Intuition på institution
Publicerat: juli 18, 2014 Sparat under: Henrik Larsson, Tvångsvård 3 kommentarer
Rutan skrattar åt mig. Jag bad henne nämligen att hålla käften. Vad är det för match på TV frågar en skötare. Rutan traskar bort i korridoren. På bordet står en skål i metall, vacker som fan. Jämna galler skapar skålen och det låter som seger när jag spelar på dem med blyertspennan. Från TV:n rapporterar de väderprognosen. Jag har rökt min klockan-sex-cigarett. Matthias sitter och skrattar gråt.
Jag väntar på klockan-sju-cigaretten. Igår sparkade jag sönder golvfläkten. Eller var det i förrgår? Vi fick en ny här på avdelningen igår i alla fall. Det skämtades då om att det var på tiden att den gamla trasiga blev begravd och en ny fräsch fläkt, som tydligen stod redo i förrådet, kom till sin rätt, att fläkta.
Undrar vart jag ställde mitt kaffe? Snurrar runt ett tag på torget. Tar ett dricksglas och fyller. Berättar samtidigt för personal att jag antagligen har koppar som står här och där. Svante blir besviken när vi hittar en i princip alldeles full kopp kaffe.
Tack gode Gud för morgonciggen klockan sju. Matthias har tydligen något riktigt viktigt att göra med dataspelet på patientdatorn, så jag kommer inte till att skriva min fina bok på nätet. Helvete. Nu så!
Det skrattas i köket. Tre personal där inne, med stängd dörr. Rutan sitter i soffan och slår tärningar. Nattpersonalen gör sig redo att gå hem. Lena-dagpersonal är på strålande humör. Gommoron Lena, tjoar jag. Så dyker en grottmänniska upp.
Patienterna snackar och snackar utan att jag kan värja mig. Personalen kommer med löften som inte har med mig att göra. Knäpptyst. Hör bara kulan på kulspetspennan mot det vita arket. Jag fick en bunt av en personal.
Inte fan går det att få en lugn stund på det här stället. Fjantar och psykopater. Eller både och. Jag har en teori om att mentalsjukhus är fullständigt fel grepp. Borde vi ta hand om varandra istället för att spärra in varandra? Problemen försvinner liksom inte bara för att man låser in nån stackare. Nu blev det alldeles för stark musik i datarummet. Tårarna kommer. Jag förstår inte vad jag gör. Bäst att försöka lägga ner.
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Ja, även Regeringen ansåg i psykiatrireforemn att institutionsvård skulle vara undantag. Kommunerna skulle ta ansvaret genom en sjukvård som är integrerad i socialtjänsten.
Det är på tiden att RSMH kräver att kommunerna inrättar kommunal sjukvård. för våra grupper, så kanske vi kan fullfölja reformen.
Kanske en del av PRIO skulle kunna sätta fart på den kommunala sjukvården?
Du påminner mig om den dagen när jag inte kunde bestämma vad för skor jag skulle ha på mig. Ena röda par passade inte med tröjan. Fick gå upp i trappan fyra gånger utan och överdriva. Trodde jag hade bestämt mig länge sen, nix.
Den ovana blev en vana. Jag pratar med folk, folk undrar varför jag inte håller till samma ämne. Studsar från samtal till ena och försöker förklara till mig själv hur detta är kopplad till förvirring från morgondagens ”problematik”.
Började inse att jag borde kanske varva ner, ska man ha kul och välja skor så ska man inte stressa. Är man obekväm när man pratar som vanlig folk, så ska man inte anstränga sig. Dagen efter ovanan börjar blomma ut igen. Hur var det nu jag skulle tänka igen, åh nej, kommer inte ihåg!?. 😉
Per-Ola: Intressant tanke. Viss vård finns redan genom boendestöd och vårdcentral och arbetsterapeuter och vuxenenheten och dyl
Johan Renjifo: Snurrit värre. Det dyker upp en röd tråd då och då