projekt med så kallade ACT-team (Assertive Community Treatment), som innebär uppsökande verksamhet bland människor som inte själva söker vård, trots stora behov. I dessa team skall det ingå ”brukarrepresentanter”. Frågan uppstår vem eller vilken organisation dessa personer representerar och vilken uppgift de egentligen skall ha. Risken är uppenbar, att de i praktiken blir den enskilda brukarens ställföreträdare och att de tar över dennas röst gentemot vårdteamet. Den goda tanken om ökat brukarinflytande vänds då till ett minskat inflytande för den direkt berörda brukaren.
Det finns anledning för oss brukarföreträdare att ständigt granska våra insatser, så att den lovvärda ambitionen att ge röst åt våra olyckssyskon inte leder till att vi i stället tar deras röster från dem. Vi bör därför bl.a. avstå från att representera på den enskilda brukarens nivå, om inte personen i fråga själv har bett om sådan representation. I stället bör vi med kraft hävda den enskilda brukarens rätt att alltid bli respekterad och lyssnad på.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.