Delat beslutsfattande – delad journalföring

Henrik LarssonJag var en heldag på ett Nationellt möte: Bättre psykosvård på Norra latin i Stockholm. Det missionerades mycket. Bland annat om delat beslutsfattande. Patienten skulle fullfölja sin behandling bättre om han var delaktig i beslutet om sin behandling. Men inte ett ord sas om delad journalföring! Hur kan man komma till ett ömsesidigt beslut om behandling om man inte är överens om historiken, om vad som har hänt?

/Henrik Larsson


Arbete och psykisk ohälsa

fredrikHenrik LarssonRegeringen har fört en politik för att få även personer med psykisk ohälsa ut i arbetslivet. Vi anser att tanken bakom politiken varit bra. Även personer med psykisk ohälsa vill, och kan, många gånger arbeta. Att arbeta är en del i återhämtning från psykisk ohälsa. Personer med långvarig psykisk ohälsa lever många gånger på bidrag. Lön för utfört arbete stärker individen och är ett välkommet tillskott i kassan. Att kunna unna sig något i slutet av månaden är också bra för den psykiska hälsan. (Till skillnad från att alltid behöva oroa sig för ekonomin. Det leder ofta till att man mår sämre psykiskt) Om personen med psykisk ohälsa återhämtar sig så pass att denne kan arbeta blir samhällskostnaderna också mindre. Arbetet måste dock vara anpassat efter förmågan.

Psykisk ohälsa kan leda till psykisk funktionsnedsättning. Det är inte alla med psykisk ohälsa som har en funktionsnedsättning. Det senaste året har det funnits ett projekt som heter IPS- projektet som har syftat till att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få hjälp att söka arbete, studier eller praktik på den reguljära arbetsmarknaden. Vi anser att regeringens försök att få personer med psykisk ohälsa i arbete varit behäftade med brister som grundar sig på dålig kunskap om målgruppen. Vi vill med denna skrivelse vidarebefordra kunskap om psykisk ohälsa och arbete.

Psykisk ohälsa och arbete- några synpunkter.
Man insjuknar ofta i psykisk ohälsa i unga år varpå sjukskrivning ofta blir följden. Efter insjuknandet följer ofta några kaotiska år innan man börjar få ordning på tillvaron igen. Under den tiden kan man normalt inte arbeta. När man börjar få ordning på tillvaron igen så kanske man känner sig beredd och vill arbeta igen.
När personer som har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa i några år försöker komma tillbaka till arbetslivet igen finns det att antal försvårande omständigheter som det krävs kunskap om. Här behöver lagstiftningen förändras för att göra det lättare för personer med sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa att komma tillbaka till arbetslivet.

Studier

Det första problemet man ställs inför är att om man vill omskola sig och studera och har aktivitets- eller sjukersättning är att man inte är berättigad till studiemedel eller studiebidrag på universitetet och högskola och i allmänhet inte har råd att studera. Man kan inte heller vara säker på att handläggaren på Försäkringskassan tillåter en att studera.  Det är ett beslut som varje handläggare får ta efter eget tycke. Vi har kännedom om fall där den sjukskrivne för psykisk ohälsa har velat studera men nekats studera. Istället har handläggaren velat få den sjukskrivne för psykisk ohälsa i arbete med ett lågkvalificerat arbete som individen inte har motivation för.

Vi vill föreslå att man ska vara berättigad till studiebidrag om man har sjukersättning eller aktivitetsersättning samt att Försäkringskassan tillåter personen med psykisk ohälsa att utbilda sig utan några krav för att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden.

I landet pågår ett projekt som kallas IPS- projektet som går ut på att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få möjlighet att ta del av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Tanken är att de ska arbeta så mycket de vill och orkar med. Många väljer att försöka arbeta deltid. Många av de här personerna har problemet att de mår bra nästan hela året men mår dåligt och kan inte arbeta en eller två månader per år. Det betyder att de är i stånd att arbeta säg tio månader per år och mår dåligt och inte kan arbeta två månader per år. Problemet är att de inte vet i förväg vilka månader de kommer att må dåligt och då vara borta från arbetet. Då kan det vara svårt för en arbetsgivare att anställa. Personen får en lön när denne arbetar och bidragen från Försäkringskassan sänks eller upphör helt beroende på om man arbetar heltid eller deltid under samma tid. Vad händer då när personen med psykisk ohälsa börjar må dåligt?

