Publicerat: mars 2, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Jimmie Trevett, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning |
Äntligen! eller kanske inte ändå. Fjortonhundra dagar och tolvhundra sidor senare kommer då slutbetänkandet från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen måndagen 2 mars 2015. Slutbetänkandet i sig är resultatet av jämkningar och kompromisser för att uppnå en bred politisk samsyn om hur socialförsäkringarna kan förbättras och hur inriktningen av det fortsatta reformarbetet ska utformas.
Den bild man får av de i utredningen engagerade parlamentarikerna är att de inte fått gå två steg fram utan att vara tvungna att gå ett tillbaka dragna av det gemensamma gummibandet – politisk konsensus – parlamentarikerna emellan. Pikant nog kan man i teorin annars på fjortonhundra dagar gå jorden runt till fots om underlaget tillät. De parlamentariska utredarna kom som grupp med nöd och näppe 50 meter över bron från riksdagen till Rosenbad.
Lite grovt innebär utredningens förslag att allt gott bevaras och allt ont fördrivas med relativt begränsade förslag i politisk konsensus. Förslagen de lägger ska heller inte uttryckligen vara så omstörtande att de i grunden skulle reformera systemet och därigenom föranleda att tid och resurser skulle krävas för omställning. Dessutom har de inte tagit ställning till alla detaljer och många frågor blir hängande i luften.
Nej, för en verklig reform krävs nya, fräscha initiativ med kraft och samhällsresurser. Den mus som tittar ut från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se , www.regeringen.se ) och aktuella budgetförslag är knappast svaret. Vissa förbättringar till trots. Socialförsäkringssystemet behöver rivas upp av lejon, med kraft och mod att göra om och göra rätt på ett större sätt, så att vi får ett fungerande samhällskontrakt för alla. Det politiska mandatet för detta har dock tråkigt nog inte lyckats överbrygga blockgränsernas politiserande.
Vad är det då för halvmessyrer som ligger på bordet idag? Tja, underlaget finns nu till beskådande här
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Statens-offentliga-utredningar/Statens-offentliga-utredningar_H3B321d2/
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Publicerat: december 11, 2014 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Anna Isaksson | Tags: sjukskrivning |
Att tillvaron allt som oftast går upp och ner har vi nog alla fått känna på. Det ingår liksom i livskonceptet. För en del blir topparna lite högre och dipparna lite djupare.
Under en tid har det varit ganska mycket ner för min del och nu gäller det att bit för bit komma tillbaks till en meningsfull tillvaro.
Det är konstigt att när saker och ting blir värre så känns det i hela mig. När det däremot går åt rätt håll då märks det knappast alls.
När min samtalskontakt frågar mig om jag mår bättre har jag inget svar. Kanske det är möjligt att det verkligen är bättre. Efter en stund kommer jag på en bra grej som nyligen hände på apoteket. Det uppstod ett missförstånd angående förskrivningen av ett läkemedel. Flera av apotekspersonalen var inblandade och det tog en väldig tid. Den långa väntetiden blev mer än jag klarade. Stressen ökade, jag började trampa och kände att snart brister det. En halv sekund från värsta paniken sade jag till farmaceuten: ”Jag vill inte vara otrevlig men jag har riktigt svårt att vänta. Jag går omkring här en stund så kan du väl säga till när du är färdig ”. Vi gjorde så. När jag kom ut från apoteket var jag blöt av svett och pulsen hög. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte var ett misslyckande utan att jag i stället klarat av en jobbig situation på ett bra sätt.
För att påminna mig själv om att det blir bättre tar jag mig ibland en funderare på vad jag lyckats med sista tiden som inte alls fungerat tidigare. Framstegen kan vara små men mer än en gång har jag blivit positivt överraskad. Visst blir det bakslag ibland, det är ju inte precis enkelt att få huvudet ovanför vattenytan igen. Ibland är det två steg fram och ett tillbaks men det går.
Det här med att promenera omkring bland mycket människor kan vara en pina. Jag bor mitt i Piteå så det går inte att undvika. För att klara det så lyssnar jag på musik i hörlurar (hur högt som helst) och tittar ner. Då kan jag gå omkring i min egen glasbubbla nästan helt avskärmad från omgivningen.
Så här kan jag ju inte hålla på, så för att komma någon vart började jag med att snabbt titta upp då och då. Därefter förlängde jag stunderna med några sekunder. I dag bestämde jag mig för att titta upp vart tionde steg, hålla ut i tre steg osv. Jag kom hem, kastade mig på sängen trött, slut och ganska nöjd.
Förra veckan tog jag fram symaskinen och snart, mycket snart kommer jag nog att använda den.
Tittade nyss på min loppis-stol som jag köpte före dippen och då tänkt måla rosa. Stod och funderade på om jag kanske skulle gå och köpa färg.
Jag är ju lyckligt lottad som har ett par änglavänner jag helt kravlöst träffar ibland, men det är ändå så mycket jag avstår ifrån för att jag inte klarar av att träffa andra människor. Nu börjar det vara dags att bryta min självvalda isolering, så i kväll ska jag hälsa på en person jag inte träffat sedan jag kraschade.
Så småningom är det dags att träffa ett kompisgäng men dit har jag inte riktigt kommit än.
Steg för steg tillbaks till livet.
Kan man verkligen veta hur det känns att må bra om man aldrig kravlat omkring på botten där jag tillbringat sommaren. Det är förresten inte så märkvärdigt med sommar. För ljust för att se stjärnor, inget norrsken, bara en massa mygg. Ska man göra en djupdykning kan man lika gärna göra den då.
Den här resan har jag gjort tidigare och förmodligen får jag göra den igen.
Det är så skönt att vara på väg tillbaka. Tillbaka till ett liv som en hyfsat fungerande mamma, farmor, dagmatte och vän.
Kanske går det att lära sig leva i nuet. Tänk att slippa oroa sig för vad framtiden för med sig, till exempel eventuella framtida dippar. Det är ju mycket annat omöjligt som ändå visat sig vara genomförbart så varför inte. Men jag kanske ska satsa på gågatan först innan jag ger mig i kast med de riktigt stora utmaningarna.
I mitt arbete har jag ofta varit nära människor med svår oro och ångest. Att få följa en medmänniska en bit på vägen är en förmån, men varför kan jag då inte hjälpa mig själv?
Eller kan jag det … jag fixade ju apoteket och gågatan i Piteå är snart besegrad. Om ett par veckor kanske jag sitter på min nymålade knallrosa stol och syr så det ryker.
Det är klart att jag kan hjälpa mig själv. Jag gör det varje dag.
Vi är många som kämpar på så här. Det vissa utan betänkligheter klarar, kan för andra innebära att man måste föra ett flerfrontskrig med sig själv.
Vi ska sträcka på våra ryggar och höja blicken för vi är alla hjältar.
/Anna Isaksson
Publicerat: oktober 23, 2013 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, Fredrik Gothnier, sjukskrivning, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning |
Jag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.
Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.
Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.
Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.
Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!
Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.