Arbetslinjen som frälsningslära

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAVi lever i en tidsålder, där arbete har upphöjts till lösningen för alla typer av mänskliga problem. Har du cancer? Då måste vi hitta ett arbete åt dig! Har din mamma gått bort? Det viktigaste är att du inte sjukskriver dig! Har du blivit misshandlad? Bästa lösningen är att snabbast möjligt börja arbeta igen!

Jag raljerar en aning, men beskrivningen ligger tyvärr alltför nära dagens verklighet för att enbart vara rolig. Förstå mig rätt. Återgång i arbete är naturligtvis oftast en god målsättning för den som är sjuk eller arbetslös. Många som diskrimineras och utestängs därifrån – bland annat människor med psykisk ohälsa – vill heller inget högre än att få känna sig behövda i arbetslivet. Att de då inte får den möjligheten hör till de stora orättvisorna i samhället. Samtidigt är det ett svåremotsägligt faktum, att den som lider av ohälsa i första hand, och i möjligaste mån, behöver få sin hälsa tillbaka. Arbete och arbetsgemenskap kan i bästa fall bidra till det, men det är ingen lösning i sig och det kan faktiskt ibland göra mer skada än nytta.

Alltmer forskning och erfarenhet pekar på att arbetsvillkoren på den industrialiserade världens konkurrensutsatta arbetsmarknad skapar ohälsa, genom höjda effektivitetskrav, höjda kompetens- och inlärningskrav och allt snabbare strukturomvandlingar, med påföljande social splittring. (Den psykiska ohälsan ökar till exempel nu i rask takt i Kina!) Finns det då inte anledning att generellt fråga sig om vi lever i ett sunt samhälle och om arbete alltid bör vara den främsta målsättningen för människor som drabbats av ohälsa?

Dagens arbetslinje har också fött ett nytt synsätt på sjukskrivningens roll. Ur en statistik, som visar att människor som sjukskrivs ofta får svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet igen, har förespråkarna för arbetslinjen dragit slutsatsen att ”sjukskrivning är en dålig behandling”. Det händer att sjukskrivning används i förebyggande syfte, för att underlätta tillfrisknande eller minska risken för försämring, men huvudsakligen är sjukskrivningen en åtgärd som tillgrips av nödtvång, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Det handlar alltså inte om att väga sjukskrivning mot arbete som alternativa ”behandlingsmetoder”!

Utöver de positiva effekter arbetslivet de facto kan ha för många människor, tyder mycket på att synen på arbetet och arbetslinjen egentligen har moralistiska och krasst ekonomiska förtecken i dagens Sverige. Bakom de vackra fraserna om arbetets möjligheter att stärka självkänslan och ge gemenskap frodas också de betydligt mer cyniska uppfattningarna om individens plikt att ”göra rätt för sig” och ”inte ligga samhället till last”. På annat sätt är det svårt att tolka arbetets nuvarande upphöjelse till det yttersta målet för all vård och rehabilitering.
/Hannes Qvarfordt