Är psykofarmaka ”läkemedel”?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAFrån psykiatrins håll påstår man ofta att det har skett en fantastisk utveckling under senare år och att vi har fått så många nya och bra läkemedel. Det har man sagt under alla år sedan 1950-talet, och det har hittills visat sig vara falsk propaganda. Har vi då anledning att tro på vår tids propaganda? Min uppfattning är att vi inte har det, och jag skall peka på några goda skäl.

1. Biverkningar

Även de som anser att psykofarmaka har god effekt är tvungna att medge, att de flesta preparat som används har mer eller mindre allvarliga biverkningar. Somliga av dessa är dessutom direkt skadliga och bestående. Ämnesomsättningen påverkas, och oerhört många patienter drabbas av s.k. metabolt syndrom. Man går kraftigt upp i vikt, vilket kan ge de för övervikt typiska följdsjukdomarna. En av de allvarligaste är diabetes, som i sin tur kan förkorta livet ett antal år. Andra kroppsliga biverkningar är illamående, hjärtklappning, darrningar, ofrivilliga rörelser, nedsatt sexuell förmåga m.m. Mentalt upplever man ofta en känslomässig avtrubbning och avskärmning från omvärlden. Man får en sänkt vitalitet och kognitiv förmåga. (Det senare innebär att man helt enkelt får svårare att tänka och minnas.)  Jag skulle lätt kunna fylla hela det här blogginlägget med fler svåruthärdliga biverkningar, men dessa exempel får räcka för stunden.

2. Ger psykofarmaka ”behandling”?

Psykiatrin hävdar att man får väga biverkningarna mot den goda behandling medicinerna ger. Är det då sant att de ger behandling? Svaret är beroende av hur man tolkar symptom och psykisk ohälsa. Ser man symptomen som uttryck för en biologiskt betingad sjukdom, kan man möjligen säga att psykofarmaka i varje fall ger symptomlindring. Någon ”behandling” i egentlig mening rör det sig däremot inte om, eftersom det medicinerade tillståndet oftast återkommer, förr eller senare, om läkemedlen sätts ut.

Ser man i stället symptomen och ohälsan som uttryck för ett traumatiserat och instängt känsloliv, innebär medicineringen endast en bedövning och konservering av det ohälsosamma tillståndet. I stället för att omvärlden tar emot och försöker förstå de känslomässiga uttrycken, stänger man för överskådlig tid av dem med psykofarmaka. Den ”behandlade” patienten plågas mindre, men blir också permanent ”funktionsnedsatt”.

I nyare forskning har man funnit indikationer om att psykoterapi kan åstadkomma samma sorts ”normalisering” i hjärnans funktioner, som behandling med psykofarmaka avser att göra. Utifrån dessa fynd likställer man psykoterapi med farmakabehandling. Är det en hållbar analys? Naturligtvis inte, eftersom kroppen själv ”rättar till” hjärnans funktioner under en god psykoterapi, medan farmakabehandling tvärtom innebär en påtvingad förändring, i strid mot den ”sparlåga” hjärnan har ställt in sig på, som svar på ogynnsamma livsvillkor. När medicinerna sätts in försöker hjärnan motverka deras effekt, med påföljd att tillståndet kan vara förvärrat när medicinerna sätts ut igen. (Detta beskrivs bra 33 min och 20 sek in i en dokumentärfilm, producerad av filmaren Jan Åkerblom. Se här.)

3. Blir psykoterapi effektivare med medicinering?

En vanlig uppfattning inom psykiatrin är att effekten av psykoterapi förstärks om patienten samtidigt medicinerar. Man hävdar t.o.m. ibland, att läkemedelsbehandling är nödvändig för att alls kunna upprätta kontakt med vissa patienter. Verkligheten är den rakt motsatta. All framgångsrik psykoterapi förutsätter att terapeuten, och patienten själv, kan få kontakt med den senares oförvanskade känslor. Det är dessa som avspeglar patientens verkliga relation till omvärlden. Med medicinernas hjälp skapar man en annan person, än den terapeuten skall nå fram till. Det kan jämföras med att försöka bedriva terapi med en alkoholberusad människa.

