Vill brukare och anhöriga samma sak?
Publicerat: september 27, 2012 Sparat under: Anhöriga, Hannes Qvarfordt 3 kommentarerOm jag möjligen har varit kontroversiell i några tidigare blogginlägg, så har det sannolikt ändå varit en västanfläkt, jämfört med vad jag kommer att bli den här gången. Ämnet för dagen är huruvida brukare och anhöriga har samma perspektiv och målsättningar när det gäller psykiatrin och brukarnas situation.
Under 1970- och 80-talen behandlades anhöriga emellanåt mycket illa av psykiatrin, eftersom det fanns en utbredd uppfattning om att de hade en skuld att ”betala av” angående den ohälsodrabbades tillstånd. Det förekom att de skars av från kontakt med den vårdade, nästintill oavsett vad han eller hon själv önskade. Situationen blev förstås ofta olycklig för alla inblandade parter och bidrog till förstärkta konflikter i stället för motsatsen. Utvecklingen under 90- och 00-talen har gått mot ökad delaktighet för anhöriga, vilket förstås är positivt i de flesta fall. Dels är de anhöriga ofta ett viktigt stöd för den vårdsökande, och dels kan de själva behöva stöd i sina egna liv. Här och var börjar dock pendeln slå över i det andra ytterlighetsläget. När man diskuterar med vårdens representanter i brukarråd och liknande sammanhang, kan man ibland få intrycket, att anhöriga är den mest drabbade och hjälpbehövande parten. Brukaren har på nytt börjat betraktas som en mindre tillräknelig sjukling, vars behandling i första hand skall göras upp mellan vårdgivarna och de anhöriga. Ett sådant synsätt innebär en återgång till de förhållanden som rådde fram till 60-talet.
Som jag har skrivit tidigare är det av erfarenhet min övertygelse, att utvecklingen av psykisk ohälsa främst har sin grund i miljöfaktorers inverkan under barnets uppväxt (redan från fosterstadiet). Den kanske viktigaste av dessa faktorer är barnets emotionella relation till sina vårdnadshavare och de senares förmåga att inta mogna föräldraroller. Tanken att man kan åsamka sina barn ohälsa, genom mindre väl fungerande relationer och föräldraroller, är naturligtvis mycket obehaglig, och de flesta människor värjer sig från sådana föreställningar. Barnet kan – oreflekterat – uppleva att det inte får sina behov tillgodosedda, medan vårdnadshavarna är mer benägna att betrakta beteendestörningar som problem, knutna till barnet självt och oberoende av hur de själva fungerar och beter sig. Här grundläggs en skillnad i erfarenhet och synsätt mellan dem som, så småningom, blir brukare respektive anhöriga.
De två, delvis skilda perspektiven går igen inom brukar- och anhörigrörelserna på psykiatrins område. Gemensamt för båda grupperna är att de kämpar för bättre vård och villkor för människor med psykisk ohälsa. När man närmare granskar vad respektive grupp egentligen menar med bättre vård och villkor börjar emellertid uppfattningarna glida isär. Brukare har i större utsträckning ett (psyko-)socialt perspektiv på sin ohälsa. De vill bli lyssnade på och få sina erfarenheter erkända och respekterade, och de söker, genomsnittligt sett, hellre sociala än medicinska lösningar på sina svårigheter. Anhöriga är ofta mer benägna att betrakta sina närstående som sjuka. De är, genomsnittligt sett, mer positiva till medicinsk behandling och tvångsåtgärder, även om de givetvis också vill se förbättrade, sociala insatser.
Ett uttryck för brukares och anhörigas skilda utgångspunkter är nybildningen av ofta anhörigdominerade och diagnosbaserade föreningar under senare år. Dessa ansluter i stort till den biopsykiatriska synen på psykisk ohälsa, medan RSMH av tradition har varit förankrat i brukarnas mer socialpsykiatriska perspektiv. En utjämning av dessa roller har dock skett de senaste åren, inte minst under trycket av en generellt stark biologisering av psykiatrin.
Min uppfattning är att RSMH bör fortsätta att vara – eller snarare återgå till att vara – först och främst brukarnas röst. Jag välkomnar såväl anhöriga som vårdpersonal och andra intresserade i våra led, men jag anser att de bör ansluta sig till de synsätt och strävanden, som kommer till uttryck från brukarna. Under 1990-talet fanns en undertitel till tidningen Revansch!, som beskrev den som ”Klientperspektivet i psykiatrin”. Det är ett gott motto att leva upp till!
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Tack för det här artikeln. Har också reagerat på hur politiken svängt från att handla om att uppväxtmiljön bär hela skulden (vilket inte känns så vettigt), till att uppväxtmiljön är helt skuldfri (vilket av samma skäl inte heller blir vettigt). Samtidigt som det är tabu att påpeka detta. Anhörig och brukare är två olika perspektiv, som båda två bör lyssnas på av psykiatrin, men samtidigt också ses som just två olika perspektiv, samt att brukarens röst är den som i slutänden ska föras fram och som också lättast drunknar i allt det andra. Själv har jag lång erfarenhet som patient inom psykiatrisk heldygnsvård. Idag mår jag bra. Om mina anhöriga hade fått styra min vård hade det blivit katastrof. Och jag hade inte vågat säga ifrån. Så är det inte för alla, men att det är så för vissa är anledning nog att hålla isär prespektiven. Särskilt då brukaren är den som är mest utsatt och har svårast att föra fram sin röst.
Hej, seloten!
Som jag skrev ser jag uppväxtförhållandena som den helt dominerande orsaken till utvecklingen av psykisk ohälsa, men det finns också andra faktorer. I övrigt instämmer jag helt i vad du skriver.
Ja, det var så jag menade. Jag var kanske otydlig.
En knepig grej med det här är att det är mycket svårt och förbjudet att benämna. Både på strukt- och individnivå. I de sorgliga fall där anhöriga även i nutid fortsätter att bidra till psykisk ohälsa hos brukaren är det dessutom mycket svårt att skydda brukaren från detta. Jag vet inget enkelt sätt att åtgärda det, men en del tycker jag är att just hålla isär perspektiven och fortsätta ifrågasätta rådande biomedicinska perspektiv där miljöfaktorer plötsligt ska ses som helt oväsentliga.