Identitetspolitiken är en farlig återvändsgränd

Publicerat: augusti 19, 2016 | Författare: | Sparat under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt | 7 kommentarer

Hannes 4I spåren av en ökad invandring från olika länder, och en tilltagande segregation, har önskan att förbättra förutsättningarna för åsidosatta grupper lett välvilliga opinionsbildare in på den mycket farliga identitetspolitikens väg. Man försöker identifiera kategorier i befolkningen, som behöver särskilt stöd – så kallad positiv särbehandling – men hamnar då i praktiken ofta i konflikt med diskrimineringslagarna. En positiv särbehandling av en grupp, innebär ju oundvikligen en diskriminering av dem som står utanför gruppen. Jag har själv tveklöst hjärtat till vänster, men det är med viss sorg jag ser den vänstra halvan av politiken gå vilse i grupp- och identitetstänkandets irrgångar.

Jag ifrågasätter inte alls det faktum, att det finns tilltagande strukturella motsättningar – över- och underordning – i dagens samhälle, men de bör framförallt motverkas genom en starkare tillämpning av de allmänna, mänskliga och medborgerliga rättigheterna, det vill säga av den fundamentala principen om allas lika värde, inte genom att ställa ofta oklart avgränsade grupperingar mot varandra. På den öppna arbetsmarknaden bör till exempel rekryteringar, så långt det är möjligt, göras utifrån avidentifierat meritunderlag, i stället för att vissa grupper kvoteras in på andra gruppers bekostnad. Det är de bäst lämpade och mest kompetenta som skall anställas, oavsett kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder eller eventuell funktionsnedsättning. Om vissa grupper – trots det – blir underrepresenterade, så må det vara så, till dess de lika rättigheterna och möjligheterna för alla har jämnat ut skillnaderna.

Även om det finns strukturella orättvisor i samhället, så är också de individuella skillnaderna inom respektive grupp så stora, att en förenklad identitetspolitik får minst lika orättvisa följder. När vi talar om förfördelade invandrargrupper, kvinnor, funktionsnedsatta och så vidare, glömmer vi att det också finns invandrare, kvinnor och funktionsnedsatta som har goda eller till och med privilegierade positioner i samhället. När vi talar om privilegierade ”vita”, män, högutbildade och så vidare, glömmer vi att det också finns ”vita”, män och högutbildade, som befinner sig i utsatta och underprivilegierade situationer. Grundprincipen i ett demokratiskt rättssamhälle måste vara allas lika värde och likhet inför lagen.

Eventuella stöd från samhället skall ges efter individuella behov, inte utifrån grupptillhörighet. För exempelvis människor med funktionsnedsättningar, inklusive psykiska sådana, finns redan idag anställningsstöd och lönebidrag, till storlek anpassade efter en individuell bedömning av den nedsatta arbetsförmågan. På det sättet gör man den enskilda, funktionsnedsatta människan mer jämlikt attraktiv för anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det finns förvisso brister i systemet, men det är bättre att utveckla dessa individuella stöd, än att införa schablonförmåner för en grupp, som aldrig kan avgränsas på ett rättvist sätt gentemot den övriga befolkningen.

Tvärtemot sitt syfte vilar identitetspolitiken på en grund av rasism, sexism och andra typer av diskriminering, vilket göder i stället för att motverka gruppmotsättningarna. I värsta fall kan en sådan politik, helt i onödan, skapa öppna och våldspräglade konflikter i samhället. Vi ser redan tendenser till en sådan utveckling i Sverige idag.

/Hannes Qvarfordt

Samverkan till döds (del 2)

Publicerat: juli 22, 2016 | Författare: | Sparat under: Anhöriga, brukarinflytande, Demokrati, Hannes Qvarfordt, NSPH, RSMH | Kommentarer inaktiverade för Samverkan till döds (del 2)

Hannes 4I februari 2013 skrev jag ett blogginlägg om fördelar och risker med samverkan med andra organisationer inom en paraplyorganisation. Inlägget var betitlat ”Samverkan till döds”, och på förekommen anledning vill jag nu återkomma jag till ämnet. Skälet är den utveckling som har skett inom nätverket NSPHiG i Göteborg och som tycks vara förestående också inom samverkansorganet NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) på det nationella planet.

