Sjukdom eller vad?

Hannes 4Under 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt


30 kommentarer on “Sjukdom eller vad?”

  1. Esmeralda Moberg skriver:

    Hej!
    Jag tänker lite annorlunda på några punkter.
    1. Att något definieras som en sjukdom är ju inte bara avhängigt av hur sjukdomen har uppstått. Många sjukdomar är helt livsstil/miljö -uppkomna men är likafullt sjukdomar. Som ett par snabba exempel: Cancer uppkommen av att ha utsatts för radioaktivitet eller klamydia efter oskyddat sex. Inget som kan härröras till genetik men definieras som sjukdomar.

    5. Jag har svårt att se att sjukdomsdefinitionen gör att människor slutar kämpa själva, bara för att de samtidigt blir berättigade hjälp från samhället – återigen kan cancer tjäna som jämförelse. Jag har svårt att se tex skuld som en pepp och drivkraft till större hälsa.

    Jag undrar också varför begreppet sjukdomsvinster används så flitigt inom psykologi/psykiatri och även vad gäller vissa svårlösta tillstånd av smärta osv – är inte det i själva verket en effekt av individualiseringen du talar om?: Patienten är inte bara personligen ansvarig för att ha fått sjukdomen utan vill t o m ha den. Något för olika yrkeskårer att gömma sina tillkortakommanden eller bristande möjlighet till behandling bakom.

    4. Sjukdomsdefinitionen i sig sätter inte mindre press på samhället – det här är en värld/arbetsplats folk inte bara får personliga problem av: de blir sjuka! Sjukdomar är mer av ett strukturellt problem än ett personligt problem.

    3. Varje försök till revirhävdande och ensamrätt inom området är av ondo oavsett vilken förklaringsmodell ellerbehandlingsväg men vill hävda.
    Jag ser dock inget problem med att det bedrivs forskning på ALLA fronter kring psykisk ohälsa. Medicinskt har psykiatri inte varit ett statusområde så som tex kirurgi eller hjärt7kärl-sjukdomar. Vilket har lett till att mängden forskning inom psykiatri idag är av samma omfattning som den om tex hjärt/kärl hade på 40-50talet. (ska försöka hitta den forskningsdiskussionen i P1s Kropp och själ från 2010 där detta framkommer)

    Själv bloggar jag om min väg ut ur ”psykgarderoben” på
    http://www.esmeraldamoberg.com

    mvh
    Esmeralda

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Esmeralda!

      Jämförelsen med cancer haltar, eftersom det, i det fallet, är fullt möjligt att identifiera sjukliga, biologiska processer. Det har man ännu inte lyckats med i psykiatrin.

      Själv är jag intresserad av sanningen bakom psykisk ohälsa, inte huruvida en sjukförklaring kan vara ”praktisk” ur olika synvinklar.

      Jag har inte sagt att människor slutar kämpa p.g.a. en sjukförklaring, utan enbart att det ger legitimitet i dagens samhälle åt det icke-fungerande man befinner sig i. Det ger också en möjlighet att hänvisa till ”sjukdomen” för att man inte klarar olika saker. (Därav ”sjukdomsvinsten”.)

      Sjukdom behöver alls inte vara ett strukturellt problem. Det är ofta ett rent individuellt sådant. En ohälsa uppkommen genom miljöfaktorer är däremot alltid ett strukturellt problem.

      Jag ser absolut inga problem i att det bedrivs forskning på alla fronter, när det gäller psykisk ohälsa. Jag ser däremot stora problem i att den biomedicinska forskningen hävdar en kunskap och vetenskap som inte existerar!

      • Esmeralda Moberg skriver:

        Finns det EN sanning?
        På vilka andra mänskliga områden finns det EN sanning?
        Är det verkligen antingen så att ALLT ska kallas sjukdom eller INGET ska kallas sjukdom?
        Jag stödjer inte den dikotomin eller svartvita tänkande.

