De röd-gröna säljer sig till ekonomismen
Publicerat: april 27, 2015 Sparat under: Bemötande, Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen Kommentarer inaktiverade för De röd-gröna säljer sig till ekonomismen
Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Bland de femtiotalet mer eller mindre goda (eller dåliga) förslagen i det sönderkompromissade dokumentet har en ny doktrin sett dagens ljus: sjukvården skall ha arbetsrehabilitering som målsättning. Denna nya idé får nog anses följa i spåren efter alliansens hårda arbetslinje. I betänkandets sammanfattning kan man bland annat läsa följande formuleringar:
”en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård”
”Hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningar måste fokusera mer på att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete. Uppdraget är vidare än att ge medicinsk rehabilitering.”
”Återgång i arbete måste i högre utsträckning bli ett mått på hälso- och sjukvårdens resultat.”
Men är det då inte bra att sjukvården arbetar för att få tillbaka människor i arbete? Det kan låta självklart, och naturligtvis bör det finnas samhällsinstitutioner som arbetar för sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete. Ett flertal sådana finns också redan. Vi har t.ex. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen (med kompletterande aktörer), arbetsgivarna själva, företagshälsovården och de fackliga organisationerna. Sjukvården bidrar med automatik i sitt vårdande uppdrag, men om den dessutom får arbetsrehabilitering som självständigt mål, kan allmänhetens förtroende för sjukvårdsuppdraget skadas i grunden. Avsikten med sjukvårdande insatser är, och bör förbli, att i möjligaste mån återge patienterna en god hälsa och inget annat. Sjukvården korrumperas, om dess insatser dessutom skall styras av samhällsekonomiska hänsyn. Lojaliteten skall finnas med patienterna, inte med Försäkringskassan eller arbetsgivarna!
Genom att ställa upp på skrivningarna i socialförsäkringsutredningens betänkande, har utredningens röd-gröna ledamöter uppenbarligen accepterat sjukvårdens nya, arbetsrehabiliterande roll. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har i intervjuer uttryckt likartade tongångar. Det förefaller därför som om de röd-gröna och regeringen numera går i alliansens och ekonomismens ledband.
/Hannes Qvarfordt
Blogginlägg med anknytning till ämnet:
Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson
Arbetslinjen som frälsningslära
Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr
Publicerat: april 14, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, fattigdom, Medicin, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Kommentarer inaktiverade för Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr
Det känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)
Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.
Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.
Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.
För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.
Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.
Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.
Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?
Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.
/Anne-Sofie Höij
Tänk på konsekvenserna för oss med psykisk ohälsa
Publicerat: april 2, 2015 Sparat under: Depression, Diskriminering, myter om psykisk ohälsa, Paulina Tarabczynska, Schizofreni 2 kommentarer
För ett tag sedan krockade ett flygplan under konstiga omständigheter. Det dröjde inte länge innan man hittade läkemedel och sjukintyg i lägenheten som tydde på att piloten hade någon form av psykisk ohälsa och häxjakten var i full fart.Dags att klyva psykiatrin!
Publicerat: mars 24, 2015 Sparat under: Bemötande, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 4 kommentarerJag har nu haft uppdrag som brukarföreträdare i ett drygt decennium. De första åren skördade jag och min förening helt klart en del framgångar i vår samverkan med en av de psykiatriska klinikerna i Göteborg. Vi medverkade i personalens internutbildning, vi utformade riktlinjer för psykosvården, vi konstruerade patientenkäter och vi utarbetade modeller för arbetet vid akutmottagningen. Allt i konstruktivt samråd med klinikens företrädare.
Under årens lopp, och efter en stor omorganisation av psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har det blivit allt svårare att få till ett fungerande samarbete och få gehör för RSMH:s socialpsykiatriska perspektiv. Dels har den biopsykiatriska dominansen blivit allt starkare, med påföljande ointresse för socialpsykiatriska synsätt. Dels har motsättningarna mellan dessa två huvudriktningar blivit allt tydligare och skapat låsningar och dödlägen, inte bara inom psykiatrin, utan också på ett uppenbart sätt inom brukarrörelsen. Konflikten är minst lika stark tvärs igenom både professionen och brukarrörelsen, som den traditionellt har varit mellan professionen och rörelsen.