För att verkligen fungera som röst åt psykiatrins brukare, bör ett samverkansorgan för sådana åtminstone domineras av just brukare och brukarstyrda föreningar. Såväl NSPH som NSPHiG består emellertid av en brokig skara organisationer, med mycket varierande anknytning till brukarrörelsen. I NSPH har vi t.ex. den i och för sig förträffliga verksamheten Sveriges Fontänhus, som dock inte är någon brukarförening, utan ett riksförbund av huvudsakligen stiftelser. Flera av de övriga föreningarna är helt eller delvis styrda av anhöriga och företräder därför främst deras intressen. Dessa föreningar baserar sig ofta på biopsykiatrins diagnoser och de ställer sig därför också lojala till det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan brukares och anhörigas intressen, men det går heller inte att bortse från att en sådan motsättning ibland föreligger. Jag har skrivit även om den saken tidigare.

Inom NSPHiG fanns, tills nyligen, två stiftelser representerade, och fortfarande finns den rena Anhörigföreningen Göteborg och Suicidprevention i Väst (SPIV) med i medlemsregistret. Den senare organisationen är ett samarbete mellan olika offentliga aktörer, i suicidpreventivt syfte, och därmed på inget sätt en brukarförening. Vid vårens årsmöte i NSPHiG motionerade SPIV om att associerade föreningar inte längre skulle få förekomma i nätverket, därför att det, enligt dem, ”skapade otydlighet om rösträtt/ansvar och intern kommunikation”. Motionen gick igenom och i ett slag uteslöts därmed de båda stiftelserna och ytterligare fyra, associerade föreningar, däribland de båda lokala RSMH-föreningarna! (Min egen tolkning är att bakgrunden till motionen var ett behov hos nätverksledningen att tysta återkommande, intern kritik från framförallt de associerade organisationerna.)

Händelserna inom NSPHiG har blivit möjliga, därför att nätverket för några år sedan ombildades till en självständig förening, där beslut kan fattas av en majoritet av medlemsorganisationerna. Det innebär att majoritetsuppfattningar – till exempel just det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa – kan köra över avvikande minoritetsuppfattningar inom nätverket. Socialpsykiatriska synsätt, av det slag RSMH representerar, kan enkelt tillintetgöras, när nätverket inte längre måste tala för samtliga sina medlemsorganisationer. Misshagliga föreningar kan också enkelt uteslutas ur gemenskapen, så som skedde vid NSPHiG:s senaste årsmöte.

I skrivande stund planerar även det nationella samverkansorganet NSPH att ombilda sig till självständig förening, sannolikt med en verksamhet baserad på majoritetsbeslut. Medlemsorganisationer med uppfattningar, som inte går i linje med huvudfåran inom nätverket, kommer därmed att marginaliseras eller helt förlora sitt inflytande. Min mycket starka rekommendation är därför att RSMH motsätter sig en föreningsbildning eller i varje fall kräver att beslut fattas i konsensus. Nätverket skall bara driva frågor, som samtliga medlemsorganisationer kan ställa sig bakom! Om en självständig förening, stödd på majoritetsbeslut, trots allt bildas, bör RSMH begära utträde för att i stället driva sina frågor på egen hand. Det behövs en stark, brukarförankrad och socialpsykiatrisk röst i den svenska psykiatridebatten!

/Hannes Qvarfordt

Fotnot: Ett inlägg i RSMHbloggen uttrycker normalt skribentens egna åsikter, om det inte är undertecknat med officiell befattning inom RSMH. För säkerhets skull vill jag ändå förtydliga, att jag här endast förmedlar mina personliga uppfattningar i den här frågan.