        Det är utmärkt att vara praktisk och pragmatisk kring ett praktiskt liv som inte fungerar Att vara filosofisk är av yttersta , men det ger inte människor någon praktisk hjälp förrän på mkt lång sikt.
        Jag anser verkligen att du underskattar människans inneboende vilja att leva ett fungerande liv. När man vet att en svårighet beror på sjukdomen blir man peppad att angripa problemet från just det hållet. Man behöver bara se på SVTs Arga Doktorn. När personerna får en diagnos sätter de knappast sig ner å pustar ut och kapitulerar – tvärtombörjar de ta itu med sina liv själva med ett förnyat livsmod, redan innan de fått vidare behandling.

        Jag vill ogärna gå in i direkta jämförelser av forskningsresultat eftersom jag inte är forskare själv, men det är knappast entydigt att det inte skulle finnas fysiska fynd kopplade till olika psykiska lidanden. Vad gäller bipolär finns även en överväldigande heriditet (även där man inte kunnat tillägna sig ett lidande genom miljöpåverkan i familjen).
        Vad grundar du din ståndpunkt om att det inte finns några fysiska indikationer alls? Jag vill gärna ta del av dina källor! Alltid intressant med faktagranskning för OCH emot en tes!

        Om man hävdar att det inte finns några fysiska/hormonella/kemiska processer, hur ser man då på det faktum att mediciner fungerar på en så stor grupp individer? Och för en grupp patienter är det enda som gör en reell skillnad efter åratal av andra behandlingar?
        Återigen: Varför skulle alternativen vara att alla behöver medicin eller ingen behöver medicin?

        Hur är det inom andra områden där definitionen Sjukdom är den gängse? Finns det fakta som visar att samhället tar mindre ansvar för det som kallas sjukdomar gentemot det som kallas ohälsa? Det vore i så fall en oerhört bra grej att lägga in i samhällsdebatten.

        Ang. vilken definition av lidande som sätter störst press på samhället så har vi helt enkelt olika åsikt och olika syn. Jag skulle vilja samtala med någon som skulle kunna sätta detta i ett historiskt/ekonomiskt/sociologiskt perspektiv.
        Här misstänker jag dock att stigmat och samhällets vilja att avsäga sig ansvar går mycket djupare än vilka ord vi sätter på lidandet. Men som sagt jag har inte forskat på ämnet!

        mvh
        Esmeralda

      • Hannes Q skriver:

        Hej igen, Esmeralda!

        Det är inte fråga om ”hur många” sanningar det finns, utan om att det som presenteras som sanning också skall vara det. Sjukdom är en medicinsk term för biologiskt betingade avvikelser (från det normala) hos den enskilda individen. Det är därför en felaktig term att använda, om en människas tillstånd inte är primärt biologiskt betingat, inte är utslag av biologisk sjuklighet och är ett direkt resultat av samspelet med omvärlden. Termen skall INTE användas instrumentellt, för att åstadkomma samhällsinsatser eller eget agerande av olika slag. Den skall användas för det den representerar, inget annat.

        Att motsätta sig sjukdomsbegreppet i psykiatrin innebär inte på något sätt ett underskattande av människans inneboende vilja att leva ett fungerande liv. Självklart vill även de sjukförklarade, och de som tror sig lida av en sjukdom, leva ett fungerande liv. Däremot kan hänvisning till en sjukdom avlasta de krav omvärlden annars kan ställa om att ”ta sig i kragen” och fungera. Det är det sjukdomsvinsten handlar om. (Omvärldens respekt för att psykisk ohälsa kan göra det svårt att fungera i samhället bör givetvis finnas även utan en grundlös sjukförklaring, som jag ser det.)

        Jodå, Esmeralda, det finns massor med fysiska fynd, kopplade till psykisk ohälsa, men det finns inga sådana fynd som ger en orsaksförklaring. Självklart avspeglas psykisk ohälsa i kroppens funktioner, men det innebär inte att sådana funktionella avvikelser förklarar ohälsans uppkomst.Och nej, det finns ingen direkt orsakande ärftlighet belagd för ”bipolär sjukdom”, lika lite som det finns för andra psykiska ohälsotillstånd. Vad som finns är en viss överrepresentation av mycket vanliga genvarianter, som vi i princip alla bär på. En överrepresentation som anses skapa en ökad sårbarhet, men som inte i sig ger någon orsaksförklaring.

