Jämlik hälsa på ojämlika villkor
Publicerat: maj 11, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ECT, Hannes Qvarfordt, Medicin, Vårdplatser 33 kommentarer
Regeringens kommission för jämlik hälsa har kritiserats av RSMH för att den inte specifikt granskar situationen för den hälsomässigt mest diskriminerade gruppen i vårt samhälle: människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket goda skäl för kritiken, eftersom hälsan hos dessa människor hotas på flera för gruppen unika sätt. Jag skall peka på tre av dem.
1. Den idag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin – utöver den på annat sätt riskfyllda behandlingen ECT – är medicinering med psykofarmaka. Det är numera väletablerad kunskap, att flertalet psykofarmaka påverkar aptit, ämnesomsättning och mättnadskänsla på ett sådant sätt, att behandlade patienter ofta går upp i vikt mycket kraftigt. Det skapar i sin tur grund för så kallat metabolt syndrom, som kan sägas vara ett förstadium till den diabetes, som leder till många patienters förtida död. Övervikten blir dessutom i hög grad ett hälsopåverkande, socialt stigma, som de behandlade patienterna konstant tvingas leva med i sin vardag.
2. Det är inte bara en välbekant erfarenhet för de flesta med psykisk ohälsa, utan dessutom ett i studier belagt fenomen, att man får sämre bemötande och sämre vård för sina somatiska åkommor, om det framkommer att man har haft kontakt med psykiatrin. En mindre andel människor med psykisk ohälsa, än hos den övriga befolkningen, erbjuds till exempel relevanta åtgärder mot cancer och hjärt-/kärlsjukdomar.
3. Den andel av landstingens sjukvårdsanslag, som tilldelas psykiatrin, har under många år minskat i relation till anslagen till den somatiska vården. Relativt sett har därför vårdinsatserna för människor med psykisk ohälsa minskat, trots att det samtidigt är den mest växande patientgruppen. Resultatet har blivit en förskjutning mot färre vårdplatser, kortare vårdtider och billigare behandlingsinsatser. Mer av läkemedel och ECT, med allvarliga biverkningar, och mindre av psykoterapi och psykosociala insatser.
Om inte regeringens kommission för jämlik hälsa inser och tar hänsyn till, att situationen för människor med psykisk ohälsa är unikt utsatt, kommer den att misslyckas med sin uppgift att hitta vägar till en mer jämlik hälsa hos befolkningen.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Jag håller helt och hållet med. Det borde satsas mycket mer på psykoterapeutiska insatser. Ett exempel är behandling av depression. Forskningen visar att psykoedukativ samtalsbehandling alltid ska ges, ibland med tillägg av psykofarmaka, men i verkligheten gör man precis tvärtom. Ett annat exempel är neuroleptika, som nästan bara ska ges vid psykossjukdom och i lägsta möjliga dos, men som ofta ges på felaktig indikation och i för höga doser. Det är mycket sorgligt att psykiatrin får allt mindre av sjukvårdsbudgeten. Jag tycker det har gjorts framsteg inom psykiatrin de senaste decennierna, till exempel lägre självmordstal och framväxten av de neuropsykiatriska diagnoserna (och för dessa fungerar mediciner ofta mycket bra, åtminstone för mina patienter inom BUP). Men oerhört mycket återstår att göra, och det biologiska/farmakologiska perspektivet har fått ett alldeles för starkt inflytande.
Hej, Sven R!
Tack för din kommentar! Vi har debatterat med varandra i många år nu, och de senaste åren har jag definitivt sett en positiv utveckling i dina resonemang. Trots det står vi uppenbart fortfarande ganska långt från varandra i synen på psykisk ohälsa och hur den bör hanteras. Äkta psykoterapi har i mina ögon t.ex. inte ett dyft med ”undervisning” att göra (eller som du kallar det: ”psykoedukativ samtalsbehandling”). Psykoterapi handlar om att skapa en förtroendefull relation och ett unikt möte på ett djupare, känslomässigt plan mellan två unika individer.