Vi föreslår att arbetsgivaren ska få bidrag för den anställde med psykisk ohälsa när denne mår dåligt och är borta från arbetet samtidigt som den sjuke återgår till att leva på bidrag igen under den tiden. Sedan kan man återgå till arbetet igen.

Oro för ekonomin
Personer med psykisk ohälsa som är sjukskrivna och lever på bidrag, men vill arbeta, kan vara rädda för att förklaras arbetsföra av Försäkringskassan när de arbetar. Men om de insjuknar igen och förlorar arbetsförmågan kan de stå utan både lön eller sjukersättning/aktivitetsersättning.  Detta är ett orosmoment. Risken att börja må dåligt under pågående arbete medför rädslan att stå utan försörjning under en period då man dessutom kanske inte orkar ta del av vardagliga aktiviteter, och inte heller orkar med proceduren att söka bidrag. Följderna kan bli allvarliga, såsom vräkning.

Vi föreslår att det ska bli lättare att både arbeta med aktivitetsersättning samt att det ska bli lättare att återfå aktivitetsersättningen om man blir sjuk utan att rädslan ska finnas att förlora bidragen helt.

/Fredrik Gothnier
/Henrik Larsson


Schizofreni

Henrik LarssonJag tycker att empati är ett fint ord. Empati är en dimension av hälsa. Med erfarenhet av schizofreni känner jag väl till fenomenet att tolka in andra personer med hull och hår. Som jag förstod av min mor, psykolog med många år i branschen, finns det ett annat fenomen som definieras sympati. Sympati är, enligt min mor, när man känner samma sak som en annan person. Om det går riktigt illa, som det ofta gör när man är schizofren, så tappar man bort sig själv helt och hållet och känner endast vad den andre känner. Till råga på allt så vill man väl och önskar att allt går bra för personen man känner sympati för. Tyvärr måste jag meddela att detta tillstånd inte är produktivt på något sätt eftersom den man känner sympati för bara åker på en räkmacka på ens egen uppoffring. Alltså, ingen drar fördel utav detta, varken man själv som blir ensam och utblottad eller den andre som inte lär sig att uppskatta räddaren i nöden.

Vidare har jag uppmärksammat att schizofreni är en form av splittrad uppfattning. Där vissa bitar av verkligheten blir förstärkta meden andra går förbi. Med andra ord, man ser inte helheten. Att agera då i ett sådant tillstånd är med dåliga odds. Det är viktigt ”att stämma gitarrens alla strängar”.

Schizofreni är en också en psykossjukdom. Läkarna pratar om vanföreställning. Då är det viktigt att veta att bara för att ingen tror på din övertygelse eller så kallade vanföreställning innebär inte att din övertygelse är fel, den är bara inte kompatibel med omgivningen. När du kan hantera detta så har du kommit långt. Att de pratar om en eller till en på radion är per definition inget problem så länge du känner dig trygg i dig själv. Dessutom kan man inte tillfriskna från en psykossjukdom förrän man inser att det visst kan vara så att någon talar till en genom en inre värld och att det inte är något sjukligt utan något mystiskt.

Tillfrisknandet brukar ta sin form att den schizofrene lär sig att hantera sin inre värld, istället för att springa runt i livet och vara rädd för allt möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att vanföreställning är en relativ sak, bara för att omvärlden inte hör eller ser det du ser betyder inte att du inte hörde eller såg. Och när det kommer till paranoia, så gäller samma sak där. Bara för att det inte finns någon logik i din rädsla betyder inte att du inte har anledning att vara rädd. Men att vara rädd är inte att vara sjuk. Alla är rädda ibland.
/Henrik Larsson


Om maktförhållande

Henrik LarssonMan talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.

Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson


Samverkan

Henrik LarssonJag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.

Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.

Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.

Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.

/Henrik Larsson


Vilka diagnoser betalar sig?

Henrik LarssonVar på en utvecklingsdag av vården med Hälso och sjukvårdsförvaltningen 26:e mars på fatburen. Vi delade upp oss i fokusgrupper. Vår grupp valde temat ”ersättningssystemet” Det som sitter kvar i mitt huvud är vad en ekonom i vår grupp hade att säga: ”Ja, och det värsta med ersättningssystemet är att ersättningen för en diagnos förändras under året, så man kan inte veta vilka diagnoser man ska sätta för att budgeten ska gå ihop vid årets slut”!!!

/Henrik Larsson


Vems verklighetsuppfattning gäller?

Henrik LarssonNu i dagarna: funderar på vad jag ska prata om på den Öppna scenen på Sorunda festivalen. Satt igår på pendeln och klurade. Ville säga nåt om psykoser. Konstaterade att allt jag vet om psykoser är att det handlar om vanföreställningar. Vad heter vanföreställningar i folkmun? Inbillning. 
Konstaterade att jag inte viste vad ”inbillning” betydde! Ringde pappa och frågade. Vi konstaterade att inbillning var när två personer har olika verklighetsuppfattning och den ena har tolkningsföreträde eller mer auktoritet. Alltså är den andres verklighetsuppfattning inbillning. Vi kom också in på tillit och förtroende. Att om det ska ske något verkligt sammarbete mellan läkare och patient måste det finnas tillit från BÅDA håll. Auktoritet kan fungera om båda parter är med på det. (T.ex. att man som medborgare måste gå med på att Polisen har ensamrätt på att nyttja våld (förutom självförsvar)).
Senare samma dag antecknade jag att ”en person med psykos har det socialt svårt då man har för lite gemensamt med andra”. Detta efter att ha kommit fram till att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att alla väsen har sin egna Subjektiva verklighet och ju fler man är tillsammans, som är överens, ju ”objektivare blir den”.
Henrik Larsson

Möjligheternas metoder

Henrik LarssonJag var på konferens onsdag och torsdag, ”Möjligheternas metoder”. Fantastisk konferens där jag lärde mig mycket nya grejer. Vill dela med mig av 3 punkter.

  • Återhämtningsperspektivet är att lyssna till vad brukaren vill ha i sitt liv och hjälpa hen att ta sig dit, snarare än att bota hen.
  • Istället för att läkaren enväldigt skriver journal så kan man ha s k delad dokumentation där brukaren är med och skriver journalen.
  • Istället för att vara fokuserad på att avlägsna en psykos kan man vara nyfiken på vad den handlar om.

/Henrik Larsson


Telepati

Henrik LarssonJag är av den tron att vi alla befinner oss i ett hav av varandras känslor på ett eller annat sätt. Vi påverkar varandra bortom tid och rum, medvetet eller omedvetet. ”Telepatisk” är ett ord som snurrat i mitt huvud en längre tid. ”Patisk” blir direkt översatt ”med förmåga att känna” har en före detta präst sagt till mig. ”Tele” är vi ju alla bekanta med. 
Jag tror att det finns två typer av kommunikation. En icke-telepatisk, där man uttrycker sig i ord, text eller gest. Mottagaren hör eller ser och tolkar  budskapet utifrån sina egna referenser och bildar sig en uppfattning av vad den första vill kommunicera. Fram och tillbaka tolkar man varandras ord. Den telepatiska kommunikationen kan vara att man känner på sig hur någon annan känner, även om han eller hon inte är närvarande rent fysiskt.

/Henrik Larsson


Psykisk och somatisk förkylning

Henrik LarssonDet är högst sällsynt att jag är förkyld (måste ha ett bra imunförsvar) Men nu hände det, och jag kan inte minnas när det hände sist. Hur som helst så har den här förkylningen gett mig en tankeställare. Det var ganska överkomligt. Jag drack te med honung, hade filt på mig och sov mycket. Tankeställaren var: att det är lättare att kurera sig ur en somatisk förkylning än en psykisk ”förkylning”.

/Henrik Larsson