Det får aldrig hända igen

anneli3webbMin tvångsvårdsvistelse år 2009 har etsat sig kvar i minnet. Det sitter starkt. Jag går igenom det om och om i tanken, år efter år. Jag minns skriket. Jag minns en ung späd tjej. En tjej som blev sexuellt utnyttjad i rummet intill mitt. Dessutom av en medicinskt ansvarig personal. En man. Jag ser hans ansikte vart jag än går. Jag känner skräck, inte inför att möta honom, utan inför mig själv och mitt eget ursinne som letar efter honom, dag efter dag. Jag vill berätta för honom. Jag vill att han ska förstå. Jag finner inget så förnedrande som att sätta en kvinna på LPT, bakom lås och bom, höja hennes medicinering i smyg, våldta henne och sedan när hon fått genomgå provtagning hos polisen tvinga henne att återvända till ”brottsplatsen” för att tvångsvårdslagstiftningen sa att hon måste.

Som om det inte räckte med det. När det väl hade hänt behövde den ordinarie personalen springa på krismöte. In kom en hel hop vikarier. Totala främlingar för oss alla som bott på avdelningen i många veckor. Den unga sexuellt förnedrade kvinnan fick inte stopp på tårarna, på hulkandet inte heller på sin redan värkande själ som nu värkte än mer. Hon sökte sig till det välkända. Hon sökte sig till oss. Vi, jag och de andra olycksfåglarna, vi som var patienter. Nu hade vi bara varandra. Vi ställde oss i ring och höll om varandra, torkade hennes tårar och försökte trösta det otröstliga. Jag minns det som igår. Och nu kommer det fram att också andra har drabbats?

I Daniel Velascos radiodokumentär Patienten och tystnaden, del 2, som sändes i höstas fick vi möta ”Denise” som blev utsatt för övergrepp av en mentalskötare när hon vårdades inom slutenvården. Hon lämnades ofta ensam med honom.

Liksom våldtäkten på min avdelning avslöjades han och var tvungen att sluta sitt jobb, men eftersom mentalskötare inte har legitimation gäller inte samma regler som för sjuksköterskor eller läkare, som riskerar att bli av med legitimationen. Han kan söka sig till nya arbeten där det går att utnyttja sköra personer. Att han hade ett överläge som hennes vårdare i slutenvården, hade sex med henne trots att hon var allvarlig deprimerad och att övergreppen ofta begicks då hon var helt borta efter att precis ha behandlats med ETC, spelar ingen roll.

Jag tror inte att det är vanligt med sexuella övergrepp inom slutenvården. Men det har uppenbarligen hänt mer än en gång. Det är allvarligt. Som patient ska vi kunna känna oss trygga, särskilt om vi mår så dåligt att vi är tvungna att läggas in. Psykiatrin måste förebygga så att det aldrig händer igen.

Mitt i allt detta är det glädjande att få veta att Patientförsäkringen (LÖF) beslutat att ge Denise och Sara, en annan patient som utnyttjats sexuellt, ersättning för psykiskt lidande. Även om pengar inte kan läka såren är det i varje fall som Sara säger: En form av upprättelse.

/Anneli Jäderholm


3 kommentarer on “Det får aldrig hända igen”

  1. Hannes Q skriver:

    Hej, Anneli!

    Det du beskriver är verkligen en grotesk hantering, där de allra mest utsatta i samhället blir fortsatt förtrampade. En vältalig illustration, också, att personalen togs om hand, medan patienterna lämnades att trösta varandra.

  2. Henrik Larsson skriver:

    Fy fan! skriver jag med tårar i ögonen. Sen kopplas hjärnan på. Hur i helvete ska vi brukare kunna se till att vården inte begår övergrepp? Ibland är tystnaden svaret till upprättelse. Jag jobbar intressepolitiskt, men känner att systemet alltid har fördel. Hade en granne en gång i Barcelona. Han sa: We are in the system, but we’re not part of it.

  3. Hanna Warg skriver:

    Jag är 17år och mina 4 senaste år har spenderats på bup.
    Jag har blivit fastspänd, tvångsmedicineras och isolerads. Jag har levt med extra vak, Jag har hängt i en garderob och blev nerklippt, jag har hoppat från klippor, tagit överdoser gått på motorvägen och stått på rälsen. Jag har haft handbojor och blivit inbärd av poliser och skötare. Jag har luggit på kala golv och skrikit. Sparkat på okrossbara dörrar och kastat stolar i okrossbara fönster. Jag har luggit nerbrottad på Södermalm när jag en dag fick för mig att springa ifrån alla skötare.
    På tre veckor låg jag i bältessängen 72 gånger.
    Jag blev flyttad till bup’s isolering i en källare, där var det jag 2-3 personal som satt i en glasbur och stirrade på mig. och bältessängen såklart.
    bältessängen måste bort, den förstör massor.
    när jag flyttades från sthlm bup’s slutenvård till min hemstads slutenvård, då blev jag inte bältad en enda gång.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s