Vi har fortsatt också helt olika uppfattningar om värdet av behandling med psykofarmaka, och det gäller i alla sammanhang och vid alla former av psykisk ohälsa. slutligen delar vi heller inte synsätt i frågan om de ”neuropsykiatriska diagnoserna”, som i stort sett är falsarier och konstruktioner för att öka läkemedelsbolagens möjligheter att sälja sina produkter.
Om ytterligare några år tror jag att vi kommer att stå betydligt närmare varandra i våra synsätt. Det beror då inte på att jag har ändrat uppfattning.
Hej, Hannes!
Jag benämnde det ”psykoedukativ samtalsbehandling”, i det begreppet ingår för mig psykoterapeutiska samtal. För tydlighetens skull borde jag kanske ha skrivit ”psykoedukativa och psykoterapeutiska samtal.”
Jag är en barn och ungdomspsykiater som använder psykofarmaka ganska restriktivt. Jag skriver aldrig ut bensodiazepiner, ytterst sällan neuroleptika (sker ibland i lågdos på 0.25-0,50 mg risperidon till patienter med autism och utagerande beteende eller till svårbehandlad Tourette), tämligen sällan SSRI. Adhd-medicin förskriver jag ofta, inte för att läkemedelsbolagen hävdar dess förträfflighet, utan för att jag dagligen träffar minst ett barn, ofta flera, vars liv förbättrats avsevärt av medicinering. Jag är övertygad om att tidigt ställda neuropsykiatriska diagnoser och adekvat behandling innebär att dessa barn slipper många psykiatriska och sociala pålagringar av sitt funktionshinder. Det innebär att de ofta kan leva normala liv utan kriminalitet, missbruk, isolering och ond bråd död.
Jag hoppas också att vi med åren kommer att närma varann ytterligare i våra synsätt. Jag hoppas att det beror på att vi båda ändrat uppfattning.
Hej Hannes och Sven!
Jag känner väl till matchen humanism kontra psykiatri. Humanismen hävdar att vi alla är olika men samtidigt med likvärdiga rättigheter till hälsa och tillgänglighet, medans psykiatrins ambition är att skapa fungerande människor utifrån de krav som samhället ställer.
Humanisten brukar ofta tolka diagnos och medicinering som en ren affärsidé av läkemedelindustri och andra aktörer. Medans psykiatrikern tolkar det som ett arbetstillfälle.
Hej igen, Sven R!
Att lägga till ”psykoterapeutiska” till ”psykoedukativa samtal” förändringar ingenting i mina ögon, eftersom ”edukation” över huvud taget inte hör hemma i sammanhanget. Vi kan inte enas på den punkten. Fortfarande inte heller när det gäller användningen av psykofarmaka (inklusive ”ADHD-medicin”) eller uppfattningen att dessa barn lider av funktionsnedsättningar i egentlig mening.
Hej Hannes! Tycker ändå edukativa insatser kan vara bra om dessa tillför att klienten kan studera sina symptom ur ett psykologiskt perspektiv. Jag tyckte det var spännande och berikande att gå i en av Capio’s grupper där vi studerade vad som fanns skrivet om våra diagnoser. Detta ger en också insikt i hur läkarna och vården tänker/fungerar. Ibland tänker jag den radikala tanken att vården borde vara skyldig att erbjuda klienten utbildning i sin diagnos. Kanske tänker du likadant, då har jag missuppfattat dig.
Hej igen, Henrik!
Nej, jag tycker inte att vården skall syssla med ”edukativa” insatser, eftersom det inte finns några självklara sanningar om psykisk ohälsa att lära ut. Tolkningarna är många och ofta vitt skilda och oförenliga. Vilken av tolkningarna skall då vården ”undervisa” om?
Hej Hannes!
Självklart bör vårdens patientutbildningar uppmuntra till källkritiskt tänkande, precis som i vilken annan utbildning som helst. Annars är det ju frågan om hjärntvätt. Det beror nog mycket på den som håller i utbildningen, hur bra den blir. Dessutom tror jag att de flesta klienter hos vården har med sig ett eget källkritisk tänkande, från tidigare studiesituationer i livet. Jag kan ha fel. Men jag vill inte backa från tanken att det är en positiv grej att utbilda sig i sin diagnos, och att det även kan ge förutsättningar till en god kommunikation mellan vårdgivare och klient.