Mitt radikala men också fullständigt seriösa förslag är, för att lösa upp dödläget, att både psykiatrin och brukarrörelsen klyvs i två parallella grenar – en som arbetar utifrån hypotesen, att psykisk ohälsa huvudsakligen är miljö- och psykosocialt betingad, och en som arbetar utifrån hypotesen, att samma ohälsa huvudsakligen är biologiskt betingad. På det sättet ger man varje gren möjlighet att utvecklas med ett engagemang, som bottnar i övertygelsen om respektive synsätts riktighet. Självklart får det inte råda vattentäta skott mellan de båda grenarna. Båda bör kunna erbjuda kompletterande insatser av sådant slag, som egentligen hör hemma inom den andra grenens verksamhet, och patienterna måste förstås ha rätt både att välja inom vilken gren de vill behandlas och att byta till den andra grenen, om de tappar förtroendet för vården där de behandlas.
Fördelarna med den föreslagna modellen är många. Som jag nämnde kan personalen inom respektive gren arbeta med större entusiasm. Patienterna får ett reellt inflytande över grundprinciperna för sin vård, och deras valmöjlighet skapar en ”marknadsstyrning” av vilken vård som bör betonas i framtiden. Brukarrörelsens representanter behöver inte längre ställas mot varandra, inbördes, utan kan helhjärtat rikta kraften mot att förbättra vården utifrån sina övertygelser. Sist men inte minst innebär uppdelningen också ett officiellt och manifesterat erkännande av att det inte existerar några obestridliga, vetenskapliga sanningar om den psykiska ohälsan, dess uppkomstmekanismer och dess rätta behandling.
/Hannes Qvarfordt
Ens vänner – den nya socialtjänsten?
Publicerat: mars 18, 2015 Sparat under: Henrik Larsson 1 kommentar
Fredagen den 13:e mars tog jag kontakt med socialkontoret i Nynäshamns kommun för att söka akut försörjningsstöd. Först blev jag nekad och hänvisad till socialjouren. Jag ringde socialjouren, men fick inget svar och ringde därför tillbaka till Nynäshamns kommun. I växeln kopplades jag till en annan handläggare som sa att han skulle lämna ärendet vidare. Efter en liten stund ringer en handläggare och meddelar att de inte kan ge något akut försörjningsstöd.
Jag vädjar och uppger att jag inte kommer att klara helgen. Handläggaren frågar då vem som satt in 200 kronor på mitt konto dagen innan. Jag berättar att det var en barndomsvän som förbarmat sig varpå hon uppmanar mig fortsätta att försöka låna pengar av mina vänner. Jag påpekar att låna pengar inte löser en ekonomisk kris varpå handläggaren yrkar på att alla tänkbara lösningar skall prövas innan försörjningsstöd betalas ut.
Jag bedömer att socialtjänsten inte förstått sitt uppdrag och anmäler händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO)”.
/Henrik Larsson
Tillsammans är vi starka
Publicerat: mars 7, 2015 Sparat under: Det är vi som bloggar! 7 kommentarer
Kvinnor med psykisk ohälsa är i högre grad utsatta för våld och sexövergrepp än kvinnor i befolkningen i övrigt. Det visade forskaren Anita Bengtsson-Tops i undersökningen Vi är många som gjordes på uppdrag av RSMH 2004.
Men trots att rapporten har några år på nacken gäller den fortfarande. Nationellt Centrum för kvinnofrid, NCK, kom fram till samma sak i sin senaste rapport Våld och hälsa från 2014. Och i rapporten Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning visar de att kvinnor med psykossjukdomar är särskilt utsatta för sexövergrepp. De tar upp en studie med 99 kvinnor med psykossjukdom. Av dessa hade 30 procent blivit utsatta för våldtäkt, varav 10 procent under det senaste året. Det är att jämföra med 20 procent av kvinnorna i övriga befolkningen, varav 0,8 procent under senaste året. Det låter alltså som att många i denna grupp kan ha blivit utsatta för våldtäkt upprepade gånger.
Vi måste belysa dessa fakta och diskutera i vår bekantskapskrets och i media. Ska det vara så här? Vad kan vi göra mer? Hur skyddar vi och stöttar våra döttrar, mödrar och våra kompisar? I allt detta är det positivt att Socialstyrelsen nyligen kom ut med vägledning där de rekommenderar att personalen ska tillfråga att alla kvinnor som söker psykiatrisk vård om de har blivit utsatta för våld.
För det finns personer som passar på att utnyttja människor som är svaga. Samhället måste se till att skydda oss från dessa. Den som redan har blivit utsatt behöver bättre vård och även förövaren behöver bättre vård för att minska risken för att denne utför nya övergrepp.