Jämlik hälsa på ojämlika villkor

Publicerat: maj 11, 2016 | Författare: | Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ECT, Hannes Qvarfordt, Medicin, Vårdplatser | 34 kommentarer

Hannes 4Regeringens kommission för jämlik hälsa har kritiserats av RSMH för att den inte specifikt granskar situationen för den hälsomässigt mest diskriminerade gruppen i vårt samhälle: människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket goda skäl för kritiken, eftersom hälsan hos dessa människor hotas på flera för gruppen unika sätt. Jag skall peka på tre av dem.

1. Den idag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin – utöver den på annat sätt riskfyllda behandlingen ECT – är medicinering med psykofarmaka. Det är numera väletablerad kunskap, att flertalet psykofarmaka påverkar aptit, ämnesomsättning och mättnadskänsla på ett sådant sätt, att behandlade patienter ofta går upp i vikt mycket kraftigt. Det skapar i sin tur grund för så kallat metabolt syndrom, som kan sägas vara ett förstadium till den diabetes, som leder till många patienters förtida död. Övervikten blir dessutom i hög grad ett hälsopåverkande, socialt stigma, som de behandlade patienterna konstant tvingas leva med i sin vardag.

2. Det är inte bara en välbekant erfarenhet för de flesta med psykisk ohälsa, utan dessutom ett i studier belagt fenomen, att man får sämre bemötande och sämre vård för sina somatiska åkommor, om det framkommer att man har haft kontakt med psykiatrin. En mindre andel människor med psykisk ohälsa, än hos den övriga befolkningen, erbjuds till exempel relevanta åtgärder mot cancer och hjärt-/kärlsjukdomar.

3. Den andel av landstingens sjukvårdsanslag, som tilldelas psykiatrin, har under många år minskat i relation till anslagen till den somatiska vården. Relativt sett har därför vårdinsatserna för människor med psykisk ohälsa minskat, trots att det samtidigt är den mest växande patientgruppen. Resultatet har blivit en förskjutning mot färre vårdplatser, kortare vårdtider och billigare behandlingsinsatser. Mer av läkemedel och ECT, med allvarliga biverkningar, och mindre av psykoterapi och psykosociala insatser.

Om inte regeringens kommission för jämlik hälsa inser och tar hänsyn till, att situationen för människor med psykisk ohälsa är unikt utsatt, kommer den att misslyckas med sin uppgift att hitta vägar till en mer jämlik hälsa hos befolkningen.

/Hannes Qvarfordt

Hur osjälvständig kan man bli?

Publicerat: mars 10, 2016 | Författare: | Sparat under: Hannes Qvarfordt | 1 kommentar

Hannes 4I fredags tittade jag, som vanligt, på Skavlan och fick bekanta mig med den före detta hustrun till en jihadist, Anna Sundberg. En gång en ung studentska i Lund, som där träffade en islamistisk man, blev salafist (extrem muslim) på två veckor och via honom träffade och gifte sig med en, om möjligt, än mer extrem jihadist, med vilken hon levde bland rebellgrupper vid gränsen till Tjetjenien i något decennium, helt under hans herravälde. Hon fick barn med denne jihadist, gick klädd i niqab och fick bara träffa andra kvinnor, utöver sin man.

Helt uppenbart ägnade sig hennes man åt vapensmuggling, och han planerade väpnade attacker av olika slag, utan att den före detta oreligiösa studentskan från Halmstad hade invändningar mot det. När hennes man gav sig in i kriget i Syrien blev både han, hon och hennes barn fängslade av Assad-regimen. Så småningom blev hon hjälpt tillbaka till Sverige av UD, och först när hon hemma i Sverige tittade på en sjukhusserie i TV och såg att människor kunde vara empatiska och osjälviska, utan att vara religiösa, började den extremmuslimska övertygelsen släppa greppet om henne. Nu har hon återvänt till sin ungdomskärlek i Halmstad och till synes helt övergivit sin muslimska ”utflykt”.

