Samverkan till döds
Publicerat: februari 6, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Samverkan 5 kommentarer
Frågan om att som förening/förbund agera på egen hand för sina intressen, eller att i stället samverka med närliggande föreningar/förbund, är alltid en svår avvägning. I första fallet kan man vara sina ideal trogen, men man får då också konkurrera med andra föreningar, som följer sina egna helt eller delvis avvikande ideal. I andra fallet vinner man en gemensam och starkare röst, men man tvingas också kompromissa med sina ideal. Ibland så mycket att den egna profilen mer eller mindre går förlorad. (Ett illustrativt exempel är de små partiernas situation i alliansregeringen.)
Sedan några år har RSMH valt att gå i samverkan med ett antal andra brukar- och anhörigorganisationer inom Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Den ökade röststyrkan i detta samarbete är givetvis tilltalande, och till en början var det heller inte svårt att se fördelen i att en gemensam organisation kunde föra medlemsföreningarnas talan i just gemensamma frågor. Situationen har emellertid efterhand förändrats. NSPH blir gemensam röst i allt fler frågor, och våra motparter – sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter – uppfattar i allt högre grad NSPH som den enda organisation inom den psykiatriska brukar- och anhörigrörelsen man behöver vända sig till. Både nationellt och i Göteborg har NSPH och dess lokala motsvarighet fått kraftigt ökade anslag för sina verksamheter, vilket jag i och för sig inte missunnar någon av organisationerna. Effekten blir emellertid att samverkansorganen får en allt starkare tyngd i jämförelse med medlemsförbund och -föreningar, och att de senares särskilda intresseområden hamnar alltmer i skymundan. Det är också värt att beakta, att samverkansorganen saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare.
Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.
I samband med medieprojektet inom RSMH, för några år sedan, fördes en diskussion om just fördelar och risker med samverkan med angränsande organisationer. I den diskussionen varnade jag för att ett förbund som RSMH, utan tydlig ”diagnosprofil”, riskerade att hamna i bakvatten, bli osynliggjort och förlora medlemmar i en omgivning av just samverkande diagnosföreningar. Vad skulle vi representera i ett sådant sammanhang? Jag tycker mig nu se att farhågan börjar besannas. Min uppfattning var då – och den är fortfarande – att vår särart borde vara det socialpsykiatriskt förankrade brukarperspektivet, där det biopsykiatriska sjukdoms- och diagnostänkandet är nedtonat. Det perspektivet borde vi också stå för på egen hand, utan organiserad samverkan med diagnosföreningarna, för att på det sättet få en tydligare profil gentemot allmänheten och våra motparter. Min övertygelse var och är att vi skulle vinna på en sådan strategi. Det hindrar givetvis inte, att vi söker samarbete med andra organisationer i frågor där vi faktiskt har gemensamma intressen.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Undertecknad är ordförande i det NSPH i Göteborg som Hannes Qvarfordt beskriver i sitt inlägg kallat ”Samverkan till döds”. Jag tycker att HQ både missförstått meningen med vår samverkan och rätten till sina respektive ideal (hjärtefrågor). När HQ ska beskriva på vilket sätt idealen gått förlorade så blir det en hänvisning till ”de små partiernas situation i alliansregeringen.” Här hade det varit bättre med konkret exempel på förlorade ideal för det som HQ påstår i relation till samverkan i NSPH.
Jämförelsen med allianspartierna faller ju på att i det fallet så bestäms inflytandet för varje enskilt parti utifrån antal röster i val. I NSPH i Göteborg har varje ordinarie organisation en röst var. HQ skriver att ” Det är också värt att betrakta, att samverkansorganen (NSPH, min anmärkning) saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare”.
Samverkan i NSPH har aldrig haft som mål att bedriva självständig intressepolitik. NSPH driver de intressepolitiska mål som de ingående organisationerna bestämmer att man gemensamt vill driva. Därutöver fortsätter organisationerna med sitt ordinarie intressepolitiska arbete för sina medlemmar och enskilda mål.
Samverkan omfattar ju bara det som organisationerna bestämmer sig för att man har gemensamt och utifrån samverkan får större genomslagskraft än var och en för sig. Hade så inte varit fallet, hade ju inte samverkan fortsatt. Medlemsorganisationerna är ju med för att man faktiskt ser resultat. För de som inte gör så, är alltid alternativet att lämna samarbetet och lägga energin på sin egen väg.
HQ skriver att ”vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.” NSPH i Göteborg vidarebefordrar den information som verksamheter, myndigheter förmedlar till samtliga organisationer i NSPHiG. Detta sker både via mail och under särskild rapportpunkt på varje nätverksmöte.
