(Ny)liberalismen är fascismens demokratiska kusin

Hannes 4Låt oss först som sist slå fast att det finns väsentliga skillnader mellan liberalism och fascism. Liberalerna bekänner sig till den demokratiska parlamentarismen och accepterar inte våld som konfliktlösningsmetod. I varje fall inte under fredstid. Fascismen är i stället en totalitär ideologi med våldsromantiserande inslag. Om vi sedan jämför liberalismen som samhällssystem med den klassiska (italienska) fascismen finner vi också avgörande skillnader. I det liberala samhället skall staten vara så liten som möjligt och medborgarna och det civila samhället skall vara så fria att styra sig själva som möjligt. I det fascistiska samhället är staten stark och det civila samhället en del av statsapparaten (så kallad korporativism).

När vi har konstaterat dessa viktiga olikheter finns det emellertid också skäl att granska de likheter, som motiverar blogginläggets rubrik. Fascismen och liberalismen är i praktiken båda elitistiska ideologier. De hyllar styrka och framgång och föraktar svaghet. Skillnaden ligger i att fascismen aktivt gynnar de starka, friska och privilegierade grupperna i samhället, medan liberalismen genom att minska statens makt och understödja de fria marknadskrafterna ger samma grupper större svängrum på de försvagades bekostnad. Man låter djungelns lag regera mer eller mindre fritt.

Till skillnad från fascismen driver givetvis inte liberalerna medvetet fascistoida idéer. De säger sig i stället vilja ge varje individ så stor frihet att forma sitt liv som möjligt, utan statlig inblandning. Vad de då emellertid bortser från är att individerna i samhället har getts helt olika förutsättningar att slåss för sin tillvaro och skapa sig ett gott liv. Det gäller allt från kulturella och socioekonomiska förhållanden i den grupp individen tillhör, till den enskildes kroppsliga, psykologiska och intellektuella förutsättningar. Ju mindre reglerade de olika marknadskrafterna är, desto större fördel får den starka, friska, begåvade och kanske redan välbeställda individen och desto tyngre blir kampen för den i något avseende försvagade individen.

När liberalen säger sig ”tro på individens förmåga” gör han sig dels skyldig till att sätta sina egna förutfattade åsikter framför respekten för den enskildes egen upplevelse av sin förmåga, dels tvingas han se på den som misslyckas med förakt. Om den misslyckade nämligen har en sådan förmåga som liberalen ”tror på”, kan misslyckandet endast bero på att han inte har ”ansträngt sig tillräckligt” eller inte insett vilken förmåga han har. Båda synsätten är elitistiska och svaghetsföraktande, dvs. i grunden fascistoida. Detta är bakgrunden till den nedmontering av välfärden och de ökade samhällsklyftor, som den nyliberala vågen över västvärlden har medfört.

/Hannes Qvarfordt



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s