I dag har var fjärde människa psykisk ohälsa i befolkningen. Av dessa är varannan en kvinna. Det betyder att det oftare är kvinnor som har psykisk ohälsa. Det finns skäl. Vi tjänar mindre, vi har påtvingad deltid, mindre makt över vår kropp, vår hälsa och vår omgivning. I mina drömmars värld är en kvinna och en man lika värda.
Det gäller att vägra vara offer. Ta tag i ditt liv. Du är en värdefull kvinna i samhället. Sträck på dig, säg nej och sök stöd!
Vi behöver varandra för att bli starkare. Därför är de kvinnogrupper som finns inom RSMH så viktiga och behöver utvecklas och bli ännu fler.
/Anne-Sofie Höij
Från redaktören: Tips för fortsatt läsning från Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK:
1) Har du själv blivit utsatt för våld? Då kan du ringa Nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen www.kvinnofridslinjen.se. Linjen är öppen även för män.
2) ”Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen” – kapitel 18 och 19 tar upp våld och psykiska symtom/psykiatrin. I rapporten finns också mycket generell information om hur frågor om våld kan ställas och varför det är viktigt att hitta de personer som utsatts för våld:
2) Hur kan vårdpersonalen ställa frågan om våld på bäst sätt? NCK har tagit fram åtta korta filmer med ett tillhörande material, en av dessa filmer handlar just om psykiatrin:
3) NCK har också en webbaserade kunskapsbank (www.nck.uu.se/kunskapsbanken) där alla NCK:s rapporter finns samlade, tillsammans med mycket annan information och fakta.
Vardagskatastrofer
Publicerat: mars 5, 2015 Sparat under: Anna Isaksson, Ångest, Återhämtning, makt, Terapi 1 kommentar
Är det någon som känner igen sig?
Har för några månader sedan fått en ny samtalskontakt. Hon har ruskat om mig ordentligt när det gäller hur jag tänker och fungerar. Välbehövligt och skitbra!
När jag för några dagar sedan satt i soffan och virkade kom jag på alldeles själv utan terapi (eller kanske just därför) hur knasigt det kan bli alldeles i onödan och jag tror att jag delar det här med ungefär halva Sveriges befolkning.
Hur som helst så kunde jag inte hitta min lilla mycket spetsiga sax som jag klipper av garnet med. Vad händer? Pulsen blir skyhög, svetten rinner, paniken stiger. Jag blir helt övertygad om att saxen borrat sig in i min nya soffa och totalförstört den. Jag ställer mig på knä ( inte lätt för mig ) försöker med en dammvippa få fram saxen om den hamnat under soffan. Visserligen kom det fram en massa skräp men ingen sax. Nu var det bevisat att saxen på något vis borrat sig in i soffan. Jag höll säkert på i 20 minuter med mitt hysteriska letande. Till slut orkade jag inte mer utan sjönk ner i den berömda soffan, alldeles slut. Tar mobilen för att ringa ett samtal och vad ligger där under min mobil om inte saxen.
Vardagen är full av händelser som kan utlösa panik. Har man alltid fungerat så här så tror man att det är så här det ska vara, så har det i alla fall varit för mig.
Det är ju så onödigt att sådant här ska stjäla energi och välmående.
Nästa gång jag inte hittade min sax på direkten sa jag till mig själv på skarpen, ungefär som samtalskontakten skulle gjort om hon också suttit i soffan ” Anna, lugna ner dig, den kommer fram, det är ingen katastrof ” och vet ni, den kom fram alldeles utan hysteri.
Må väl.
/Anna Isaksson
Socialförsäkringsutredningen lämnar sitt slutbetänkande
Publicerat: mars 2, 2015 Sparat under: Jimmie Trevett, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning 1 kommentar![NYbild[8]a](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2015/03/nybild8a.jpg)
Äntligen! eller kanske inte ändå. Fjortonhundra dagar och tolvhundra sidor senare kommer då slutbetänkandet från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen måndagen 2 mars 2015. Slutbetänkandet i sig är resultatet av jämkningar och kompromisser för att uppnå en bred politisk samsyn om hur socialförsäkringarna kan förbättras och hur inriktningen av det fortsatta reformarbetet ska utformas.
Den bild man får av de i utredningen engagerade parlamentarikerna är att de inte fått gå två steg fram utan att vara tvungna att gå ett tillbaka dragna av det gemensamma gummibandet – politisk konsensus – parlamentarikerna emellan. Pikant nog kan man i teorin annars på fjortonhundra dagar gå jorden runt till fots om underlaget tillät. De parlamentariska utredarna kom som grupp med nöd och näppe 50 meter över bron från riksdagen till Rosenbad.
