Verkligt eller skenbart brukarinflytande?
Publicerat: januari 15, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt 2 kommentarer
I en rapport från en psykiatrisk vårdavdelning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där de redovisade sina åtgärder för att minska tvångsingripanden och öka patienternas inflytande, kommenterade de bruket av vårdplaner och samtalen med patienterna kring dem så här:
”Utvärderingen av testet visade att i de fall där det genomfördes enligt ovanstående gav det patienten en känsla av delaktighet och förståelse för sin vård och behandling.”
Brukarorganisationernas synpunkter efterfrågas i ökande omfattning av sjukvården och socialtjänsten, vilket förstås i sig är väldigt positivt. Ibland är samverkan med organisationerna ett villkor för att verksamheterna skall få sin medelstilldelning, och i vissa fall är sådant samråd till och med lagstadgat. Det har skett en fantastisk utveckling, som vi borde kunna jubla över. Ändå jublar jag ganska måttligt. Efter många års arbete i brukarråd och liknande sammanhang har jag kunnat konstatera, att vårt inflytande ofta är lika skenbart, som det framstår i den citerade rapporten i början av mitt blogginlägg. Samråden skall ge oss en ”känsla av delaktighet”, snarare än ett verkligt inflytande.
Det fanns en tid för några år sedan, då ett litet antal brukarorienterade sjukvårdsrepresentanter vid Östra sjukhuset i Göteborg faktiskt ansträngde sig för att ge oss i föreningarna ett reellt inflytande över vårdens utformning. Problemet var att dessa personer stod ganska ensamma och inte hade den övriga organisationens öra. Deras lyssnande på oss fick inget genomslag i verksamheten. De har nu, mer eller mindre, utmanövrerats från sina tidigare ledande positioner, till förmån för ett helt annat, traditionellt och mycket biomedicinskt inriktat ledarskap.
Sedan några år upprätthåller Sahlgrenska ett ”inflytanderåd”, som i praktiken är ett spel för gallerierna. Vi brukarrepresentanter blir informerade om vad som pågår, får lämna våra synpunkter och blir därefter grundligt överkörda. Sjukvårdsorganisationen gör helt och hållet som den själv vill och bryr sig över huvud taget inte om vare sig protester eller andra synpunkter från vårt håll.
Det finns anledning att vara vaksam mot den här typen av gisslansituationer. När verksamheterna ger sken av samverkan i sina brukarråd, samtidigt som de i realiteten kör över oss, kan det slutliga resultatet bli det rakt motsatta mot det vi försöker åstadkomma. Vårdens politiska ledning tror att vi är med på noterna och ser inget skäl att sätta press på klinikledningarna i enlighet med våra önskemål. Vi bidrar då till att minska vårt inflytande i stället för tvärtom.
I ett kommande inlägg skall jag beskriva ett annat tilltagande problem: att samverkan på representants- och organisationsnivå kan medverka till att minska inflytandet för den enskilda brukaren.
/Hannes Qvarfordt
Arbetslinjen som frälsningslära
Publicerat: januari 2, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Återhämtning, Hannes Qvarfordt 6 kommentarer
Vi lever i en tidsålder, där arbete har upphöjts till lösningen för alla typer av mänskliga problem. Har du cancer? Då måste vi hitta ett arbete åt dig! Har din mamma gått bort? Det viktigaste är att du inte sjukskriver dig! Har du blivit misshandlad? Bästa lösningen är att snabbast möjligt börja arbeta igen!
Jag raljerar en aning, men beskrivningen ligger tyvärr alltför nära dagens verklighet för att enbart vara rolig. Förstå mig rätt. Återgång i arbete är naturligtvis oftast en god målsättning för den som är sjuk eller arbetslös. Många som diskrimineras och utestängs därifrån – bland annat människor med psykisk ohälsa – vill heller inget högre än att få känna sig behövda i arbetslivet. Att de då inte får den möjligheten hör till de stora orättvisorna i samhället. Samtidigt är det ett svåremotsägligt faktum, att den som lider av ohälsa i första hand, och i möjligaste mån, behöver få sin hälsa tillbaka. Arbete och arbetsgemenskap kan i bästa fall bidra till det, men det är ingen lösning i sig och det kan faktiskt ibland göra mer skada än nytta.
