Inflytande för brukaren eller företrädaren?

Jag sökte en gång för många år sedan personligt stöd genom socialtjänsten. Socialsekreteraren erbjöd ledsagare för att kunna gå på evenemang, göra inköp och liknande. Inget fel i det, men vad jag efterfrågade var en person att träffa och prata med för att lätta hjärtat en smula. Sekreterarens svar blev att ”det här är vad brukarorganisationerna säger att brukarna behöver”. Om hon hade rätt i det – på den tiden – undandrar sig min bedömning, men uttalandet ger en bild av hur ett brukarinflytande på organisationsnivå kan minska den enskilda brukarens inflytande över sin egen situation.

Det är oerhört viktigt att RSMH som organisation tar ställning i olika frågor på övergripande nivå. Som säkert har framgått vid det här laget pläderar jag själv för att förbundet skall framhålla det socialpsykiatriska perspektivet – och brukarnas egna livserfarenheter! – som motvikt mot den i samhället i övrigt helt dominerande, biopsykiatriska bilden av psykisk ohälsa.

Samtidigt är det lika viktigt att vi tar strid för den enskilda brukarens rätt att styra över sin egen vård och behandling, oavsett vilken inriktning han eller hon föredrar att denna skall ha. Man kan säga att RSMH:s yttersta mål bör vara att göra sig självt överflödigt, och det målet är uppnått när varje enskild brukare har möjlighet att bestämma över sitt eget liv.

Ett ganska nytt och tilltagande fenomen är att ”brukarrepresentanter” skall medverka i en mängd sammanhang, ända ned på den nivå som berör enskilda brukare. I Göteborg – och med medverkan från nätverket för brukar- och anhörigorganisationer – skall det t.ex. startas ett projekt med så kallade ACT-team (Assertive Community Treatment), som innebär uppsökande verksamhet bland människor som inte själva söker vård, trots stora behov. I dessa team skall det ingå ”brukarrepresentanter”. Frågan uppstår vem eller vilken organisation dessa personer representerar och vilken uppgift de egentligen skall ha. Risken är uppenbar, att de i praktiken blir den enskilda brukarens ställföreträdare och att de tar över dennas röst gentemot vårdteamet. Den goda tanken om ökat brukarinflytande vänds då till ett minskat inflytande för den direkt berörda brukaren.

Det finns anledning för oss brukarföreträdare att ständigt granska våra insatser, så att den lovvärda ambitionen att ge röst åt våra olyckssyskon inte leder till att vi i stället tar deras röster från dem. Vi bör därför bl.a. avstå från att representera på den enskilda brukarens nivå, om inte personen i fråga själv har bett om sådan representation. I stället bör vi med kraft hävda den enskilda brukarens rätt att alltid bli respekterad och lyssnad på.

/Hannes Qvarfordt