Arbetslinjen som frälsningslära

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAVi lever i en tidsålder, där arbete har upphöjts till lösningen för alla typer av mänskliga problem. Har du cancer? Då måste vi hitta ett arbete åt dig! Har din mamma gått bort? Det viktigaste är att du inte sjukskriver dig! Har du blivit misshandlad? Bästa lösningen är att snabbast möjligt börja arbeta igen!

Jag raljerar en aning, men beskrivningen ligger tyvärr alltför nära dagens verklighet för att enbart vara rolig. Förstå mig rätt. Återgång i arbete är naturligtvis oftast en god målsättning för den som är sjuk eller arbetslös. Många som diskrimineras och utestängs därifrån – bland annat människor med psykisk ohälsa – vill heller inget högre än att få känna sig behövda i arbetslivet. Att de då inte får den möjligheten hör till de stora orättvisorna i samhället. Samtidigt är det ett svåremotsägligt faktum, att den som lider av ohälsa i första hand, och i möjligaste mån, behöver få sin hälsa tillbaka. Arbete och arbetsgemenskap kan i bästa fall bidra till det, men det är ingen lösning i sig och det kan faktiskt ibland göra mer skada än nytta.

Alltmer forskning och erfarenhet pekar på att arbetsvillkoren på den industrialiserade världens konkurrensutsatta arbetsmarknad skapar ohälsa, genom höjda effektivitetskrav, höjda kompetens- och inlärningskrav och allt snabbare strukturomvandlingar, med påföljande social splittring. (Den psykiska ohälsan ökar till exempel nu i rask takt i Kina!) Finns det då inte anledning att generellt fråga sig om vi lever i ett sunt samhälle och om arbete alltid bör vara den främsta målsättningen för människor som drabbats av ohälsa?

Dagens arbetslinje har också fött ett nytt synsätt på sjukskrivningens roll. Ur en statistik, som visar att människor som sjukskrivs ofta får svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet igen, har förespråkarna för arbetslinjen dragit slutsatsen att ”sjukskrivning är en dålig behandling”. Det händer att sjukskrivning används i förebyggande syfte, för att underlätta tillfrisknande eller minska risken för försämring, men huvudsakligen är sjukskrivningen en åtgärd som tillgrips av nödtvång, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Det handlar alltså inte om att väga sjukskrivning mot arbete som alternativa ”behandlingsmetoder”!

Utöver de positiva effekter arbetslivet de facto kan ha för många människor, tyder mycket på att synen på arbetet och arbetslinjen egentligen har moralistiska och krasst ekonomiska förtecken i dagens Sverige. Bakom de vackra fraserna om arbetets möjligheter att stärka självkänslan och ge gemenskap frodas också de betydligt mer cyniska uppfattningarna om individens plikt att ”göra rätt för sig” och ”inte ligga samhället till last”. På annat sätt är det svårt att tolka arbetets nuvarande upphöjelse till det yttersta målet för all vård och rehabilitering.
/Hannes Qvarfordt


6 kommentarer on “Arbetslinjen som frälsningslära”

  1. Visst är det så! Ända sen sossarna för 30-40 år sedan tvingade ut mammorna ur sina hem för att jobba heltid, vare sig de ville eller inte, så har vi tränats i att se ner till dem som lyfter bidrag och ligger samhället till last.
    dag, när få familjer kan försörja sig utan två rejäla heltidslöner, har fler och fler halkat in i bidragsträsket vare sig de vill eller inte.
    En annan sak som vi fått lära oss under samma period är att det är helt ok att sjukskriva sig för att kolla när Tre Kronor spelar match eller Stenmark åker i backarna. Klart att det måste knorras nu, när nya kvastar försöker styra skutan åt annat håll.
    Men kom gärna ihåg vilka det är som har avsatt åtskilliga miljoner de senaste åren, för att förbättra psykvården.

  2. epilog22 skriver:

    Arbete förbrukar tid och kan i gynnsamma fall ge lagom med stimulans så att hälsan förbättras eller bibehålls vilket jag upplever min sysselsättning för det mesta gör.

    Försäkringskassan har i sina riktlinjer särskilt beaktat Psykoser vilket jag har så nu driver jag mitt företag medan jag har hel sjukersättning.

