Ens vänner – den nya socialtjänsten?

Henrik LarssonFredagen den 13:e mars tog jag kontakt med socialkontoret i Nynäshamns kommun för att söka akut försörjningsstöd. Först blev jag nekad och hänvisad till socialjouren. Jag ringde socialjouren, men fick inget svar och ringde därför tillbaka till Nynäshamns kommun. I växeln kopplades jag till en annan handläggare som sa att han skulle lämna ärendet vidare. Efter en liten stund ringer en handläggare och meddelar att de inte kan ge något akut försörjningsstöd.

Jag vädjar och uppger att jag inte kommer att klara helgen. Handläggaren frågar då vem som satt in 200 kronor på mitt konto dagen innan. Jag berättar att det var en barndomsvän som förbarmat sig varpå hon uppmanar mig fortsätta att försöka låna pengar av mina vänner. Jag påpekar att låna pengar inte löser en ekonomisk kris varpå handläggaren yrkar på att alla tänkbara lösningar skall prövas innan försörjningsstöd betalas ut.

Jag bedömer att socialtjänsten inte förstått sitt uppdrag och anmäler händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (IVO)”.

/Henrik Larsson


Intuition på institution

Henrik LarssonRutan skrattar åt mig. Jag bad henne nämligen att hålla käften. Vad är det för match på TV frågar en skötare. Rutan traskar bort i korridoren. På bordet står en skål i metall, vacker som fan. Jämna galler skapar skålen och det låter som seger när jag spelar på dem med blyertspennan. Från TV:n rapporterar de väderprognosen. Jag har rökt min klockan-sex-cigarett. Matthias sitter och skrattar gråt.

Jag väntar på klockan-sju-cigaretten. Igår sparkade jag sönder golvfläkten. Eller var det i förrgår? Vi fick en ny här på avdelningen igår i alla fall. Det skämtades då om att det var på tiden att den gamla trasiga blev begravd och en ny fräsch fläkt, som tydligen stod redo i förrådet, kom till sin rätt, att fläkta.

Undrar vart jag ställde mitt kaffe? Snurrar runt ett tag på torget. Tar ett dricksglas och fyller. Berättar samtidigt för personal att jag antagligen har koppar som står här och där. Svante blir besviken när vi hittar en i princip alldeles full kopp kaffe.

Tack gode Gud för morgonciggen klockan sju. Matthias har tydligen något riktigt viktigt att göra med dataspelet på patientdatorn, så jag kommer inte till att skriva min fina bok på nätet. Helvete. Nu så!

Det skrattas i köket. Tre personal där inne, med stängd dörr. Rutan sitter i soffan och slår tärningar. Nattpersonalen gör sig redo att gå hem. Lena-dagpersonal är på strålande humör. Gommoron Lena, tjoar jag. Så dyker en grottmänniska upp.

Patienterna snackar och snackar utan att jag kan värja mig. Personalen kommer med löften som inte har med mig att göra. Knäpptyst. Hör bara kulan på kulspetspennan mot det vita arket. Jag fick en bunt av en personal.

Inte fan går det att få en lugn stund på det här stället. Fjantar och psykopater. Eller både och. Jag har en teori om att mentalsjukhus är fullständigt fel grepp. Borde vi ta hand om varandra istället för att spärra in varandra? Problemen försvinner liksom inte bara för att man låser in nån stackare. Nu blev det alldeles för stark musik i datarummet. Tårarna kommer. Jag förstår inte vad jag gör. Bäst att försöka lägga ner.

/Henrik Larsson


Motiverande samtal

Henrik LarssonMotiverande samtal (MI) är mycket bra. Som jag förstår det är en av komponenterna i MI att lyssna på klienten. Kanske ett MI-tillfälle kan komma att bestå av bara den komponenten om personalen bedömer det vara bäst så. Om personalen bedömer att klienten är mottaglig för en fråga så kommer frågan antagligen att bygga på något som klienten precis har pratat om men som inte riktigt är färdig bearbetat.

Målet med frågan är att klienten kommer till en insikt. Här kan det hända att klienten känner sig bekräftad om personalen faktiskt lyssnar på vad klienten pratar om. Personalen kommer med följdfrågor. Klienten kan bli inspirerad till att fortsätta prata, kanske till och med om knasigare, sorgligare, svårare, mer problematiska eller känsligare saker, eftersom han/hon nu blivit bekräftad och som följd av detta vunnit självförtroende.

