Dags att klyva psykiatrin!

Hannes 4Jag har nu haft uppdrag som brukarföreträdare i ett drygt decennium. De första åren skördade jag och min förening helt klart en del framgångar i vår samverkan med en av de psykiatriska klinikerna i Göteborg. Vi medverkade i personalens internutbildning, vi utformade riktlinjer för psykosvården, vi konstruerade patientenkäter och vi utarbetade modeller för arbetet vid akutmottagningen. Allt i konstruktivt samråd med klinikens företrädare.

Under årens lopp, och efter en stor omorganisation av psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har det blivit allt svårare att få till ett fungerande samarbete och få gehör för RSMH:s socialpsykiatriska perspektiv. Dels har den biopsykiatriska dominansen blivit allt starkare, med påföljande ointresse för socialpsykiatriska synsätt. Dels har motsättningarna mellan dessa två huvudriktningar blivit allt tydligare och skapat låsningar och dödlägen, inte bara inom psykiatrin, utan också på ett uppenbart sätt inom brukarrörelsen. Konflikten är minst lika stark tvärs igenom både professionen och brukarrörelsen, som den traditionellt har varit mellan professionen och rörelsen.

Mitt radikala men också fullständigt seriösa förslag är, för att lösa upp dödläget, att både psykiatrin och brukarrörelsen klyvs i två parallella grenar – en som arbetar utifrån hypotesen, att psykisk ohälsa huvudsakligen är miljö- och psykosocialt betingad, och en som arbetar utifrån hypotesen, att samma ohälsa huvudsakligen är biologiskt betingad. På det sättet ger man varje gren möjlighet att utvecklas med ett engagemang, som bottnar i övertygelsen om respektive synsätts riktighet. Självklart får det inte råda vattentäta skott mellan de båda grenarna. Båda bör kunna erbjuda kompletterande insatser av sådant slag, som egentligen hör hemma inom den andra grenens verksamhet, och patienterna måste förstås ha rätt både att välja inom vilken gren de vill behandlas och att byta till den andra grenen, om de tappar förtroendet för vården där de behandlas.

Fördelarna med den föreslagna modellen är många. Som jag nämnde kan personalen inom respektive gren arbeta med större entusiasm. Patienterna får ett reellt inflytande över grundprinciperna för sin vård, och deras valmöjlighet skapar en ”marknadsstyrning” av vilken vård som bör betonas i framtiden. Brukarrörelsens representanter behöver inte längre ställas mot varandra, inbördes, utan kan helhjärtat rikta kraften mot att förbättra vården utifrån sina övertygelser. Sist men inte minst innebär uppdelningen också ett officiellt och manifesterat erkännande av att det inte existerar några obestridliga, vetenskapliga sanningar om den psykiska ohälsan, dess uppkomstmekanismer och dess rätta behandling.

/Hannes Qvarfordt


4 kommentarer on “Dags att klyva psykiatrin!”

  1. Per-Ola Larsson skriver:

    Tyvärr måste jag konstatera att Din modell är fel.
    Vi som drabbas av psykisk ohälsa är patienter hos läkare & psykoterapeuter. De har en profession som vi måste lita till.
    Det viktiga är att RSMHs medlemmar lär sig den lagstiftning som reglerar landstingens och kommunens psykiatri. Märkligt att förbundet inte ordnar sådan utbildning.

    Med en gedigen kunskap om hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen , LSS & socialtjänstlagen är det vår uppgift att kräva våra medlemmars rätt. Som framgår av propositionen till den nya patientlagen, som trädde i kraft 1/1 ska den lagen stärka patienternas rätt. Låt läkare och psykologer sköta sina jobb med den gedigna kunskap de har. Men i planeringen av deras jobb har vi rätt att delta enligt 8 § HSL. Och tillsammans måste vi kräva att vårdplaneringen enligt 2 kap 7 § SoL fungerar och att kommunerna erbjuder sen sjukvård som de är skyldiga att ge enligt 18 § HSL mm.
    Låt oss koncentrera oss på att få delta i kommuners och landstings planering av psykiatrin enligt 8 & 21 §§ HSL, 15 § LSS & 5 kap 8 § SoL. Dessa lagrum förefaller vara okända – i vart fall i Stockholm. På Östermalm har vi inte ens fått vara med om planeringen av PRIO!

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Per-Ola!

      Tack för din kommentar! Utöver sakinnehållet i mitt förslag, har jag självklart också en önskan om att med det skapa debatt om psykiatrins situation och utveckling. Jag blir dock lite överraskad av ditt kategoriska avfärdande av förslaget, med ordvalet ”Din modell är fel”. Vad är rätt och vad är fel när det gäller psykiatrisk vård?

      Jag delar inte alls din uppfattning, att läkare och psykoterapeuter har en profession ”som vi måste lita till”. Hade professionen varit överens inbördes, och hade deras kunskaper vilat på en solid, vetenskaplig grund, så hade jag kunnat instämma i din tillitsfulla ståndpunkt. Så är ju emellertid inte fallet, som bekant. Tvärtom skiljer sig synsätten radikalt åt, både inom professionen och brukarrörelsen, i frågan om vad psykisk ohälsa är och hur den bäst skall behandlas. Som patient får man den vård, som den enskilda behandlare eller mottagning man har uppsökt råkar tro på. Går man till en annan behandlare eller mottagning, så kan vårdinsatserna se helt annorlunda ut!

      Av just de ovan nämnda skälen anser jag det vara fullt seriöst och realistiskt, att dela upp psykiatrin i de två huvudgrenar jag presenterade i mitt blogginlägg. Det ger patienten en helt annan möjlighet att få inflytande över sin behandling, och i ett längre perspektiv skulle det också innebära brukarinflytande över vilken behandlingsinriktning samhället huvudsakligen bör satsa på.

      • Per-Ola Larsson skriver:

        Hej Hannes!

        Inom alla vetenskapliga discipliner finns det olika, ofta välgrundade uppfattningar. Mångfalden behövs. Vi måste lita till deras kompetens likaväl som jag måste lita till kirurgens kompetens när han opererar min tarm. En annan kirurg kanske använt en annan metod – men båda torde leda till samma läkande resultat
        Däremot är det viktigt att vi som brukarorganisation hävdar vår rätt att vi får det stöd som de olika lagarna garanterar oss. Tyvärr vill både socialtjänst och sjukvård ofta inte ge oss det stöd de är skyldiga att göra

      • Hannes Q skriver:

        Hej igen, Per-Ola!

        Jag är helt överens med dig om att vi bör kräva de rättigheter, som rådande lagar tillerkänner oss. Det finns alldeles klart mycket att göra på den fronten. Jag kan däremot fortfarande inte instämma i det för mig gåtfulla ställningstagandet, att vi skall avsäga oss rätten att kritisera eller ifrågasätta professionens kunskapsanspråk. I synnerhet som professionen själv inte är enig om vad den sysslar med. Jämförelsen med olika kirurgiska metoder haltar, eftersom skillnaderna inom psykiatrin inte enbart handlar om metoder, utan om så grundläggande saker som uppfattningen om vad psykisk ohälsa är och hur den uppkommer.

        Sammanfattat: Nej, vi måste alls inte lita till den psykiatriska professionens kompetens, och vi har all rätt i världen att ifrågasätta den – på samma sätt som vem som helst t.ex. har rätt att opponera vid en doktorsdisputation.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s