Det lillas samband med det stora

56 års erfarenhet – inte minst från mitt eget liv, givetvis, men också från fallstudier och mångårig kontakt med psykiatrin och andra olycksdrabbade människor – har övertygat mig om att uppväxtvillkoren är den helt avgörande faktorn för utvecklingen av psykisk ohälsa. Erfarenheten har emellertid också lärt mig, att det sällan finns anledning att rikta anklagelser mot eller att skuldbelägga barns vårdnadshavare. De allra flesta gör så gott de kan och vad de tror är bäst för sina barn. Problemet ligger i en oftast omedveten oförmåga, att se och möta sina barns känslomässiga behov. En oförmåga som i sin tur ofta är grundlagd i vårdnadshavarnas egen uppväxt.

Självklart varierar den beskrivna problematiken mellan olika familjer och släkter p.g.a. individuella förhållanden, men i synnerhet i den industrialiserade världen kan man också se en generellt ökande psykisk ohälsa, som knappast har individuella orsaker. I västvärlden beräknas depressioner och liknande tillstånd inom kort bli den främsta orsaken till sjukfrånvaro (om så inte redan är fallet!).

I denna utveckling samspelar strukturella samhällsfaktorer med livsvillkoren på familjenivå. Den ekonomiska konkurrensen i världen ställer ökande krav på effektivitet i produktionen. Den tekniska utvecklingen ställer ökande krav på medborgarnas tid, kunnande och kompetens. Tempot höjs kontinuerligt och prestationskraven ökar. Sociala strukturer splittras sönder av arbetsmarknadens krav. Samhällsmaskineriet får ett överordnat egenvärde i stället för att vara medborgarnas tjänare, och människors psykosociala behov nedvärderas och blir underordnade.

Processen leder till en stigande stressnivå hos befolkningen som helhet. Stressen leder i sin tur till försämrad psykisk och kroppslig hälsa – och inte minst till försämrad empatisk förmåga. Hela befolkningar drivs sakta med säkert i psykopatins riktning. Det skapas en ond utvecklingsspiral, där föräldrar får försämrad förmåga att möta sina barns behov, vilket i sin tur formar nya föräldrar med än sämre förmåga att möta sina barns behov. Det leder också till en vuxenvärld, som blir alltmer tondöv för hur man formar ett samhälle, som tillgodoser medborgarnas emotionella och psykosociala behov. Man ser inte hur samhällsstrukturen blir alltmer empatilös, helt enkelt för att man själv, individuellt, är drabbad av samma process!

Personligen kan jag inte se något slut på den förödande utvecklingen, som inte innefattar ett sammanbrott för dagens industrialiserade marknadssamhälle. Jag tror inte att det är någon slump, att återhämtningen från psykisk ohälsa är markant bättre i den s.k. tredje världen, än den är hos oss i den industrialiserade världen. Det är heller inte någon slump, att psykisk ohälsa närmast är ett okänt fenomen hos många naturfolk. Något mycket väsentligt för människans välbefinnande har gått förlorat i det moderna storsamhället!

/Hannes Qvarfordt

 



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s