Paulina Tarabczynska

Jag sitter i styrelsen i RUS. Har varit engagerat inom RUS i snart 4 år. Men det är de senaste 2 åren som jag har börjat engagera mig riktigt mycket. RUS är en ungdomsförening inom RSMH. Där alla upp till 30 år är välkomna.

Jag tänker blogga om hur det är att vara ung och ha psykisk ohälsa i samhället. Hur detta påverkar mig och mitt liv. Men jag tänkte även hålla er lite uppdaterad om vad som händer inom RUS.

Jag pluggar just nu på Södra Vätterbygdens Folkhögskola Allmän linje E för psykisk ohälsa. Här trivs jag som fisken i vatten måste jag erkänna.

Det har varit en tuff resa genom livet och jag har fått klättra i många berg och åkt utför många dalar. Jag är en mycket estetiskt lagd person. Mina intressen är att skriva måla, sjunga och fotografera. Detta varierar lite och är det konstnärligt relaterat så har jag provat det. Så en och annan dikt kan dyka upp här med.

Mina framtidsplaner är att få åka runt i Sverige och prata om psykisk ohälsa.

Jag är mycket motiverad och vill jobba så hårt jag bara kan med att bidra till att få bort denna eländiga tabustämpel som präglar den psykiska ohälsans värld. Tillsammans är vi starkare!

Tillsammans kan vi åstadkomma allt. Jag ser ljust på framtiden men tycker samtidigt att vi har en lång väg att gå.

/Paulina Tarabczynska


Bältet hjälper, du ligger ju still!

Det är inte min kropp som är problemet. Den är full av adrenalin, skräck och panik. Rörelseenergin måste få utlopp annars förtar mig den rent fysiska smärtan. Den fysiska smärtan är oerhörd när jag spänns fast med remmar runt händer och fötter. De flesta vet hur kroppen svullnar och ömmar vid stress men få har förmågan att tänka på hur det skulle kännas att spännas fast då.  Hela rummet är fullt av rörelse. Personalen vill mig väl, stressar, drar och sliter. De måste skynda sig att ge mig en gräns. Alla vill ta ansvar och gör vad de kan. De vill verkligen hjälpa mig.

Jag ligger och lallar om solen. Det är svårt att tro att jag är närvarande. Men det är jag. Men jag är inte verbal. Jag kan inte prata men jag är en mästare på att läsa av gester, tonfall och kroppsspråk när jag är i kris. Det ingår liksom i mitt försvar. Men ingen tänker på det. Jag ligger i den tunnaste sjukhusskjortan som inte skyler någonting, har jag tur sitter sista knappen kvar då knapphålen är mycket urtvättade. (Hur många skulle våga gå ut med den tunnaste nattskjortan i staden, bland främmande människor?) Jag ligger med benen isär och blottar mitt skrev. Ingen vet vad jag bär på. Att jag slungas tillbaka till de gånger jag förgreps under mina tidiga år.

Det är bråttom och över mig har jag män och kvinnor med ansträngda ansikten, jag ser deras strama drag, deras sammanbitna läppar, deras blodådror som pulserar och deras rödsprängda ögonvitor. Jag tror att jag möter Djävulen. Jag förstår inte då ingen pratar med mig, informerar mig om vad som händer. Jag orkar inte mer.

Jag dras än längre in i min magi, min magiska verklighet. Dit jag tar mig när jag inte längre står ut. Jag blir än en gång Jesus. Jag blir korsfäst. Jag blir förrådd av Judas. Vem Judas är av de som drar och sliter runt mig, vet jag inte. De kommer med en spruta. Jag tror att det är min sista i livet. Jag kämpar för allt jag är värd. Jag skulle kunna slåss för mitt liv. Men jag ligger fastnaglad. Ingen frågar mig vart jag vill ha sprutan. Ingen ger mig det mandatet. Ingen tror heller att jag kan välja eller ser mitt svagt pekande finger att jag vill ha den på höger skinka.

Jag ger upp. Stelnar. Ligger still. Blundar hårt. Jag ser mitt liv passera revy för min inre syn. Jag skall snart dö när giftet från sprutan spridit sig. Det är min verklighet. Lika verklig som verkligheten. Jag är vettskrämd och helt maktlös. Jag ser brutala bilder för min inre syn, gamla övergrepp från det förflutna dyker upp och sargar min själ än mer. Nu skall någon sitta och vaka över mig. Se till att jag klarar mig rent fysiskt, att inte mitt tillstånd är livshotande samt kontrollera min känslomässiga status. Jag är skräckslagen. Jag vet inte vem det är. Någon sitter på en stol med ryggen vänd mot mig, kikar över axeln lite då och då men tittar mest ut genom dörren mot de andra. Tydligen en vikarie då de andra behöver utföra mer viktiga uppgifter.

/Anneli Jäderholm


Anneli Jäderholm

Jag har tolv års erfarenhet av en psykossjukdom. Jag brukar kalla mig för brukarprofessionell och anser att jag är en auktoritet i mitt liv. Jag har gett mig själv mandat att berätta min historia.

Jag kommer att ha en del att säga om tvångsvården i mina bloggar .  Jag har vårdats inom slutenvården i ganska långa perioder och upplevt olika bemötande när jag varit utåtagerande och i kris. Jag har ibland bältats och tvångsinjicerats.

Med mina blogginlägg vill jag bidra till utformningen av morgondagens psykiatri. Jag deltar sedan några år ofta i utbildningar och konferenser och har kontakt med många personalgrupper över hela vårt land. Jag har också som uppdrag att vara ambassadör i kampanjen Hjärnkoll.

Hoppas att ni kommer att följa mina bloggar.

/Anneli Jäderholm


I mediaskuggan av Rättspsykiatrin på Psykiatrilagsutredningens pressträff

Nu på förmiddagen fick jag tillfälle att lyssna på Jerry Eriksson från Psykiatrilagsutredningen när han mötte pressen för att berätta om utredningens förslag. Mina egna kommentarer om viktiga delar av förslaget hittar du nedan på bloggen. Det jag fann lite fascinerande på plats var att notera vilken sprängkraft det låg i delförslaget att avskaffa rättspsykiatrisk vård som påföljd för de närvarande journalisterna.

Lite matt blir man över hur dominerande det här russinet-i-kakan-perspektivet är. Se till exempel Dagens nyheter ,SvenskaDagbladet  och ,Sydsvenskan.

Utredningens förslag innebär i princip att Sverige får samma regler som i majoriteten av andra västländer när det gäller definitionen av brott och brottslingar. Tillräknelighet ska nämligen, efter 50 år, åter vara ett krav för att en gärning ska utgöra brott, vilket var fallet även i Sverige fram till 1965. En person som inte anses tillräknelig på grund av till exempel en allvarlig psykisk störning kan inte dömas för brott. Därmed avskaffas rättspsykiatrisk vård som självständig påföljd. Det innebär att personer som har en psykisk störning men som anses tillräkneliga döms enligt vanliga bestämmelser om brott och straff. Utredningen framhåller i och för sig att det är angeläget att sådana personer får psykiatrisk vård på ett så tidigt stadium som möjligt.

Utredningen slår vidare fast att en person som är i behov av psykiatrisk tvångsvård inte får tas in på kriminalvårdsanstalt så länge vården pågår. Skillnaden mot i dag är att när vården anses vara avslutad, så ska personen överföras till fängelse för att avsluta utdömd strafftid enligt vanliga regler. Här är RSMH skeptisk. För den som bedöms tillräknelig vid gärningen, döms för brott, men är för sjuk för att sitta i fängelse och placeras i psykiatrisk vård är frågan om man efter det att en framgångsrik vårdinsats avslutats bibehåller vunnen återhämtning i traditionell fängelsemiljö. Risken att man på nytt sviktar lär vara stor och då ska man ännu en gång till vård, men om man tillfrisknar för fort hägrar fängelset ånyo. Så kan karusellen snurra och frågan är vem som tjänar på det.

Tröskeln för den ”vanliga” psykiatrisk tvångsvården sänks i utredningens förslag rejält för alla oavsett om man är eller inte är ett hot mot sig själv eller annan. Öppenvårdstvånget utökas och tvångsbehandling (bältesläggningar, injektioner, ECT m m) fortsätter inom psykiatrin. Om detta frågade inte många.

De stora frågetecknen kring vårdens innehåll och förutsättningar när den ges under tvång för mottagaren var inte direkt på tapeten vid denna pressträff. Helt lätta att besvara utifrån betänkandets över 1 100 sidor är de inte heller. Men, utifrån den verklighet många med psykisk ohälsa brottas med vore det trevligt om vi kunde få tillfälle att diskutera dem framöver.

/ Jimmie Trevett

Förbundsordförande


Psykiatrilagsutredningen – ännu ett misslyckande

Idag presenteras Psykiatrilagsutredningens betänkande Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd. (SOU 2012:17). Den är i RSMH:s ögon, goda intentioner och insatser till trots, ännu ett misslyckande i det allmännas strävan att reglera tvång och repression mot människor med psykisk ohälsa som är under vård.

Ett grundläggande element i förslaget är att slå ihop lagstiftningen om hur samhället ska hantera psykiskt störda lagöverträdare med lagen om hur samhället ska tvångsvårda människor – som inte har begått brott – men som är i en akut psykisk kris. Med den idag rådande lagstiftningen har vi i praktiken två former av psykiatrisk tvångsvård, nämligen den allmänna, rent medicinskt motiverade vården och den rättspsykiatriska vården, som också är en brottspåföljd. Det är denna uppdelning som motiverat två separata tvångsvårdslagar.

Om psykiatrisk tvångsvård avskaffas som brottspåföljd, upphör givetvis också grunden för att ha två lagar. Det bör dock betonas att förutsättningen för en enda lag är att alla beslut eller föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård helt avförs från den straffrättsliga processen. Frågan om psykiatrisk behandling måste uteslutande avgöras på medicinska grunder. RSMH finner det fullt rimligt att vanliga påföljdsregler blir tillämpliga även för psykiskt störda lagöverträdare men anser att kraftigt förbättrade möjligheter att erbjuda vård, stöd och (re)habilitering måste skapas för dem som avtjänar fängelsestraff och har psykiatriska vårdbehov.

I utredningens arbete har dessutom ett oroväckande fokusproblem legat inbäddat ända från det att regeringen formulerade dess direktiv. Man har så hårt fäst blicken på att juridiskt reda ut tidigare års lapptäcken till en formellt överblickbar struktur vars inre logik också är i harmoni med lagstiftningen i övrigt att man tappat bort ett grundproblem. Tvång och restriktioner inom psykiatrin drabbar människor i en utsatt situation som sällan själva förmår framhålla och förespråka alternativ som de facto med framgång prövats annorstädes. Tvångsvårdade patienter utgör en av de mest maktlösa grupperna i samhället. De har få eller inga möjligheter att påverka vårdinnehållet och de får också ofta sina rättigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen kränkta.

Med andra ord så förekommer det mer tvång och restriktioner än vad som är nödvändigt för god vård inom psykiatrin. Bidragande orsaker till detta är bristen på insyn, en svag patientgrupp, slentrian inom professionen och en lagstiftning och praxis som inte stödjer att alternativ till tvång och restriktioner främjas och i det individuella fallet görs tillgängliga. Vi uppfattar inte att utredningens förslag i avgörande grad möter upp i dessa problemområden.

Att utredningens uppdrag begränsats till de juridiska och organisatoriska frågorna och inte samordnats med frågor som rör vårdmiljöer samt vårdens lokalisering, utformning och innehåll är, enligt RSMH uppfattning, djupt olyckligt. Uppdragets begränsning gör det svårt att överblicka vilka konsekvenser utredningens förslag kommer att få för patienter, brukare och anhöriga.

Att minimera tvånget inom den psykiatriska vården har alltid varit en central fråga för RSMH som brukarorganisation. Vi vet att lokalt ansvariga inom vården behöver stöd i en tydlig lagstiftning, men lika viktigt är insyn och en inre medvetenhet om att ens maktutövning granskas och kan överprövas.

Det finns en generell tendens i samhället och psykiatrin, att betrakta människor med psykisk ohälsa från ett förmyndarperspektiv. Psykisk ohälsa innebär emellertid inte med automatik, vare sig att man är mindre tillräknelig eller att man förlorar sina mänskliga och medborgerliga rättigheter.

RSMH anser vidare att begreppet tvångsvård i sig är motsägelsefullt eftersom tvång och vård inte så lätt låter sig förenas. En framgångsrik vård bygger ju på samverkan, förtroende och överenskommelser mellan patient och vårdgivare. Ingreppen i en människas autonomi är svårförenliga med respekt för dennes integritet och gör det svårt för ett förtroende att utvecklas. Ibland kan det tyvärr vara nödvändigt att bruka tvång med hänsyn till människors liv och hälsa. Nyckel här är emellertid aktuella motiverade individuella bedömningar och att möjliga alternativ utretts.

Att det, som utredningen föreslår, i lag ska regleras vilka tvångsmedel som får användas är visserligen ett fall framåt. Men, även om RSMH accepterar tvångsomhändertagande som tvångsmedel, betraktar vi psykiatrisk tvångsbehandling (exempelvis tvångsinjektioner av läkemedel) som ett brott mot grundläggande, mänskliga rättigheter. Att alternativen till tvångsbehandling inte lyfts av utredningen ser vi som djupt olyckligt.

Ett exempel på hur utredningens egna förslag öppnar upp för godtycke är hur intagningskriterierna för tvångsvård är formulerade. Som förslaget är skrivet – att endast ett av kriterierna för ”påtagligt behov av psykiatrisk vård” behöver vara uppfyllt för att möjliggöra tvångsvård – lämnas dörren öppen för godtycke och opåkallat förmynderi. Men, frågan är om det är acceptabelt att frihetsberöva en människa, enbart för att vård kan göra hennes tillstånd ”avsevärt bättre” eller för att tillståndet kan bli ”avsevärt försämrat” om vården uteblir? Ska man i Sverige inte längre ha rätt att säga nej till vård, trots att man faktiskt befinner sig i tillräkneligt tillstånd? Frågan är om dessa skrivningar någonsin skulle ha använts i förhållande till andra patientgrupper som till exempel patienterna inom hjärt- och lungsjukvård.

För att undanröja risken för oproportionerligt förmynderi bör vidare båda kriterierna för ”påtagligt behov av psykiatrisk vård” vara uppfyllda för att tvångsvård (eller hellre tvångs­omhändertagande) skall få tillgripas. Möjligen kan man i det andra kriteriet tillägga: ”eller är mycket grovt störande för sin omgivning”. Men, det första kriteriet bör hellre lyda ungefär så här: ”…frivillig psykiatrisk vård har prövats utan framgång eller försök att erbjuda sådan vård har misslyckats och…” Att som utredningen formulera sig att det är ”…uppenbart utsiktslöst att pröva sådan vård…” är att gå alldeles för snabbt och ansträngningslöst fram.

I motsats till utredningens förslag anser RSMH att öppen psykiatrisk tvångsvård (ÖPT) bör avskaffas. Efter införandet av ÖPT har det totala antalet patienter som tvångsvårdas i Sverige ökat. En historisk humanistisk trend är därmed bruten. Vårdformen begränsar människors möjligheter att själv bestämma över sitt liv, på ett sätt som ofta tangerar en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Själva beslutet om öppen tvångsvård kan visserligen överklagas, men har beslutet trätt i kraft, så får en enskild person en närmast oinskränkt makt över en annan människas liv, vilket vi finner oacceptabelt. Att det dessutom inte går att välja slutet, psykiatriskt omhändertagande, utan behandlingstvång, som alternativ till öppen tvångsvård bara understryker vårdformens inhumana drag. Här har utredningen, enligt RSMH, inte tagit sitt uppdrag och Sveriges åtaganden när det gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna på allvar.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande RSMH