Oroande mycket medicin

Jimmieblogg2

I gårdagens Svenska Dagbladet stod att läsa en helsidesartikel med tillhörande analys om det ökade förskrivandet av preparat mot psykiska besvär och sömnsvårigheter hos barn. Av granskningen framgick att den onödiga användningen av antibiotika minskat kraftigt de senaste åren men att förskrivningen av sömnmedel till barn ökat med över 300 procent. I dagens tidning skriver Karin Jordås, generalsekreterare för Mentor, ett kritiskt debattinlägg med anledning av artikeln där hon pekar på ungas behov av någon vuxen att tala med.

Att många människor är beroende av sömnmedel och psykofarmaka för att få livet att fungera, måste man ha respekt för, men RSMH vänder sig mot all slentrianmässig medicinering. Det går nämligen inte att bortse ifrån att psykofarmaka ofta ger allvarliga biverkningar. Och enbart medicin är sällan lösningen på problem med psykisk ohälsa.

Frågan är om trenden kommer att vända och förskrivningarna av läkemedel mot sömnbesvär och psykiska besvär kommer att minska, precis som förskrivningarna av antibiotika har gjort. De insatser som behövs för att skapa långsiktig återhämtning från psykisk ohälsa eller sömnproblem kräver tid och tid är som bekant pengar. Det kan vara psykologers, läkares, kamratstödjares, personliga ombuds, boendestöds, föräldrars och vänners tid. Men om samhället inte är berett att frigöra de resurserna kommer läkemedelsanvändningen fortsätta att öka, så även tillhörande biverkningar.
/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

 


Nytt år, nya och gamla utmaningar

JimmiebloggI veckan skrev Fredrik Lennartsson, myndighetschef för Myndigheten för vårdanalys på SvD:s Brännpunkt att möjligheterna till patientinflytande i Sverige brister. En bild som stöddes av Gunnar Akner, läkare och professor i geriatrik vid Örebro universitet. Under året ska ett förslag om ny patientlag också komma, med syftet att stärka patientens ställning i vården. Slutredovisning för arbetet, inklusive tilläggsdirektiven är den 3o juni i år.

RSMH är alltid positiv till ökat inflytande för brukare av vård. För att underlätta och förtydliga arbetet med brukarinflytande i exempelvis brukarråd tog RSMH förra året fram Kvalitet ur ett brukarperspektiv. Arbetet med dokumentet och brukarinflytande i allmänhet fortsätter naturligtvis även detta år. Vi hoppas kunna titta närmare på hur stödet ser ut för personer med psykisk ohälsa i landets kommuner. Innan julhelgen offentliggjordes vilka av landets kommuner och landsting som levt upp till kraven som regeringens satsning på psykiatri, PRIO, ställt för att få del av de 870 miljoner som satsningen omfattar. Tillsammans med SKLs Öppna jämförelser och RSMHs samlade erfarenheter kan det ligga som underlag för att se vilka kommuner som ”sköter sig” och vilka som fungerar sämre vad gäller stöd till personer med psykisk ohälsa.

Ett stort och viktigt område som skiljer sig mycket över landet är boende. RSMH kämpar för att också människor med psykisk ohälsa ska ha ett hem. Ett hem kan vara många saker och se ut på olika sätt, det som avgör om en bostad är ett hem, är om den som bor där känner sig just hemma.

Missa förresten inte heller att RSMH utbildning erbjuder ett par större konferenser under våren. Den första handlar om borderline och den äger rum på ABF-huset i Stockholm den 28e januari. Den andra konferensen äger rum senare i vår och kommer att handla om återhämtning. Den arrangeras tillsammans med Socialpsykiatriskt Forum i Stockholm. Håll utkik efter mer information!

God fortsättning på det nya året!

/Jimmie Trevett


Skitsnack!

kaisvvJa, faktiskt! Alltså skitsnack i positiv mening, nämligen när gamla goda vänner sätter sig ner över en kopp kaffe och börjar låta samtalet rulla, utan att behöva vara reserverade inför varandra… det känns guld värt att ha någon att bara prata med, för att rensa tankarna, när det är som mest deprimerade eller ångestfyllda. Det NEUTRALISERAR tankarna, om inte annat – och många gånger räcker det väldigt långt, för att man ska känna sig på bra humör igen.

Problemet är att kunna hitta en sådan samtalspartner. Vanligt folk är ofta avvisande när det gäller den här sortens insatser, kanske av förståeliga skäl: de fattar inte poängen med det vi vill uppnå, de upplever oss som konstiga, osammanhängande, störiga med mera.

Därför är det också mycket vanligt att vi förblir ensamma med våra funktionsnedsättningar/problem … även när vi behöver hjälp som mest!

/Khai Chau


Arbetslinjen som frälsningslära

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAVi lever i en tidsålder, där arbete har upphöjts till lösningen för alla typer av mänskliga problem. Har du cancer? Då måste vi hitta ett arbete åt dig! Har din mamma gått bort? Det viktigaste är att du inte sjukskriver dig! Har du blivit misshandlad? Bästa lösningen är att snabbast möjligt börja arbeta igen!

Jag raljerar en aning, men beskrivningen ligger tyvärr alltför nära dagens verklighet för att enbart vara rolig. Förstå mig rätt. Återgång i arbete är naturligtvis oftast en god målsättning för den som är sjuk eller arbetslös. Många som diskrimineras och utestängs därifrån – bland annat människor med psykisk ohälsa – vill heller inget högre än att få känna sig behövda i arbetslivet. Att de då inte får den möjligheten hör till de stora orättvisorna i samhället. Samtidigt är det ett svåremotsägligt faktum, att den som lider av ohälsa i första hand, och i möjligaste mån, behöver få sin hälsa tillbaka. Arbete och arbetsgemenskap kan i bästa fall bidra till det, men det är ingen lösning i sig och det kan faktiskt ibland göra mer skada än nytta.

Alltmer forskning och erfarenhet pekar på att arbetsvillkoren på den industrialiserade världens konkurrensutsatta arbetsmarknad skapar ohälsa, genom höjda effektivitetskrav, höjda kompetens- och inlärningskrav och allt snabbare strukturomvandlingar, med påföljande social splittring. (Den psykiska ohälsan ökar till exempel nu i rask takt i Kina!) Finns det då inte anledning att generellt fråga sig om vi lever i ett sunt samhälle och om arbete alltid bör vara den främsta målsättningen för människor som drabbats av ohälsa?

Dagens arbetslinje har också fött ett nytt synsätt på sjukskrivningens roll. Ur en statistik, som visar att människor som sjukskrivs ofta får svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet igen, har förespråkarna för arbetslinjen dragit slutsatsen att ”sjukskrivning är en dålig behandling”. Det händer att sjukskrivning används i förebyggande syfte, för att underlätta tillfrisknande eller minska risken för försämring, men huvudsakligen är sjukskrivningen en åtgärd som tillgrips av nödtvång, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Det handlar alltså inte om att väga sjukskrivning mot arbete som alternativa ”behandlingsmetoder”!

Utöver de positiva effekter arbetslivet de facto kan ha för många människor, tyder mycket på att synen på arbetet och arbetslinjen egentligen har moralistiska och krasst ekonomiska förtecken i dagens Sverige. Bakom de vackra fraserna om arbetets möjligheter att stärka självkänslan och ge gemenskap frodas också de betydligt mer cyniska uppfattningarna om individens plikt att ”göra rätt för sig” och ”inte ligga samhället till last”. På annat sätt är det svårt att tolka arbetets nuvarande upphöjelse till det yttersta målet för all vård och rehabilitering.
/Hannes Qvarfordt