Avslutningsvis: HQ:s ”ideal” om ”informationsflödet” ser jag gärna blir infriat nästa gång, så att NSPH i Göteborg slipper bli tipsat om de påståenden HQ sprider om NSPH i Göteborg utan information till genmälesmöjlighet.
Sonny Wåhlstedt
Hej, Sonny!
Först som sist, för undvikande av missförstånd: Här skriver jag som vanlig RSMH-medlem, inte som representant för RSMH-Livet.
Rubriken ”Samverkan till döds” är en generell betraktelse över riskerna med samverkan. Det är inte specifikt en beskrivning av situationen i NSPHiG. Jag tar däremot regeringen, NSPH och NSPHiG som exempel på hur samverkan kan riskera att kväva de ingående samverkansparterna.
Det problem jag försöker peka på är i första hand det faktum, att våra motparter föredrar att enbart vända sig till en organisation för samverkan med brukar- och anhörigrörelsen, och att detta dels frammanar ett gemensamt agerande inom nätverket och dels ställer de enskilda organisationerna i bakgrunden. Sättet att agera från motparternas sida är givetvis inte i sig nätverkets ansvar, men om nätverket svarar mot agerandet, genom att uppträda som EN organisation, har även nätverket ett ansvar för utvecklingen.
Sedan är det ett faktum, att nätverksledningen emellanåt agerar gentemot motparterna på egen hand och informerar medlemsorganisationerna om vad som har diskuterats eller överenskommits i efterhand. På det sättet bedriver nätverksledningen i praktiken, om än oavsiktligt, egen intressepolitik, som inte alltid dessförinnan är förankrad hos medlemsorganisationerna. Det här är dock inte platsen att diskutera konkreta exempel.
Därutöver kan man väl säga att nätverket inte alltid självklart driver de frågor som medlemsorganisationerna har gemensamt, eftersom beslut numera fattas med majoritet i stället för i konsensus. RSMH-Livet har trots det sett ett värde i att samverka som associerad medlem, men ser också de risker ett agerande under gemensam hatt innebär.
Beträffande idealen om informationsflöden får jag hänvisa till inledningsmeningen i detta svar. Blogginlägget är att betrakta som en debattartikel från en enskild RSMH-medlem, och det är normalt inte brukligt att en sådan artikelförfattare varslar motparterna för att de skall kunna skriva genmälen. Det ansvaret faller på motparterna själva.
/Hannes Q
Hannes Qvarfordt skriver i sitt svar att han inte ägnar sig åt ”specifikt en beskrivning av situationen i NSPHiG”. Men det var ju faktiskt det du gjorde Hannes.. Du specificerade och konkretiserade både påstående och slutsats angående RSMH-livets ställning i NSPHiG.
Du påstod att ”Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.”
Därmed uttalade du dig också som representant för RSMH-livet när du skrev ”Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med…”. Längre ner skrev du vidare att ” Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.”
Hannes, du kan ju inte vara både privatpersonen Hannes som du påstår och samtidigt vi. Antingen är det du som uttalar dig och då får du skriva jag, och inget annat.
HQ skriver att ”att våra motparter föredrar att enbart vända sig till en organisation för samverkan med brukar- och anhörigrörelsen, och att detta dels frammanar ett gemensamt agerande inom nätverket och dels ställer de enskilda organisationerna i bakgrunden.”
Men hur skulle det annars var Hannes? Vi de ingående organisationerna har ju självmant anslutit oss till denna samverkans och samordningsorganisation (NSPHiG). Det innebär att det kansli som utsetts och givits ramarna för sitt arbete (även av RSMH-livet) arbetar som mottagare och förmedlare av inkommande information och förfrågningar. Man kan som bekant inte både ha och äta kakan. Med Hannes sätt att resonera så kan varje enskild medlem i RSMH påstå att han eller hon inte ”vet” vad som kommer till styrelsen först, och möjligen inte komma vidare etc.
Avslutningsvis: HQ skriver ”Sedan är det ett faktum, att nätverksledningen emellanåt agerar gentemot motparterna på egen hand och informerar medlemsorganisationerna om vad som har diskuterats eller överenskommits i efterhand. På det sättet bedriver nätverksledningen i praktiken, om än oavsiktligt, egen intressepolitik, som inte alltid dessförinnan är förankrad hos medlemsorganisationerna. Det här är dock inte platsen att diskutera konkreta exempel.”
Hannes Qvarfordt kommer ännu en gång med påstående om ett sk”faktum” utan att skriva vad det är. Då är det lätt att förstå hans önskan om att slippa ”diskutera konkreta exempel”.
