Motiverande samtal
Publicerat: april 7, 2014 Sparat under: Återhämtning, Henrik Larsson, Samtalsakut 2 kommentarer
Motiverande samtal (MI) är mycket bra. Som jag förstår det är en av komponenterna i MI att lyssna på klienten. Kanske ett MI-tillfälle kan komma att bestå av bara den komponenten om personalen bedömer det vara bäst så. Om personalen bedömer att klienten är mottaglig för en fråga så kommer frågan antagligen att bygga på något som klienten precis har pratat om men som inte riktigt är färdig bearbetat.
Målet med frågan är att klienten kommer till en insikt. Här kan det hända att klienten känner sig bekräftad om personalen faktiskt lyssnar på vad klienten pratar om. Personalen kommer med följdfrågor. Klienten kan bli inspirerad till att fortsätta prata, kanske till och med om knasigare, sorgligare, svårare, mer problematiska eller känsligare saker, eftersom han/hon nu blivit bekräftad och som följd av detta vunnit självförtroende.
Nu är klienten motiverad att lösa problem. Kanske till och med öppen för förslag. Personalen kan föreslå alternativa vägar att gå. Kanske presentera ett praktiskt schema eller rutiner som klienten tror kan hjälpa att få fotfäste i en positiv spiral. I rutiner ingår sysslor. För att sammanfatta: Med hjälp av MI-metoden (som jag tänker mig den) så kan man faktiskt nå resultatet att klienten blir motiverad till sysselsättning. Men jag tror fortfarande man är fel ute om man har som alena målsättning att motivera.
Personalens målsättning måste först och främst vara att förbättra situationen för klienten, även om det innebär att ingen sysselsättning kommer till stånd. Bakgrund: När personalen, på allaktivitehuset jag besöker mest varje dag, fick titeln aktivitetshandledare så upplevde alla deltagare (brukare) att de blev jagade med blåslampa. Ett extra tråkigt exempel var dukningen före lunch som deltagarna brukar få sköta, om de vill. Plötsligt var det ”Ja, om ingen dukar så blir det ingen lunch idag”. Uppdraget beställaren ger utförarna kanske ska vara: att aktivt verka för att komma fram till om brukaren har intresse av och förmåga till sysselsättning. Och i så fall vilken sysselsättning som skulle vara realistiskt.
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Hej, Henrik!
Har läst ditt inlägg med intresse och fått min egen mångåriga erfarenhet bekräftad ännu en gång: I samma stund som vård och stöd övergår i uppfostran, börjar också vården och stödet motverka sitt syfte, eftersom den som blir utsatt för denna uppfostran känner sig förnedrad och missförstådd och i stället reagerar med motvillighet. Det är märkligt att det är så svårt för de psykiatriska verksamheterna att förstå det sambandet.
Positiv behandling som har positiva inverkan som ger positiva resultat med positiv tänkande (KBT). Oftast som patient, vet man aldrig vart man ska börja om man blir utmanad till att ta upp alla jobbiga situationer man har haft, istället för att jobba på att lägga allt bakom.
Förnya sig själv alldeles själv är helt möjlig, det ska till o med vara en underlättande inverkan om man har en professionell hjälp (psykolog, sjuksköterska) och inte tvärtom.
I agree with you sir. Oftast man har en positiv inställning att återhämta sig, komma tillbaka för en ”förnyelse”. Oftast ett leende hjälper inte utan en basgrund där man går igenom straight och begränsar patientens utgång till samtal.
Ex: Idag talar vi, agerar vi, diskuterar, bara positiv. Allt är otillåtet.
Det kan funka, teoretiskt, eftersom man sitter och talar och en ska ge sig in o se sig framåt. Jag har vart patient i snart 10 år men kyrkan har hjälpt mig/påverkat mig mest och det kallas ”frälsning”.
-900610