Förmynderi som metod mot stigmatisering?

Hannes 4Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:

Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.

Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?

I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!

Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!

Med hälsningar!

Hannes Qvarfordt

Föreningen RSMH-Livet, Göteborg


Den inbillade sjukdomen

Hannes 4Som lokal företrädare för RSMH kämpar jag dagligen med att hålla hoppet och modet vid liv i mina kontakter med en psykvård, som allt hårdare tycks sitta fast i biopsykiatrins och läkemedelsindustrins (h)järngrepp. Under ett möte – inom ett projekt för stärkta, mänskliga rättigheter för psykiatripatienter! – får jag höra, att man åter börjar propagera för en ökad användning av depåinjektioner till psykospatienter. Syftet är att öka ”följsamheten” till läkarens ordination, så att man därmed minskar antalet ”återfall i psykossjukdom”, med påföljande återinläggningar på sjukhus. Om vi nu bortser från det etiska problemet med att sätta in en långtidsbehandling, som kan skada hjärnan och som man inte kan ångra på flera veckor, så utgår psykiatrin också från ett sjukdomsperspektiv på psykosen, som det saknas vetenskaplig grund för.

Man kan absolut minska antalet återinläggningar med neuroleptikabehandling. Preparaten bedövar de kaotiska tanke- och känslostormar, som den psykotiska patienten tampas med och som åtminstone tillfälligt kan omöjliggöra ett hyggligt normalt vardagsliv. Tillståndet blir ”neutraliserat” och patienten behöver inte läggas in. Det diskutabla i åtgärden är att man aldrig frågar sig vad det är man bedövar och vad psykossymtomen möjligen kan stå för. Är det verkligen sjukdomssymtom? Eller kan det vara en normal reaktion på en, utifrån individens behov, omöjlig och otillfredsställande livssituation? Något hållbart, vetenskapligt svar finns inte. Och är det verkligen bara symtomen som bedövas av medicineringen? Vad kan den så vanliga devitaliseringen och depersonaliseringen säga om behandlingens totala effekter – eller om vad det egentligen är man bedövar? Kanske är det livet självt som sätts på sparlåga?

Om man föreställer sig att neuroleptikabehandling faktiskt undertrycker känslolivet och sådana livserfarenheter, som skulle behöva uttryckas och samspela med en förhoppningsvis förstående och välkomnande omvärld, så är det kanske inte så överraskande att det leder till kaotiska eruptioner, om och när medicinerna sätts ut? Är det då återfall i sjukdom, eller handlar det om att det undertryckta livet väller fram i okontrollerad och strukturlös form? Den totala ignoransen inför andra perspektiv än det medicinska sjukdomstänkandet är förödande för utvecklingen inom psykiatrin och vården av själsligt betryckta människor. Psykotiska tillstånd och symtom är naturligtvis i sig inga inbillningar, utan tvärtom ofta mycket plågsamma upplevelser. Däremot är det inbillning, när man påstår att det är uttryck för biologiskt betingade sjukdomar, eftersom det saknas vetenskapligt stöd för påståendet!

/Hannes Qvarfordt

PS. Liknande tillstånd kan utlösas, sekundärt, av droger och kroppsliga sjukdomar, vilket dock är en helt annan historia.


Vård till vad?

Hannes 4För ganska precis två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Arbetslinjen som frälsningslära. En nyligen presenterad forskningsstudie från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) ger mig anledning att ta upp frågan på nytt. I studien utvärderar man tidiga rehabiliteringsinsatser utifrån frågeställningen om de leder till snabbare återgång i arbete. Man konstaterar då att de i stället kan medföra längre sjukskrivningar, vilket i sin tur får forskarna att dra slutsatsen, att insatserna saknar positiva effekter.

Att forskningen sker i ISF:s regi kan möjligen förklara frågeställning och slutsatser, men det finns ändå goda skäl att filosofera en smula över varför rehabiliteringsinsatser utvärderas endast med avseende på hur de påverkar tiden till återgång i arbete. Vad är målet med vård och rehabilitering? Är arbete den yttersta lyckan och meningen i människors tillvaro? Eller bör vården rikta in sig mot att återskapa så god hälsa och livskvalitet som möjligt för patienterna? Min uppfattning är tveklöst att vårdens uppgift är det senare och att återgång i arbete i bästa fall kan bli en följd av att patientens hälsa har förbättrats.