Alltmer forskning och erfarenhet pekar på att arbetsvillkoren på den industrialiserade världens konkurrensutsatta arbetsmarknad skapar ohälsa, genom höjda effektivitetskrav, höjda kompetens- och inlärningskrav och allt snabbare strukturomvandlingar, med påföljande social splittring. (Den psykiska ohälsan ökar till exempel nu i rask takt i Kina!) Finns det då inte anledning att generellt fråga sig om vi lever i ett sunt samhälle och om arbete alltid bör vara den främsta målsättningen för människor som drabbats av ohälsa?
Dagens arbetslinje har också fött ett nytt synsätt på sjukskrivningens roll. Ur en statistik, som visar att människor som sjukskrivs ofta får svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet igen, har förespråkarna för arbetslinjen dragit slutsatsen att ”sjukskrivning är en dålig behandling”. Det händer att sjukskrivning används i förebyggande syfte, för att underlätta tillfrisknande eller minska risken för försämring, men huvudsakligen är sjukskrivningen en åtgärd som tillgrips av nödtvång, när en människa på grund av ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Det handlar alltså inte om att väga sjukskrivning mot arbete som alternativa ”behandlingsmetoder”!
Utöver de positiva effekter arbetslivet de facto kan ha för många människor, tyder mycket på att synen på arbetet och arbetslinjen egentligen har moralistiska och krasst ekonomiska förtecken i dagens Sverige. Bakom de vackra fraserna om arbetets möjligheter att stärka självkänslan och ge gemenskap frodas också de betydligt mer cyniska uppfattningarna om individens plikt att ”göra rätt för sig” och ”inte ligga samhället till last”. På annat sätt är det svårt att tolka arbetets nuvarande upphöjelse till det yttersta målet för all vård och rehabilitering.
/Hannes Qvarfordt
Är psykofarmaka ”läkemedel”?
Publicerat: december 21, 2012 Sparat under: Det är vi som bloggar!, Hannes Qvarfordt, Medicin 6 kommentarer
Från psykiatrins håll påstår man ofta att det har skett en fantastisk utveckling under senare år och att vi har fått så många nya och bra läkemedel. Det har man sagt under alla år sedan 1950-talet, och det har hittills visat sig vara falsk propaganda. Har vi då anledning att tro på vår tids propaganda? Min uppfattning är att vi inte har det, och jag skall peka på några goda skäl.
1. Biverkningar
Även de som anser att psykofarmaka har god effekt är tvungna att medge, att de flesta preparat som används har mer eller mindre allvarliga biverkningar. Somliga av dessa är dessutom direkt skadliga och bestående. Ämnesomsättningen påverkas, och oerhört många patienter drabbas av s.k. metabolt syndrom. Man går kraftigt upp i vikt, vilket kan ge de för övervikt typiska följdsjukdomarna. En av de allvarligaste är diabetes, som i sin tur kan förkorta livet ett antal år. Andra kroppsliga biverkningar är illamående, hjärtklappning, darrningar, ofrivilliga rörelser, nedsatt sexuell förmåga m.m. Mentalt upplever man ofta en känslomässig avtrubbning och avskärmning från omvärlden. Man får en sänkt vitalitet och kognitiv förmåga. (Det senare innebär att man helt enkelt får svårare att tänka och minnas.) Jag skulle lätt kunna fylla hela det här blogginlägget med fler svåruthärdliga biverkningar, men dessa exempel får räcka för stunden.
2. Ger psykofarmaka ”behandling”?
Psykiatrin hävdar att man får väga biverkningarna mot den goda behandling medicinerna ger. Är det då sant att de ger behandling? Svaret är beroende av hur man tolkar symptom och psykisk ohälsa. Ser man symptomen som uttryck för en biologiskt betingad sjukdom, kan man möjligen säga att psykofarmaka i varje fall ger symptomlindring. Någon ”behandling” i egentlig mening rör det sig däremot inte om, eftersom det medicinerade tillståndet oftast återkommer, förr eller senare, om läkemedlen sätts ut.
Ser man i stället symptomen och ohälsan som uttryck för ett traumatiserat och instängt känsloliv, innebär medicineringen endast en bedövning och konservering av det ohälsosamma tillståndet. I stället för att omvärlden tar emot och försöker förstå de känslomässiga uttrycken, stänger man för överskådlig tid av dem med psykofarmaka. Den ”behandlade” patienten plågas mindre, men blir också permanent ”funktionsnedsatt”.
