Trött på psykisk ohälsa

Det är inte förrän nu som jag börjar inse vad jag har gett mig in på.

En bit in i projektet när benen skriker och hjärnan håller på att stänga av inser jag att det kanske inte var det bästa av alla tillfällen att göra detta. Jag befinner mig just nu på en mycket skör plats i mitt liv. Nästan allt ser kaotiskt ut omkring mig och det är till och med svårt att sortera mina tankar. Nu inser jag när jag lyfter upp kameran att hela kroppen värker och jag vill bara sova. Men vi är för nära slutet av projektet och jag tänker inte ge upp! Samtidigt som jag känner mig mer slut än någonsin kan jag inte låta bli att undra hur långt vi kan gå. Var kommer detta projektet att leda oss?

Jag ser sjukt mycket fram mot resultatet och utställningen. Det enda som gnager på mig lite är en rädsla att jag inte ska ha bra bilder nog, eller inte tillräckligt många. Det är en bit frustration som bryter ut lite då och då mellan mig och Ida. Vi är nog rätt så trötta båda två kan jag tänka mig. Och det är i sådana stunder som det är som svårast att ta upp kameran. Idag hade vi ett litet kiv med varandra, inget allvarligt men det var ett gyllene tillfälle för att fotografera och istället missade jag det.

Att leta svagheter och ömma punkter hos den andra individen är inte så enkelt som det kanske låter. Vad triggar ingång dina tankar, ångest och oro? Och hur skall du kunna fånga det på ett kort utan att få förklara eller skriva? På något sätt måste ögonblicket fångas så att man tydligt kan se alla känslor om speglas i ditt ansikte, bilden måste i sig själv ge en känsla. Det är verkligen en utmaning!!  Jag skulle aldrig gissa mig fram till hur svårt det skulle vara. Samtidigt måste jag erkänna att leva så nära inpå en annan människa lär mig mycket om mina egna gränser och svårigheter. Att öppna mig fullt ut är kanske inte min stora utmaning men att inte hålla igen det har visat sig vara svårt.

Ibland blir jag så trött på psykisk ohälsa! Var tar människan vägen? Det är så enkelt att gömma sig bakom diagnoser, mediciner och läkare och glömma att det finns mer till än det. Att jag är en individ med drömmar och rädslor precis som vem som helst. Och ju närmare slutet vi kommer desto mer inser jag att den gränsen som finns där mellan psykisk hälsa och ohälsa, den där röda linjen den sätter vi själva.  Det är vi själva som är det största hindret i slutändan och ingen mindre än vi själva kan bryta oss loss från dessa kedjor.

Läs gärna Idas blogg:http://valfardssamhallet.se/author/idaknudsen/

Som vanligt! Massor med stoora kramar till er alla.

/Paulina Tarabczynska

På bilden är det jag, Ida och elefanten Ellis