Vi får enas om att vi har olika uppfattningar på den punkten, Henrik.
Jättebra skrivet och formulerat! Tycker det är tre tydliga aspekter av ojämlik hälsa du pekar på. Kanske att den ekonomiska aspekten kunde få plats som en fjärde aspekt på ojämlik hälsa. Det är väl dokumenterat att låginkomsttagare, den grupp som sjukpensionärer tillhör, bl.a. äter mer snabbmat, lever kortare och har sämre förutsättningar till rekreation, som en semester till medelhavet eller liknande.
Hej, Henrik!
Tack för din uppskattning! Att jag inte har tagit med den ekonomiska faktorn beror helt enkelt på att den ingår i de perspektiv den statliga kommissionen skall belysa. Den är heller inte unik för människor med psykisk ohälsa, utan berör en betydligt större grupp människor.
Jag instämmer i det Ni skriver. Men RSMH måste skärpa tonen i sin samverkan med regering, landsting och kommun. Hälso- och sjukvårdlagen (HSL) ger oss rätten i 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården
Landstingen måste alltså behandla oss med samma kvalitet som patienter med somatisk ohäsa,
Denna rätt förstärks av den relativt nya patientlagen, som också förstärker vår rätt att välja behandlingsalternativ, 7 kap 1 §: 1 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar
När den regeln infördes skrev Regeringen att den psykiskt sjuke skulle få rätten att välja bl a psykoterapi-
Prof Cullberg och psykiatrisamordnaren Milton sade på Skyddsvärnets konferens för ett år sedan att meningsfull sysselsättning är den bästa medicinen mot psykisk ohälsa, Milton hävdade att kommunerna har laglig skyldighet till det enl socialtjänstlagenl. På Östermalm i Stockholm monterade alliansen ner sysselsättning till ett minimum, 7½ tim/vecka! Ännu efter 2 år har den nya majoriteten inte lyckats ändra det.
RSMH måste ordna en kursverksamhet så att våra medlemmar har kunskaper om detta när de i olika samverkansorgan ska hävda vår rätt. RSMH måste på riks och distriktsnivå hävda vår rätt. Om politijerna i Riksdagen beslutar om en lag måste landsting och kommun tillämpa den enligt grundlag.
Hej, Per-Ola!
Det är helt korrekt, som du skriver, och självfallet bör vi alltid betona våra lagliga rättigheter i vår samverkan med de kommunala huvudmännen. Problemet är dock, som tidigare, att kommuner och landsting kan strunta i vad lagarna säger, så länge det saknas sanktionsmöjligheter.
Nej, de kan inte strunta. Låt mej ta ett exempel från mitt tidigare jobb inom valadministrationen. Valnämnd & socialnämnd är olika kommunala nämnder som väljs av fullmäktige. Varje nämnd har sin speciallag, vallagen resp socialtjänstlagen. Vallagen föreskriver bl a att Valnämnden ska öppna vallokalen kl 8 och räkna rösterna innan ledamöterna går hem. Det finns inga sanktioner om de skulle bryta mot detta. Men ett val skulle kunna bli ogiltigförklarat efter överklagande. Socialtjänstlagen föreskriver bl a att socialnämnden skall ordna meningsfull sysselsättning. Om de inte gör det kan ett sådant beslut överklagas och upphävas. Enligt regeringsformens 1 § måste varje offentlig myndighet utöva sin makt under lagarna. Vår rätt är alltså grundlagsskyddad. RSMH bör som förra årets kongress beslöt att utforma en enkel handledning så att våra medlemmar vet vad som gäller och hur de ska överklaga lagstridiga beslut
Socialnämnder som struntar i reglerna kan anmälas till IVO för åtgärder.
Det finns ingen motsättning mellan humanism och psykiatri. Se hälso- och sjukvårdslagens tydliga skrivning, vilket är Riksdagens beslut:
2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.
2 a § Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den ska särskilt
1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen,
5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.
Olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt.
Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården ska, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd
Hej, Per-Ola!
