Det är bara att byta jobb…

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKlämkäcka arbetslinjeförespråkare brukar säga att det inte finns anledning att sjukskriva sig för att man vantrivs svårt, blir mobbad eller är på väg att bränna ut sig i sitt jobb. Det är ju ”bara att byta jobb”. Om vi bortser från de svårigheter att följa principen, som gäller alla människor – bristen på arbetstillfällen, dagens stress i alla jobb, byte från det kända till det okända osv. – så är trösklarna av en lång rad andra skäl närmast oöverstigliga för människor med någon form av funktionsnedsättning. Rent allmänt är man i praktiken en mycket oattraktiv arbetskraft på den öppna arbetsmarknaden. Chansen att få jobb, eller annat jobb, är liten. Är funktionsnedsättningen så påtaglig, att den också sätter ned arbetsförmågan, är man i princip helt hänvisad till samhälleliga stödinsatser för att få eller byta jobb. I den situationen råder ingen fri arbetsmarknad och inga fria valmöjligheter. Man får ta vad som bjuds, om något annat jobb över huvud taget kan erbjudas, och resultatet blir lätt att man hoppar ur askan i elden. Lider man av psykisk ohälsa är dessutom själva omflyttningen i sig en stor påfrestning, som kan leda till utslagning eller att man inte klarar att ta steget.

Föreställningen om en fri arbetsmarknad för alla är en ren chimär. Valmöjligheter finns för de starka, friska och välutbildade. För övriga är möjligheterna i varierande grad begränsade, och för de mest försvagade grupperna råder ren livegenskap. Samhället bestämmer vad du får göra, hur du skall må, vilken ekonomi du får nöja dig med osv. I ett sådant läge är det kanske inte helt överraskande att vantrivsel, mobbning eller utbränning leder till sjukskrivning i stället för nytt jobb. Men om alla människor mäts och bedöms efter de förutsättningar friska, starka och välutbildade har, då uppstår den anda av cynism och svaghetsförakt – ”ekonomiska incitament” och ”arbetslinje” – som råder i dagens samhälle.

/Hannes Qvarfordt


6 kommentarer on “Det är bara att byta jobb…”

  1. Per-Ola Larsson skriver:

    Du gör en utmärkt analys av situationen. 5 kap 7 § SoL gör klart att vi har rätt att leva som andra. Det betyder bl a att även vi har rätt att få ett arbete med utgångspunkt från den individuella situationen. Statsminsitern säger då & då att var och en som kan arbeta minst en timme i veckan ska få ett anpassat arbete.

    Vi bör då beakta 2 a § HSL Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt
    1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
    2. vara lätt tillgänglig,
    3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
    4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,
    5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.

    Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Olika insatser för patienten skall samordnas på ett ändamålsenligt sätt.
    Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.

    och

    3 b & 18 b §§ HSL Landstinget resp kommunen skall erbjuda dem som är bosatta inom landstinget resp kommunen
    1. habilitering och rehabilitering,

    och

    3 f § HSL När den enskilde har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan. Planen ska upprättas om landstinget eller kommunen bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda, och om den enskilde samtycker till att den upprättas. Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål.
    Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, om det är lämpligt och den enskilde inte motsätter sig det.
    Av planen ska det framgå
    1. vilka insatser som behövs,
    2. vilka insatser respektive huvudman ska svara för,
    3. vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen, och
    4. vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen

    samt

    5 kap 7 § SoL: Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning

    Allt detta är tydlig lag – som emellertid ofta inte fungerar i praktiken Regeringar har sedan 1994 ständigt förbättrat och motiverat dessa lagar

    Jag tolkar detta så att landsting och kommun har skyldighet att ge varje person som drabbats av psykisk ohälsa och vårdats på ett sjukhus ska få en individuell vårdplan, i vilken landstinget och socialnämnden ska dokumentera vilka åtgärder som behövs. Däri ingår bl a att Socialnämnden tillsammans med patienten medverkar till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning. Därvid kan man bl a tillämpa OSA eller andra skräddarsydda kommunala anställningar

    Tillämpa också 2 kap 6 § SoL: Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen om att, inom ramen för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan..

    Det finns praktiska exempel på hur sådant kan fungera.Om Du meddelar Din mejladress skickar jag gärna en intressant utvärdering av ett sådant projekt.

    Vi bör snarast inspirera förbundsstyrelsen att söka nå en överenskommelse med SKL för att våra medlemmar ska få rätten till anpassad sysselsättning

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Per-Ola!

      Jag lämnar inte ut min adress öppet på internet, men jag är väl bekant med flera samverkansprojekt, varav minst ett par här i Göteborg. Det finns mycket positivt med dem, men de har oftast också ett patriarkalt myndighetsperspektiv på brukaren. Valmöjligheterna när det gäller sysselsättning/arbete är små. Nyckelordet i de lagtexter du citerar är begreppet ”meningsfull sysselsättning”. Vad är det? Och vem avgör?

  2. Jag skull önska att ”beslutsfattarna” under minst ett kvartal, leva under -i vart fall de ekonomiska- förutsättningarna som långtidssjukskrivna och arbetslösa har, med allt vad det innebär!

  3. Henry Väyrynen skriver:

    Det var tamejtusan det mest klarsynta jag läst på länge.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s