Lite grovt innebär utredningens förslag att allt gott bevaras och allt ont fördrivas med relativt begränsade förslag i politisk konsensus. Förslagen de lägger ska heller inte uttryckligen vara så omstörtande att de i grunden skulle reformera systemet och därigenom föranleda att tid och resurser skulle krävas för omställning. Dessutom har de inte tagit ställning till alla detaljer och många frågor blir hängande i luften.
Nej, för en verklig reform krävs nya, fräscha initiativ med kraft och samhällsresurser. Den mus som tittar ut från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se , www.regeringen.se ) och aktuella budgetförslag är knappast svaret. Vissa förbättringar till trots. Socialförsäkringssystemet behöver rivas upp av lejon, med kraft och mod att göra om och göra rätt på ett större sätt, så att vi får ett fungerande samhällskontrakt för alla. Det politiska mandatet för detta har dock tråkigt nog inte lyckats överbrygga blockgränsernas politiserande.
Vad är det då för halvmessyrer som ligger på bordet idag? Tja, underlaget finns nu till beskådande här
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering
Publicerat: februari 18, 2015 Sparat under: Jimmie Trevett, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.
Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?
Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.
Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH
Det får aldrig hända igen
Publicerat: februari 17, 2015 Sparat under: Anneli Jäderholm, Tvångsvård 3 kommentarer
Min tvångsvårdsvistelse år 2009 har etsat sig kvar i minnet. Det sitter starkt. Jag går igenom det om och om i tanken, år efter år. Jag minns skriket. Jag minns en ung späd tjej. En tjej som blev sexuellt utnyttjad i rummet intill mitt. Dessutom av en medicinskt ansvarig personal. En man. Jag ser hans ansikte vart jag än går. Jag känner skräck, inte inför att möta honom, utan inför mig själv och mitt eget ursinne som letar efter honom, dag efter dag. Jag vill berätta för honom. Jag vill att han ska förstå. Jag finner inget så förnedrande som att sätta en kvinna på LPT, bakom lås och bom, höja hennes medicinering i smyg, våldta henne och sedan när hon fått genomgå provtagning hos polisen tvinga henne att återvända till ”brottsplatsen” för att tvångsvårdslagstiftningen sa att hon måste.
Som om det inte räckte med det. När det väl hade hänt behövde den ordinarie personalen springa på krismöte. In kom en hel hop vikarier. Totala främlingar för oss alla som bott på avdelningen i många veckor. Den unga sexuellt förnedrade kvinnan fick inte stopp på tårarna, på hulkandet inte heller på sin redan värkande själ som nu värkte än mer. Hon sökte sig till det välkända. Hon sökte sig till oss. Vi, jag och de andra olycksfåglarna, vi som var patienter. Nu hade vi bara varandra. Vi ställde oss i ring och höll om varandra, torkade hennes tårar och försökte trösta det otröstliga. Jag minns det som igår. Och nu kommer det fram att också andra har drabbats?
I Daniel Velascos radiodokumentär Patienten och tystnaden, del 2, som sändes i höstas fick vi möta ”Denise” som blev utsatt för övergrepp av en mentalskötare när hon vårdades inom slutenvården. Hon lämnades ofta ensam med honom.
Liksom våldtäkten på min avdelning avslöjades han och var tvungen att sluta sitt jobb, men eftersom mentalskötare inte har legitimation gäller inte samma regler som för sjuksköterskor eller läkare, som riskerar att bli av med legitimationen. Han kan söka sig till nya arbeten där det går att utnyttja sköra personer. Att han hade ett överläge som hennes vårdare i slutenvården, hade sex med henne trots att hon var allvarlig deprimerad och att övergreppen ofta begicks då hon var helt borta efter att precis ha behandlats med ETC, spelar ingen roll.
Jag tror inte att det är vanligt med sexuella övergrepp inom slutenvården. Men det har uppenbarligen hänt mer än en gång. Det är allvarligt. Som patient ska vi kunna känna oss trygga, särskilt om vi mår så dåligt att vi är tvungna att läggas in. Psykiatrin måste förebygga så att det aldrig händer igen.
Mitt i allt detta är det glädjande att få veta att Patientförsäkringen (LÖF) beslutat att ge Denise och Sara, en annan patient som utnyttjats sexuellt, ersättning för psykiskt lidande. Även om pengar inte kan läka såren är det i varje fall som Sara säger: En form av upprättelse.
/Anneli Jäderholm
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.