        Huruvida de mediciner som används ”fungerar” eller ej är en subjektiv tolkningsfråga. Vad åstadkommer de och hur skall man tolka deras effekt? Blir medicinerade människor lika välfungerande och symptomfria som människor utan psykisk ohälsa? Jag har hittills aldrig sett exempel på det! Att människors sinnestillstånd rent allmänt kan påverkas med kemikalier är välkänt sedan tusentals år tillbaka. Många använder t.ex. alkohol som ångestdämpande medel, men det innebär ju inte att alkoholen är en välfungerande behandling.

        En bok som diskuterar sjukdomsbegreppet är ”Diagnosens makt: om kunskap, pengar och lidande” av bl.a. idéhistorikern Karin Johannisson. Jag delar inte alla uppfattningar som framförs där, men sjukdomsbegreppet och psykiatriska diagnoser problematiseras på ett mycket tänkvärt sätt.

  2. Inger Eriksson skriver:

    Tack Hannes för din beskrivning som ger legitimitet för mina egna tankar, för det som jag själv varit med om kan inte betecknas som sjukdom. Hoppas jag också kan vara mer öppen med mina tankar. En mycket varm kram till dig Inger Pusselgumman Eriksson

    • Hannes Q skriver:

      Varmt tack, Inger!

    • Esmeralda Moberg skriver:

      Vi är många som upplevt stort lidande som absolut inte skall etiketteras sjukdom.
      Frågan är väl om INGENTING får definieras som sjukdom? Vi är också många som genom att ha fått vårt lidande definierat som sjukdom fått en skjuts tillbaka till ett mycket mer meningsfullt liv, fungerar bättre och har större livskvalitet.

      • Hannes Q skriver:

        Som jag skriver ovan är ”sjukdom” ett medicinskt begrepp, som inte skall användas instrumentellt. Det innebär vetenskapsförvanskning.

  3. Esmeralda Moberg skriver:

    Jag gjorde ett blogginlägg av vår olika syn på saken! Tycker detta är viktigt och intressant!

  4. Fredrik Gothnier skriver:

    Man kan se debatten ovan med andra ögon. Vi lever i samhällen. Samhället ställer vissa krav på individen att fungera på ett visst sätt för att kunna ta del i samhället. Ofta har personer som inte klarar av de krav samhället ställer uppfattats som avvikande, dumma eller som dårar.

    Idag har det kommit nya psykiatriska diagnoser såsom ADHD, Asperger och andra diagnoser inom neuropsykiatri. Enligt min mening kan dessa diagnoser ha uppkommit då samhället ställer sådana krav på individen att klara av att studera och att klara av ett högre tempo att inte alla klarar av det. De som får problem även om det bara är för att de fungerar annorlunda än andra anses ha ett fel som gör att de inte klarar av kraven. Ibland kallas detta för sjukdom.

    Vad det än kallas så vill nog alla kunna ta del i samhället. Ibland får behandling såsom terapi och mediciner individen att bli mer högpresterande så att behandlingen uppfattas som en stor hjälp. Sedan kan man diskutera om dessa personer är sjuka eller inte? Eller om annorlundaheten (sjukdomen) beror på miljö eller arv?

    Jag anser att vad som anses som en sjukdom inom psykisk ohälsa är en social konstruktion. Däremot kan personer få ett annorlunda liv med behandling (här tänker jag på mediciner). Och därmed fås att må bättre, vilket är till gagn för individen. Är inte detta huvudsyftet med behandling för psykisk ohälsa (terapi och mediciner)?

    Jag förstår Hannes oro…Att stämplas som sjuk kan göra mycket, speciellt om man stämplas som sjuk i huvudet…Mediciner kan dock hjälpa personer med psykisk ohälsa i deras återhämtning. Det är ett faktum man inte får blunda för och får man medicin så stämplas man automatiskt som sjuk vilket inte är fallet med terapi. Jag håller med Hannes om att vi inte bör blanda ihop begreppen men medicinsk forskning är viktig…Även för psykisk ohälsa.

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Fredrik!