Jag vill nog hävda att det faktiskt finns en sådan motsättning, åtminstone i praktiken. I namn av vetenskap – trots att vetenskaplig grund saknas! – påtvingas massvis av patienter mer eller mindre farliga behandlingar. En sådan hantering är givetvis helt oförenlig med ett humanistiskt tänkande.
Hej Per Ola!
Motsättningen som jag ville beskriva är att psykiatri i praktiken är en affärsidé hos aktörer som läkemedelsbolag och vårdgivare. Varför tror du annars, Per-Ola, att vårdgivarna föredrar att ge medicinsk behandling före dyr psykosocial behandling. Varför är olika typer av psykosocial behandling så sällan ”evidensbeserad”? Varför ges anslag till forskning övervägande till medicinsk forskning? Det är mycket som inte rimmar med humanism inom psykiatrins instutition, även om enskild personal kan vara mycket bra på vad de gör.
Ja – men det måste ankomma på RSMH att med lagboken i hand kräva att landsting & kommun enligt grundlagen tillämpar gällande lag. Ska det vara så svårt. Lagarna är mycket tydliga och välmotiverade av regering och riksdagasutskott
Visst är stora delar av psykiatrin en kommersiell idé av riskkapitalbolag (25 % vinst!!) och läkemedelsföretag. Stora redovisade vinster! Att landstingen utnyttjar 3 § HSL och överlåter psykiatrisk vård till sådana bolag är förkastligt. Landstingen skulle kunna använda de 25 procenten till psykiatri i egen regi – och då skulle landstingen ha råd med psykoterapi, För att förbättra den psykiska hälsan måste bl a Stockholm lära sig av Skellefteå ”Solkraft” som engagerar 700 personer. Östermalm i Stockholm har också 70.000 inv. Här får endast 30 personer ”meningsfull sysselsättning” 7½ tim i veckan. 6 dagar i veckan får de sitta hemma och titta på väggarna. Och sysselsättningen består i att man på egen hand får surfa på nätet!!! Detta brott mot socialtjänstlagen förbättrar givetvis inte den psykiska hälsan.
Att vissa landsting överlåter vård till riskkapitalbolag är ett skamgrepp på de sjuka. Den nya patienlagen förtydligar att läkren måste informera om alternativa behandlingsmetoder (3 kap) & att patienten har rätten att välja metod (7 kap) När regeln om valfrihet första gången infördes skrev Regeringen att den psykiskt sjuke skulle ha rätt att välja bl a psykoterapi. Jag citerar ur prop 1998/99:4 – författningskommentaren till 3 a § –
Denna paragraf är ny. I bestämmelsens första stycke regleras möjligheten
för en patient att välja behandlingsalternativ. Med behandlingsalternativ
avses åtgärder med medicinskt innehåll som erbjuds av legitimerade yr-
kesutövare. Som exempel kan nämnas kirurgiska ingrepp, läkemedelsbe-
handling, sjukgymnastisk behandling, rehabiliteringsmetoder, specifik
omvårdnad, olika förlossningsmetoder och psykoterapeutiska insatser. ———
Landstinget har att organisera hälso- och sjukvården så att innehållet i
denna paragraf kan tillgodoses. De behandlingsalternativ som patienten
erbjuds och kan välja mellan skall stå i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet.
*****
NSPH skulle ju lösa problemen. men vad blev det av PRIO??? Här på Östermalm rullar pengarna iväg utan samverkan med lokalföreningarna. Jag har ännu inte sett något praktiskt resultat av PRIO. Och inte heller blev det något resultat av de 14 försvarsmiljarder som överfördes till psykiatrin åren 2001 till 2006.
Eftersom NSPH uppenbarligen gått i ide måste RSMH samla sig till en revolt mot kommuner och landsting så att man åtminstone till tillämpar de regler som lokalpolitikernas kolleger i Riksdagen bestämt. Starta ett utbildningsprogram så att våra medlemmar kan utveckla psykiatrin i samverkan med kommun & landsting. När samverkansregeln första gången infördes i hälso. och sjukvårdslagen 1982 skrev Regeringen att avsikten är att organisationerna ska kunna påverka utvecklingen inom resp disciplin.
”De behandlingsalternativ som patienten
erbjuds och kan välja mellan skall stå i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet.”