Arbete kan förvisso ofta bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet, men det är långtifrån självklart eller alltid så. Om kraven på snabb återgång i arbete är för hårda, eller om det arbetsliv man skall slussas tillbaka till är ohälsosamt, kan återgången i stället leda till försämrad livskvalitet och sämre möjligheter att återfå en god hälsa. Enligt en Gallup-undersökning upplever endast 13 procent av befolkningen att de har ett utvecklande, engagerande och meningsfullt arbete. 24 procent vantrivs och övriga 63 procent är oengagerade och tycker att arbetet är tråkigt!

Varför bedömer man då tidiga rehabiliteringsinsatser enbart utifrån effekten på återgång i arbete? Det kan knappast vara uttryck för omsorg om patienterna, eftersom arbete näppeligen i sig är livets yttersta mening. I synnerhet inte så som arbetslivet idag fungerar och som det upplevs av flertalet människor. Den enda slutsats man kan dra är, att forskarnas och myndigheternas omsorg gäller samhällsekonomin snarare än patienterna. Det är mindre viktigt hur patienterna mår än hur de snabbast möjligt kan återföras i arbete och inte ”ligga samhället till last”.

/Hannes Qvarfordt


Oskuldens land

Hannes 4Det finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.

Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.

Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.

Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.

Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.

/Hannes Qvarfordt

Några länkar att studera:

Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)

ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)

New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)

Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)

ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)

Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)


Kejsarens nya kläder

Hannes 4

Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.

I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.

I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!

Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.

Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)

Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!

/Hannes Qvarfordt

 


Är tretton procent av svenskarna rasister?

Hannes 4Frågan är förstås omöjlig att svara på. Det kan nog dessvärre vara fler, men det kan också vara färre. Sverigedemokraternas valresultat bör dock inte självklart tolkas så som min rubrik antyder. Mycket talar för att en stor andel av väljarna snarare vill uttrycka allmänt missnöje med att de etablerade partierna över huvud taget inte har velat möta den oro och de konflikter, som en stor invandring kan medföra. Självklart innebär den i första skedet kostnader för landet, och självklart kan den ge grund för ”friktion” mellan människor med väldigt olika kulturell bakgrund. Den verkligheten bör givetvis inte förnekas eller ignoreras, eftersom det snarare ökar både motsättningarna och politikerföraktet, än tvärtom.

Vad som är viktigt att peka på är förstås vad alternativet till en generös flyktingpolitik skulle vara. Skall vi av bekvämlighetsskäl stänga dörrarna för människor som flyr för sina liv eller från dödlig misär? Hur formar en sådan hållning oss som människor och moraliska varelser? Kan man vara humanist gentemot vissa människor, om man inte är det mot andra? I mina ögon är det omöjligt, eftersom man då ger människor olika värde.

Sverigedemokraterna rider på människors oro för att kostnaderna för invandringen skall tränga ut välfärden för behövande bland etablerade svenskar (exempelvis människor med psykisk ohälsa). För att inte förstärka oron och öka motsättningarna är det därför oerhört viktigt att man försöker möta alla svaga gruppers behov, såväl invandrares som barns och äldres, sjukas och arbetslösas. Då duger det inte med en politik som ökar klyftorna i samhället! Välviljan gentemot flyktingar är beroende av att utsatta grupper bland etablerade svenskar inte känner sin egen situation hotad, samtidigt som de kan konstatera, att bättre bemedlade medborgare får sina privilegier ytterligare förstärkta.

I ett längre perspektiv vet vi att invandringens ekonomiska nettoeffekt är positiv. För att inte tidsspannet till att den situationen inträder skall bli för långt, och i många människors sinnen utmanande, är det också oerhört viktigt att flyktingarna så snabbt som möjligt kan lära sig svenska, få egen bostad och komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Här har samtliga kommuner(!), staten, näringslivet och vi alla ett stort, gemensamt ansvar att hjälpa till. Om detta kan ske i god ordning rycks grunden för segregation och motsättningar undan.

Vi bör givetvis också stå upp för jämställdhet och demokratiska värderingar. Varhelst andra föreställningar dyker upp, vare sig de kommer från främlingsfientliga partier, religiösa fundamentalister, etablerade svenskar eller invandrargrupper, bör de bemötas med debatt och sakliga motargument. Annars finns det risk att landet faller isär och mörkare krafter tar över.