      Jag förstår ditt resonemang, men vi kan inte sätta sjukdomsdiagnoser på människor och medicinera DEM för att de far illa av det rådande samhällets krav. Det är det som är sjukt som skall diagnostiseras och medicineras – i det här fallet alltså samhället.

      • Esmeralda Moberg skriver:

        Den bristande forskning som du rättmätigen pekar på bevisar inte heller att ALLT psykiskt lidande beror på samhällets krav. Min ståndpunkt är att man i forskning lika lite kan hävda den ena som den den andra tesen innan belägg för att vederlägga det ena eller andra finns. Och när det gäller forskning på hälsa så kommer det sannolikt alltid finnas mångfacetterade resultat. Varför ska allt ständigt bevisas som det ena ELLER det andra när det gäller människor? Jag tror inte på den hållningen.

        mvh E

      • Hannes Q skriver:

        Hej, Esmeralda!

        Skillnaden mellan det biomedicinska och det psykosociala perspektivet kan beskrivas så här:

        Biomedicinska förklaringar MÅSTE beläggas genom medicinsk forskning, men belägg för sådana förklaringar saknas i dagsläget.

        Psykosociala förklaringar KAN INTE beläggas genom naturvetenskaplig forskning, men är i stället i stor omfattning bekräftade genom berörda människors erfarenheter. (Sedan åtminstone hundra år tillbaka!)

    • Esmeralda Moberg skriver:

      Hej Fredrik!
      Att man inte klarar samhällets alltmer ökande krav, tempo och prestationspresssom framförs ofta som en anledning till att man betraktas så annorlunda att man får diagnos och behandling. Men det som gör att man som specialdesignad (adhd el asperger tex) hamnar ”av banan” är inte problem med högskolestudier utan de mer grundläggande element som livet, skolan, arbetsplatsen,”systemen” och ”samhällsstrukturerna” består av:
      mellanmänskliga relationer, kontakt, kommunikation, ömsesidighet, impulskontroll, och saker som att själv kunna sköta den egna hygienen, maten, sömnen och hemmet på en basal nivå. Att man sedan inte klarar samhällets krav på utbildning, fritidsaktiviteter el dyl är bara en logisk följd, eller grädden på moset.
      Jag har själv asperger-design (och bipolär diagnos) och det samtliga behandlare under dryga tio år i vården strävat efter är att jag ska kunna klara de basala saker jag räknade upp på ett okej sätt och med en okej kontinuitet.
      Tanken att behandla mig för att jag skall bli en ”högpresterande 100% arbetande samhällsnormativ individ” ligger ENBART i socialförsäkringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken – vilken hänger över oss i form av Fkassan som är satt att genomföra den rådande politiken.

      Javisst – man kan säga att vi har ett sjukt samhälle där pressen på att duscha och borsta tänderna flera ggr i månaden är helt absurd, men man bör ha klart för sig att neuropsykiatriska diagnoser och behandlingar finns till framförallt för oss som har problem med dessa moderna krav, innan vi kan börja tänka på karriären! 🙂
      / http://www.esmeraldamoberg.com

      PS: Neuropsykiatriska diagnoser är handikapp om man ska va korrekt- inte ngra sjukdomar som kan botas. 🙂

      • Hannes Q skriver:

        …och skall man vara ännu mer korrekt, Esmeralda, så finns det ännu inga vetenskapligt hållbara förklaringar till vad neuropsykiatriska tillstånd är och hur de uppkommer, dvs. precis samma situation som för övriga psykiska ohälsotillstånd. (Undantag: främst vissa, specifika autism-tillstånd, Huntingtons sjukdom och effekter av skador eller tumörer i hjärnan.)

      • Esmeralda Moberg skriver:

        Ja så är det Hannes! Tycker inte du också att det är fantastiskt att man kan hjälpa så många så mycket med tanke på vad lite man vet?
        Hur bristfälligt allt än funkar så måste man ju känna att det är fantastiskt att så många människor ägnar sin livsenergi åt att jobba och slita med det trubbiga outvecklade verktyg som idag står till buds för att bekämpa det psykiska lidandet! Tänk att de inte bara ger upp! Forskningen inom psykiatri ligger 60-70 år efter många andra medicinska områden. Det måste ju vara otroligt frustrerande för alla behandlare.
        Som att stå där med en såg och en tång, när ens kollega har fiberoptik och magnetkamera till sin hjälp..

