Identitetspolitiken är en farlig återvändsgränd
Publicerat: augusti 19, 2016 Sparat under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt 7 kommentarerI spåren av en ökad invandring från olika länder, och en tilltagande segregation, har önskan att förbättra förutsättningarna för åsidosatta grupper lett välvilliga opinionsbildare in på den mycket farliga identitetspolitikens väg. Man försöker identifiera kategorier i befolkningen, som behöver särskilt stöd – så kallad positiv särbehandling – men hamnar då i praktiken ofta i konflikt med diskrimineringslagarna. En positiv särbehandling av en grupp, innebär ju oundvikligen en diskriminering av dem som står utanför gruppen. Jag har själv tveklöst hjärtat till vänster, men det är med viss sorg jag ser den vänstra halvan av politiken gå vilse i grupp- och identitetstänkandets irrgångar.
Jag ifrågasätter inte alls det faktum, att det finns tilltagande strukturella motsättningar – över- och underordning – i dagens samhälle, men de bör framförallt motverkas genom en starkare tillämpning av de allmänna, mänskliga och medborgerliga rättigheterna, det vill säga av den fundamentala principen om allas lika värde, inte genom att ställa ofta oklart avgränsade grupperingar mot varandra. På den öppna arbetsmarknaden bör till exempel rekryteringar, så långt det är möjligt, göras utifrån avidentifierat meritunderlag, i stället för att vissa grupper kvoteras in på andra gruppers bekostnad. Det är de bäst lämpade och mest kompetenta som skall anställas, oavsett kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder eller eventuell funktionsnedsättning. Om vissa grupper – trots det – blir underrepresenterade, så må det vara så, till dess de lika rättigheterna och möjligheterna för alla har jämnat ut skillnaderna.
Även om det finns strukturella orättvisor i samhället, så är också de individuella skillnaderna inom respektive grupp så stora, att en förenklad identitetspolitik får minst lika orättvisa följder. När vi talar om förfördelade invandrargrupper, kvinnor, funktionsnedsatta och så vidare, glömmer vi att det också finns invandrare, kvinnor och funktionsnedsatta som har goda eller till och med privilegierade positioner i samhället. När vi talar om privilegierade ”vita”, män, högutbildade och så vidare, glömmer vi att det också finns ”vita”, män och högutbildade, som befinner sig i utsatta och underprivilegierade situationer. Grundprincipen i ett demokratiskt rättssamhälle måste vara allas lika värde och likhet inför lagen.
Eventuella stöd från samhället skall ges efter individuella behov, inte utifrån grupptillhörighet. För exempelvis människor med funktionsnedsättningar, inklusive psykiska sådana, finns redan idag anställningsstöd och lönebidrag, till storlek anpassade efter en individuell bedömning av den nedsatta arbetsförmågan. På det sättet gör man den enskilda, funktionsnedsatta människan mer jämlikt attraktiv för anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det finns förvisso brister i systemet, men det är bättre att utveckla dessa individuella stöd, än att införa schablonförmåner för en grupp, som aldrig kan avgränsas på ett rättvist sätt gentemot den övriga befolkningen.
Tvärtemot sitt syfte vilar identitetspolitiken på en grund av rasism, sexism och andra typer av diskriminering, vilket göder i stället för att motverka gruppmotsättningarna. I värsta fall kan en sådan politik, helt i onödan, skapa öppna och våldspräglade konflikter i samhället. Vi ser redan tendenser till en sådan utveckling i Sverige idag.
/Hannes Qvarfordt
Ett mycket klokt inlägg, Hannes. Jag håller med dig fullt ut.
Bra talat! Fler i samhället borde höra det här!
Hej Hannes! Jag är i bråk med två subkulturer för tillfället. Har hamnat i kläm. Den ena sägs vara Rasta Farai och den andra sägs vara KKK. Detta påminner om den identitetspolitik du talar om. Men jag får inte ihop dessa två identitetspolitiska drag i mig själv. Det är så stora kontraster. Tror du att man kan föra samman två identitetspolitiska drag till en fredlig lösning? Man skulle då kunna tala om intersektionell identitetspolitik.
Hej Hannes! Tack för att du introducerade ett nytt ord för mig. Begreppet identitetspolitik hade jag aldrig hört förut. Det borde gå att applicera på alla individer som tillhör en grupp i samhället. Just nu är jag upptagen med två stora politiska grupper, som motsäger varandra, Ras Tafarai och Ku Klux Klan. Dessa två grupper är tabu inom varandras sociala rum, och det är därför mycket svårt att sammanföra dessa till en harmonisk identitet. Detta blir enorma proportioner i självutveckling, och jag vet inte ens om det är möjligt.
Hej, Henrik!
Vet inte riktigt vad det är för kamp du för mellan dessa två grupperingar, men de representerar hur som helst inte identiteter, utan ideologiska sammanslutningar. Identitetspolitik grundar sig i mer eller mindre beständiga, ofta medfödda, egenskaper hos individen, t.ex. hudfärg, kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, etnicitet osv. Religiös övertygelse räknas ofta också in bland identitetsmarkörerna, men i det fallet rör det sig egentligen om ideologiska uppfattningar av samma slag som politiska övertygelser.
Hej Hannes! Jag är under media sabotach för tillfället, så jag har svårt att göra mig hörd. Hursomhelst, så tycker jag, för att sammanfatta, att den vita och den svarta hudfärgen inte är någon ideologi utan en kulturell egenskap och faller därför under identitetspolitik, Hoppas du förstår mitt argument, så tolkar i alla fall jag detta för mig nya ord.
Hej igen, Henrik!
Nej, Ku Klux Klan och Rastafari sysslar förstås med identitetspolitik. Det är ju helt riktigt. Däremot utgör inte utövarna i sig identiteter. Ingendera av dessa grupper representerar t.ex. alla vita respektive svarta människor. Däri ligger skillnaden.