Här är bakdörren, medel till medicinsk forskning går sällan till sk. psykoterapeutisk forskning. Alltså blir inte några sådana behandlingsalternativ evidensbaserade. Och vårdgivaren slipper erbjuda dessa dyra psykosociala behandlings alternativ.
Nej, det är ingen bakdörr. Psykoterapi i olika former står i ” överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet” . Regeringen har tydligt framhållit att vi har rätt att välja psykoterapi. Jfr patientlagen ; 7 kap. Val av behandlingsalternativ och hjälpmedel
1 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska
patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller
hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det
med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till
kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
Terapi är ett fantastiskt ord och syftar till att läka klienten. Psykoterapi får du om du kan påvisa att den är evidensbaserad. Det är därför RSMH Stockholmsdistriktet har så svårt att lobba för psykoterapi inom vården, då vårdgivarna kan hänvisa till att behandlingen inte är evidensbaserad. Det sociala skyddsnätet (som har en psykoterapeutisk effekt), med mänskliga möten är svårt att upprätthålla. Det är likadant i äldrevården.
All den psykoterapi som bedrivs av legitimerade psykoterapeuter är eviudensbaserad,
Med de regeringsuttalanden som jag hänvisat till finns det väl inga svårigheter att hos landstinget kräva att vi enligt 7 kap patientlagen har rätt att välja psykoterapi. Om RSMH vill verka för psykoterapi tycker jag distriktsstyrelsen ska anordna en konferens med leg psyloterapeuter, psykiatriker och sjukvårdspolitiker för se till att 7 kap patientlagen tillämpas: 1 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
(Några månaders psykoterapi torde vara billigare för landstinget än livslång medicinering
Hej Hannes och Per-Ola!
Hoppas Per-Ola och jag inte kapar din tråd Hannes, men jag försöker förklara för Per-Ola hur jag tänker att terapier som erbjuds i vården är beroende av huruvida dess skola först är evidensbaserad. På KBT och DBT-behandling har det drivits mycket forskning och evidenskvoten är därför hög. (oavsett vad forskningsresultatet blir så ökar evidenskvoten av bara det faktum att det bedrivits mycket forskning på behandlingen). Nytänkande inom praktisk social träning och även gamla beprövade psykoterapiformer som den psykodynamiska och psykoanalytiska skolan, får väja för ett snävt utbud av motiverings samtal och beteende terapi. Praktisk social träning hamnar hos omsorgen som skall värna om klientens rätt till att vara med i ett umgänge och sammanhang. Bygga på sin identitet i mötet med andra. Psykodynamisk terapi är ofta en långvarig behandling, kanske livslång, utan krav på resultat, medans beteende terapierna KBT och DBT är styrda av mätningar och resultat, vilket också är en förutsättning för att bedriva forskning. (Detta resonemang fick jag av psykodynamisk terapeut på min fråga varför KBT-behandling var så mycket lättare att få än psykodynamisk behandling).
Hej, Henrik!
Jag har inga invändningar mot kommentarer och diskussioner efter mina blogginlägg. Tvärtom!
Som jag ser det har du och Per-Ola rätt, båda två. Det är rätt som Per-Ola säger, att ”All den psykoterapi som bedrivs av legitimerade psykoterapeuter är evidensbaserad”. Samtidigt har du rätt i att landstingen utnyttjar ett kryphål, nämligen det att hävda, att olika former av psykoterapi inte har tillräcklig evidens för just de specifika diagnoser det kan handla om. Den biopsykiatriska diagnosmodellen blir på det sättet ett effektivt redskap för att hindra människor från att få psykoterapi.
Men observera vår rätt enligt patientlagen 7 kap! Regeringen är mycket tydlig med att öka patientens inflytande. Det är patienten som väljer den metod hen föredrar-.
Det är viktigt att RSMH driver den linje Regeringen anfört i Prop. 2013/14:106 Jag citerar Regerinen_
Skälen för regeringens förslag
Val av behandlingsalternativ
Som en följd av den snabba medicinska utvecklingen, t.ex. har antalet
behandlingsalternativ blivit fler, har kraven på information och
patientens delaktighet i det kliniska beslutsfattandet ökat. Många
behandlingsbeslut föregås dessutom av en vägning av måttliga
förbättringar i välbefinnande mot små men inte obetydliga risker för
patienten. Hänsyn måste också tas till att patienter ofta gör vitt skilda
bedömningar av riskerna och nyttan med olika behandlingsalternativ.