Nu är klienten motiverad att lösa problem. Kanske till och med öppen för förslag. Personalen kan föreslå alternativa vägar att gå. Kanske presentera ett praktiskt schema eller rutiner som klienten tror kan hjälpa att få fotfäste i en positiv spiral. I rutiner ingår sysslor. För att sammanfatta: Med hjälp av MI-metoden (som jag tänker mig den) så kan man faktiskt nå resultatet att klienten blir motiverad till sysselsättning. Men jag tror fortfarande man är fel ute om man har som alena målsättning att motivera.

Personalens målsättning måste först och främst vara att förbättra situationen för klienten, även om det innebär att ingen sysselsättning kommer till stånd. Bakgrund: När personalen, på allaktivitehuset jag besöker mest varje dag, fick titeln aktivitetshandledare så upplevde alla deltagare (brukare) att de blev jagade med blåslampa. Ett extra tråkigt exempel var dukningen före lunch som deltagarna brukar få sköta, om de vill. Plötsligt var det ”Ja, om ingen dukar så blir det ingen lunch idag”. Uppdraget beställaren ger utförarna kanske ska vara: att aktivt verka för att komma fram till om brukaren har intresse av och  förmåga till sysselsättning. Och i så fall vilken sysselsättning som skulle vara realistiskt.

/Henrik Larsson


Delat beslutsfattande – delad journalföring

Henrik LarssonJag var en heldag på ett Nationellt möte: Bättre psykosvård på Norra latin i Stockholm. Det missionerades mycket. Bland annat om delat beslutsfattande. Patienten skulle fullfölja sin behandling bättre om han var delaktig i beslutet om sin behandling. Men inte ett ord sas om delad journalföring! Hur kan man komma till ett ömsesidigt beslut om behandling om man inte är överens om historiken, om vad som har hänt?

/Henrik Larsson


Arbete och psykisk ohälsa

fredrikHenrik LarssonRegeringen har fört en politik för att få även personer med psykisk ohälsa ut i arbetslivet. Vi anser att tanken bakom politiken varit bra. Även personer med psykisk ohälsa vill, och kan, många gånger arbeta. Att arbeta är en del i återhämtning från psykisk ohälsa. Personer med långvarig psykisk ohälsa lever många gånger på bidrag. Lön för utfört arbete stärker individen och är ett välkommet tillskott i kassan. Att kunna unna sig något i slutet av månaden är också bra för den psykiska hälsan. (Till skillnad från att alltid behöva oroa sig för ekonomin. Det leder ofta till att man mår sämre psykiskt) Om personen med psykisk ohälsa återhämtar sig så pass att denne kan arbeta blir samhällskostnaderna också mindre. Arbetet måste dock vara anpassat efter förmågan.

Psykisk ohälsa kan leda till psykisk funktionsnedsättning. Det är inte alla med psykisk ohälsa som har en funktionsnedsättning. Det senaste året har det funnits ett projekt som heter IPS- projektet som har syftat till att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få hjälp att söka arbete, studier eller praktik på den reguljära arbetsmarknaden. Vi anser att regeringens försök att få personer med psykisk ohälsa i arbete varit behäftade med brister som grundar sig på dålig kunskap om målgruppen. Vi vill med denna skrivelse vidarebefordra kunskap om psykisk ohälsa och arbete.

Psykisk ohälsa och arbete- några synpunkter.
Man insjuknar ofta i psykisk ohälsa i unga år varpå sjukskrivning ofta blir följden. Efter insjuknandet följer ofta några kaotiska år innan man börjar få ordning på tillvaron igen. Under den tiden kan man normalt inte arbeta. När man börjar få ordning på tillvaron igen så kanske man känner sig beredd och vill arbeta igen.
När personer som har varit sjukskrivna för psykisk ohälsa i några år försöker komma tillbaka till arbetslivet igen finns det att antal försvårande omständigheter som det krävs kunskap om. Här behöver lagstiftningen förändras för att göra det lättare för personer med sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa att komma tillbaka till arbetslivet.

Studier

Det första problemet man ställs inför är att om man vill omskola sig och studera och har aktivitets- eller sjukersättning är att man inte är berättigad till studiemedel eller studiebidrag på universitetet och högskola och i allmänhet inte har råd att studera. Man kan inte heller vara säker på att handläggaren på Försäkringskassan tillåter en att studera.  Det är ett beslut som varje handläggare får ta efter eget tycke. Vi har kännedom om fall där den sjukskrivne för psykisk ohälsa har velat studera men nekats studera. Istället har handläggaren velat få den sjukskrivne för psykisk ohälsa i arbete med ett lågkvalificerat arbete som individen inte har motivation för.

Vi vill föreslå att man ska vara berättigad till studiebidrag om man har sjukersättning eller aktivitetsersättning samt att Försäkringskassan tillåter personen med psykisk ohälsa att utbilda sig utan några krav för att bli mer attraktiv på arbetsmarknaden.

