Tvångsvårdens transporter är en sjukvårdsfråga

Många verkade förvånade över polisens inblandning i vården när Anna Odell i sitt konstverk ”Okänd kvinna” visade upp hur ett omhändertagande av en människa i psykisk kris går till idag.

Det är kanske inte så konstigt med tanke på att omhändertagande vid andra akuta sjukdomsfall, än psykisk ohälsa, i hemmet eller ute på gatan fungerar på ett annat sätt i dagens Sverige. Då kommer ambulanser med blåljus och kvalificerad sjukvårdspersonal. Sjukvårdspersonalen sköter omhändertagandet och påbörjar snabbt adekvat behandling. Eventuellt medverkande polis har till uppgift att utreda olycksförlopp och liknande. Det är den enskilda patientens bästa som står i cemtrum.

När människor däremot sviktar psykiskt är polishämtning till psykiatriska akutmottagningar inte ovanligt och ett antal fall av omhändertagande och transporter har urartat och slutat i katastrof för någon av de medverkande. Dessvärre riskerar nu utvecklingen gå åt fel håll.

I RSMH:s remissvar till betänkandet ”Transporter av frihetsberövade” konstaterar vi att kriminalvårdens roll som transportör med möjlighet att vidta tvångsåtgärder under transport stärks. Det innebär att landets farligaste förbrytare kommer att kunna transporteras tillsammans med handfängslande unga självmordsbenägna kvinnor utan något som helst brottsligt förflutet.

RSMH är starkt emot detta. Vi anser utredningen om ”Transporter av frihetsberövande” inte kan användas som beslutsunderlag för hur  transporter ska organiseras som tillhör akutvårdens eller tvångsvårdens område. Det behövs en ny utredning om psykiatrins och tvångsvårdens transporter där de inte ses som ett transportproblem utan som en sjukvårdsfråga.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

 

 

 


One Comment on “Tvångsvårdens transporter är en sjukvårdsfråga”

  1. Hannes Q skriver:

    Instämmer helt, Jimmie T. Denna ständiga sammanblandning av frihetsberövande av brottslingar och frihetsberövande av psykiatripatienter, från samhällets sida, är i alla avseenden oacceptabel. När jag vid presentationen av psykiatrisamordningsutredningens betänkande själv påpekade, att psykiatripatienter (LPT) inte är brottslingar, och att de därför inte heller skall behandlas som sådana, fick jag från huvudsekreteraren svaret att ”det är ungefär samma sak”. Med en sådan inställning är det inte underligt att psykiatripatienter behandlas så som faktiskt sker.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s