Verkligt eller skenbart brukarinflytande?

I en rapport från en psykiatrisk vårdavdelning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där de redovisade sina åtgärder för att minska tvångsingripanden och öka patienternas inflytande, kommenterade de bruket av vårdplaner och samtalen med patienterna kring dem så här:

”Utvärderingen av testet visade att i de fall där det genomfördes enligt ovanstående gav det patienten en känsla av delaktighet och förståelse för sin vård och behandling.”

Brukarorganisationernas synpunkter efterfrågas i ökande omfattning av sjukvården och socialtjänsten, vilket förstås i sig är väldigt positivt. Ibland är samverkan med organisationerna ett villkor för att verksamheterna skall få sin medelstilldelning, och i vissa fall är sådant samråd till och med lagstadgat. Det har skett en fantastisk utveckling, som vi borde kunna jubla över. Ändå jublar jag ganska måttligt. Efter många års arbete i brukarråd och liknande sammanhang har jag kunnat konstatera, att vårt inflytande ofta är lika skenbart, som det framstår i den citerade rapporten i början av mitt blogginlägg. Samråden skall ge oss en ”känsla av delaktighet”, snarare än ett verkligt inflytande.

Det fanns en tid för några år sedan, då ett litet antal brukarorienterade sjukvårdsrepresentanter vid Östra sjukhuset i Göteborg faktiskt ansträngde sig för att ge oss i föreningarna ett reellt inflytande över vårdens utformning. Problemet var att dessa personer stod ganska ensamma och inte hade den övriga organisationens öra. Deras lyssnande på oss fick inget genomslag i verksamheten. De har nu, mer eller mindre, utmanövrerats från sina tidigare ledande positioner, till förmån för ett helt annat, traditionellt och mycket biomedicinskt inriktat ledarskap.

Sedan några år upprätthåller Sahlgrenska ett ”inflytanderåd”, som i praktiken är ett spel för gallerierna. Vi brukarrepresentanter blir informerade om vad som pågår, får lämna våra synpunkter och blir därefter grundligt överkörda. Sjukvårdsorganisationen gör helt och hållet som den själv vill och bryr sig över huvud taget inte om vare sig protester eller andra synpunkter från vårt håll.

Det finns anledning att vara vaksam mot den här typen av gisslansituationer. När verksamheterna ger sken av samverkan i sina brukarråd, samtidigt som de i realiteten kör över oss, kan det slutliga resultatet bli det rakt motsatta mot det vi försöker åstadkomma. Vårdens politiska ledning tror att vi är med på noterna och ser inget skäl att sätta press på klinikledningarna i enlighet med våra önskemål. Vi bidrar då till att minska vårt inflytande i stället för tvärtom.

I ett kommande inlägg skall jag beskriva ett annat tilltagande problem: att samverkan på representants- och organisationsnivå kan medverka till att minska inflytandet för den enskilda brukaren.

/Hannes Qvarfordt