      • Hannes Q skriver:

        Tja, Esmeralda, jag tycker att det är fantastiskt att så många människor orkar kämpa så mycket som de gör. Jag tycker däremot inte att psykiatrin bidrar med särskilt mycket hjälp.

      • Esmeralda Moberg skriver:

        …enskilda fall är alltid anekdotiska och är, hur allvarliga de än är aldrig Bevis för Någonting Alls. Man måste titta på stora populationer för att se om någonting fungerar.
        tex:
        Många vittnar om fruktansvärt dålig hjälp från Fkassan – men man kan alltid ta sig själv eller 20 pers som man känner som fått toppenhjälp som exempel, men att utifrån enskilda fall säga om Fkassan fungerar eller ej är omöjligt.
        Likaså så kände inte jag En Enda person som röstade Ja till EU när det begav sig men jag umgås Uppenbarligen inte med en grupp som är en genomsnittlig population i befolkningen – i så fall hade ingen röstat Ja.. men över 50% röstade inte som min umgängeskrets – som ju jag tycker är en Jättestor grupp. Då kan inte jag gärna komma dragande med att vi bör ha omval för jag har bevis för att siffrorna inte stämmer, även om de inte gör det från min horisont.

        Jag tycker att det är alltför mkt av bedömningen av hur vården fungerar som baserar sig på saker som ”men på den här bloggen finns det massa människor som inte fått hjälp” eller ”jag/min anhörige har fått brottsligt dålig hjälp”. De enskilda personerna bör få upprättelse, adekvat hjälp och kompensation och de som samlas i ett visst forum är inte heller ett representativt urval av en grupp – för de som fått adekvat hjälp har sällan behovet av dessa forum. men de är inte ett bevis för tex att ”mediciner fungerar inte alls”.
        Jag skulle tex från andra sidan kunna dra upp exemplet av hur jag efter ett liv av underbart bemötande och stöd av familj och vuxna ikring mig, efter drygt tio år av långsiktiga behandlingar inom alternativmedicinen ( som jag verkligen trodde och hoppades på!) samt sedemera tio år av olika behandlingar inom vården – allt detta medan min hälsa enbart försämrades sedan ÄNTLIGEN fick medicin som givit mig mitt kreativa skapande och njutbara liv tillbaka..

        I vården bör det dock finnas en nollvision!! Varje enskilt fall är en tragedi och i grunden ett misslyckande för vården. Det räcker INTE med ett resultat på över 50% nöjda för att vården ska vara nöjd med sig själv så klart! Den procent som inte får hjälp och snarare stjälp är alarmerande.
        Att polarisera debatten och säga att Inget fungerar eller Allt fungerar skapar bara en fientlig inställning som gör att vård och vårdbehövande och anhöriga inte kan samarbeta på bästa sätt och då tar det längre tid att förbättra..

        Varför möts vi inte som jämlikar i vården där både läkare och sökande utgår ifrån att den andre gör sitt bästa och nu är vi ett team som ska lösa en Jävligt Svår Uppgift??

        Obegripligt! Vi på den sökande sidan vet precis hur förödande misstro mot våra avsikter, våra problem och vår person är.
        Hur fan kan vi tro att läkare och andra behandlande ska klara vår misstro mot dem??
        Misstro – vilken skitutgångspunkt för utveckling av samhället!
        (och den här svadan riktar sig absolut INTE mot dig Hannes eller mot någon specifik person utan mot min generella upplevelse av patientfora, media osv!)

        Bästa hälsningar!

      • Hannes Q skriver:

        Hej, Esmeralda!

        Vem säger att jag bygger mina resonemang på enskilda anekdoter? Jag har personligen mer än 35 års erfarenhet av psykisk ohälsa (och lika lång av medpatienter!) och jag har 10 års erfarenhet som brukarföreträdare. Som helhet sett har jag inga positiva erfarenheter av farmakabehandling. När det gäller behandling av neuropsykiatriska tillstånd med centralstimulantia kan vi konstatera, att det finns få långtidsstudier, över huvud taget, och att de som finns inte visar några långsiktigt positiva resultat. Alla människor upplever f.ö. positiva effekter av centralstimulantia på relativt kort sikt, alltså även människor utan neuropsykiatriska diagnoser.

        Sedan finns det all anledning att granska psykiatrin kritiskt, eftersom den har stor makt över enskilda människors liv!

      • Esmeralda Moberg skriver:

        Hej!
        ”Anekdotiskt” är lätt att misstolka – men så länge du inte har satt upp en vetenskaplig studie med kontrollgrupp osv så är det vi upplever anekdotiskt. Jag säger inte att du inte skulle få de resultat du tror, men människans förmåga att se det som överensstämmer med ens egen uppfattning är enorm, liksom vår benägenhet att söka oss till sammanhang med likasinnade. Tex så är sannolikheten att de som behöver brukarföreträdare är de som får dålig hjälp av psykiatrin. Enligt samma princip så har jag mest kontakt och hörsägen från folk som fått ok eller bra hjälp av psykiatrin.Sannolikheten att man inte hör lika mkt av oss som fått god hjälp är förmodligen stor – eftersom vi har fullt upp med de liv vi lyckats återerövra. Jag är inte så gammal som du så jag har endast lyckats komma upp i 26 år av psykisk ohälsa. 😉
        Jag ser inte mig själv som ett bevis för antingen eller, men den ensidiga bild du beskriver gör att tex jag känner mig ogiltigförklarad. Som att vi på något sätt är lurade. Som att den gruppen som liksom jag motvilligt sett medicin som en sista utväg och då plötsligt fått möjligheten att återerövra ett kontinuerligt fungerande och njutbart liv..
        Därmed säger jag inte att allt eller alla ska medicineras. Sanningen är inte så ensidig, och det vi ännu inte vet om psykologi och psykiatri är oändligt och jag är öppen för forskning både sk kvalitativ och naturvetenskaplig. Alla vägar behövs för så komplex är organismen människan, tror jag. En ensidig och polariserande syn på människan eller vården leder ingenstans som jag ser det.

        / http://www.esmeraldamoberg.com

      • Hannes Q skriver:

        Hej igen, Esmeralda!

        Att avfärda människors egna – jag betonar egna! – upplevelser och erfarenheter som ”anekdotiskt material” är en faktiskt direkt kränkande metod biopsykiatrin brukar använda för att förminska andra tolkningar av psykisk ohälsa, än just den biomedicinska tolkning de själva representerar. Jag finner det sättet att behandla människors livserfarenheter osmakligt.

        Min kritik mot sjukdomsperspektivet innebär givetvis inget ”ogiltigförklarande” av dig, eftersom du dels inte ÄR din eventuella sjukdom och dels ingen vet om det tillstånd du lider av ÄR en sjukdom. Vill du själv uppfatta det så, och tycker dig hjälpt av medicinering, så har jag inga invändningar mot det. Det är ditt val och din rätt att ha den uppfattningen. Vad jag alltså vänder mig mot är de vetenskapligt falska påståendena, att vi har att göra med en sjukdom, eftersom vetenskapen inte har klarlagt den saken!

  5. Henrik Larsson skriver:

    Om jag ska försöka mig på att säga nått i denna fina debatt, så blir det att individen står i samspel med samhället i stort. Vem som bär ansvaret för individens eventuella psykiska ohälsa (eller sjukdom om man vill kalla det så) är för mig en icke-fråga då jag är övertygad om att alla parter gör sitt bästa, psykotisk, psykopatisk, läkare med bristfällig kompetens eller läkemedelsföretag med vinstintresse, Alla gör så gott de kan.

    • Hannes Q skriver:

      Hej!

      Vem som bär ansvaret är möjligen en icke-fråga, men vad som orsakar den psykiska ohälsan kan aldrig bli en icke-fråga, eftersom kunskap om det är en förutsättning både för att förebygga och för att behandla ohälsan. Utan den kunskapen famlar vi i blindo.