I nyare forskning har man funnit indikationer om att psykoterapi kan åstadkomma samma sorts ”normalisering” i hjärnans funktioner, som behandling med psykofarmaka avser att göra. Utifrån dessa fynd likställer man psykoterapi med farmakabehandling. Är det en hållbar analys? Naturligtvis inte, eftersom kroppen själv ”rättar till” hjärnans funktioner under en god psykoterapi, medan farmakabehandling tvärtom innebär en påtvingad förändring, i strid mot den ”sparlåga” hjärnan har ställt in sig på, som svar på ogynnsamma livsvillkor. När medicinerna sätts in försöker hjärnan motverka deras effekt, med påföljd att tillståndet kan vara förvärrat när medicinerna sätts ut igen. (Detta beskrivs bra 33 min och 20 sek in i en dokumentärfilm, producerad av filmaren Jan Åkerblom. Se här.)
3. Blir psykoterapi effektivare med medicinering?
En vanlig uppfattning inom psykiatrin är att effekten av psykoterapi förstärks om patienten samtidigt medicinerar. Man hävdar t.o.m. ibland, att läkemedelsbehandling är nödvändig för att alls kunna upprätta kontakt med vissa patienter. Verkligheten är den rakt motsatta. All framgångsrik psykoterapi förutsätter att terapeuten, och patienten själv, kan få kontakt med den senares oförvanskade känslor. Det är dessa som avspeglar patientens verkliga relation till omvärlden. Med medicinernas hjälp skapar man en annan person, än den terapeuten skall nå fram till. Det kan jämföras med att försöka bedriva terapi med en alkoholberusad människa.
Uppfattningen att psykofarmaka gör terapin effektivare bygger på en vantolkning av den symptomlindrade skenförbättring, som också en rent medicinsk behandling kan ge upphov till. I ett längre perspektiv ger psykoterapi under samtidig medicinsk behandling ett sämre och mindre beständigt resultat, än om en långsiktigare terapi genomfördes utan mediciner.
Slutsatser
Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.)
/Hannes Qvarfordt
Sahlgrenska tar steget fullt ut
Publicerat: december 10, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Vårdplatser 8 kommentarerHär på Sveriges framsida – som också kan beskrivas som psykiatrins baksida (Valiumkusten m.m.) – tycks man nu ha tagit steget fullt ut mot en helt biologiserad psykvård. Det har funnits många tecken de senaste åren, och vid två möten i det brukarråd där jag deltar har ordföranden/sjukvårdsrepresentanten tydligt deklarerat, att ”vi befinner oss i en medicinsk verksamhet som bygger på naturvetenskap, och vi måste hålla oss till evidensbaserade behandlingsmetoder”. Att psykiatri egentligen är en beteendevetenskap, och att ”evidensen” i sådan vetenskap i princip alltid grundar sig i subjektiva tolkningar, har man med en enkel, språklig manöver suddat bort. Likaså att ”evidens”, enligt Socialstyrelsens normer, står på de tre benen (1) bästa tillgängliga forskning, (2) professionens erfarenhet och (3) brukarnas erfarenhet och önskemål.
Jag skall ge några exempel på biologiseringens konsekvenser:
Ökat förmynderi och ”expertvälde”
I en biopsykiatrisk vårdmodell är läkare och personal ”experter” på den ”sjukdom” patienten lider av. Brukaren hamnar per automatik i underläge, som ”lekman” i fråga om sin egen ohälsa. I det socialpsykiatriska perspektivet möts i stället två jämbördiga individer (subjekt) i ett samtal om vad som i grunden är allmänmänskliga krisreaktioner. Brukaren blir ”experten” på sin egen situation, medan behandlaren blir katalysatorn för att locka fram och härbärgera de upplevelser och händelser, som kan ha skapat ohälsan.
Ökad subspecialisering
Självklart är det bra om vårdpersonalen har goda kunskaper om de olika symptombilder som förekommer. Kanske är det t.o.m. motiverat, att viss personal har specialiserad kunskap i särskilt karaktäristiska syndrom. Samtidigt är det ett faktum, att all psykisk ohälsa har många gemensamma drag, att symptombilderna gränslöst lappar över varandra och att symptombilden hos den enskilda individen ofta varierar över tid. Vid psykisk ohälsa kan man därför inte, som vid kroppslig sjukdom, hävda att man har med skarpt avgränsbara ”sjukdomar” eller ”diagnoser” att göra. Ändå är det med just en sådan biologiserad ”sjukdomslära” man motiverar subspecialiseringen!
Ökad centralisering
Många, lokalt placerade och ändå subspecialiserade mottagningar skulle kräva långt större resurser än vården har till förfogande. Man tvingas då väga geografisk tillgänglighet mot specialisering, och i den matchen prioriterar Göteborgspsykiatrin nu alltså den biologiserade specialiseringen, med påföljd att lokala mottagningar läggs ned. Resvägarna till stora, centrala enheter ökar påtagligt för psykiskt bräckliga människor.
