Årets förvillare: Karolinska institutet
Publicerat: november 9, 2015 Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin 7 kommentarer
Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)
På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.
Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
[…] Läs mer […]
BRA!
Jag har just börjat läsa Petrovic’ bok och han säger att genetik ”till 60% kan förklara” EIP. Resten, hela 40%, är miljö – både social och miljömässig påverkan. Faktum är att man har börjat att både relativisera och nyansera biologisk forskning. Ett exempel vore serotoninreceptorn, som finns i två varianter, kort och lång, där den ena kan ge svårare psykiska besvär. Men bara om uppväxtmiljön var bristfällig. Annars ledde den till bättre funktion hos individen, än den genvariant som var ”bättre och tåligare”. Så jag tror inte det behöver vara en dikotomi med arv och miljö, det är snarare en blandning av allt.
Hej, Petri!
Till att börja med har Petrovic´ fel, eftersom denna indelning i 60/40 är en tolkning utifrån ett biologiskt perspektiv. Det enkla skälet är att miljöpåverkan aldrig kan mätas. I dagsläget finns det heller inga möjligheter att ge exakta mått på den genetiska påverkan!
Sedan kan vi konstatera, att om uttrycket för en gen blir antingen ”positivt” eller ”negativt”, beroende på miljöns påverkan, då är inte genen orsak till ett negativt utslag. Den orsakande faktorn är uteslutande miljön! Från vetenskaplig synvinkel kan vi heller inte säga att det är ”en blandning av allt”, i diskussionen om arv kontra miljö. Vill man – som Petrovic´- hävda att man representerar vetenskapen, måste man stå på en robust, vetenskaplig grund. Så är inte fallet i hans påstående om 60 procent arv och 40 procent miljö.
Jag tror du missar en poäng – den ”känsliga” genvarianten kan leda till väldigt bra eller väldigt dålig anpassning till miljön. Den ”härdiga” genvarianten ger varken eller – miljön tappar påverkan så att det blir mindre beroende av uppväxtfaktorer. Kan man statistiskt mäta sådana här reaktionsskillnader baserat på en gens två varianter, då är jag beredd att säga att genen ifråga spelar en stor roll. Har man den ”känsliga” varianten kan en dålig miljö leda till mycket sämre miljötolerans, medan om samma känsliga variant utsätts för en bra uppväxtmiljö så når den ändå bättre resultat än den genvariant som inte reagerar särskilt på vare sig bra eller dålig miljö. Därav följer att genen är i samspel med miljöbetingelser, men att det inte är enda skälet till hur en individ mår – men definitivt kan avgöra hur reaktionen på olika miljöstimulus blir. Det går således inte att förenkla till att det bara är miljöfaktorer heller, på samma sätt som genetik inte heller är allena avgörande.
Sedan finns det ett nytt forskningsfält, epigenetik, där man studerar på hur gener ”slås av eller på” baserat på miljön, och där också dessa på- eller avslagningar faktiskt blir ärftliga genom ”strömbrytaren”, i detta fall metylgrupper som hakas på eller av olika gener. Det är ett intressant fält som påvisar att miljön faktiskt ger en genetisk påverkan, inte på innehållet i genen utan på huruvida genen är aktiv eller inte. Svält är en sådan yttre sak som kan reglera gener på ett ärftligt sätt, dvs. om dina förfäder valt så har det troligen reglerat ned vissa gener och reglerat upp andra på ett sätt som kan ändra metabola faktorer hos efterföljande släkt.
Jag tycker inte man ska måla in sig i ett hörn där det antingen är biologistiskt, socialt eller miljömässigt. Det som vi vet idag om hjärnan, resten av kroppen och psyket är alldeles för komplicerat till att reduceras till någondera enskild faktor.
Hej igen, Petri!
Nej, faktiskt, jag missar ingen poäng. Jag har inte alls förnekat att genen spelar en roll i sammanhanget, men om den – som jag skrev – ger ”positiva” effekter i en god miljö och ”negativa” effekter i en dålig miljö, så är den inte ORSAK till den dåliga effekten. Den enda orsaken, i begreppets egentliga betydelse, är den dåliga miljön! Med ditt betraktelsesätt tvingas vi värdera vilken av genvarianterna som är ”bäst” – den okänsliga eller den känsliga – men detta går ju, med tanke på de möjliga utfallen, inte att avgöra.
När det gäller epigenetiska förändringar är den eventuella ärftligheten fortfarande på hypotesstadiet. Vidare är epigenetiken aktiv i varje generation, dvs. de förändringar som eventuellt ärvs, kan i nästa generation återställas igen, beroende på de då rådande miljöförhållandena.
Jag målar inte in mig i något hörn, utan argumenterar utifrån 40 års erfarenhet som brukare, brukarföreträdare och litteraturstuderande, och min erfarenhet talar ganska entydigt för miljöfaktorernas helt avgörande betydelse för den psykiska hälsan.