  6. Esmeralda Moberg skriver:

    Hej Hannes!

    Du skriver:
    ”Huruvida de mediciner som används ”fungerar” eller ej är en subjektiv tolkningsfråga. Vad åstadkommer de och hur skall man tolka deras effekt? Blir medicinerade människor lika välfungerande och symptomfria som människor utan psykisk ohälsa? Jag har hittills aldrig sett exempel på det!”

    Du föreslår alltså att det skall finnas ett krav på 100%iga behandlingsresultat för psykofarmaka för att det skall ha någon trovärdighet? Vilka andra mediciner inom vilka andra områden har det?
    Menar du att det bara finns subjektiva underlag för om psykofarmaka är verksamt?

    Lite oklart i din första text – jag uppfattade det som att du tycker att sjukdomsdefinitionen är dålig bla av just det instrumentella skälet att det ger samhället möjlighet att avsäga sig ansvar till skillnad mot om man benämner det ohälsa. Missförstått dig helt kanske?

    mvh

    • Hannes Q skriver:

      Hej igen!

      I somatiska sammanhang finns det alldeles klart mediciner, som ger 100-procentiga behandlingsresultat. Ett exempel är antibiotika. Det är också fullt mätbart, till skillnad från resultaten av psykofarmakabehandling, som inte alls är mätbara (eftersom ohälsan i sig är omätbar!).

      Sjukdomsdefinitionen av psykisk ohälsa är dålig, därför att den i det sammanhanget saknar vetenskaplig grund. Den skall heller inte användas enbart som medel för att åstadkomma åtgärder av något slag (dvs. instrumentellt). Det är missbruk av vetenskaplig terminologi, vilket förstås då gäller generellt, oavsett om samhället av det skälet avsäger sig ansvar eller inte.

      • Esmeralda Moberg skriver:

        – Nu är det jag som backar på min egen metod och tyckeratt jämförelsen med just bakterieinfektioner haltar. Jag tänker snarast på somatiska sjukdomar som också är ngt man får leva med liksom vissa former av psykiska sjukdomar (ja jag definierar min bipolaritet som sjukdom) – hjärtkärlproblematik, blodsjukdomar, diabetes, med flera invärtesmedicinska tillstånd. Där är medicinering i många fall något som kan hålla hälsan på rätt köl, men man kan ej få ett 100% resultat. I fråga om cancer vet vi alla att några 100% resultat inte existerar.

        Min ohälsa och mitt till tillfrisknande är enormt mätbart och säga vad man vill om världens girighet men mediciner kan inte komma i bruk om de ej påvisar signifikanta behandlingsresultat.

      • Hannes Q skriver:

        Hej igen!

        Skillnaden mellan de påvisbara sjukdomar du nämner, och psykisk ohälsa, är just att det senare inte är påvisbart som sjukdom i biologisk mening. Man vet, med andra ord, inte vad det är man medicinerar!

        Och om du bara visste hur många mediciner som är i bruk, utan att de påvisar signifikanta behandlingsresultat. Psykiatrin är ett praktexempel på just det!

  7. M.O.B. skriver:

    Det värsta är att folk hålls inlåsta i månader och år och ges skadliga mediciner och hjärnskadliga elchocker baserat på diagnoser som inte kan eller behöver bevisas. Jag kan tänka mig att folk får låsas in baserat på bevisligt konstigt beteende (vilket skulle bevisas i en rättvis rättegång) men ingen skall tvingas till mediciner eller elchocker under inlåsningen.

  8. Per-Ola Larsson skriver:

    Det viktiga just nu för RSMH är väl att blåsa liv i 2 b och 3 a §§ HSL, som ger oss rätt att bli informerade om alternativa behandlingsmetoder och att få välja den psykoterapimetod som den enskilde patienten föredrar.
    Detta måste skrivas in i värdplanen enligt 3 f § HSL. Däri måste också skrivas in vad öppenvården ska göra enligt mitt val och vad kommunens socialpsykiatri ska utföra, Det räcker inte att som på Östermalm bara skriva: 9 tim boendestöd/månad!


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s