Varför beskriver jag allt det här? Jo, därför att jag själv aldrig har varit i närheten av att falla för extrema läror av det slaget, vare sig politiska eller religiösa. Inte ens i min annars mycket förvirrade och omogna ungdom. Jag har oerhört svårt att förstå hur en vanlig, ung tjej (eller kille), med sekulär, svensk bakgrund, så fullständigt kan tappa huvudet, helt underordna sig en extremt auktoritär sekt och man och dessutom bli blind för vad denna sekt och man sysslar med. Det är för mig obegripligt. Man skulle möjligen kunna tänka sig att en ungdom med till exempel psykisk ohälsa, krossad självkänsla och på desperat jakt efter mening i livet skulle kunna falla offer för sekter av det här slaget. Men Anna Sundberg föreföll på inget sätt lida av psykisk ohälsa eller krossad självkänsla. Hon uppträdde lugnt och självmedvetet och var nu, till synes, fullt välmående. Den som förstår sådana här fenomen bättre än jag gör får gärna förklara för mig.

Länk till fredagens avsnitt av Skavlan.

/Hannes Q

Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Publicerat: januari 11, 2016 | Författare: | Sparat under: Öppenhet, ECT, Forskning, Hannes Qvarfordt, Internet, Kvalitet, makt, RSMH, Tvångsvård | 6 kommentarer

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt

Medvetna feltolkningar från Försäkringskassan

Publicerat: december 2, 2015 | Författare: | Sparat under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen | Kommentarer inaktiverade för Medvetna feltolkningar från Försäkringskassan

Hannes 4Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund från Försäkringskassan gör i sin debattartikel i Dagens Nyheter den 27 november minst två medvetna feltolkningar av hälsoläget i Sverige och av sjukskrivningens funktion. Detta i det uppenbara syftet att misstänkliggöra sjukskrivna människor.

De hävdar, för det första, att svenskarna är ”världens friskaste folk” (Svenskt Näringslivs uttryck!) och stöder sig då på statistiken över kroppslig ohälsa, som i sin tur nästan uteslutande baseras på medellivslängd och barnadödlighet. En sådan statistik kan dock svårligen fånga in den psykiska ohälsan, som råkar vara den ohälsa som dramatiskt ökar och leder till höjda sjukskrivningstal. Det faktum att Sverige hör till de länder i världen, där det förskrivs mest psykofarmaka, rimmar också mycket illa med talet om världens friskaste folk.

För det andra anser de att läkarna måste vara striktare i sin bedömning av när ”sjukskrivning är en lämplig behandling” (åter Svenskt Näringslivs formulering!). Beskrivningen är en uppenbar vantolkning av den försäkringsverksamhet de själva ansvarar för. Sjukskrivning är inte och har aldrig varit någon ”behandling”. Sjukskrivning tillgriper man som inkomstbortfallsförsäkring, när en patient på grund av sjukdom/ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Åtgärden är med andra ord i sig ett uttryck för bedömningen, att patienten helt eller delvis inte kan arbeta. Hur patienten sedan skall vårdas för att tillfriskna och återkomma i arbete är en helt annan fråga. Den läkare som använder sjukskrivning som behandling begår tjänstefel. En sjukskrivning skall alltid kompletteras med medicinsk eller annan behandling och/eller rådgivning för egenvård!

/Hannes Qvarfordt

Fotnoter:

  1. I Sverige är sjuktalen för psykisk ohälsa påtagligt högre för kvinnor, än för män. Den offentliga sektorn, där flest kvinnor arbetar, är idag hårt slimmad och stressbelastad. Vi har också fler ensamhushåll och högre sysselsättningsgrad bland kvinnor, än nästan något annat land i världen! Självklart har det stor betydelse för inte minst kvinnors psykiska livsvillkor.
  1. En replik till Försäkringskassans debattartikel, med ett innehåll snarlikt det ovanstående, sändes för publicering till DN Debatt. Genmälet refuserades dock, utan motivering.

