Världarnas kollision

Hannes 4Per tycker att tillvaron är kämpig. Han vet vilket bagage han bär med sig och hur det gör det svårt att känna samhörighet med omvärlden och hämta kraft ur den. Pappa var känslomässigt förkvävd och otillgänglig och såg varken Per eller hans syskon. Mamma var djupt otrygg och uppfylld av sin egen rädsla och ångest. Både Per och hans syskon fick stänga in sina egna känslor för att inte oroa mamma eller väcka avsnäsande irritation hos pappa. Även syskonen fick på det sättet fullt upp med att klara sin egen tillvaro. Det gick inte att vända sig till dem med sina bekymmer. Var och en fick försöka reda sig själv.

Per förstår vilken ensamhet hans bakgrund har grundlagt och hur känslan av att inte vara sedd, förstådd och älskad har uppstått. Behoven finns kvar. De har aldrig blivit tillfredsställda, och kan inte längre tillgodoses, nu när han har blivit vuxen. Omvärlden kan inte förstå behov med ett barns styrka hos en vuxen människa. Ensamheten har blivit cementerad och permanentad.

Som fysiskt vuxen förväntar sig omvärlden att man skall fungera som en vanlig, vuxen människa. Även det vet Per, och han försöker därför anpassa sig till de krav som ställs. Det blir en ständig, energikrävande dragkamp mellan den yttre fasaden och det inre, för omvärlden osynliga barnet. Om inte kraven blir för tuffa, brukar Per klara balansgången hyggligt, men kraven har växt och möjligheterna att prata med förstående människor har minskat med åren. När både ensamheten och stressen i jobbet börjar bli för stora, bestämmer sig Per för att han behöver stöd och hjälp för att orka. Han uppsöker psykiatrikern, doktor Strangelove.

– Jag känner mig nedstämd och ensam och jobbet stressar mig mycket, säger Per.

– Du har en depressionssjukdom, svarar doktor Strangelove.

– Nja, jag är ensam och stressad, och jag skulle behöva någon att prata med, fortsätter Per.

– Den adekvata behandlingen för din sjukdom är denna antidepressiva medicin, envisas doktor Strangelove.

– Finns det verkligen inte någon möjlighet att få prata med någon, vädjar Per.

– Sådan behandling är inte evidensbaserad, så vi är i en process med att fasa ut den från vårt behandlingsutbud, förklarar doktor Strangelove.

– OK, jag får väl pröva medicinen då, slutar Per, uppgivet.

Per börjar ta medicinen. Den gör honom trött. Han blir känslomässigt avstängd. Känner sig som i en glaskupa och avskuren från andra människor. Han får mardrömmar och självmordstankar och får svårt att skilja dröm från verklighet och sömn från vakenhet. Stressen och ensamheten är däremot desamma som förut. Det känns ohållbart, och han bokar därför nytt besök hos doktor Strangelove – fyra veckor längre fram.

– Jag känner mig inte hjälpt av medicinen, doktorn, och får dessutom väldigt obehagliga biverkningar.

– Man mår oftast sämre i början av behandlingen, svarar doktor Strangelove. Det kan ta fyra till sex veckor innan det börjar kännas bättre.

– Men nu har det ju gått två månader sedan jag började med medicinen, klagar Per.

– Jaja, vi kan pröva den här medicinen i stället, föreslår doktor Strangelove.

– Men jag vill ju bara få prata med någon som förstår min situation, invänder Per.

– Det är inte evidensbaserat, klipper doktor Strangelove av.

Per vänder hemåt igen med det nya receptet i handen. Han funderar över vilken underlig planet han bor på och hur han skall kunna klara sin kris, utan förstående människor att tala med och med mediciner som stänger av hans känsloliv och skapar mardrömmar. Inte heller om den saken finns det någon att tala med.

/Hannes Qvarfordt


2 kommentarer on “Världarnas kollision”

  1. Henrik Larsson skriver:

    Känner igen mig mycket i det du beskriver.

    För mig gick det till den gräns att jag dömde ut själva fenomenet ”psykiatri” med alla inblandade. Sen en kväll så hörde jag på p1 hur radiopsykologen hjälpte en gift mor med bekräftelseproblematik. Hon levde ett doktor Jekyll och Mr Hyde-liv, pendlandes mellan att skaffa bekräftelse från andra män för att sedan ha väldiga kval att ha sårat sin man och sin egen värdighet. Kanske låter som en banal företeelse, men jag uppfattade att hon hade sådana kval att man kunde kalla det en form av missbruk. Utsvulten på kärlek, torsk på bekräftelse. Så förstod jag det.

    Psykologen var fantastisk på att se till att kvinnan inte dömde ut sig själv, samtidigt som han respekterade hennes kamp att få bukt på sitt dubbelliv. Han kom med metaforer och bilder till hennes berättelse som fick både mig och kvinnan att förstå beteendemönstret. Förslag på hur det kunde bekämpas och uppmuntran att alla bitar inte var dåliga bitar.

    Detta var en mindre revolution för mig.

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Henrik!

      Personligen är jag faktiskt mycket nära att döma ut ”själva fenomenet psykiatri”, eftersom det oftast inte har mycket gemensamt med t.ex. de råd en radiopsykolog ger. Det är också stor skillnad mellan dagens psykiatriska vård och i varje fall traditionell, psykodynamisk psykoterapi, både när det gäller själva behandlingsinsatserna och beträffande uppfattningen om vad psykisk ohälsa är. Man kan mycket väl säga att det handlar om två olika och oförenliga vetenskapsgrenar!

      Sedan är väl heller inte god, psykologisk behandling detsamma som rådgivning. Psykoterapi handlar om att långsiktigt bygga upp ett emotionellt förtroende mellan terapeut och klient, som skapar utrymme och trygghet nog för klienten att lära känna sig själv. Det är en emotionell och social process, inte en kognitiv.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s