Vidare syftar en allt större del av vårdinsatserna till att förbättra
patienternas livskvalitet. Bedömning av livskvalitet varierar också mellan
individer. I dessa frågor är patienten expert och rimligen i de flesta fall
bäst skickad att bedöma effekterna av de behandlingsalternativ som finns
om patienten får tillgång till information. En ökad andel av sjukvården
sker dessutom i hemmet, vilket bl.a. förutsätter en ökad andel egenvård
och insatser från anhöriga.
Hälso- och sjukvården ska därför, enligt hälso- och sjukvårdslagen,
förkortad HSL, när det finns flera behandlingsalternativ som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten
möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. En liknande
bestämmelse finns i patientsäkerhetslagen. Patienten ska sedan erbjudas
den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen
eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
I förarbetena till bestämmelsen i HSL (prop. 1998/99:4 s. 26) anges att
de behandlingsalternativ som patienten erbjuds och kan välja mellan ska vara medicinskt motiverade och förväntas vara till nytta för patienten
med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan. Begreppet nytta ses
här från individens utgångspunkt och innefattar såväl hälsa som
livskvalitet. Möjligheten att välja behandlingsalternativ gäller både för
den öppna och slutna vården.
Enligt förarbetena ska patienten ha möjlighet att välja ett visst
behandlingsalternativ även om det är dyrare än de andra alternativ som
kan finnas för att behandla en sjukdom eller skada. Annars skulle
möjligheten att välja behandling i praktiken vara skenbar i många
situationer. Samtidigt måste det finnas gränser för hur stora kostnads-
ökningar som kan accepteras med hänsyn till den förväntade nyttan för
patienten. Proportionerna mellan kostnader och förväntad nytta måste
vara rimliga när det finns flera alternativ. Det får anses godtagbart att den
förväntade nyttan inte får vara ringa eller försumbar i förhållande till de
merkostnader ett visst behandlingsalternativ kan medföra (a. a. s. 27).
Enligt förarbetena finns det också anledning att se annorlunda på
kostnadsökningar för ett visst behandlingsalternativ vid allvarlig sjukdom
eller skada än vid mindre allvarlig
sjukdom och bagatellartade åkommor.
I detta sammanhang bör det understrykas att det inte är givet att den
medicinskt ansvarige och patienten värderar de icke-medicinska effek-
terna av olika behandlingsalternativ på samma sätt. Härtill kommer att de
individuella variationerna är stora. Patienter gör inte sällan vitt skilda
bedömningar av vad som är ökad livskvalitet och värderar också risker
på olika sätt. Patientens egen värdering bör således i dessa hänseenden
tillmätas stor betydelse om det rör sig om allvarlig sjukdom eller skada
även om det medför kostnadsökningar. I dessa fall bör toleransen för
kostnadsökningar vara betydligt större än om det rör sig om mindre
allvarliga tillstånd. Är det fråga om en bagatellartad åkomma får det å
andra sidan anses godtagbart att in
te acceptera några kostnadsskillnader
alls (a.a. s. 27).
I avsnitt 14 föreslås att landstinget ska erbjuda öppen vård åt en patient
som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård. Det
innebär att patienten ska få ta del av det öppenvårdsutbud som ingår i det
landstingets vårderbjudande även om utbudet är ett annat än det som
finns i patientens hemlandsting. Patient en har således möjlighet att välja
mellan samtliga behandlingsalternativ inom den öppna hälso- och
sjukvården, dvs. även de behandlingsalternativ som finns i andra
landsting.
Delaktighet och medverkan i den medicinska beslutsprocessen får inte
utformas på ett sådant sätt att patienter riskerar att hamna i en
konfliktfylld situation med bristande kompetens och stort beslutsansvar.