Årets förvillare: Karolinska institutet

Publicerat: november 9, 2015 | Författare: | Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin | 8 kommentarer

Hannes 4Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)

På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.

Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.

/Hannes Qvarfordt

Folkföraktet breder ut sig på borgerliga ledarsidor

Publicerat: oktober 5, 2015 | Författare: | Sparat under: Demokrati, Hannes Qvarfordt, sjukskrivning | 9 kommentarer

Hannes 4Sjukskrivningarna har åter börjat öka i Sverige och kostnaderna i sjukförsäkringen förväntas stiga dramatiskt de kommande åren. Det väcker självklart frågor om orsaker och om hur de ökande ohälsotalen skall kunna hejdas. Den i brist på belägg avsomnade hetsjakten på sjukskrivna från mitten av 00-talet börjar åter vakna till liv. I förtruppen återfinner vi de stora, borgerliga dagstidningarnas ledarredaktioner.

Främst i ledet går, precis som tidigare, Dagens Nyheters Hanne Kjöller. I många år har hon förfasat sig över att människor tillåts sjukskriva sig för, i hennes ögon, inbillad eller försumbar ohälsa. Så här skrev hon i en ledarkrönika den 20 augusti i år, till stöd för moderaternas förslag om en ny karensdag efter 14 dagars sjukskrivning:

”Den som ligger i respirator på intensiven kommer inte tillbaka till jobbet snabbare.

Men det är en minoritet av de försäkrade som har en sådan glasklar sjukdomsbild. Varierande grad av värk och psykisk ohälsa utgör lejonparten av alla fall.”

Uppenbart anser Hanne Kjöller, att människor med värk eller psykisk ohälsa behöver en ekonomisk piska för att ta sig tillbaka till jobbet, till skillnad från den som ligger i respirator.

Den 24 augusti skriver Susanna Birgersson följande i Göteborgs-Posten:

“Kostnaden för sjukpenningen ökar med flera miljarder varje år. 2014 kostade försäkringen 27,5 miljarder, 2018 beräknas den kosta 40 miljarder. Och det i landet där folkhälsan ständigt förbättras och livslängden stiger.”

Som folkhälsomarkörer brukar barnadödlighet och medellivslängd användas som viktiga mått, eftersom de helt enkelt är mätbara. Dessa mått kan emellertid inte på något säkert sätt fånga in psykisk ohälsa, och Susanna B visar, i likhet med Hanne Kjöller, att hon rätt och slätt misstror psykisk ohälsa som sjukskrivningsorsak. Därutöver gör hon en avsiktlig övertolkning av vår förbättrade folkhälsa. En nyligen gjord studie visar nämligen att många av åren i våra förlängda liv framlevs i ohälsa.

Naomi Abramowicz menar i en ledare i Göteborgs-Posten den 2 oktober att ”Sverige går en sjuk framtid till mötes”. Den sjukskrivna framtiden beror i hennes ögon inte på ökande ohälsa, utan på att den bortre tidsgränsen för sjukförsäkringen skall tas bort. Ett skäl till att tidsgränsen behövs är, säger hon:

”Patienterna begär att bli sjukskrivna och de konflikträdda läkarna vågar inte säga emot.”

Någon tanke om att patienterna kan ha goda skäl för att begära sjukskrivning tycks inte föresväva henne. Inte heller att de sjukskrivande läkarna kanske inte är konflikträdda, utan gör en professionell bedömning. Vidare skriver hon att:

”Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män och det blir ännu tydligare vid familjebildande. Många menar att det beror på att kvinnor tvingas ta ett större ansvar i hemmet än män. Det må så vara. Men det borde innebära att andra länder som är betydligt mindre jämställda än Sverige skulle dras med skyhöga sjuktal, vilket inte är fallet.”