Mvh Sonny Wåhlstedt
Hej igen, Sonny!
Jag ger dig rätt i att det kan framstå som oklart i vilken roll jag uttalade mig i mitt ursprungliga blogginlägg. Det var alltså inte i rollen som officiell talesman för RSMH-Livet, utan som vanlig RSMH-medlem och medlem i RSMH-Livet. I stället för att skriva ”vi” borde jag antingen ha skrivit ”jag” eller refererat till föreningen. Beklagar det missförstånd som därmed tycks ha uppstått.
Jag vill vidare betona att avsikten med inlägget inte var att specifikt avhandla förhållandena inom NSPHiG, utan just de problem som kan uppstå, när självständiga föreningar och andra organisationer skall samverka i paraplyorganisationer. Inlägget skall snarast ses som en fortsättning på den diskussion vi förde inom RSMH:s medieprojekt för några år sedan. För att konkretisera vad jag syftade på använde jag mig dock av erfarenheter från bl.a. nätverket i Göteborg.
Beträffande ramarna för NSPHiG:s arbete tror jag du känner till, att RSMH-Livet under hela nätverkets tillblivelse förhöll sig kritisk till hur dessa utformades, både när det gäller AU:s befogenheter och frågan om konsensus eller majoritetsbeslut. Det var också ett av skälen till att föreningen valde att ändra sitt medlemskap till associerat i stället för fullvärdigt.
Jag har, slutligen, inte alls någon önskan om att ”slippa” diskutera konkreta exempel, men av flera skäl är inte RSMHbloggen platsen för att göra det. Först och främst för att jag alltså här inte skriver som officiell talesman för RSMH-Livet, och därutöver för att NSPHiG:s interna, konkreta ärenden inte bör avhandlas i RSMH:s offentliga blogg. Vi kan återkomma till de frågorna lokalt och när jag själv är talesman för föreningen.
/Hannes Q
Nedanstående kommentar är ett svar på Seppo Mälkkis kommentar under ”Regler för kommentarer på rsmhbloggen.se”. https://rsmhbloggen.se/2013/02/06/regler-for-kommentarer-pa-rsmhbloggen-se/#comments
Hej, Seppo!
Jag har svårt att förstå dina reaktioner. Jag vet inte vad du menar med att RSMH borde ha ”hängt med i tiden”. Såvitt jag vet har RSMH aldrig uteslutande vänt sig till slutenvårdspatienter, och i vart fall har vi sedan flera decennier välkomnat människor med alla former av psykisk ohälsa och dessutom sympatiserande anhöriga, vårdpersonal och andra intresserade. Det finns alltså inte grund för påståendet, att vi förlorar medlemmar därför att antalet slutenvårdspatienter minskar. Sedan tycks du mena att vi skall fiska efter nya medlemmar, genom att rikta oss till särskilda, utvalda grupper. Ett sådant förhållningssätt vore helt enkelt under vår värdighet, anser jag. Alla med psykisk ohälsa och alla deras sympatisörer skall självklart vara välkomna hos oss, oavsett vilken bakgrund eller karaktär ohälsan har!
Att NSPHiG eller någon annan organisation ”tar våra frågor” har jag inte påstått. Nätverket engagerar sig naturligtvis i vilka frågor det vill. Att RSMH i Göteborg eventuellt blir sidsteppat beror inte i första hand på NSPHiG, utan på att motparterna väljer att endast vända sig till NSPHiG. Sedan handlar det givetvis också om i vilken utsträckning förfrågningar till nätverket omedelbart förmedlas till medlemsorganisationerna. Om så inte sker, har även nätverket ett ansvar.
Svar på dina frågor:
1. Eftersom det är oklart vad du syftar på med ”framtidsfrågor” är det svårt att svara på din första fråga. Vi arbetar naturligtvis så gott vi förmår med de frågor vi finner angelägna i den rådande vardagen.
2. S och M i RSMH är lika viktiga, och de är dessutom oupplösligt förbundna med varandra. Det finns inget S utan M och det finns inget M utan S!
3. Jag, personligen, känner inte till medelåldern i distriktet, men det är ganska uppenbart att den är hög. Vi behöver givetvis få in nya, unga krafter i verksamheten, men det är åtminstone för mig otänkbart att försöka åstadkomma det, genom att anpassa mig efter den biopsykiatriska världsbild de unga matas med i dagens samhälle.
Jag blir en smula förundrad över din bittra kritik mot RSMH, Seppo. Om jag – som du tycks göra – ansåg att andra föreningar eller organisationer gör ett bättre jobb, så skulle jag nog hellre vara verksam där. Nu anser jag dock inte det, för min del.
/Hannes Q