Försämrad behandlingskontinuitet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset organiserar nu psykiatrin med kroppssjukvården som förebild. Det innebär att personal och mottagningar delas in efter sina ”expertfunktioner”. Konkret handlar det dels om olika, specialiserade mottagningar och dels om en uppdelning efter ohälsans allvarlighetsgrad. Patienter med ”lättare ohälsa” eller med ”stabilt tillstånd” hänvisas till primärvården (vårdcentralerna), som inte alls har resurser att svara mot behoven. De patienter som finns kvar i specialistvården tvingas upprätthålla sina kontakter via en nystartad telefonsluss, ”Kontaktpunkt Psykiatri”, som, trots att den inte bedriver någon som helst behandlingsverksamhet, själv förväntas klara 80 procent av de inkommande ärendena.
Resultatet av denna uppstyckning av verksamheten blir att patienterna aldrig kan räkna med långsiktiga och kontinuerliga behandlingsrelationer. Dessutom riskerar de att gång på gång falla mellan stolarna, dvs. att de olika vårdenheterna bollar patienterna mellan sig, utan att ta ett helhetsansvar.
Minskade möjligheter till psykoterapi
I den pågående processen skärs med jämna mellanrum ett antal psykologtjänster bort från organisationen. Möjligheten att få samtals- eller psykoterapi, och terapiernas längd, minskar steg för steg. I slutenvården finns t.ex. snart inga psykologer kvar alls.
Med sitt brukarperspektiv, och sin mångåriga, socialpsykiatriska förankring, borde RSMH skarpt protestera mot den pågående totalbiologiseringen av psykiatrin. Den är särskilt tydlig här i västra Sverige, men den fortgår sedan minst ett par decennier i hela landet.
/Hannes Qvarfordt
Är vi människor?
Publicerat: oktober 19, 2012 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Är vi människor?När man jämför Psykiatrilagsutredningens förslag till ny tvångsvårdlag – och för all del även tidigare tvångsvårdslagar – med lagar, deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter, måste man ställa sig frågan om vi som lider av psykisk ohälsa verkligen är människor. För att reda ut saken skall jag peka på ett antal särskilt tydliga punkter. (Av utrymmesskäl får jag i stor utsträckning hänvisa till självstudier av de olika texterna, till vilka det finns länkar längst ned.)
Vi börjar med att fråga oss om vi är medborgare i Sverige. I Regeringsformen står bl.a. följande:
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
[…] Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Lag (2010:1408).
Med tanke på de frihetsinskränkningar och kroppsliga ingrepp, som föreskrivs i tvångsvårdslagarna, tillhör vi uppenbarligen inte medborgarskaran i Sverige.
Är vi då godkända som människor med funktionsnedsättning i allmänhet? I FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning står bl.a. följande:
Konventionsstaterna,
h) erkänner även att diskriminering av en person på grund av funktionsnedsättning är en kränkning av det inneboende värdet och värdigheten hos varje människa,
n) erkänner betydelsen av individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning, däribland friheten att göra egna val,
Artikel 4 Allmänna åtaganden
1. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna följande:
b) att vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modifiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning,
Artikel 5 Jämlikhet och icke-diskriminering
2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.
Artikel 12 Likhet inför lagen
2. Konventionsstaterna ska erkänna att personer med funktionsnedsättning åtnjuter rättskapacitet på lika villkor som andra i alla hänseenden.
Artikel 14 Frihet och personlig säkerhet
1. Konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra […]
b) inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande.
Artikel 15 Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
1. Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Särskilt får ingen utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment.
Artikel 17 Skydd för den personliga integriteten
Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.
Artikel 21 Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information
Konventionsstaterna ska vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra och genom alla former av kommunikation som de själva väljer enligt definitionen i artikel 2 […]
Eftersom de intrång i integritet och personlig frihet, som stadgas i tvångsvårdslagarna, på punkt efter punkt står i strid mot FN-konventionen, tvingas vi konstatera att vi inte heller räknas som människor med funktionsnedsättningen.
Återstår gör då, till sist, frågan om vi över huvud taget kan betraktas som människor.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står bl.a. följande:
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. […]
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. […]
Artikel 29
2. Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en person endast underkastas sådana inskränkningar som har fastställts i lag och enbart i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. […]
Ställer vi innehållet i dessa artiklar i relation till vad våra tvångsvårdslagar stadgar, kan vi dessvärre slutligen konstatera, att människor med psykisk ohälsa tydligen inte tillhör människosläktet, över huvud taget!
Den rättsligt bevandrade kan då genast göra invändningen, att de tvångsåtgärder samhället ger sig rätten att tillämpa på människor med psykisk ohälsa bygger på att dessa är sjuka, mer eller mindre otillräkneliga och att de inte vet sitt eget bästa, vilket anses ge berättigad grund för undantagen från rättighetslagar och -konventioner. Som jag har försökt visa i ett par tidigare blogginlägg, här och här, saknas det emellertid hållbart, vetenskapligt stöd för sjukförklaringarna och därmed också för uppfattningen att människor med psykisk ohälsa är otillräkneliga och inte vet sitt eget bästa. Det går inte att skilja ut dem från den övriga mänskligheten och därför inte heller från de rättighetslagar och -konventioner som skall gälla alla människor.
Av samma skäl finns det heller ingen hållbar grund för att hävda, att de behandlingar som ges under tvång är de rätta eller bästa – eller att de ens är lämpliga, över huvud taget. I synnerhet som de ofta medför svåruthärdliga eller direkt skadliga biverkningar. Man vet, de facto, inte vad det är man behandlar! Det går alltså inte att motivera tvånget ens på sådana grunder.
/Hannes Qvarfordt
FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
Vill brukare och anhöriga samma sak?
Publicerat: september 27, 2012 Sparat under: Anhöriga, Hannes Qvarfordt 3 kommentarerOm jag möjligen har varit kontroversiell i några tidigare blogginlägg, så har det sannolikt ändå varit en västanfläkt, jämfört med vad jag kommer att bli den här gången. Ämnet för dagen är huruvida brukare och anhöriga har samma perspektiv och målsättningar när det gäller psykiatrin och brukarnas situation.
Under 1970- och 80-talen behandlades anhöriga emellanåt mycket illa av psykiatrin, eftersom det fanns en utbredd uppfattning om att de hade en skuld att ”betala av” angående den ohälsodrabbades tillstånd. Det förekom att de skars av från kontakt med den vårdade, nästintill oavsett vad han eller hon själv önskade. Situationen blev förstås ofta olycklig för alla inblandade parter och bidrog till förstärkta konflikter i stället för motsatsen. Utvecklingen under 90- och 00-talen har gått mot ökad delaktighet för anhöriga, vilket förstås är positivt i de flesta fall. Dels är de anhöriga ofta ett viktigt stöd för den vårdsökande, och dels kan de själva behöva stöd i sina egna liv. Här och var börjar dock pendeln slå över i det andra ytterlighetsläget. När man diskuterar med vårdens representanter i brukarråd och liknande sammanhang, kan man ibland få intrycket, att anhöriga är den mest drabbade och hjälpbehövande parten. Brukaren har på nytt börjat betraktas som en mindre tillräknelig sjukling, vars behandling i första hand skall göras upp mellan vårdgivarna och de anhöriga. Ett sådant synsätt innebär en återgång till de förhållanden som rådde fram till 60-talet.
Som jag har skrivit tidigare är det av erfarenhet min övertygelse, att utvecklingen av psykisk ohälsa främst har sin grund i miljöfaktorers inverkan under barnets uppväxt (redan från fosterstadiet). Den kanske viktigaste av dessa faktorer är barnets emotionella relation till sina vårdnadshavare och de senares förmåga att inta mogna föräldraroller. Tanken att man kan åsamka sina barn ohälsa, genom mindre väl fungerande relationer och föräldraroller, är naturligtvis mycket obehaglig, och de flesta människor värjer sig från sådana föreställningar. Barnet kan – oreflekterat – uppleva att det inte får sina behov tillgodosedda, medan vårdnadshavarna är mer benägna att betrakta beteendestörningar som problem, knutna till barnet självt och oberoende av hur de själva fungerar och beter sig. Här grundläggs en skillnad i erfarenhet och synsätt mellan dem som, så småningom, blir brukare respektive anhöriga.
De två, delvis skilda perspektiven går igen inom brukar- och anhörigrörelserna på psykiatrins område. Gemensamt för båda grupperna är att de kämpar för bättre vård och villkor för människor med psykisk ohälsa. När man närmare granskar vad respektive grupp egentligen menar med bättre vård och villkor börjar emellertid uppfattningarna glida isär. Brukare har i större utsträckning ett (psyko-)socialt perspektiv på sin ohälsa. De vill bli lyssnade på och få sina erfarenheter erkända och respekterade, och de söker, genomsnittligt sett, hellre sociala än medicinska lösningar på sina svårigheter. Anhöriga är ofta mer benägna att betrakta sina närstående som sjuka. De är, genomsnittligt sett, mer positiva till medicinsk behandling och tvångsåtgärder, även om de givetvis också vill se förbättrade, sociala insatser.
Ett uttryck för brukares och anhörigas skilda utgångspunkter är nybildningen av ofta anhörigdominerade och diagnosbaserade föreningar under senare år. Dessa ansluter i stort till den biopsykiatriska synen på psykisk ohälsa, medan RSMH av tradition har varit förankrat i brukarnas mer socialpsykiatriska perspektiv. En utjämning av dessa roller har dock skett de senaste åren, inte minst under trycket av en generellt stark biologisering av psykiatrin.
Min uppfattning är att RSMH bör fortsätta att vara – eller snarare återgå till att vara – först och främst brukarnas röst. Jag välkomnar såväl anhöriga som vårdpersonal och andra intresserade i våra led, men jag anser att de bör ansluta sig till de synsätt och strävanden, som kommer till uttryck från brukarna. Under 1990-talet fanns en undertitel till tidningen Revansch!, som beskrev den som ”Klientperspektivet i psykiatrin”. Det är ett gott motto att leva upp till!
/Hannes Qvarfordt
Vad är psykisk sjukdom?
Publicerat: september 19, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Vad är psykisk sjukdom?Ganska nyligen sändes en dokumentär i SVT om den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Utöver den enda patient, som fick tillfälle att uttala sig om vården, fick vi huvudsakligen följa personalens arbete och beskrivningar av patienternas behov. Inte minst fick enhetens överläkare slå fast sin uppfattning om skillnaden mellan ”normalt”, psykiskt illamående och ”psykisk sjukdom” och att psykiatrin enbart är till för den senare gruppen. Hon menade t.ex. att en asylsökande, som hade försökt ta sitt liv av rädsla för att bli utvisad, inte hörde hemma i psykiatrin, därför att hon inte var ”psykiskt sjuk”. Likaså ansåg hon att förtvivlade ungdomar, som söker akut efter att pojkvännen eller flickvännen har gjort slut, av samma skäl inte är psykiatrins ansvar. Att de brutna förhållandena kan ha utlöst mer djupliggande sårbarhet, och att de hjälpsökande kanske är helt förkrossade, saknar uppenbarligen relevans i hennes värld, så länge hon inte betraktar dem som ”psykiskt sjuka”. Man undrar då vems ansvar dessa människors tillstånd och eventuella suicidrisk är?
Backar vi ytterligare något i tiden så kan vi alla erinra oss spektaklet kring bedömningen av den norska terroristen Anders Behring Breiviks mentala tillstånd. Den samlade norska expertisen fick två möjligheter att utreda saken, och två grupperingar kom fram till diametralt motsatta uppfattningar. Den ena ansåg att Breivik lider av ”paranoid schizofreni”. Den andra ansåg att han är, om inte frisk, så i varje fall inte heller psykotisk eller otillräknelig i någon annan psykiatrisk mening. Samma typ av vitt skilda bedömningar har gjorts av rättspsykiatriker i samband med flera svenska rättsfall. Vi kan nämna exempelvis Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, och en småländsk pyroman (vars namn jag inte minns).
Absurditeter av det här slaget uppstår därför att man försöker konstruera gränser mellan ”alldaglig”, psykisk ohälsa och ”psykisk sjukdom”. Bland all psykisk ohälsa finns det en mycket begränsad andel, som uppenbart har kroppsliga orsaker. Till denna andel hör exempelvis effekterna av fysiska skador eller tumörer i hjärnan, Huntingtons sjukdom och vissa former av autism. Den helt dominerande andelen psykisk ohälsa har emellertid inga påvisbara och ursprungligen kroppsliga orsaker, som man känner till. (Däremot har den givetvis kroppsliga uttryck!) Det går inte att på vetenskaplig grund skilja ut ”psykisk sjukdom” från någon antaget ”övrig”, psykisk ohälsa. Sjukdomsbegreppet inom psykiatrin är därmed enbart en hypotes, utan saklig grund! Inser man det – och upphör att försöka dra en fiktiv gränslinje – så behöver man heller inte hamna i sådana dilemman som jag har givit exempel på ovan.
/Hannes Qvarfordt
Är psykiatrin evidensbaserad?