Jaså? Varför borde det innebära det? Sysselsättningsgraden är mycket högre bland svenska kvinnor, än bland kvinnor i t.ex. det kontinentala Europa. De både förvärvsarbetar och dubbelarbetar därmed mycket mer än sina systrar i Europa. Dessutom har vi i Sverige världsrekord i ensamhushåll, dvs. väldigt många av våra förvärvsarbetande kvinnor är också ensamstående mödrar, vilket naturligtvis ökar belastningen!

I brist på hårda fakta kring varför ohälsotalen ser ut som de gör i Sverige, kan vi alla bara spekulera och framföra hypoteser. Det intressanta med de borgerliga ledarskribenterna är deras förkärlek för de mest cyniska och folkföraktande tolkningarna av vad som kan ligga bakom. Hur skall vi tolka den förkärleken?

/Hannes Qvarfordt

Världarnas kollision

Publicerat: augusti 27, 2015 | Författare: | Sparat under: Bemötande, Depression, ensamhet, familj, Hannes Qvarfordt, Medicin, Uppväxtvillkor | 2 kommentarer

Hannes 4Per tycker att tillvaron är kämpig. Han vet vilket bagage han bär med sig och hur det gör det svårt att känna samhörighet med omvärlden och hämta kraft ur den. Pappa var känslomässigt förkvävd och otillgänglig och såg varken Per eller hans syskon. Mamma var djupt otrygg och uppfylld av sin egen rädsla och ångest. Både Per och hans syskon fick stänga in sina egna känslor för att inte oroa mamma eller väcka avsnäsande irritation hos pappa. Även syskonen fick på det sättet fullt upp med att klara sin egen tillvaro. Det gick inte att vända sig till dem med sina bekymmer. Var och en fick försöka reda sig själv.

Per förstår vilken ensamhet hans bakgrund har grundlagt och hur känslan av att inte vara sedd, förstådd och älskad har uppstått. Behoven finns kvar. De har aldrig blivit tillfredsställda, och kan inte längre tillgodoses, nu när han har blivit vuxen. Omvärlden kan inte förstå behov med ett barns styrka hos en vuxen människa. Ensamheten har blivit cementerad och permanentad.

Som fysiskt vuxen förväntar sig omvärlden att man skall fungera som en vanlig, vuxen människa. Även det vet Per, och han försöker därför anpassa sig till de krav som ställs. Det blir en ständig, energikrävande dragkamp mellan den yttre fasaden och det inre, för omvärlden osynliga barnet. Om inte kraven blir för tuffa, brukar Per klara balansgången hyggligt, men kraven har växt och möjligheterna att prata med förstående människor har minskat med åren. När både ensamheten och stressen i jobbet börjar bli för stora, bestämmer sig Per för att han behöver stöd och hjälp för att orka. Han uppsöker psykiatrikern, doktor Strangelove.

– Jag känner mig nedstämd och ensam och jobbet stressar mig mycket, säger Per.

– Du har en depressionssjukdom, svarar doktor Strangelove.

– Nja, jag är ensam och stressad, och jag skulle behöva någon att prata med, fortsätter Per.

– Den adekvata behandlingen för din sjukdom är denna antidepressiva medicin, envisas doktor Strangelove.

– Finns det verkligen inte någon möjlighet att få prata med någon, vädjar Per.

– Sådan behandling är inte evidensbaserad, så vi är i en process med att fasa ut den från vårt behandlingsutbud, förklarar doktor Strangelove.

– OK, jag får väl pröva medicinen då, slutar Per, uppgivet.

Per börjar ta medicinen. Den gör honom trött. Han blir känslomässigt avstängd. Känner sig som i en glaskupa och avskuren från andra människor. Han får mardrömmar och självmordstankar och får svårt att skilja dröm från verklighet och sömn från vakenhet. Stressen och ensamheten är däremot desamma som förut. Det känns ohållbart, och han bokar därför nytt besök hos doktor Strangelove – fyra veckor längre fram.