/Hannes Qvarfordt


Kemikaliepsykiatrin vädrar morgonluft

Hannes 4

Vi har nyligen nåtts av de sorgliga uppgifterna om att självmorden ökar igen, i synnerhet bland unga människor. Nyheten är kanske inte så överraskande, med tanke på de ökade klyftorna i samhället och ungas mycket svåra situation på inte minst arbetsmarknaden, men också på övriga marknader där de skall duga och prestera. De ökade svårigheterna att få hjälp hos BUP skall heller inte underskattas i sammanhanget. Kemikaliepsykiatrins representanter tar emellertid genast statistiken till intäkt för att propagera för ökad psykofarmakaförskrivning, även till barn och unga. Överläkaren och docenten vid Karolinska Institutet, Göran Isacsson, försöker i Läkartidningen övertyga oss om att det ökade antalet självmord bland unga beror på Läkemedelsverkets varningar för förskrivning av SSRI-preparat till unga. Han presenterar därför ett diagram, som i själva verket visar att försäljningen av sådana preparat till unga har ökat ganska dramatiskt under senare år. Självmordstalen var alltså lägre under 90-talet, när SSRI-preparat användes i betydligt lägre omfattning till unga. 

Vidare refererar Isacsson till studier, som enligt honom visar i varje fall fluoxetins goda effekt på depressioner. Han bortser då från att man de senaste åren har kunnat visa, att stora delar av det vetenskapliga stödet för SSRI-preparaten bygger på vetenskapsfusk. Flera läkemedelsbolag har valt att inte publicera studier, som har visat negativa eller inga effekter alls av deras preparat, och de framstår därmed som mycket effektivare än de faktiskt är. Det oberoende Cochrane-institutet har kunnat påvisa, att om man räknar bort placebo-effekten av en läkemedelsbehandling, så finns det på sin höjd stöd för att en av tio blir hjälpta av SSRI-preparaten.

Överläkarens artikel är ren desinformation och till synes ännu ett beställningsverk för läkemedelsindustrin. (Läs gärna kommentarerna till artikeln!)

/Hannes Qvarfordt

PS. När jag själv hamnade i depression i slutet av 90-talet förskrevs jag det då populäraste SSRI-preparatet. Jag fick mardrömmar som uppmanade mig att ta mitt liv och jag var i vaket tillstånd mycket nära att göra det. I samband med att jag fick följa med min bror till vårt sommarställe, halverade jag dosen p.g.a. dessa upplevelser, efter samråd med läkaren. Det sociala stödet från min bror och hans familj fick mig att må påtagligt bättre. Vid återbesöket hos läkaren tolkade hon det emellertid direkt som ett behandlingsresultat av medicinen, tvärtemot min tydliga upplevelse av vad som hade hjälpt mig.

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

 


I denna ljuva sommartid…

Hannes 4Vi är inne i den ljuvaste av våra årstider, i varje fall som jag och kanske de flesta andra upplever det. Själv kan jag vistas vid ett sommarställe vid havet, som jag äger tillsammans med mina bröder, några veckor varje år. Det är ett privilegium, även om känslorna emellanåt blir blandade på grund av att jag oftast bor där ensam. Jag saknar en känslomässigt närstående att dela natur- och frihetsupplevelsen med. Andra delar av semestern kan jag dock ofta göra någon mindre resa tillsammans med endera eller båda mina bröder och deras närstående. Som helhet sett är mina somrar därför vänliga mot mig.

Många andra med psykisk ohälsa har också släkt och vänner att vara tillsammans med och kanske någon plats där de kan njuta av värmen och naturen. Det brukar innebära att beläggningen på psykiatriska kliniker och kommunala träffpunkter minskar en aning under sommaren, vilket i allt större utsträckning tas till intäkt för spara pengar och dra ned på verksamheterna. Allt oftare stänger vårdavdelningar och träffpunkter helt i några veckor. Om alla brukare hade turen att ha närstående och sommarvisten att tillgå vore detta säkert inget större problem, men för de ensamstående, och då ofta också fattiga, blir i stället sommaren en särskilt svår tid. Alla förväntas vara lediga och njuta av friheten, solen och naturen och de ensamma blir extra ångestfyllt påminda om sin ensamhet och sina begränsade möjligheter.

Om än den totala belastningen på klinikerna och träffpunkterna avtar en smula under sommaren, blir i gengäld samhällets ansvar särskilt stort för de människor, som inte kan skapa sig en god sommarupplevelse på egen hand. För dessa människor är den tilltagande ovanan att dra ned eller helt stänga vård- och träffpunktsverksamheter en plågsam och farlig utveckling som måste hejdas.
/Hannes Qvarfordt


Karolinska väljer biologismen

Hannes 4Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.

I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.

Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.

I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.

I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!

Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?

/Hannes Qvarfordt


Tillbaka till framtiden?

Hannes 4Två händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:

1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)

2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)

3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)

4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)

5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.

Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!

Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:

1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)

2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?

3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)

Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!

/Hannes Qvarfordt