Publicerat: september 3, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Evidensbaserad, Hannes Qvarfordt Kommentarer inaktiverade för Är psykiatrin evidensbaserad?Den biomedicinska psykiatrin vill gärna framställa sig som en evidensbaserad vetenskap, till skillnad från t.ex. psykodynamiskt orienterad psykoterapi. Hur står det till med den saken? I några exempel skall jag peka på hur man gör biologistiska övertolkningar av forskningsresultat, utan saklig grund.
1. Genetiska fynd / ”sårbarhet”
Man har funnit en viss överrepresentation av vissa gener bland människor med olika former av psykisk ohälsa. Det betyder alltså inte, att alla människor med dessa gener har psykisk ohälsa eller att alla med psykisk ohälsa har genvarianterna. Samvariationen (eller korrelationen, som fenomenet också kallas) är relativt svag. Ändå gör man tolkningen, att genvarianterna skapar ”sårbarhet för psykisk sjukdom”. Det händer t.o.m. att man påstår, att generna orsakar psykisk sjukdom, trots att sådana slutsatser inte kan dras och att de är direkt ovetenskapliga! Den svaga korrelationen innebär att det krävs minst ytterligare en och sannolikt många andra faktorer för att psykisk ohälsa skall uppstå. ”Sårbarhetsgenerna” skulle därmed lika väl kunna tillskrivas den mänskliga normalvariationen, som ger olika utslag i olika miljöer.
2. Överrepresentation av psykisk ohälsa i släkter
I befolkningsstudier finner man ofta överrepresentation av psykisk ohälsa i vissa släkter. Inte sällan har denna psykiska ohälsa också en specifik karaktär. Därav drar man vanligen slutsatsen, att ohälsan är genetiskt ärftlig, vilket dock – igen – är osakligt och ovetenskapligt. Man bortser då från möjligheten, att ohälsan överförs emotionellt och psykosocialt mellan generationerna i släkten. Att även ohälsans karaktär överförs kan tolkas på två alternativa sätt: (A) Friska, genetiskt betingade personlighetsdrag kan ge specifik karaktär åt en i grunden psykosocialt orsakad ohälsa. (B) Den profil som vårdnadshavares eventuella, känslomässiga skador har kan forma profilen på de skador de (oavsiktligt) åsamkar sina barn, eftersom de just i dessa avseenden inte förmår se och möta sina barns behov.
3. Förändringar i hjärnans struktur och funktion
Under senare år har den biomedicinska psykiatrin gjort stort nummer av olika former av avvikelser i hjärnans struktur och funktion, som man har kunnat finna hos människor med psykisk ohälsa med hjälp av nya undersökningsmetoder. Under samma tidsperiod har man emellertid också funnit, att den mänskliga hjärnan inte bara är formbar under hela livet, utan att den också just formas i samspelet med miljön. Varje inlärning leder till nybildning av hjärnceller och till förändrad cellstruktur. Varje miljöpåverkan leder till förändringar i signalsubstansnivåer och genomblödning i hjärnan. Osv. Avvikelser i hjärnans struktur och funktion kan därför inte automatiskt tolkas som ”sjukliga” och som ursprungliga orsaker till psykisk ohälsa. Det kan lika gärna röra sig om (reversibla) effekter av miljöpåverkan.
Så här kan man punkt för punkt klä av den biomedicinska psykiatrin den ”evidens” den stöder sig på och därmed påvisa dess bristande, vetenskapliga förankring. Det finns all anledning för den humanistiska och socialpsykiatriska traditionen, inom den psykiska hälsovården, att göra just detta och därmed återta sin jämbördiga position gentemot biopsykiatrin.
2011 höll jag en föreläsning i ämnet vid Svenska Psykiatriska Föreningens kongress i Göteborg. Bildserien från föreläsningen kan studeras här.
/Hannes Qvarfordt
Det lillas samband med det stora
Publicerat: augusti 23, 2012 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Uppväxtvillkor Kommentarer inaktiverade för Det lillas samband med det stora56 års erfarenhet – inte minst från mitt eget liv, givetvis, men också från fallstudier och mångårig kontakt med psykiatrin och andra olycksdrabbade människor – har övertygat mig om att uppväxtvillkoren är den helt avgörande faktorn för utvecklingen av psykisk ohälsa. Erfarenheten har emellertid också lärt mig, att det sällan finns anledning att rikta anklagelser mot eller att skuldbelägga barns vårdnadshavare. De allra flesta gör så gott de kan och vad de tror är bäst för sina barn. Problemet ligger i en oftast omedveten oförmåga, att se och möta sina barns känslomässiga behov. En oförmåga som i sin tur ofta är grundlagd i vårdnadshavarnas egen uppväxt.