– Jag känner mig inte hjälpt av medicinen, doktorn, och får dessutom väldigt obehagliga biverkningar.

– Man mår oftast sämre i början av behandlingen, svarar doktor Strangelove. Det kan ta fyra till sex veckor innan det börjar kännas bättre.

– Men nu har det ju gått två månader sedan jag började med medicinen, klagar Per.

– Jaja, vi kan pröva den här medicinen i stället, föreslår doktor Strangelove.

– Men jag vill ju bara få prata med någon som förstår min situation, invänder Per.

– Det är inte evidensbaserat, klipper doktor Strangelove av.

Per vänder hemåt igen med det nya receptet i handen. Han funderar över vilken underlig planet han bor på och hur han skall kunna klara sin kris, utan förstående människor att tala med och med mediciner som stänger av hans känsloliv och skapar mardrömmar. Inte heller om den saken finns det någon att tala med.

/Hannes Qvarfordt

De mystiska, psykiska sjukdomarna…

Publicerat: juni 9, 2015 | Författare: | Sparat under: Biologiskt synsätt, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, myter om psykisk ohälsa, sjukdom | 5 kommentarer

Hannes 4En programserie i SVT om bipolär sjukdom, ledd av teologen och författaren Ann Heberlein, har precis avslutats. Den har hyllats i alla tonarter för att den ger röst och ansikte åt människor med denna form av psykisk ohälsa. Av precis det skälet är den också värd sina hyllningar. Det är modigt och beundransvärt av de medverkande att ställa upp med sina sårbara berättelser för att i bästa fall minska det stigma psykisk ohälsa oftast medför.

Medaljen har emellertid en baksida. I min mejlväxling med producenten för serien, Ann-Linn Guillou, hävdar hon att de inte tar ställning i frågan om vad ”bipolär sjukdom” är eller hur den uppkommer. De vill, enligt henne, bara låta de berörda förmedla sina berättelser. Inget kunde dock vara felaktigare. I serien sägs inte ett ord om psykosociala faktorer. I stället talas det mycket tydligt om just ”sjukdom”, ”skov”, behovet av medicinering osv. I anslutning till serien får ”experterna” Mikael Landén och Simon Kyaga uttala sig om både tillståndens natur och orsaker. Båda är utpräglade biologister i sina tolkningar av bipolära tillstånd.

Simon K diskuterar bland annat i programserien den genetiskt betingade kreativitet han menar är kopplad till det likaledes genetiskt betingade tillståndet. Man resonerar kring vilken nytta denna kreativitet kan ha haft för att förhindra att bipolära människor gallrades bort under evolutionens gång. Alltihop rena spekulationer! I en efterföljande chatt på SVT:s hemsida påstår sedan Simon K, att man skattar den ärftliga faktorn för bipolaritet till 60-80 procent – en gissning, byggd på en biologistisk tolkning av rådande forskningsunderlag. Faktum är att man inte känner till om de ”sårbarhetsgener”, som ofta är statistiskt överrepresenterade vid olika former av psykisk ohälsa, verkligen är ärftliga eller av typen ”de novo”, dvs. sådana som uppstår genom mutationer hos enskilda individer, men som inte ärvs.

Genom att tala om bipolaritet som en i ungdomen ”debuterande sjukdom”, och hänvisa till obelagda och oförklarade biologiska teorier, mystifierar man något som betydligt lättare skulle kunna förklaras med de berördas socio-emotionella livserfarenheter. Detta är en genomgående trend i dagens psykiatri och i samhällets syn på psykisk ohälsa. Men det är viktigt att hålla i minnet, att den strikt vetenskapligt står på lika ostadig grund som övriga förekommande förklaringsmodeller.

/Hannes Qvarfordt

← Äldre inlägg
Nyare Inlägg →