Vikten av att tala

Publicerat: april 11, 2022 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Anhöriga, Depression, sjukdom, Ylva Kristina Larsson |Lämna en kommentar

Jag minns när jag var liten och en anhörig med bipolär sjukdom var hos oss i familjen vid depressiva skov.  

Hen betydde mycket för mej och var vanligtvis mycket påhittig och omtänksam med mej.  

Så kom dessa depressiva skov som jag inte förstod.  

När hen försvann alldeles tyst bakom en stängd dörr på obestämd tid.  

Jag förstod ingenting.  

Väntade som en trofast hund utanför dörren och hoppades i var sekund att dörren skulle öppnas och allt bli som förut igen.  

Ingen sa nånting.  

Jag tänker på vikten av att tala.  

De hade kunnat säga att ”hen är trött och ledsen men kommer ut när hen mår bättre igen”. 

Det hade räckt.  

Jag hade förstått.  

Lite mer.  

Jag var väl 7–8 år då.  

Ett barn.  

Men inte dum i huvve.  

Jag förtjänade att få förstå.  

Ändå.  

Sen kom andra perioder/skov som gick lite tokigt och slugt.  

Förstod inte dem heller.  

Jag såg och hörde hen göra märkliga saker men hen var ju vuxen så det måste ju vara rätt ändå tänkte jag.  

Det såg inte rätt ut däremot.  

Jag blev förvirrad.  

Lite rädd.  

Jag kände inte igen min älskade släkting.  

Hen var konstig, jag skulle kunna påstå tokig men vad visste jag.  

Ingen sa nånting.  

Så kom perioder där hen var med mej som jag tyckte så mkt om.  

Där vi bakade tillsammans, vi målade oxå.  

Hen gjorde inbakade flätor på mej som jag lät sitta kvar tills håret trillade ur snodden.  

Jag kände mej så fin.  

Och jag älskade tiden av uppmärksamhet när hen flätade mej.  

Jag har så många olika minnen av min släkting, mest bara fina och bra.  

Men det var förvirrande stunder för ett barn att vara i eftersom ingen förklarade.  

Jag försökte förstå själv.  

Men det var omöjligt.  

Det hette manodepressiv sjukdom då.  

Det finns sätt att prata med barn på utan att behöva dra det högtravade lixom.  

Ord som ledsen, arg, glad och så vidare funkar.  

Man måste inte säga deprimerad eller manisk.  

Och absolut inte tokig! 

Många vuxna utan kunskap eller insikt säger och tänker väl just ”tokiga” om personer som har manier.  

De vet inte bättre.  

Många fördomar gör att de inte vill veta ens.  

Det räcker med tokig.  
 

Jag växte upp och mådde tidigt i tonåren väldigt dåligt främst av ångest.  

Idag är jag vuxen och lever bland annat med en bipolär sjukdom precis som min släkting.  

Jag förstår.  

Förstår hur det fungerar och hanterar min sjukdom ganska bra iaf.  

Men vägen till insikt var lång.  

Och ångesten var för stor att hantera för mej så jag utvecklade ett beroende, ett missbruk.  

Under missbruksåren upplevde jag många trauman.  

Det tog tid innan jag fick den bipolära diagnosen på grund av missbruket.  

Adhd och ptsd.  

Om jag bara hade sagt nåt.  

Berättat.  

Hur ont jag led.  

Men skammen var stor och jag gömde mitt dåliga mående i droger.  

Idag pratar jag.  

Lite mer.  

Jag är på banan med behandling och jag behöver inte missbruka för att överleva.  

Jag kan vara ledsen ändå.  

Jag kan stanna i det.  

Mina barn vet vad bipolär sjukdom är.  

De vet varför jag ligger på soffan i tid och otid mellan varven.  

Och de vet när humöret går i topp.  

Jag har bra koll på detta.  

Det enda jag verkligen hatar med detta är de depressiva skoven! 

Att kraftlös ligga och se dagen gå.  

Se barnen.  

Jag slår på mej själv mentalt dumt nog över detta om hur dålig jag är …. 

Att jag inte är som alla andra.  

Vad är alla andra?!? 

Jag är en av dem så ….  

Välkommen. 

/Ylva Kristina Larsson 

---