Självklart varierar den beskrivna problematiken mellan olika familjer och släkter p.g.a. individuella förhållanden, men i synnerhet i den industrialiserade världen kan man också se en generellt ökande psykisk ohälsa, som knappast har individuella orsaker. I västvärlden beräknas depressioner och liknande tillstånd inom kort bli den främsta orsaken till sjukfrånvaro (om så inte redan är fallet!).
I denna utveckling samspelar strukturella samhällsfaktorer med livsvillkoren på familjenivå. Den ekonomiska konkurrensen i världen ställer ökande krav på effektivitet i produktionen. Den tekniska utvecklingen ställer ökande krav på medborgarnas tid, kunnande och kompetens. Tempot höjs kontinuerligt och prestationskraven ökar. Sociala strukturer splittras sönder av arbetsmarknadens krav. Samhällsmaskineriet får ett överordnat egenvärde i stället för att vara medborgarnas tjänare, och människors psykosociala behov nedvärderas och blir underordnade.
Processen leder till en stigande stressnivå hos befolkningen som helhet. Stressen leder i sin tur till försämrad psykisk och kroppslig hälsa – och inte minst till försämrad empatisk förmåga. Hela befolkningar drivs sakta med säkert i psykopatins riktning. Det skapas en ond utvecklingsspiral, där föräldrar får försämrad förmåga att möta sina barns behov, vilket i sin tur formar nya föräldrar med än sämre förmåga att möta sina barns behov. Det leder också till en vuxenvärld, som blir alltmer tondöv för hur man formar ett samhälle, som tillgodoser medborgarnas emotionella och psykosociala behov. Man ser inte hur samhällsstrukturen blir alltmer empatilös, helt enkelt för att man själv, individuellt, är drabbad av samma process!
Personligen kan jag inte se något slut på den förödande utvecklingen, som inte innefattar ett sammanbrott för dagens industrialiserade marknadssamhälle. Jag tror inte att det är någon slump, att återhämtningen från psykisk ohälsa är markant bättre i den s.k. tredje världen, än den är hos oss i den industrialiserade världen. Det är heller inte någon slump, att psykisk ohälsa närmast är ett okänt fenomen hos många naturfolk. Något mycket väsentligt för människans välbefinnande har gått förlorat i det moderna storsamhället!
/Hannes Qvarfordt
Marsianen läser Revansch
Publicerat: augusti 6, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 3 kommentarerÖgnar igenom senaste numret av Revansch, som anlände för några dagar sedan. Det börjar bra, med Jimmie Trevetts ledare om boende och hämtning till tvångsvård. Texter, som jag tidigare har läst och uppskattat, här i bloggen. Därefter blir jag, i stort sett för varje artikel, allt mer modfälld. Sida upp och sida ned beskrivs psykisk ohälsa som ”sjukdom” eller ”psykisk sjukdom”, och tillstånden tycks alltid ha sitt ursprung i den enskilda individen och i hennes kropp. På sidan 5 lämnas i en intervju stort utrymme åt en läkemedelsforskares renodlat medicinska perspektiv på självmord i samband med psykofarmakabehandling. Inga kommentarer eller frågor angående alternativa tolkningar av forskningsresultaten, t.ex. ur ett brukar- och RSMH-perspektiv.
Jag läser vidare och möts av ”önskereportaget” om äventyraren Renata Chlumska. Inte för att jag har något emot denna energiska dam, som tvärtom förefaller vara av gott hjärta, men just hennes superduktighet kan möjligen få en och annan av Revansch! läsare att känna sig ännu mer vingklippt och ”misslyckad” i kampen för tillvaron. Har redaktören funderat över det?
Jag känner inte riktigt igen mitt gamla RSMH. Värderingar och synsätt har förändrats under senare år, i takt med den tilltagande biologiseringen av psykiatrin. Allt fler medlemmar, medlemsföreningar och styrelsemedlemmar tycks anamma de biomedicinska och behavioristiska (KBT) tolkningarna av psykisk ohälsa. Det gör mig nedslagen och dyster inför framtiden. Själv tillhör jag den krympande och urmodiga, lilla skara inom rörelsen, som fortfarande hävdar och allt framgent kommer att hävda det socialpsykiatriska perspektivet. Vi framstår säkert – och upplever också oss själva – allt mer som marsianer på Jorden. Eller kanske som jordlingar på Mars! Men vi ger oss inte. Aldrig, någonsin!
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.