I landet pågår ett projekt som kallas IPS- projektet som går ut på att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få möjlighet att ta del av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Tanken är att de ska arbeta så mycket de vill och orkar med. Många väljer att försöka arbeta deltid. Många av de här personerna har problemet att de mår bra nästan hela året men mår dåligt och kan inte arbeta en eller två månader per år. Det betyder att de är i stånd att arbeta säg tio månader per år och mår dåligt och inte kan arbeta två månader per år. Problemet är att de inte vet i förväg vilka månader de kommer att må dåligt och då vara borta från arbetet. Då kan det vara svårt för en arbetsgivare att anställa. Personen får en lön när denne arbetar och bidragen från Försäkringskassan sänks eller upphör helt beroende på om man arbetar heltid eller deltid under samma tid. Vad händer då när personen med psykisk ohälsa börjar må dåligt?

Vi föreslår att arbetsgivaren ska få bidrag för den anställde med psykisk ohälsa när denne mår dåligt och är borta från arbetet samtidigt som den sjuke återgår till att leva på bidrag igen under den tiden. Sedan kan man återgå till arbetet igen.

Oro för ekonomin
Personer med psykisk ohälsa som är sjukskrivna och lever på bidrag, men vill arbeta, kan vara rädda för att förklaras arbetsföra av Försäkringskassan när de arbetar. Men om de insjuknar igen och förlorar arbetsförmågan kan de stå utan både lön eller sjukersättning/aktivitetsersättning.  Detta är ett orosmoment. Risken att börja må dåligt under pågående arbete medför rädslan att stå utan försörjning under en period då man dessutom kanske inte orkar ta del av vardagliga aktiviteter, och inte heller orkar med proceduren att söka bidrag. Följderna kan bli allvarliga, såsom vräkning.

Vi föreslår att det ska bli lättare att både arbeta med aktivitetsersättning samt att det ska bli lättare att återfå aktivitetsersättningen om man blir sjuk utan att rädslan ska finnas att förlora bidragen helt.

/Fredrik Gothnier
/Henrik Larsson


Schizofreni

Henrik LarssonJag tycker att empati är ett fint ord. Empati är en dimension av hälsa. Med erfarenhet av schizofreni känner jag väl till fenomenet att tolka in andra personer med hull och hår. Som jag förstod av min mor, psykolog med många år i branschen, finns det ett annat fenomen som definieras sympati. Sympati är, enligt min mor, när man känner samma sak som en annan person. Om det går riktigt illa, som det ofta gör när man är schizofren, så tappar man bort sig själv helt och hållet och känner endast vad den andre känner. Till råga på allt så vill man väl och önskar att allt går bra för personen man känner sympati för. Tyvärr måste jag meddela att detta tillstånd inte är produktivt på något sätt eftersom den man känner sympati för bara åker på en räkmacka på ens egen uppoffring. Alltså, ingen drar fördel utav detta, varken man själv som blir ensam och utblottad eller den andre som inte lär sig att uppskatta räddaren i nöden.

Vidare har jag uppmärksammat att schizofreni är en form av splittrad uppfattning. Där vissa bitar av verkligheten blir förstärkta meden andra går förbi. Med andra ord, man ser inte helheten. Att agera då i ett sådant tillstånd är med dåliga odds. Det är viktigt ”att stämma gitarrens alla strängar”.

Schizofreni är en också en psykossjukdom. Läkarna pratar om vanföreställning. Då är det viktigt att veta att bara för att ingen tror på din övertygelse eller så kallade vanföreställning innebär inte att din övertygelse är fel, den är bara inte kompatibel med omgivningen. När du kan hantera detta så har du kommit långt. Att de pratar om en eller till en på radion är per definition inget problem så länge du känner dig trygg i dig själv. Dessutom kan man inte tillfriskna från en psykossjukdom förrän man inser att det visst kan vara så att någon talar till en genom en inre värld och att det inte är något sjukligt utan något mystiskt.

Tillfrisknandet brukar ta sin form att den schizofrene lär sig att hantera sin inre värld, istället för att springa runt i livet och vara rädd för allt möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att vanföreställning är en relativ sak, bara för att omvärlden inte hör eller ser det du ser betyder inte att du inte hörde eller såg. Och när det kommer till paranoia, så gäller samma sak där. Bara för att det inte finns någon logik i din rädsla betyder inte att du inte har anledning att vara rädd. Men att vara rädd är inte att vara sjuk. Alla är rädda ibland.
/Henrik Larsson


Om maktförhållande

Henrik LarssonMan talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.

Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson