Steg för steg

Att tillvaron allt som oftast går upp och ner har vi nog alla fått känna på. Det ingår liksom i livskonceptet. För en del blir topparna lite högre och dipparna lite djupare.

Under en tid har det varit ganska mycket ner för min del och nu gäller det att bit för bit komma tillbaks till en meningsfull tillvaro.

Det är konstigt att när saker och ting blir värre så känns det i hela mig. När det däremot går åt rätt håll då märks det knappast alls.

När min samtalskontakt frågar mig om jag mår bättre har jag inget svar. Kanske det är möjligt att det verkligen är bättre. Efter en stund kommer jag på en bra grej som nyligen hände på apoteket. Det uppstod ett missförstånd angående förskrivningen av ett läkemedel. Flera av apotekspersonalen var inblandade och det tog en väldig tid. Den långa väntetiden blev mer än jag klarade. Stressen ökade, jag började trampa och kände att snart brister det. En halv sekund från värsta paniken sade jag till farmaceuten: ”Jag vill inte vara otrevlig men jag har riktigt svårt att vänta. Jag går omkring här en stund så kan du väl säga till när du är färdig ”. Vi gjorde så. När jag kom ut från apoteket var jag blöt av svett och pulsen hög. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte var ett misslyckande utan att jag i stället klarat av en jobbig situation på ett bra sätt.

För att påminna mig själv om att det blir bättre tar jag mig ibland en funderare på vad jag lyckats med sista tiden som inte alls fungerat tidigare. Framstegen kan vara små men mer än en gång har jag blivit positivt överraskad. Visst blir det bakslag ibland, det är ju inte precis enkelt att få huvudet ovanför vattenytan igen. Ibland är det två steg fram och ett tillbaks men det går.

Det här med att promenera omkring bland mycket människor kan vara en pina. Jag bor mitt i Piteå så det går inte att undvika. För att klara det så lyssnar jag på musik i hörlurar (hur högt som helst) och tittar ner. Då kan jag gå omkring i min egen glasbubbla nästan helt avskärmad från omgivningen.

Så här kan jag ju inte hålla på, så för att komma någon vart började jag med att snabbt titta upp då och då. Därefter förlängde jag stunderna med några sekunder. I dag bestämde jag mig för att titta upp vart tionde steg, hålla ut i tre steg osv. Jag kom hem, kastade mig på sängen trött, slut och ganska nöjd.

Förra veckan tog jag fram symaskinen och snart, mycket snart kommer jag nog att använda den.

Tittade nyss på min loppis-stol som jag köpte före dippen och då tänkt måla rosa. Stod och funderade på om jag kanske skulle gå och köpa färg.

Jag är ju lyckligt lottad som har ett par änglavänner jag helt kravlöst träffar ibland, men det är ändå så mycket jag avstår ifrån för att jag inte klarar av att träffa andra människor. Nu börjar det vara dags att bryta min självvalda isolering, så i kväll ska jag hälsa på en person jag inte träffat sedan jag kraschade.

Så småningom är det dags att träffa ett kompisgäng men dit har jag inte riktigt kommit än.

Steg för steg tillbaks till livet.

Kan man verkligen veta hur det känns att må bra om man aldrig kravlat omkring på botten där jag tillbringat sommaren. Det är förresten inte så märkvärdigt med sommar. För ljust för att se stjärnor, inget norrsken, bara en massa mygg. Ska man göra en djupdykning kan man lika gärna göra den då.

Den här resan har jag gjort tidigare och förmodligen får jag göra den igen.

Det är så skönt att vara på väg tillbaka. Tillbaka till ett liv som en hyfsat fungerande mamma, farmor, dagmatte och vän.

Kanske går det att lära sig leva i nuet. Tänk att slippa oroa sig för vad framtiden för med sig, till exempel eventuella framtida dippar. Det är ju mycket annat omöjligt som ändå visat sig vara genomförbart så varför inte. Men jag kanske ska satsa på gågatan först innan jag ger mig i kast med de riktigt stora utmaningarna.

I mitt arbete har jag ofta varit nära människor med svår oro och ångest. Att få följa en medmänniska en bit på vägen är en förmån, men varför kan jag då inte hjälpa mig själv?

Eller kan jag det … jag fixade ju apoteket och gågatan i Piteå är snart besegrad. Om ett par veckor kanske jag sitter på min nymålade knallrosa stol och syr så det ryker.

Det är klart att jag kan hjälpa mig själv. Jag gör det varje dag.

Vi är många som kämpar på så här. Det vissa utan betänkligheter klarar, kan för andra innebära att man måste föra ett flerfrontskrig med sig själv.

Vi ska sträcka på våra ryggar och höja blicken för vi är alla hjältar.

/Anna Isaksson