Medvetet (?) missförstånd om tvångsvården
Publicerat: april 9, 2012 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Tvångsvård 2 kommentarerJag instämmer i stort sett helt i Jimmie Trevetts analys av Psykiatrilagsutredningens betänkande och av reaktionerna på det. Det enda journalistkåren ser är avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd, och med benäget bistånd från ”förorättade” psykiatriker framställs denna förändring som att brottslingar med psykisk ohälsa inte längre skall få vård. Man kan fråga sig om detta är ett medvetet missförstånd – i varje fall från psykiatrikernas sida – för att torpedera ett förslag som riskerar att minska deras roll och inflytande.
Den främsta skillnaden mellan nuvarande lagar och de föreslagna är, i det avseendet, att frågan om vård skall avgöras på medicinska grunder i stället för, som nu, på juridiska grunder. Förändringen borde betraktas som självklar för alla med minsta kunskaper i ämnet. Vård skall inte i praktiken användas som bestraffning och gör, med en sådan användning, definitivt inte skäl för namnet.
Den egentligen enda invändning man kan ha är den som också Jimmie Trevett pekar på, nämligen att fängelsedömda brottslingar, som ”tillfrisknar” under vård på en rättspsykiatrisk enhet, skall överföras till fängelse för att fullfölja sitt straff där. Självklart kan man fråga sig, om en sådan förflyttning är till gagn för den dömdes psykiska och sociala utveckling. Som ”friska” kan man emellertid inte formellt skilja ut dessa personer från övriga fängslade människor. Det vore att åter betrakta dem som psykiatriskt artskilda från resten av fångkollektivet, som i många fall också brottas med psykisk ohälsa i större eller mindre omfattning. I så fall borde alltså alla fångar med någon form av psykisk ohälsa vistas i annan miljö än ett fängelse.
Problemet handlar först och främst om risken för avbrott eller diskontinuitet i en pågående behandlingsprocess, vilket givetvis är en allvarlig risk, som måste uppmärksammas, innan det nya lagförslaget eventuellt träder i kraft. En pågående kontakt med stödpersoner och behandlare måste få fortsätta, även när en fängelsedömd person överförs från psykiatrisk vårdavdelning till fängelse.
I likhet med Jimmie Trevett anser jag att utredningens förslag sänker tröskeln för intagning till tvångsvård på ett helt oacceptabelt sätt (se blogginlägget ”Psykiatrilagsutredningen – ännu ett misslyckande”). Likaså ifrågasätter betänkandet över huvud taget inte om det är i enlighet med mänskliga rättigheter, att utsätta människor för djupt diskutabla och potentiellt skadliga tvångsbehandlingar. En möjlig tolkning av FN:s nyligen beslutade konvention om rättigheter för funktionshindrade innebär kort och gott förbud mot tvångsbehandling! Hittills har den svenska regeringen, häpnadsväckande nog, ansett att det inte föranleder några ändringar i de svenska tvångsvårdslagarna. Psykiatrilagsutredningen tycks dra samma slutsats, och såväl allmänheten som journalistkåren förefaller vara helt ointresserade av frågan.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Utredningen slår ju faktiskt också fast att den lag som infördes 1september 2008 om LRV ute i samhället har varit väldigt lyckad. Därför tycker jag att utredningens förslag är väldigt märklig, en fördel bland LRV-patienter till skillnad från interner är att de förstnämnda sällan har tagit på sig en kriminell identitet och studerar man kriminalvårdens success rate att återanpassa föredetta kriminella i samhället efter avtjänat straff, där väldigt många återfaller i brott. Jag står inte som person bakom den slutsats som NSPH har tagit i frågan, men vi fick en dag på oss att inkomma med svar på de synpunkter som RSMH:s representanter i arbetsgruppen kring utredningen som de representerade genom NSPH. Jag tycker det är helt galet att personer som har begått ett brott och som har en psykisk funktionsnedsättning som gör att de inte kan stå tillsvars för sina handlingar efter behandlingen ska dömas till fängelse. Då hade det varit bättre att de fick vård ute i samhället i enlighet med den lag som infördes 2008. Det vanligaste straffet för dem som döms till LRV är förövrigt våld mot tjänsteman och är ofta ett uttryck för att personen inte fått hjälp i tid.
Tack för kommentar, Henrik!
Det är viktigt att skilja mellan frågorna om hur brottslingar med psykisk ohälsa skall behandlas och huruvida rättspsykiatrisk vård skall finnas som brottspåföljd eller ej. I min värld är det självklart, att vård aldrig kan få användas som brottspåföljd, dvs. frågan om vård skall för ALLA människor avgöras på medicinska grunder, inte juridiska.
Återstår gör då frågan om vilka människor som kan betraktas som otillräkneliga och som därför inte kan dömas till ansvar för sina handlingar. Det är sannerligen ingen lätt fråga, men de flesta bör dock kunna enas om, att få människor med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning är helt oförmögna att ta ansvar för sitt handlande. Psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning innebär alltså inte med automatik otillräknelighet. Flertalet människor med sådana problem bör därför lagföras som övriga människor, enligt vanliga straffrättsliga principer. Om det sedan, när domen har fallit, konstateras att en person behöver psykiarisk vård, skall sådan erbjudas på samma villkor som för övriga människor.
Det blir också en smula motsägelsefullt, när du först säger att människor inte kan stå till svars för sina handlingar, p.g.a. psykisk funktionsnedsättning, och några rader längre ned konstaterar, att den vanligaste domen bland LRV-patienter är våld mot tjänsteman, p.g.a. att personen inte har fått hjälp i tid. Detta våld framstår då som tämligen intentionellt och som ett direkt svar på utebliven hjälp, dvs. det är inte uttryck för en otillräknelig människa.