Uppfattningen att psykofarmaka gör terapin effektivare bygger på en vantolkning av den symptomlindrade skenförbättring, som också en rent medicinsk behandling kan ge upphov till. I ett längre perspektiv ger psykoterapi under samtidig medicinsk behandling ett sämre och mindre beständigt resultat, än om en långsiktigare terapi genomfördes utan mediciner.

Slutsatser

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.)

/Hannes Qvarfordt


6 kommentarer on “Är psykofarmaka ”läkemedel”?”

  1. Tack! Du skriver nästan exakt samma sak som jag försökt säga i minst tjugo år nu. Alltid spännande och intressant att stöta på sina egna funderingar från någon annans penna 🙂

  2. […] Vad det gäller min syn på medicinering (som kanske är viktig att redovisa) så sympatiserar jag med den syn som RSMH-Livets socialpolitiska talesperson Hannes Qvarford ger uttryck för i ett inlägg på sin blogg under rubriken Är psykofarmaka ”läkemedel”?: […]

  3. Tom Eriksson skriver:

    Mina egna erfarenheter av psykmediciner är dåliga och med neuroleptika höll jag på att gå under. Jag har provat olika sorter med olika verkan, både ‘lugnande’, antidepressiva och neuroleptika. Det jag har haft bäst erfarenheter av var ngt så banalt som valium, på 60-talet. Jag kunde ändra min livsstil något då. Men visst var det dubbelt. Neuroleptika fick en paradoxeffekt som frigjorde den psykos jag var nära innan och jag fick halucinationer, vilket jag inte hade haft förut. Det värsta var att läkarna inte begrep vad som hände.
    Men så vet jag också att några av mina schizofrena vänner behöver neuroleptika. Utan dessa preparat lämnar de verkligheten. Det är inte så enkelt det här.

  4. NEJ JAG SOM GÅTT PÅ OLIKA PSYKOFARMAKA SEDAN JAG VAR TRE ÅR GAMMAL BLEV ÖVERANGRISIV SAMT ANDRA TUNGA BIEFFEKTER SOM GJORDE ATT HELA MIN UTVECKLING BROMSADES UPP OCH VAR ETT LÄTT LURAT OFFER PÅ GRUND AV DET SAMMA .JAG VET SKADORNA OCH VILKA FÖLJD VERKNINGAR DETTA FÅR PÅ LÅNG SIKT DETTA ÄR DESSUTOM SKITJOBBIGT ATT FÅ FOLK ATT BEGRIPA ATT MAN OCHSÅ ÄR ETT OFFER I ALLA DESSA SAMMANHANG MEN DETTA VILL MAN INTE TA ÅT SIG.SLUSATS AV MITT RESONOMANG SE UPP MED VILKA MEDICINER NI STOPPAR I ER OCH FRAMFÖR ALLT CHECK KOLLA NOGA INNAN NI TAR VISSA MEDICINER SÅ NI VET HUR DET LIGGER TILL .DETTA ÄR MINA RÅD Leif Hagberg .

  5. larstauvon skriver:

    Det är synd att du är så kategorisk.Mitt huvudintresse har alltid varit psykoterapi, alldeles särskilt då psykodrama, som är en fantatisk metod. – Men jag tror inte jag skulle ha stått ut som psykiater om farmaka inte funnits. – Sommaren 53 – just utsläppt från gymnasiet – arbetade jag en sommar sim vikarierande sjukvårdare på Beckomberga så jag har upplevt hur det kunde vara inan psykofarmaka fanns, – Viktigast är alltid att det finns en öppen och empatistk färgad kontakt mellan behandlare och klient. Så är det tyvärr alltför sällan
    Lars Tauvon


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s