Är arv smakligare än miljö?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.

Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)

Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.

Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.

Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!

/Hannes Qvarfordt


8 kommentarer on “Är arv smakligare än miljö?”

  1. Tina Kahn skriver:

    Du kan inte skriva ”trots att det helt saknar belägg”. Det är fel, och det vet du.
    Att du sen väljer att tro på det ena eller andra är din sak, men skriv inte rena lögner.

    • Hannes Q skriver:

      Hej igen, Tina!

      Jo, jag kan just skriva som jag gör, eftersom det helt saknas belägg för direkt orsakande gener (utom i enstaka specialfall, som t.ex. Huntingtons sjukdom). De genvarianter man tror har betydelse i sammanhanget är vanligt förekommande i befolkningen och har relativt låg samvariation med psykisk ohälsa. De KAN bidra till en något högre risk att drabbas av ohälsa, men starkare stöd än så för den genetiska förklaringsmodellen finns inte.

  2. Inger Eriksson skriver:

    Hej Hannes Du skriver det jag känt på mig i många år det är ochså därför jag hållt mig utanför psykiatrin för att inte biologiseras. Att det är så befäst inom våra vänner är ledsamt när jag tror att många skulle må bättre genom att själva ta tag i sitt liv. Därför behövs vi alla jobba med våra attityder både mot oss själva och i vår omgivning. Tyvärr så vänder jag mig ordet hjärnkoll för det betyder att det är i huvudet det sitter men nu finns det och det gör skillnad vill jag tro i allafall. Gott till er alla Inger Eriksson RSMH Umeå

  3. Yvonne Flodin skriver:

    På hundsidan brukar man räkna 10% arv, dvs storlek, pälsegenskaper och benägenhet att kunna utveckla vissa egenskaper (t.ex jakt, springa fort, aportera). Resten av en hund beteende räknar man med att djurägaren och andra individer t.ex hundkompisar står för. Att mäniskan skuulle skjilja sig så mycket har jag svårt att förstå.

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Yvonne!

      Alltid svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra ”hur mycket” som är arv respektive miljö, inte minst för att påverkansmekanismerna ser helt olika ut. Men jag delar uppfattningen att vi i hög grad formas av miljöfaktorer, från fosterstadiet till dess vi dör, och vi människor präglas sannolikt mer av miljöfaktorer än kanske något annat djur på Jorden.

  4. Hans Kihlström skriver:

    Forskningen om vad människan är, vad som formar hennes personlighet, och som bedrivs av evolutionsbiologer och – psykologer, antropologer, zoologer, kognitions- och neurovetenskapare m fl, visar i dag en tämligen stor enighet om att både arv och miljö spelar in. Populärt uttryckt: människan är till 50% biologi och 50% biografi. Och inte bara det – uppdelningen mellan gener och miljö är kontgjord.
    Genetiska faktorer och miljöfaktorer samarbetar vid uppkomsten av varje enskilt drag hos människan och dessutom påverkar de varandra på komplexa vis. I vissa fall kan generna påverka vilken miljö en individ väljer att leva i och hur hen samspelar med den miljön. Miljön i sin tur kan direkt eller indirekt påverka hur individens genetiska drag yttrar sig, vilka gener som uttrycks och vika som förblir ”tysta”.
    Ett personlighetsdrag är följden av många geners påverkan och varje enskild gen har ofta ett flertal funktioner. Resultatet blir t ex att inte alla som bär på vissa gener, som kan medverka till ett visst personlighetsdrag, och lever i en likartad miljö kommer att uppvissa detta perosnlighetsdrag. Vi är således inte förutbestämda för t ex en viss sjukdom på grund av en viss genuppsättning, men man kan bära på en större eller mindre risk.
    Kriget mellan humanister och biologister om arv och miljö tycks nu gudskelov var på väg mot sitt slut. Att kväva vissa kunskaper för att framhäva andra som man finner mer tilltalande har fått förfärande konsekvenser. Hitler stödde sig på biologin och har många miljoner människors liv på sitt samvete, Stalin förbjöd genetisk forskning och utrotade kulakerna i Sovjet, Mao förnedrade, torterade och avrättade de rika bönderna under kulturrevolutionen, som utgick från att människan är ett oskrivet blad på viket man kan skriva de skönaste dikter.
    Den låga kunskapsnivån inom de psykiatriska fältet är en annan konsekvens.

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Hans!

      Har inga skäl att principiellt invända mot dina resonemang, som utifrån dagens kunskapsläge förstås är korrekta. Jag är kanske inte lika säker på att ”kriget mellan humanister och biologister” är på väg mot sitt slut. Den uppfattningen grundar jag på att biologismen i dagsläget är totalt dominerande och att den dessutom fortfarande vinner terräng hos forskare, politiker och allmänhet.

      Uttrycket ”50% biologi och 50% biografi” kan jag inte instämma i, eftersom sådana mätningar är omöjliga att göra. (Du var kanske, å andra sidan, inte så blodigt allvarlig i just den kommentaren?) Sedan måste jag också framhålla, att personlighet och ohälsa är vitt skilda saker. Att personligheterna kan variera av bl.a. genetiska skäl kan vi vara helt eniga om, men ohälsa uppstår först i personlighetens samspel med omvärlden (utom i enstaka, kända undantagsfall, som exempelvis Huntingtons sjukdom).


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s