Jag tänker inte gömma mig

 Varför skall vi skämmas för att ha psykisk ohälsa. Trots allt så är ju psykisk ohälsa inte annorlunda än någon annan kroppslig sjukdom. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag har rätt att vara sjuk oavsett vad min sjukdom är. Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte längre!

Om jag hade vågat prata om mina tankar och känslor tidigare så skulle jag sluppit många år av onödigt lidande och fått rätt hjälp tidigare i mitt liv. Jag får ofta höra av äldre människor att jag borde vara mer försiktig med vad jag lämnar ut för information om mig själv. Och speciellt just vad det gäller min psykiska ohälsa. Jag vet och förstår att de har goda avsikter. För en ung vuxen är det svårt. Man blir så lätt stämplad för livet. Men det borde inte vara så. Och när äldre säger till mig det så tror jag inte att det är medvetna om att just i det ögonblicket så bidrar de till stigmatiseringen och svartmålningen. Omedvetet bidrar det till att samhället ser det som ett tabu.

Jag vill förstöra denna tabustämpel genom att prata öppet och prata om allt. För just nu behövs det unga människor som vågar öppna sig och berätta. För hur skall något kunna förbli tabu om man kontinuerligt och konstant pratar om det? Jag förstår att alla inte klarar av det men jag tänker inte bidra till tabun. Varför skall man skämmas? Skall vi inte vara stolta och gå med raka ryggar just för att vi erkänner för oss själva att vi behöver hjälp. Att vi har tagit klivet och söker hjälp? NEJ! Istället vill de att vi skall skämmas och dölja våra tankar och känslor.

Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte nu. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag kunde ha besparat mig så många år av lidande. Men jag var så liten och så ensam. Och ingen skall behöva känna sig så liten och ensam!

Idag har jag massa verktyg och jag har fått lite tjockare hud. Och jag tror att detta är mitt kall i livet, som en ung vuxen som en människa skall jag göra allt jag kan för att försöka bryta denna destruktiva cirkel av tystnad och skam. Jag kan förstå att folk ibland kan tycka att jag kan vara för mycket, men om jag inte gör detta vem skall våga då? Någonstans måste någon ta första steget.

Jag anser och hoppas att jag har styrkan och modet att göra detta.För mig själv.För alla dem som så många gånger har önskat att de kunde prata med någon utan att de tittade snett på dem.Och för alla gånger andra tittat snett på mig.

/Paulina Tarabcynska