Ekonomiska tankar under full sjukersättning

Bild på Ylva Kristina Larsson

Jag har i grunden ingen kompetens från skola eller nån karriär på jobbsidan utan insjuknade tidigt och från början av mitt vuxna liv beroende av Försäkringskassan.  

Jag är medveten om att jag inte har förmågan att arbeta 100 procent, men jag vill kunna ägna mej efter min kapacitet åt de ideella föreningarna och den intressepolitik som kommit till mej.  

Men där känner jag en stor press från FK att min sjukersättning (trygghet) kan ryka.  

Även då jag har lägsta möjliga ersättning så är det ju min ekonomiska trygghet.  

Jag är dessutom ensamstående med två barn och ett ansvar för dem ekonomiskt.  

I de brukarföreningar som jag är aktiv i nu händer det att jag får arvoden eller timpeng, där summan ligger under vad jag faktiskt får tjäna enligt FK:s egna regler.  

Men då blir bostadstillägget drabbat.  

Så jag tjänar personligen inga pengar utan mer den livskvalitet jag känner som en engagerad brukare.  

Jag brinner för ämnet psykisk ohälsa på grund av egna erfarenheter och chansen att kunna bidra till förändring/förbättring.  

Särskilt nu inom samsjukligheten som varit en stor del av mitt liv, men som jag sent i livet fått hjälp med.  

Jag är referensperson och brukarrepresentant i frågan.  

Föreläser.  

Samt deltar i andra givande event med Hjärnkoll Uppsala län.  

Dock finns tvivlet som gnager inuti att jag inte får medverka på grund av FK.  

Känner en rädsla.  

Fast jag håller mej inom regelverket så stressar det mej oerhört.  

Att få vara med och bidra i ett sammanhang ger mej så otroligt mycket som medmänniska.  

Det får mej att känna ett större värde.  

Det är roligt.  

Och jag har en plats i samhället ändå.  

Jag vill bara hjälpa andra, med risken att stjälpa mej själv.  

Jag tycker att det är svårt att nå fram till FK numer, jämfört med tidigare år.  

Slussas fram och tillbaka mellan olika handläggare på olika enheter.  

Jag önskar att det fanns någon som kunde förklara och hjälpa mej i frågan.  

Ett lugnt och stilla samtal.  

På grund av min problematik är jag otroligt lättstressad och minsta feltolkning blir en otrolig börda för mej i onödan.  

Jag har inte råd att riskera min lilla inkomst och det gör mej ledsen.  

För det innebär att jag inte vågar prova livet utanför sjukdomen.  

Jag förlorar en stor bit av min självkänsla.  

”Man vet vad man har men inte vad man får” helt enkelt.  

”Kära försäkringskassa.  

Du håller min tillvaro i din hand och jag är tacksam den hjälp jag får, men ledsen att ni håller mej för hårt att jag inte kan prova på livet lite mer av rädsla att förlora er.” 

/Ylva Kristina Larsson 



Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s