    Generellt sett kan man ha löneinkomst upp till 1 Basbelopp (ca: 42 000 kr) medan riktlinjer för till exempel Enskild firma är litet diffust då det krävs en hel del jobb för att avkastningen ska bli max 1 Basbelopp!

    ”Dra sitt strå till stacken” lär man sig för det mesta hantera vid en bra uppväxt, men att komma till en person i kris och ställa krav på att personen ska ”Arbeta” är fel väg att gå och det är här som främst Försäkringskassan misstolkat riktinjer samtidigt som Sjukförsäkringsvillkoren
    stramades åt 1:a Januari 2008.

    I praktiken har förändringarna i Regelverket + Mer Slimmade Arbetsplatser förvärrat för människor under utsatta förhållanden.

    Något som påverkar Kommunernas insatser för Psykiskt funktionsnedsatta är Arbetslösheten vilket lett till att fler delar på Samma kaka och vad jag känner till har Verksamheter vad gäller ”Sysselsättning för vår grupp fått stryka på´Foten”.

    Något att ta tag i för RSMH för enskilda kan just sysselsättning några timmar per dag vara botemedlet mot insjuknande, för struktur och att man är vaken under dagtid är många gånger avgörande för en god hälsa!

    Det fanns ett Starta-eget-Bidrag som Funktionsnedsatta kunde få tidigare vilket togs bort 2007. Varför detta togs bort ”Vette Gudarna”.

    Något att jobba på för RSMH!

  3. Hannes Q skriver:

    Hej, attitydambassadoren!

    Det känns väl som om vi har lite olika perspektiv i den här frågan. Statliga satsningar på psykiatrin har gjorts vid flera tillfällen de senaste decennierna. När pengarna antingen går till kortsiktiga projekt eller annars till traditionell, medicinsk psykiatri får de dessvärre ingen större effekt. I många landsting har pengarna dessutom trillat ned i andra svarta hål och därmed inte kommit psykvården till del.

    Jag vet inte om jag tolkar dig rätt, men att tvinga tillbaka mammorna till spisen igen vore knappast någon hållbar modell i dagens samhälle och innebär heller inte att det offentliga får större resurser till vård. Tvärtom. (Mer rimligt vore f.ö. i så fall att försöka minska arbetstiden för både män och kvinnor, så att båda föräldrarna får mer tid för sina barn.)

    Sedan är det inte min bild och erfarenhet, att någon betydande del av befolkningen har sjukskrivit sig för att titta på Tre Kronor eller Stenmark. (På den tiden då det var aktuellt, tittade man på Stenmarks åk på jobbet!)

    Att sätta återgång i arbete – i stället för hälsa! – som främsta mål för vård och rehabilitering, är inte att styra skutan åt rätt håll i min värld.

  4. Hehehe.. 😀 Jag anade nästan att du inte ville paddla åt samma håll som jag 😉
    Var jag har andats om att tvinga mammorna tillbaka till spisen är för mig en gåta. Det har du nog snickrat till utifrån dina egna fördomar är jag rädd.
    Håller helt med dig om att minska arbetstiden generellt, och skapa större flexibilitet och valfrihet på arbetsmarknaden är en betydligt sundare och effektivare väg.
    Jag jobbade hos en stor arbetsgivare i Stockholm på 80-talet, i ett yrke som inte är förenligt med TV-tittande, och jag kan garantera dig att sjuktalen stegrade sig ohämmat så snart det var något tillräckligt intressant på TV liksom till jul, nyår och sportlov.
    För mig var det så främmande att göra så att jag tog mig till att fråga mina kollegor.. och det var skrämmande hur vanligt det var att man tyckte det var helt ok. Även de som inte gjorde det själva hade sällan problem med att andra gjorde det.
    Självklart förskingrar vissa landsting de öronmärkta pengarna… har man andra färger i sin toppflagga så är det oftast viktigare att ”bevisa” att motståndarnas politik inte funkar, än att spotta i nävarna och göra något konkret själva. Det är så politiken i det här landet har fungerat de senaste 30-40 åren eller så.

