Vård till vad?

För ganska precis två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Arbetslinjen som frälsningslära. En nyligen presenterad forskningsstudie från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) ger mig anledning att ta upp frågan på nytt. I studien utvärderar man tidiga rehabiliteringsinsatser utifrån frågeställningen om de leder till snabbare återgång i arbete. Man konstaterar då att de i stället kan medföra längre sjukskrivningar, vilket i sin tur får forskarna att dra slutsatsen, att insatserna saknar positiva effekter.

Att forskningen sker i ISF:s regi kan möjligen förklara frågeställning och slutsatser, men det finns ändå goda skäl att filosofera en smula över varför rehabiliteringsinsatser utvärderas endast med avseende på hur de påverkar tiden till återgång i arbete. Vad är målet med vård och rehabilitering? Är arbete den yttersta lyckan och meningen i människors tillvaro? Eller bör vården rikta in sig mot att återskapa så god hälsa och livskvalitet som möjligt för patienterna? Min uppfattning är tveklöst att vårdens uppgift är det senare och att återgång i arbete i bästa fall kan bli en följd av att patientens hälsa har förbättrats.

Arbete kan förvisso ofta bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet, men det är långtifrån självklart eller alltid så. Om kraven på snabb återgång i arbete är för hårda, eller om det arbetsliv man skall slussas tillbaka till är ohälsosamt, kan återgången i stället leda till försämrad livskvalitet och sämre möjligheter att återfå en god hälsa. Enligt en Gallup-undersökning upplever endast 13 procent av befolkningen att de har ett utvecklande, engagerande och meningsfullt arbete. 24 procent vantrivs och övriga 63 procent är oengagerade och tycker att arbetet är tråkigt!

Varför bedömer man då tidiga rehabiliteringsinsatser enbart utifrån effekten på återgång i arbete? Det kan knappast vara uttryck för omsorg om patienterna, eftersom arbete näppeligen i sig är livets yttersta mening. I synnerhet inte så som arbetslivet idag fungerar och som det upplevs av flertalet människor. Den enda slutsats man kan dra är, att forskarnas och myndigheternas omsorg gäller samhällsekonomin snarare än patienterna. Det är mindre viktigt hur patienterna mår än hur de snabbast möjligt kan återföras i arbete och inte ”ligga samhället till last”.

/Hannes Qvarfordt