Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering
Publicerat: februari 18, 2015 Sparat under: Jimmie Trevett, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.
Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?
Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.
Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH
RSMH-bloggen 
Som framgår av 3 b & 18 b §§ hälso- och sjukvårdslagen har landstinget – resp kommunen i vissa fall – skyldighet att ge rehabilitering:
3 b § /Träder i kraft I:2015-01-01/ Landstinget ska erbjuda dem som är bosatta inom landstinget eller som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas där,
1. habilitering och rehabilitering,
2. hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, och
3. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
Landstingets ansvar omfattar dock inte habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 b §. Landstingets ansvar innebär inte någon inskränkning i de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt annan lag.
Habilitering eller rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel ska planeras i samverkan med den enskilde. Av planen ska planerade och beslutade insatser framgå.
Landstinget ska ge den enskilde möjlighet att välja hjälpmedel enligt vad som anges i 7 kap. 2 § patientlagen (2014:821). Lag (2014:822).
Denna regel har ytterligare förstärkts av den nya patientlagen.
Jag hoppas att RSMH kräver av kommuner och landsting att de ska tillämpa dessa regler. Kommunens rehabiliteringsansvar gäller dem som bor i bostäder med särskild service eller deltar i daglig verksamhet. Stockholms kommun har i flera år försummat denna skyldighet – ytterst allvarligt eftersom landstinget enligt 3 § HSL inte får erbjuda sådan sjukvård,
Hej, Jimmie!
Studier av det slag ISF har presenterat kan enbart visa statistiska samband, dvs. samvariationer på gruppnivå. Det går aldrig att använda statistiken för att göra bedömningar på individnivå. Ändå missbrukas statistiska studier ständigt som grundval för beslut på just individnivå. Vi kan se tendenser till samma utveckling när det gäller kvalitetsregistren och s.k. ”evidensbaserad vård”, och det finns därför – tyvärr – alltid skäl att vara misstänksam mot statistiska studier och hur man tillämpar dem. De kan vara till hjälp, men de kan också vantolkas och bli ett vapen mot individens inflytande och önskemål beträffande sin egen situation. Det är av det skälet jag inte är odelat förtjust i strävan att vaska fram en ”evidensbaserad” psykvård.
(Parentetiskt: Jag var själv sjukskriven/sjukpensionerad i över tio år, innan jag rehabiliterades tillbaka till arbete. Det är aldrig för sent!)