    I min värld är det absolut inte så att någon har satt återgång till arbete ISTÄLLET för hälsa, däremot är möjliggörande av arbete för den som vill och kan en målsättning. Det här landet behöver fler som arbetar och färre som lever på a-kassa, soc och andra bidrag, och för att få det måste hälsan stå överst på agendan så att färre är sjuka ich sjukskrivna i onödan.
    I mina öron är rena sandlåde-politiken att påstå något så fånigt. Så låga argument brukar jag inte ens bry mig om att bemöta. Så jag slutar här.
    Tack för dina kloka och insiktsfulla blogg-inlägg! Ha det gott!

    • Hannes Q skriver:

      Hej igen, attitydambassadoren!

      Tja, det lät i varje fall i ditt inlägg som om du var kritisk till att mammor gick ut i arbetslivet under 70- och 80-talen. Därav min kommentar om saken.

      Det har uttryckligen uttalats, att målet med vård och rehabilitering är återgång i arbete, och förändringarna i sjukförsäkringen, med bl.a. den s.k. ”stupstocken”, innebär de facto samma sak. Det är därför inget sandlådeargument att påstå, att denna värdesförskjutning har skett i samhället. Arbete har hamnat på första plats och hälsa har degraderats till andraplatsen.

      Tack själv för dina kommentarer!

      /Hannes Q

  5. Pia Sahlin skriver:

    Äntligen någon som ”förstått” begreppet arbetslinjen. Idag blir vi inte betraktade utifrån vem vi egentligen är som individer, utan vilket yrke eller sysselsättning vi har. Man får oftast frågan när man träffar en ny människa: Vad sysslar du med? Efter det skapar frågaren oftast sin egen uppfattning om vem du är. Vilket kan leda till många missuppfattningar.
    Visst vi ska väl alla dra vårt strå till stacken…och jag tror faktiskt att de flesta människor vill göra det utifrån deras förutsättningar, som kan vara väldigt olika. (Det bygger på mina egna erfarenheter inom människors olika livsöden.)
    Vi människor är så snabba att döma när vi inte har kunskaper om ”verkligheten” och ”greppar” bara det som finns i vår omedelbara närhet d v s det som gagnar oss själva. Enligt min åsikt är det just det som utgjort ”splittringen” mellan människor som har det svårt kontra människor som har fått det bättre, om jag uttrycker mig så.

    Förr, och då kan jag låta gammeldags ,hade vissa människor enligt min mening en annan värdegemenskap omkring samma problem och gick samman för ett gemensamt mål, inom t ex arbetsförhållanden, fattigdom, regler man skulle följa. Man skapade fackföreningar för att motverka maktförhållanden och dylikt. Det har man glömt idag…tycker jag. ”Sköt dig själv och skit i andra” har blivit ett motto i vårt samhälle. Ordet Solidaritet har jag inte hört sedan urminnes tider. Det finns inte på skalan i vårt ”arbetslinje-samhälle”

    Alla krav från arbetsgivare som naturligtvis vill ha den bästa ”kompetensen” utifrån deras inskränkta, kortsiktiga lågbudgettänkande, så länge ”de är chefer” är jag ganska trött på. (Det ska sägas att jag har då mest erfarenhet av kommunala inrättningar.) Att människor blir stressade och får utbrändhetssymptom, är för mig ingen nyhet. Så som det ser ut idag inom ”arbetslinjen” där ingen..eller få människor vågar ”sticka ut” av rädsla för att bli av med jobbet eller bli ”obekväm” i chefens ögon…eller att våga vända sig till ett fackligt ombud som samtidigt är ”i pakt med arbetsgivaren”. Det är ingen lätt situation! Det blir sjukskrivningar av sådant även om den som blir ”drabbad” får otroligt jobbiga ekonomiska konsekvenser av att ha ”vågat stå upp för sig själv”, med den sjukförsäkringslag som finns idag..där du är väldigt utsatt och riskerar ”ekonomiskt kaos” i din egen situation som tar lång tid att reparera. Är du inte produktiv….till 100 procent…är du en ”kugge i det hjul som måste rulla”…till fördel för vem????

    Tänk efter!

    Jag kan rekommendera en författare som heter Illich, som skrivit en bok som heter ”det sjuka samhället” Den gäller i högsta grad i dag enligt min uppfattning.

    Tack för mig/ Pia


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s