Medicinska bedömningar och det yrkeskunnande som personalen har
måste alltid ligga till grund för de överväganden som görs i det enskilda
fallet. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste därför hjälpa patienter att
värdera de olika alternativen, ge aktiv vägledning och försäkra sig om att
patienten har ett tillräckligt underlag för att kunna utöva sitt själv-
bestämmande.
Om det finns flera medicinskt möjliga behandlingsalternativ och
patienten, t.ex. av rädsla för risken med åtgärden, väljer ett alternativ som
medför en smärre förbättring av hälsotillståndet i stället för ett annat som
skulle medföra en väsentlig förbättring, måste den som har det
medicinska ansvaret försäkra sig om att patienten fattar ett välgrundat
beslut. Att patienten uttrycker tvekan inför en viss behandling får inte tas
till intäkt för att avstå från att genomföra den. Den som har ansvaret för
behandlingen måste se till att patienten har klart för sig allvaret i
sjukdomen eller skadan innan man på patientens initiativ avstår från att
sätta in en viss behandling.
Eftersom möjligheten att välja behandlingsalternativ är av stor vikt när
det gäller att stärka patientens ställning och inflytande föreslår regeringen
att en motsvarande bestämmelse om val av behandlingsalternativ som i
dag finns i HSL och patientsäkerhetslagen förs in i den nya patientlagen.
I HSL och patientsäkerhetslagen bör det i stället enbart hänvisas till
bestämmelsen i patientlagen.
OBS särskilt detta sista stycke.
Det bör inte vara svårt för RSMH att med detta regeringsuttalande driva rätten att välja psykoterapi farmför andra behandlingar., Kanske ett års terapi blir billigare än livslång medicinering med dyr medicin? När läkaren ordinerar medicin behöver hen aldrig bedöma kostnaden. Varför måste hen då bedöma kostnaderna för psykoterapi`?
Hej igen, Per-Ola!
Som jag har sagt tidigare, skall vi givetvis ta hjälp av lagstiftningen gentemot våra motparter, så långt det någonsin bär. Det går dock inte att säga, att förarbetena till lagen ger någon odiskutabelt entydig ledning för ställningstagandet om när man som patient har rätt att få psykoterapi i stället för t.ex. farmakologisk behandling. Sjukvården bedömer heller aldrig kostnaderna i ett livslångt perspektiv, eftersom det dels är omöjligt att göra en sådan bedömning och dels sträcker sig utanför de närmsta årens beslut om medelstilldelning. I ett kortsiktigt perspektiv ”vinner” för det mesta farmakologisk behandling i kostnadsjakten. Det är den sorgliga verkligheten. Men återigen: vi skall naturligtvis fortsätta slåss för möjligheten att få t.ex. psykoterapi som alternativ till farmaka och ECT.
Hej Hannes
Ser att du kämpar vidare med dina rättvisefrågor och det med all heder. Är idag ytterst perifer gällande psykiatfrågor men blir starkt provocerad av hur en myndighet som Läkemedelsverket hanterar så viktiga och livsavgörande frågor som läkemedel. Har ett svagt minne av att du vid någon av de otaliga inflytanderåden beskrev hur myndigheten bedriver nepotismliknade relation till branschen. Tyckte då att det var en smula överdrivet men idag kar riksrevisionen styrka det. Hatten av för dig Hannes.
Efterlyser mer kontroll av läkemedel
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22967239.ab
Eftersom Läkemedelsverket bekostas av läkemedelsindustrin är inget annat att förvänta, Robban.
Tack för din uppskattning!
Vad menar Du med att läkemedelsindustrin finansierar Läkemedelsverket? Det är ju en statlig myndighet???
Verket bekostas genom avgifter från läkemedelsindustrin. Kanske inte helt, men till stor del.
Du har helt rätt, Läkemedelsverket bekostas till 95 procent av läkemedelsindustrin, borde därför rätteligen benämnas Läkemedelsindustrins läkemedelsverk. I t ex Frankrike finansieras läkemedelsverket till 50 procent av industrin, i Danmark till 75 procent (http://www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/industrin-betalar-hela-läkemedelsverket-3197).
På vilket sätt driver RSMH-styrelsen i Stockholm kravet att vi har rätt till psykoterapi? Finns det några minnesanteckningar från styrelsens överläggningar med Landstinget?